Körförbud vid epilepsi
Interpellation 2011/12:98 av Vestlund, Börje (S)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2011-11-09
- Anmäld
- 2011-11-09
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Svar fördröjt anmält
- 2011-11-23
- Sista svarsdatum
- 2011-11-23
- Besvarad
- 2011-12-06
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 9 november
Interpellation
2011/12:98 Körförbud vid epilepsi
av Börje Vestlund (S)
till statsrådet Catharina Elmsäter-Svärd (M)
Ca 10 procent av alla människor riskerar att någon gång under livet drabbas av ett epilepsianfall. För många är det just detta enda anfall som man drabbas av. För andra är det en livslång sjukdom som påverkar ens liv mer eller mindre allvarligt. För de flesta kan man i dag medicinera bort anfallen, även om andra effekter av sjukdomen finns kvar, till exempel kognitiva problem.
Självklart kan man inte köra bil när man har epilepsi där det finns en överhängande risk för anfall. Ursprungligen fick inte personer med epilepsi inneha körkort över huvud taget. Men sedan flera år kan personer som har en välmedicinerad epilepsi inneha körkort. Men ibland händer det som inte får hända: man får ett anfall trots medicineringen. Då ska körkortet återkallas och man ska sedan vara anfallsfri minst ett år, och om man är yrkesförare minst fem år. Detta är rimligt och i dag finns även tydliga regler, vilket inte har varit fallet tidigare. Självklart gäller detta även personer med en nydebuterad epilepsi. Och då kan ibland rena personliga tragedier inträffa, då det kan vara till exempel en yrkesförare eller en person som har motorsport som hobby. Sedan den senaste ändringen har också en del förbättringar gjorts i regelverket. En sådan är att man kan göra ett medicinbyte och på grund av detta få något eller några anfall men ändå få behålla sitt körkort, även om man under själva medicinbytet inte får köra bil.
Ett problem som uppstår är att personer som inte har tillgång till en acceptabel kollektivtrafik inte kan ta sig till jobbet när körkortet dras in. Det är oftast personer boende på lands- och glesbygd. Det har i dessa sammanhang visat sig väldigt svårt att få tillgång till färdtjänst, trots att vid senaste ändringen av färdtjänstlagstiftningen så var arbetsresor prioriterade. Personer med svår epilepsi kan oftast inte arbeta på grund av ibland flera anfall under en dag. Men de flesta kan dock göra samhällsinsatser trots sin epilepsi. För dem som får epilepsi mitt i livet är det väsentligt att de kan fortsätta att arbeta. Men för gruppen som inte har tillgång kollektivtrafik blir detta närmast omöjligt.
Jag vill därför fråga statsrådet:
Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att personer som får epilepsi ska kunna få ta del av färdtjänst för att kunna ta sig till arbete eller studier?
Debatt
(8 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2011/12:98
Webb-tv: Körförbud vid epilepsi
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2011/12:42 Tisdagen den 6 decemberProtokoll 2011/12:42 15 § Svar på interpellation 2011/12:98 om körförbud vid epilepsi
Protokoll från debatten
Anf. 52 Statsrådet Catharina Elmsäter-Svärd (M)
Fru talman! Börje Vestlund har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att personer som får epilepsi ska kunna ta sig till arbete eller studier.
Kollektivtrafik är viktigt för många människors möjlighet att resa till såväl arbete och studier som andra resmål. Det gäller bland annat för dem som av någon anledning inte kan eller vill köra bil. För vissa personer med funktionsnedsättning är det dock inte heller möjligt att resa med den allmänna kollektivtrafiken. För dem finns möjlighet att få tillstånd till färdtjänst.
Enligt lagen om färdtjänst ska tillstånd till färdtjänst meddelas för dem som på grund av funktionshinder, som endast inte är tillfälligt, har väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller att resa med allmänna kommunikationsmedel. Kommuner är behöriga myndigheter att besluta om tillstånd för färdtjänst. Lagen är allmänt hållen på så sätt att den inte nämner olika sorters funktionshinder. Tillståndsgivarens beslut får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
Tanken bakom lagen om färdtjänst är att nackdelen med att ha en funktionsnedsättning, i form av minskad rörlighet, ska reduceras. På vissa glest bebyggda platser kan dock tillgängligheten med kollektivtrafik vara relativt sämre jämfört med tätbebyggda områden oavsett om personerna som bor där har funktionsnedsättning eller ej. Färdtjänstlagstiftningen är emellertid inte till för att utjämna skillnader mellan olika platser i landet. Det ankommer i stället på kommuner och landsting att via trafikhuvudmännen i länet bestämma vilken tillgänglighet med allmän kollektivtrafik de önskar ha i olika delar av länet, inklusive i länets landsbygder. Trafikhuvudmännen ersätts vid kommande årsskifte av regionala kollektivtrafikmyndigheter.
Senast lagen om färdtjänst behandlades av riksdagen var 2006. Regeringen har för närvarande inte för avsikt att utreda lagen om färdtjänst.
Anf. 53 Börje Vestlund (S)
Fru talman! Jag ber att få tacka statsrådet för svaret just för att det är ett svar. Det är ju inte alltid man får svar när man ställer frågor till statsråden i interpellationer eller på annat sätt. Jag har här fått ett klart och tydligt svar.
Jag tycker att det är beklagligt med den inställning som regeringen har. Det är ungefär 60 0000 personer som har epilepsi i Sverige. Uppskattningsvis kan det röra sig om några hundra, i bästa fall, som berörs av det min interpellation gäller. Det bor en del i glesbygd och landsbygd också, men väldigt många av dem har löst det här på annat sätt, till exempel de som har en välmedicinerad epilepsi och därmed också får köra bil.
Jag tar epilepsi som exempel, men det finns också andra funktionshinder som innebär exakt samma sak. Det skulle väl vara förmätet av mig om jag som stockholmare skulle säga att det här var ett stort problem i Stockholm. Det finns många problem med epilepsi i Stockholm, men just detta problem finns inte.
Det är kuratorer som har hört av sig till mig eftersom jag är förbundsordförande i Svenska Epilepsiförbundet och sagt att det finns ett problem. Det gäller dem som har fått diagnosen men som ännu inte har kunnat ställa in medicineringen. Det kan ta ett halvår eller ett år innan man har ställt in den, och under den tiden vet man inte riktigt vad man ska göra. Man kan inte vara sjukskriven - det är man oftast i akutläge - men man kan inte heller köra bil. Det kan handla om personer som har långt till busshållplatser och som inte kan använda sig av kollektivtrafik. Den möjligheten finns helt enkelt inte.
Statsrådet säger att färdtjänstlagen inte är till för att utjämna dessa skillnader. Jag kan förstå det resonemanget. Då återstår ändå frågan: Hur ska man lösa det hela för dem som är i den här situationen? De som fortsätter att få många anfall och verkligen är sjuka får ju färdtjänst, men detta handlar om mellangruppen som kanske hamnar emellan under ett år. Där finns det ett problem. De vill arbeta men kan kanske inte arbeta.
Den som är sjukskriven har rätt till arbetsresor genom socialförsäkringssystemet, vilket är utmärkt, men om man inte är sjukskriven kan man inte få några sådana resor. De människorna hamnar i ett läge där de undrar hur de ska lösa sin vardagliga situation. Det ger faktiskt regeringen inte något svar på.
Man måste ta sig an detta. Jag har jobbat med trafikfrågor väldigt länge, liksom med frågor om epilepsi. Jag har inte fått de här signalerna förrän nu. Jag tycker att det är dags att ta itu med att göra något för den här gruppen, som vill arbeta och kan arbeta men som inte kan ta sig till jobbet.
Det finns andra problem i bilden, till exempel det som gäller yrkeschaufförer, men det är en helt annan fråga som den här debatten inte handlar om. Den här debatten handlar om människor som fortsatt kan arbeta men inte kan ta sig till jobbet.
Anf. 54 Finn Bengtsson (M)
Fru talman! Jag vill börja med att tacka Börje Vestlund för en mycket viktig interpellation, och jag vill också tacka statsrådet för svaret.
Den här interpellationen är viktig och berör, som också Börje Vestlund nämnde, ett område som kan vidgas utanför epilepsiområdet även om det är stort nog. Det berör också många andra diagnosgrupper. Som exempel kan vi ta individer som har allvarlig sockersjuka som är svårreglerad och där man riskerar att bli medvetslös. Det är klart att det då inte är lämpligt att man framför fordon. Det kan vara allvarlig psykisk sjukdom som är av sådan karaktär att man inte heller är lämplig som bilförare. Det finns ett tillstånd som heter narkolepsi, ofrivillig lust att insomna, där man måste medicinera med centralstimulerande läkemedel som vi normalt förbjuder i samband med bilframförande.
Här finns ett stort behov av individualisering, som också Börje Vestlund nämner i interpellationen och ger exempel på hur man successivt har försökt anpassa regelverket till detta.
När det gäller kollektivtrafikfrågan är det klart att jag håller med statsrådet om att färdtjänstlagstiftningen nyligen har blivit utredd och att man har landat hyfsat bra i den diskussionen. Som statsrådet också nämner i sitt svar har vi nu en övergång från de tidigare trafikhuvudmännen till de regionala kolletivtrafikmyndigheterna. Här kommer man förhoppningsvis att ta upp också en sådan här viktig fråga till diskussion, även om det inte är så tydligt uttryckt i det nya uppdraget.
Anledningen till jag gick upp i debatten var egentligen att jag ville betona en del av det som Börje Vestlund skriver i sin interpellation och som det kan vara väl värt för regeringen att fundera på att föra vidare i någon form.
Det handlar om den som har att bedöma hur den sjuke ska agera. Den sjuke har ett behov och intresse av att ha rättighet att framföra fordon, och det finns en risk för att den drabbade drabbas onödigt hårt om man börjar en diskussion om sjukdom med att se till att alla de nödvändiga intyg man har för att få framföra ett fordon dras tillbaka.
Som läkare vet jag av erfarenhet att detta är en väldigt svår situation. Det är svårt att behandla någon med epilepsi, svår sockersjuka eller för den delen psykiatriska tillstånd där man har en skyldighet att rapportera att i deras fall inget körkort får finnas. Jag tycker att det är viktigare att betona att sjukvården måste ha ett förtroendefullt samarbete med patienten och säga: Nu, i detta läge, ska du inte framföra ett fordon, men vi ska sedan se till att på alla sätt försöka göra det möjligt för dig att få göra det igen. Om detta inte är möjligt bör det naturligtvis vara en strävan för samhället att så långt det är möjligt ordna möjligheter för sådana individer att röra sig så fritt som möjligt.
Detta är en konflikt som är svårlöst, bland annat eftersom man inte kan använda färdtjänstlagen för att skapa regional rättvisa. Man kanske skulle kunna vända på formuleringen och fråga sig om man skulle kunna använda färdtjänstlagen för att individer så långt möjligt efter egen kapacitet ska kunna bedömas lämpliga för färdtjänst under begränsad tid - den tid man inom sjukvården ser till möjligheten att optimera individens förutsättningar att kanske själv få tillbaka möjligheten att framföra fordon. Detta skulle kunna vara en mellanväg som jag tycker att det skulle kunna vara intressant att utvärdera, även om jag tycker att man har kommit en bra bit på vägen med att förbättra den rådande lagstiftningen på det här komplexa området.
Anf. 55 Statsrådet Catharina Elmsäter-Svärd (M)
Fru talman! Jag tycker att det ligger en riktig tanke i Börje Vestlunds fråga, inte minst om vi ska upprätthålla människors möjlighet att fortsätta försörja sig själva och de sina om de har den möjligheten. Men frågan i interpellationen är just hur man skulle kunna utveckla eller använda just färdtjänsten för dem som i det här fallet inte kan, får eller bör köra bil på grund av att de har epilepsi. Det är lite grann det som jag problematiserar. Finn Bengtsson är inne på andra människor med andra typer av problem som gör att de inte kan, bör och får köra bil.
Till att börja med är vi väl helt överens om att det är bra att det finns restriktioner för vilka som kan, bör och får köra bil. Där råder ingen diskussion.
Det blir lite svårt. Färdtjänst ska vara ett sätt att göra det möjligt för människor som ska ta sig till arbete, studier eller annat men inte har förmågan att kunna använda sig av det allmänna resandet. I de större städerna och tätorterna jobbar man alltmer med den vanliga kollektivtrafiken och utvecklar närtrafiken så att den blir mer anpassad och fler kan använda kollektivtrafiken.
Den springande punkten handlar om dem som bor så pass långt ut på ren landsbygd att det inte ens en gång finns kollektivtrafik där. Det är ett annat problem. Det finns människor som bor där av eget val men ändå inte kör bil. Det handlar inte om att de har någon form av medicinering eller funktionsnedsättning. Men de har heller inte tillgång till kollektivtrafiken. De skulle i så fall komma vid sidan av den som till exempel har behov av färdtjänst och skulle ha fått det.
Frågan är: Vad händer med dem? Men fokus i den här debatten är de som de facto för tillfället inte får köra bil fastän de annars skulle kunna göra det. Då kommer vi in på frågan om rättstryggheten, rättssäkerheten, likabehandling och så vidare. Jag säger i svaret utifrån den delen av frågan att färdtjänsten är det rätta elementet.
I frågan ligger också: Vad kan man göra i stället om färdtjänst inte är alternativet? Jag utvecklar Börje Vestlunds fråga lite. Låt mig lyfta upp det som händer från och med nästa år. Det är den nya kollektivtrafiklagen. Jag tror inte att den kommer att bli revolutionerande över hela landet. Men den öppnar för att tänka lite annorlunda och lite vidare.
Det finns de ute i landet som har prövat på att jobba mycket mer med avropad trafik i stället för att man har allmän trafikplikt för vissa busslinjer just för att det är så glest bebott. Det kanske kan vara en möjlighet. Frågan kvarstår. Är det ett alternativ som är till fördel för en person som skulle kunna åka kollektivt? De som bor på landsbygden men inte har kollektivtrafik hamnar i en annan sits. Det är problematiskt och inte så enkelt.
I dagens läge är det inte färdtjänsten som ska lösa det problemet och, som det står lite underförstått i svaret, utjämna skillnader i landet där man inte har kollektivtrafik. Frågan är i och för sig fortfarande relevant.
Anf. 56 Börje Vestlund (S)
Fru talman! När det gäller den nya kollektivtrafiklagstiftningen misstänker många snarare att det i varje fall inte kommer att bli en bättre situation med kollektivtrafiken för dem som bor i gles- och landsbygd. Man tror helt enkelt inte att det kommer att vara lösningen.
Visst finns det väldigt många andra modeller. Men det finns i varje fall en skillnad i landet. Det finns en skillnad mellan rörelsehindrade som bor i Stockholm med mycket tunnelbana, mycket spårvägar och många handikappanpassade bussar i förhållande till andra orter i landet som inte riktigt har den möjligheten. De har dessutom lite längre att ta sig till hållplatser. Vi har trots allt en ganska bra situation här i Stockholm.
Det finns ändå en regional skillnad när det gäller att använda färdtjänst. Jag vill också påminna om att det påpekade Färdtjänstutredningen som beslutades 2006. Det är faktiskt en skillnad redan i dag.
Om man inte kan använda färdtjänsten så kan man använda andra saker som till exempel avropad kollektivtrafik. Men det har visat sig att det är lite komplicerat att införa detta även om det skulle vara en lösning. Jag tror att det kan vara en lösning i andra sammanhang som jag inte tänker ta upp här.
Jag håller med Finn Bengtsson om att det gäller fler diagnoser än bara epilepsi. Men skillnaden är att även om man bara har haft ett anfall och i övrigt är ganska frisk får man körförbud. Så enkelt är det. Vid diabetes är man ofta ganska allvarligt sjuk. Likadant är det med narkolepsi. Psykiskt sjuka har jag egentligen ingen uppfattning om. Det är lite varierande där.
De som har epilepsi och är så pass sjuka att de är sjuka varje dag eller flera gånger i veckan har färdtjänst. Det är inte den gruppen som är det stora problemet. Det stora problemet är de som utreds och där medicinen sätts in fram till dess året har gått och de får köra bil igen, vilket inträffar för de allra flesta. Det är den gruppen som har det besvärligt och som i övrigt känner sig ganska frisk.
Jag tycker att man borde fortsätta att titta på det för att se om man kan hitta en lösning. Om det sker genom kollektivtrafiken är det jättebra. Men jag tror inte att det är möjligt i det här sammanhanget. Jag tror att det är färdtjänsten som återstår. Det är sista utposten. När man inte kan använda sig av kollektivtrafik, varför skulle man inte kunna använda sig av det i det här fallet?
Anf. 57 Statsrådet Catharina Elmsäter-Svärd (M)
Fru talman! Färdtjänstlagen är som jag nämnde inledningsvis i mitt svar ganska allmän. Man nämner inte olika sorters funktionshinder. Kommunen som är den behöriga myndigheten som beslutar om tillståndet måste kunna göra någon form av prövning.
Fru talman! Vad jag inte känner till är, vilket kanske Börje Vestlund gör som har varit engagerad i gruppen med epilepsi: Finns det någon som de facto har överklagat tillståndsgivarens beslut till allmän förvaltningsdomstol? Det är en möjlighet. På så sätt kan det ha blivit en prövning.
Det finns en del jag kan hålla med Börje Vestlund om. Det är att vi tyvärr har skillnader i landet på många olika områden. En är hur mycket kollektivtrafik man har. Det är klart att det är mycket lättare i större städer och riktiga storstäder att anpassa kollektivtrafiken så att fler som annars skulle ha fått färdtjänst kan använda sig av de allmänna kollektivtrafikmedlen.
Till skillnad från Börje Vestlund tror jag att den nya kollektivtrafiklagen kan göra att det blir bättre även för gles- och landsbygd. Det kan öppnas nya varianter och former för hur trafiken kan bedrivas. Ett exempel som ingår i kollektivtrafiken är den roll som taxi kan spela som en av kollektivbranschens aktörer.
Jag har givit ett svar på den ursprungliga frågan som var om jag kan tänka mig att man mer använder färdtjänsten för att kunna ta sig till och från arbete och studier där det inte finns kollektivtrafikmedel. Jag förstår själva tanken att man skulle kunna och vilja ta sig till jobbet. Men det ställs ändå i relation till dem som bor i området och av andra skäl väljer att inte åka bil eller köra bil även om de faktiskt skulle kunna. De har inte heller tillgång till kollektivtrafiken. Den har tjänat en annan del.
Det är därför som lagar ibland kan vara så knastertorra och tråkiga. Det är för att hålla någon form av princip. Men jag är öppen och mottaglig om det finns en vidare diskussion och om det bara rör begränsningen av det år när man egentligen är frisk men har en medicinering och inte får tillbaka körkortet för att man ska ha året för att visa att tendensen av sjukdomen har gått åt rätt håll.
Anf. 58 Börje Vestlund (S)
Fru talman! När det gäller frågan om att bo i glesbygd och på landsbygd är det oftast ett val man gör, även om det kan finnas de som blir tvingade. Man har de vanliga rättigheterna. Man har den kollektivtrafik som finns. Den kan alltid förbättras; det kan vi ha andra debatter om.
Jag känner inte till något fall där man har överklagat beslutet. Det kanske är dags att försöka driva ett sådant fall.
Taxi kan också vara ett sätt, men då handlar det om väldigt mycket pengar.
Jag fick ett sådant här körförbud när jag bytte medicin. Jag kom då på att det gick alldeles utmärkt att klara sig helt utan bil i Stockholm så jag kunde sälja min bil efter medicinbytet. Den lyckliga situationen har inte alla, och därför måste vi ha en lagstiftning som gör det möjligt för alla att transportera sig.
Fru talman! Jag tackar för debatten. Den var välgörande. Jag tror att det är viktigt att ta upp sådana här frågor i Sveriges riksdag.
Anf. 59 Statsrådet Catharina Elmsäter-Svärd (M)
Fru talman! Jag tycker att det var en bra fråga som Börje Vestlund lyfte upp.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.