Konvention om våld mot kvinnor

Interpellation 2007/08:418 av Hägg, Carina (s)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad: 2008-02-20
Anmäld: 2008-02-20
Besvarad: 2008-03-07
Sista svarsdatum: 2008-03-12

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 20 februari

Interpellation

2007/08:418 Konvention om våld mot kvinnor

av Carina Hägg (s)

till integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (fp)

Enligt FN:s allmänna förklaring av de mänskliga rättigheterna ska alla människor oavsett kön, ras, religion, social ställning och sexuell läggning komma i åtnjutande av fundamentala fri- och rättigheter. Det handlar om rätten till liv, rätten till personlig frihet och säkerhet, rätten till jämlikhet i familjen, rätten till hälsa och rätten att inte utsättas för tortyr eller annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.

Folkrätten anger tydligt staternas ansvar oavsett vem som är förövare och om våldet utövas i det offentliga rummet eller i det privata. Det åligger varje stat att respektera, skydda och möjliggöra kvinnors mänskliga rättigheter samt förebygga, utreda och bestraffa förövarna. Vidare har stater ansvar för att våldsutsatta kvinnor får stöd och fullgott skydd. Men på flera punkter tas inte detta ansvar för flickors och kvinnors säkerhet av stater och ansvariga myndigheter. Mänskliga rättigheter tolkas som mäns rättigheter. Kvinnor drabbas av våld just för att de är kvinnor i en samhällsstruktur som underordnar och diskriminerar kvinnor. Mäns våld mot kvinnor ska ses i ljuset av att det i samhället råder en ojämlik maktrelation mellan könen. Våldet är ett uttryck för diskriminering mot kvinnor, samtidigt som våldet bidrar till att upprätthålla könsmaktsordningen och könsdiskrimineringen. Begreppet att ”fattigdomen feminiseras” har etablerats. Att fattigdomen har ett kvinnligt ansikte och att makten har ett manligt ansikte påverkar kvinnors villkor negativt.

Europarådet grundades 1949 och har i dag 47 medlemsstater. Organisationens viktigaste ändamål är att garantera och skydda de mänskliga rättigheterna i medlemsstaterna, ett arbete som på viktiga områden också har nått stora framgångar. Trots detta är våld mot kvinnor i Europa ett av de mest utbredda brotten mot de mänskliga rättigheterna. Detta är belagt, även om mycket av våldet fortfarande är dolt och underrapporterat.

Våldet riktas mot kvinnor i alla åldrar och samhällsklasser och utgör ett av de största hoten mot kvinnors liv och hälsa. Våld mot kvinnor avser varje handling som orsakar fysisk, sexuell eller psykisk skada eller lidande för kvinnor. Rädsla, hot och det våld kvinnor utsätts för utgör hinder för att fritt kunna åtnjuta sina demokratiska rättigheter. Mäns våld mot kvinnor strider mot grundläggande demokratiska värden och påverkar främst den enskilda individen men samtidigt också samhället i stort. Våld mot kvinnor är ett samhällsproblem utan nationella gränser och måste motverkas på såväl internationell och europeisk som nationell nivå. Vi vet att kvinnor är könsflyktingar.

Enligt Europarådet hade 20–25 procent av alla kvinnor i medlemsländerna upplevt fysiskt våld. 12–15 procent av kvinnorna över 16 år hade levt i en nära relation där de utsatts för våld. Så det var välkommet när Europarådet den 27 november 2006 i Madrid lanserade kampanjen Mäns våld mot kvinnor. Vi har kommit att se ett omfattande arbete över Europa i kommuner och landsting, parlament och av regeringar. Att synliggöra våldet, förbättra lagstiftning och tillämpning men också att verka för att erforderliga ekonomiska medel avsätts har varit viktiga delar av kampanjen. Behovet av åtgärder syns även i FN:s granskningar, och FN:s kvinnokonvention Cedaws expertkommitté har kritiserat även Sverige. Den som vill och vågar öppna sina ögon ser våldets konsekvenser i sin privata omgivning, inom skolan, i fritidsaktiviteter eller bland arbetskamrater.

Europarådet har slagit fast att regeringar ska upprätta handlingsplaner mot mäns våld mot kvinnor. Och den svenska regeringen har också under året lämnat skrivelsen Handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer. Riksdagen bereder nu ett betänkande i det sammansatta utskottet mellan riksdagsledamöter i justitieutskottet och socialutskottet. Jag välkomnar skrivelsen och den process som pågår i riksdagen. Att fortsätta att förstärka våra lagar, stimulera forskning, metodutveckling samt utbildning är angeläget för att förändra attityder men inte minst för att driva på implementeringen av lagstiftningen.

För att stater ska ta sitt ansvar att skydda kvinnor behöver man sätta upp konkreta mål för arbetet, mål som tvingar ned våldskurvan. I dag är länder utan ifrågasättande beredda att betala stora summor för mäns våld men endast mindre summor för att skydda kvinnor och barn från våld. En beräkningsmodell för vilken summa som ska avsättas för det förebyggande arbetet bör tas fram. Europarådets parlamentariska församling har angett summan till lägst 1 euro per invånare.

Manliga nätverk uppmuntras av Europarådet med Sverige som förebild, maskulinitet debatteras och vad män har att vinna på ett jämställdare samhälle formuleras. Vidare bör män i riskzonen för att utöva våld erbjudas kontaktvägar till förebyggande stöd samt behandling. Behandlingsmodeller bör utvecklas. Vidare krävs förändringar av attityder, informationskampanjer bör genomföras och könsdiskriminerande reklam bör mötas med lagstiftning. Förväntan ställs i ökad omfattning på nationell samordning för att genomföra, övervaka och utvärdera alla åtgärder på området.

Under 2008 kommer Sverige att ta över ordförandeskapet i Europarådet. Sverige får då en unik möjlighet att lyfta fram goda exempel. Men Sverige har samtidigt ett ansvar att lyfta fram omfattningen av kränkningar och övergrepp på kvinnors mänskliga rättigheter. Det krävs mer av redan beslutade insatser, men de ansträngningarna kommer inte ensamma att kunna vända dagens utveckling. Och att tala om grupper av kvinnor med funktionsnedsättning eller äldre kvinnor i könlösa termer osynliggör kvinnan som en resurs i samhället, men också deras livssituation osynliggörs.

Får nationella minoriteter tillgång till likvärdigt skydd och stöd som kvinnor generellt, och hur ser deras hälsosituation ut? Hur kan de så kallade papperslösa kvinnornas rättssäkerhet tillgodoses? Många särskilda gruppers behov liksom tematiska frågor återstår att belysa. För att stoppa mäns våld mot kvinnor krävs ytterligare konkreta initiativ.

Mäns våld mot kvinnor påverkar också tusentals barn som växer upp i skuggan av pappans våld. De barnen och alla kvinnor har rätt att förvänta sig bindande normer om förebyggande arbete, om hur skyddsbehovet ska tillgodoses, om ekonomiskt stöd och bestämmelser om omhändertagande av kvinnan med mera. Bärande principer kan formuleras utifrån folkrätten och under kampanjen vunna erfarenheter.

En bred arbetsgrupp bör tillsättas för att utarbeta principer för det fortsatta arbetet, regeringen bör ta initiativ till att arbeta med en konvention mot mäns våld mot kvinnor. Sverige är inte längre en feministisk röst i världen men regeringen kan nu ta ett kliv fram på jämställdhetens scen i Europa, först som ordförandeland för Europarådet, därefter som ordförande för EU men också internationellt.

Kommer statsrådet Nyamko Sabuni att inför ordförandeskapet i Europarådet ta initiativ till utarbetandet av en konvention mot mäns våld mot kvinnor?

Kommer statsrådet att verka för en ratificering av Europarådets konvention mot trafficking, och när kommer Sverige att ha ratificerat konventionen?

Kommer statsrådet att driva frågan om ratificering av Europarådets konvention mot trafficking i Sveriges bilaterala relationer?

Kommer statsrådet att ta initiativ till att regeringen, som ordförande i EU, driver att EU ska ratificera Europarådets konvention mot trafficking?

Kommer statsrådet att ta initiativ till att regeringen, som ordförande för EU, driver frågan om att våld mot kvinnor ska vara ett prioriterat område?

Verkar statsrådet för att regeringen utser och nominerar, enligt resolution 1325, både en kvinna och en man till poster som ska tillsättas när det gäller fredsarbete inom EU och FN?

Har statsrådet efterfrågat statistik från FN som visar hur stor andel kvinnor som deltar i internationellt fredsarbete, och avser statsrådet att redovisa dessa uppgifter?

Har statsrådet verkat för att internationellt arbete, kvinnors rättigheter och genuskunskap med bäring på författning, valsystem och domstolsvärden är säkrade i läroplanerna för militära myndigheter, polisväsendet och juristutbildningen?

Avser statsrådet att ta initiativ till att kartlägga och vidta åtgärder till stöd för de kvinnor som i Sverige, på grund av mäns våld mot dem, lämnar landet i brist på skydd och stöd?

Avser statsrådet att agera för att säkerställa att civilrättsliga frågor som äktenskap och skilsmässa respekteras i förhållande till de stater där vad svensk lag anger inte godtas?

Fram till den 1 januari 1974 var tvångsäktenskap i lag förbjudet men då dagens lagstiftning har visat sig otillräcklig för att skydda flickor och kvinnor är frågan om statsrådet kommer att ta initiativ till en översyn av lagstiftningen och länsstyrelsens regler för dispens med vårdnadshavarens utlåtande i syfte att stoppa tvångsäktenskapen.

Vad har statsrådet gjort för att arbetet med mäns våld mot kvinnor avspeglas i regeringens direktiv till alla myndigheter, och på vilket sätt avspeglas arbetet?

Debatt

(7 Anföranden)

Interpellationsdebatt 2007/08:418

Webb-tv: Konvention om våld mot kvinnor

Dokument från debatten

Riksdagens protokoll 2007/08:75 Fredagen den 7 marsProtokoll 2007/08:75 10 § Svar på interpellation 2007/08:418 om konvention om våld mot kvinnor

Protokoll från debatten

Nyamko Sabuni (Fp)

Anf. 48 Nyamko Sabuni (Fp)

Herr talman! Carina Hägg har ställt en rad frågor till mig rörande mäns våld mot kvinnor, bland annat om jag inför det svenska ordförandeskapet i Europarådet kommer att ta initiativ till en konvention mot mäns våld mot kvinnor samt om jag kommer att verka för en ratificering av Europarådets konvention mot trafficking. Vidare frågar Carina Hägg om jämställdhetsinsatser i samband med regeringens internationella arbete och fredsarbete, om jag anser att kartlägga och vidta åtgärder till stöd för de kvinnor som lämnar landet på grund av våldsamma män samt vad jag som minister har gjort för att arbetet med mäns våld mot kvinnor ska avspeglas i direktiv till alla myndigheter. Carina Hägg frågar också om jag avser att ta initiativ till en översyn av lagstiftningen i syfte att stoppa tvångsäktenskap. Inom Europarådet har det redan inletts ett arbete med att överväga utarbetandet av en konvention om bekämpande av våld mot kvinnor i nära relationer. Sverige välkomnar det arbetet. Frågan om att bekämpa mäns våld mot kvinnor kommer att finnas med som en naturlig del under det svenska ordförandeskapet i Europarådet. Den 10-11 juni hålls avslutningskonferensen för Europarådets kampanj i Strasbourg för att motverka mäns våld mot kvinnor, och där kommer jag att medverka. Regeringens avsikt är att under mandatperioden fortsätta genomföra de åtgärder som ligger i handlingsplanen för att bekämpa mäns våld mot kvinnor. Vår förhoppning är att övriga medlemsländer i Europarådet också ska ta fram handlingsplaner och att vår plan kan fungera som inspiration och som ett gott exempel. Med anledning av frågorna om bland annat Sveriges ratificering av Europarådets konvention mot människohandel vill regeringen framhålla betydelsen av det internationella samarbetet för att nå ytterligare framgång på området. Det är därför positivt att Europarådets konvention mot människohandel nu har trätt i kraft. För Sveriges del analyseras tillträdet till konventionen av Människohandelsutredningen, som ska redovisa sitt uppdrag senast den 30 april i år. Frågan om människohandel är aktuell inom ramen för EU-samarbetet och kommer därmed att vara ett viktigt område under det svenska ordförandeskapet. I den rollen kommer regeringen att fortsatt driva frågan inom ramen för de handlingsplaner som är relevanta för EU-samarbetet mot människohandel. Carina Hägg frågar om mäns våld mot kvinnor kommer att vara en prioriterad fråga under EU-ordförandeskapet. Det är naturligtvis också av stort värde att kunna utbyta erfarenhet med andra medlemsländer inom ramen för EU-samarbetet. Planeringen av det kommande svenska ordförandeskapet i EU pågår nu inom Regeringskansliet, och vi har ännu inte fattat beslut om prioriteringarna på jämställdhetsområdet. När det gäller frågorna som handlar om Sveriges uppfyllande av resolution 1325 vill regeringen framhålla att det är en högt prioriterad fråga. Arbetet med rekrytering och nominering av personal till utlandstjänstgöring har i enlighet med handlingsplanen setts över hos flertalet av våra svenska utsändande myndigheter i syfte att uppnå en högre andel kvinnor i internationellt fredsarbete. En rad åtgärder har vidtagits, men sådana förändringsprocesser tar tid. Vi kan dock se en positiv trend vad gäller till exempel andel kvinnor som söker internationell tjänst inom ramen för utlandsstyrkan. Regeringen har verkat för att jämställdhetsrådgivare, så kallade gender advisers , tillsätts i de insatser där Sverige bidrar med personal. Utöver att främja en jämn könsfördelning i insatserna handlar det också om att säkerställa att ett genusperspektiv finns i genomförandet av insatsen och hos alla deltagande, såväl kvinnor som män. Regeringen har säkerställt att all personal som utbildas och sedan tjänstgör i internationella insatser har kunskap om FN-resolution 1325. När det gäller kvinnors deltagande i FN:s militära komponent av fredsbevarande missioner uppdateras denna statistisk månatligen på hemsidan för FN:s enhet för fredsbevarande operationer. Där framgår till exempel att i januari 2008 var knappt 3 procent av stabsofficerarna kvinnor. Statistiken visar att vi har lång väg att gå när det gäller genomförandet av resolution 1325 i FN:s fredsfrämjande arbete. I och med att statistik kontinuerligt finns att tillgå från offentliga källor ser jag ingen anledning att specifikt efterfråga och redovisa dessa uppgifter. Kvinnor som utsätts för våld har rätt till skydd och stöd, och män som slår måste dömas och ändra sitt beteende. Att det finns våldsutsatta kvinnor som lämnar landet i brist på skydd och stöd är helt oacceptabelt. Regeringen satsar kraftfullt på att stärka och kompetensutveckla de samhälleliga instanser som kommer i kontakt med våldsutsatta kvinnor. Någon särskild kartläggning av kvinnor som lämnar landet för att söka skydd och stöd planeras inte. I frågan om respekten för svenska äktenskapsregler i andra länder vill jag understryka att Sverige sedan lång tid deltar aktivt i det internationella samarbetet för att ta fram avtal av det slaget. Samarbetet har till exempel inom EU hittills gett oss gemensamma regler om erkännande av skilsmässor över gränserna. När det gäller tvångsäktenskap ingår det i den pågående Människohandelsutredningens uppdrag att analysera om den gällande lagstiftningen i straffrättsligt hänseende erbjuder ett tillfredsställande skydd mot barn- och tvångsäktenskap. Utredningen ska redovisa sitt uppdrag senast den 30 april 2008. En åtgärd som riksdagen beslutade om våren 2004 var att förtydliga möjligheten att vägra erkänna ett utländskt tvångsäktenskap. Samtidigt infördes en möjlighet att vägra erkännande när äktenskapet ingås i utlandet av någon som har en betydande anknytning till Sverige, och det finns hinder mot äktenskap enligt svensk lag, till exempel att någon part är under 18 år. Frågan om erkännande kan bli aktuell i olika sammanhang och hos olika myndigheter, bland andra Skatteverket och Migrationsverket. För att förebygga tvångsäktenskap har regeringen givit Ungdomsstyrelsen i uppdrag att kartlägga förekomsten av arrangerade äktenskap mot en parts vilja i Sverige. Uppdraget kommer att omfatta en översyn av den kompetens på området som finns hos berörda myndigheter, och förslag till förebyggande åtgärder ska lämnas. Slutligen vill jag lyfta fram att i handlingsplanen för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer tar regeringen ett samlat grepp för att motverka detta våld. De 56 åtgärder som ligger i handlingsplanen genomförs av en rad olika myndigheter, bland andra Socialstyrelsen, Rikspolisstyrelsen, Åklagarmyndigheten, Domstolsverket, Kriminalvården, Ungdomsstyrelsen samt Nationellt kunskapscentrum för frågor om mäns våld mot kvinnor vid Uppsala universitet. Handlingsplanens insatser och intentioner kommer att avspeglas i regeringens styrning av relevanta myndigheter.

Carina Hägg (S)

Anf. 49 Carina Hägg (S)

Herr talman! Jämställdhetsminister Nyamko Sabuni! Det första jag vill göra är att tacka för svaren och för ett väl genomarbetat dokument. Man jag vill också särskilt tacka för att vi får till stånd den här debatten just i dag - dagen före den 8 mars, den internationella kvinnodagen. Jag ser en symbolik i att det är just i dag vi diskuterar frågorna. För tids vinnande kan vi inte gå lika djupt in i alla frågor, så jag kommer att fokusera på den frågeställning som handlar om att arbeta fram en konvention om våld mot kvinnor. Jag ska också säga något om bakgrunden. Jag funderar på om vi ser till de mänskliga rättigheterna eller till mäns rättigheter i vårt samhälle. Mina arbetskamrater har liksom dina haft blåmärken som vi först inte förstod vad de kommer ifrån. Jag pratade med Fadime, och jag har känt vanmakt när Anna tvingades fly utomlands. Ingen individ bär enskilt ansvar för könsmaktsordningen, som beskrivs av Europarådet och FN. Men alla - män och kvinnor - har ansvar för en förändring. När omfattningen av hot och våld och det yttersta uttrycket, döden, ligger utbredd framför oss i hårda fakta får vi inte blunda. Jag ville tvinga slutna ögon att se, och jag ville öppna finansutskottens plånböcker runt om i Europa. Jag vill rikta blicken mot en kontroll och det våld som även sätter gränser för flickors och kvinnors demokratiska deltagande i samhället. Nu fick jag möjligheten att omvandla det lidande som jag har mött hos kvinnor under åren och det jag har mött genom information inte minst från NGO:er men även från myndigheter. Jag kunde ta med mig det tvärpolitiska arbetet in i riksdagen och arbeta tillsammans med kolleger. Riksdagen kunde arbeta i sig själv, genom den parlamentariska delegationen till Europarådet men också i kontakter med regeringens företrädare och med regeringsmedlemmar. Det här har varit ett unikt ansvar. Möjligheten att genom breddad samverkan förbättra lagstiftning och bidra till attitydförändringar för att säkra fler kvinnors och deras barns vardag var något som jag ville kasta mig in i. Det har varit spännande under det kampanjår som Europarådet har haft. Vi ska veta hur målet om att stoppa allt våld mot kvinnor och stoppa våld i nära relationer kan uppnås. Där är regeringens handlingsplan ett välkommet och mycket bra redskap; det vill jag understryka. Jag hoppas att vi också kan enas om ett år. Mål måste ju ha steg på vägen. Jag skulle vilja säga år 2015 och koppla det till millenniemålet. Då ska vi ha kunnat stoppa våldet mot kvinnorna. Jag tror att vi behöver ytterligare redskap utöver dem vi redan har. Då vill jag se en konvention. Jag noterar att Nyamko Sabuni i sitt svar ändå uttrycker sig försiktigt positivt till att det pågår en process i Europarådet. Det är en process som har startats utifrån de erfarenheter vi har fått under kampanjåret. Det räcker inte med det vi gör i dag. Vi behöver tydligare verktyg, och vi behöver fokusera. Jag tror att Europarådet kan vara det forum och den institution som kan hantera ett sådant arbete. Men det räcker inte att vara positiv till att några andra gör ett arbete. Vad vill regeringen? På vilket sätt vill man stödja det, och vad vill man föra in? Det handlar om rättskedjan, indikatorer, statistik, metoder, krav på skydd utan geografiskt lotteri och om vilka instrument man vill använda. En euro per invånare har nämnts. Man behöver ha ekonomiska incitament och krav. Det handlar om jämställdhetsbudgetering och om vilken roll minoriteter och ursprungsbefolkningar ska spela. Det handlar om det förebyggande arbetet och om lagföring av män som har utövat våld mot kvinnor. Ska den innehålla bestämmelser om omhändertagande av kvinnor, uppföljningsmekanismer och så vidare? Det här är ett arbete som kommer att göras på flera olika sätt, i arbetsgrupper. Jag ser att riksdagsledamöter kan bidra. Det handlar om jurister, men det är också en politisk fråga, och det handlar om att vi samlar goda krafter inom Europa för att få till ett bra dokument att gå vidare med. Det gäller alltså ett konkret handlingsdokument för att rikta in sig på en ny konvention, en konvention som inte bara är en text utan har en reell uppföljningsmekanism inbyggd i sig. Lite av de svaren skulle jag vilja ha också från Nyamko Sabuni. I detta anförande instämde Björn von Sydow (s).

Nyamko Sabuni (Fp)

Anf. 50 Nyamko Sabuni (Fp)

Herr talman! Jag förstår att Carina skulle vilja ha de svaren. Jag tror att de som arbetar med den här frågan inom Europarådets ram har precis lika mycket kunskap som du och jag. Jag tror också att de är medvetna om att alla de sakerna som du nämnde behöver finnas där för att det ska bli en bra konvention, eventuellt. Jag kan inte säga så mycket mer än att man nu har gjort en studie om möjligheten att ta fram en sådan konvention. Nu kommer man att fortsätta sitt arbete med att börja ta fram något slags text och plan för hur denna konvention kan se ut. I det arbetet får vi inkomma med våra synpunkter. Jag tror att det är viktigt att vi väntar in ett utkast innan vi kan kommentera det som finns inför det fortsatta arbetet. Jag litar faktiskt på den kunskap som finns inom Europarådet. Det är inte första gången man jobbar med de här frågorna. Det har man gjort länge, och vi är delaktiga i det arbete som pågår. I början av juni, när vi har konferensen för att samla ihop det som har skett i Europarådsstaternas kampanjer, kanske det finns mer att säga i denna fråga. Jag skulle också vilja säga att jag är optimist, och jag önskar att jag kunde dela Carinas tro på att vi år 2015 inte längre skulle behöva uppleva våld mot kvinnor. Det är klart att det finns en del förutsättningar i Sverige för att bilden åtminstone ska se lite bättre ut, men jag är orolig för hur det ser ut i resten av världen. Vi ser att utvecklingen i vissa länder har avstannat och i andra länder snarare har gått bakåt. Jag är väldigt rädd för att vi inte kommer att uppnå millenniemålen. Men jag hoppas att Sverige ändå ska vara det land som förbättrar statistiken på väg mot målen. Vi delar samma uppfattning. Kampen mot mäns våld mot kvinnor är en av de allra viktigaste och mest akuta jämställdhetsfrågorna. Vi kommer att fortsätta att jobba lika hårt där. Som du säger är handlingsplanen om mäns våld mot kvinnor bara ett första steg. Vi har gjort mycket tidigare, men jag tror att modellen att jobba från olika perspektiv och samla ihop åtgärder i ett och samma paket är bra. Jag hoppas att detta bara är en första handlingsplan och att vi när vi 2010 följer upp och utvärderar detta också ska kunna lägga fram en ny för att se att vi får en bättre utveckling på detta område. Jag välkomnar gärna ytterligare en interpellation på detta område lite senare, kanske lite längre fram i år, för att då närmare kunna säga hur arbetet med att ta fram en konvention mot mäns våld mot kvinnor fortlöper och vad vi anser om det arbete som gjorts.

Carina Hägg (S)

Anf. 51 Carina Hägg (S)

Herr talman! Det var mycket intressant i det svar jag fick av jämställdhetsminister Nyamko Sabuni. Jag tror också att denna handlingsplan liksom de handlingsplaner som har kommit från regeringar i nordiska grannländer eller på andra håll i Europa är viktiga. De är viktiga som steg i riktning mot ett slutmål att kunna stoppa mäns våld mot kvinnor, precis som FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon lanserade i den kampanj han lyfte fram som FN ska starta. Där har vi möjlighet att haka i vårt arbete. Vi kan få stöd och bidra med mycket kompetens från Sverige och Europarådet i FN-arbetet. Det är viktigt att vi framöver har funderingar på hur vi ska kunna samla ihop ett bra arbete med den kampanjen. Jag tycker att det har varit oerhört spännande att se hur många riksdagsledamöter, utskott och tvärpolitiska grupper som har varit engagerade och tagit till sig de här frågorna och försökt se vad de själva kan göra. Man måste få ett breddat ansvar, en fördjupad kunskap och vara fler som känner att man har ett ansvar för problemet med mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer, för att kunna vända utvecklingen. Vi ser att mörkertalen finns där, men det är ändå fler som känner förtroende för rättsväsendet och vågar gå till polisen och anmäla, även om en del fortfarande känner att det inte är en möjlig väg. Men också det faktiska våldet mot kvinnor ökar i Sverige. Vi ser en negativ trend samtidigt som medvetenheten ökar. Som komplement till det vi gör i den här kammaren och det som riksdagsledamöter, regeringar, individer och NGO:er gör krävs det att man också får ett instrument. Jag hade hoppats att vi skulle ha något med oss, kanske inte till den tid vi från den parlamentariska församlingen samlar ihop oss i ett kommittémöte i Wien den 28-29 april, när vi ska göra vår avstämning om hur vi ser på kampanjerna och vad vi vill gå vidare med, för jag förstår att det är för tidigt. Men jag tycker att det kunde vara viktigt att vid avslutningskonferensen med regeringsmedverkan den 10-11 juni ha en klar uppfattning om hur vi skulle vilja se det och hur vi skulle vilja hjälpa till. Det kan handla om att sekondera personal och om att fundera på vilka ekonomiska åtaganden man skulle kunna åta sig, tillsammans med andra. Det här är ju ett gemensamt åtagande. Det är viktigt att peka på att Europarådet ska ha ansvar för att ta fram konventionen. Vi ska tala om vad vi kan stödja och hur vi vill se den. Det finns en diskussion om huruvida det ska vara genderbaserat, om vi ska tala om våld mot kvinnor och så vidare. Man kan tunna ut det så att det till slut inte blir något av själva kärnområdet kvar. Jag tycker att det är nödvändigt att vi talar om våld i samkönade relationer, om nationella minoriteter, om att ursprungsbefolkningar ska ha samma tillgång till skydd och stöd, om att funktionshindrade kvinnor ska ha samma tillgång och så vidare. Det är viktigt att vi tillförsäkrar alla samma rätt till det skydd de borde ha, oberoende av var i ett land de bor. Det är stor skillnad mellan landsbygd och glesbygd. Vi borde kunna presentera detta inför och under vårt ordförandeskap och på regeringskonferensen, så att man vet att Sverige är en tydlig tillskyndare av en konvention mot mäns våld mot kvinnor och att vi är beredda att aktivt ta del i det arbetet. Det har ju blivit lite funderingar i och med att vi ännu inte har ratificerat konventionen mot trafficking. Nu har vi fått en tidtabell, och det är välkommet. Men eftersom just det här inte finns med är det extra viktigt att vi är tydliga med att vi anser att det är viktigt. De här frågorna hänger ändå ihop. Jag skulle vilja få en större tydlighet från jämställdhetsminister Nyamko Sabuni om hur hon ser på en konvention, på vilket sätt Sverige vill bidra, när Sverige är berett att berätta det och om vi kommer att ta något initiativ på detta område inför eller under vårt ordförandeskap.

Nyamko Sabuni (Fp)

Anf. 52 Nyamko Sabuni (Fp)

Herr talman! Vi är tillskyndare av en konvention mot mäns våld mot kvinnor. Vi ska följa det arbetet. Som Carina Hägg känner till kommunicerar vi regelbundet med Europarådet både på ministernivå och på olika tjänstemannanivåer. Vi har också representation i Europarådet. Detta arbete pågår ständigt sida vid sida. Jag tror inte att Carina Hägg behöver oroa sig för Sveriges position i denna fråga. Men att redan nu efterfråga detaljer är att börja för tidigt. Europarådet vänder sig ju alltid till stater och ber om stöd och hjälp. Jag är övertygad om att vi kommer att identifiera det stöd som Europarådet anser att Sverige ska ställa upp med. Jag välkomnade också den här lanseringen som FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon gjorde under kvinnokommissionens möte, den här kampanjen om mäns våld mot kvinnor. Jag tror att det är jätteviktigt att FN mer tydligt visar på vikten av att bekämpa våld mot kvinnor. Men vad FN än gör kan FN inte bli starkare än sina medlemsstater, och det här kostar. Jämställdhet kostar. Jag tror inte att det är speciellt många länder inom FN-familjen som inser att man måste finansiera för att komma till rätta med det här. Jag välkomnar gärna den här tydligheten, men jag är fortfarande orolig för att många länder inte ser till att finansiera de här åtgärderna för att komma till rätta med våldet. En stor besvikelse var att jag tror att Sverige, under kvinnokommissionens möte, var det enda land som till exempel talade om sexuell och reproduktiv hälsa därför att vi i de här förhandlingarna misslyckades med att tala med en gemensam röst som EU. I FN var det inte heller något annat land som nämnde de frågorna. Det är en stor besvikelse, för det är en minst lika viktig fråga för jämställdheten. Men vi jobbar på för fullt, och vi uppmuntrar andra länder att göra samma sak. När vi håller på med vårt utvecklingsarbete och talar om att jämställdhetsperspektivet är viktigt tror jag att vi kan vara tydliga också där, lika tydliga som vi är med att det är viktigt med sexuell och reproduktiv hälsa i utvecklingsarbetet. Jag tror att vi kanske kan bli lite bättre på att uttrycka att det är minst lika viktigt att bekämpa mäns våld mot kvinnor i de här länderna. Vårt utvecklingsarbete fokuserar nu väldigt mycket på Afrika. Jag tror att det är jätteviktigt att i utvecklingsarbetet komma till rätta med mäns våld mot kvinnor. Men det handlar också om det arbete vi gör med hjälp av vår handlingsplan för att leva upp till resolution 1325, där faktiskt EU tillsammans med Afrikanska unionen har en strategi för hur detta ska åstadkommas. Det finns också ett behov av att i den konstellationen träffas och diskutera de här frågorna, gärna på högsta nivån. Det är en idé som jag funderar på och som jag också tror att ministrarna på UD, framför allt Gunilla Carlsson, bär med sig. Så jag hoppas att vi ska kunna påskynda utvecklingen i utvecklingsländerna på det här området. Vi kommer att lägga ned de resurser som behövs i vårt land - det gör man kanske också i många EU-länder. Jag är mer orolig för vad som händer i resten av världen på detta område.

Carina Hägg (S)

Anf. 53 Carina Hägg (S)

Herr talman! Jag vill än en gång tacka för att vi får den här debatten just i dag. Man kan ju inte komma med något bättre budskap den här dagen än att man ger den här presenten till Sveriges kvinnorörelse, till parlamentet här, till Europarådets medlemmar och till alla drabbade kvinnor som känner rädsla, att regeringen aktivt vill bidra till att vi inom Europarådets ram ska få till stånd en konvention mot mäns våld mot kvinnor. Jag tycker att det är jätteroligt. Sedan kan jag dela den beskrivning som jämställdhetsministern gav från CSW-mötet i New York. Jag var själv där fast i en annan egenskap. Jag var där för Europarådet. I princip har vi när det gäller EU gett Malta veto i de här frågorna sedan de blev medlemmar i EU. Det är en väldigt olycklig utveckling. Utvidgningen i sig har väl bidragit till att fokus har flyttats åt fel håll när det gäller SRHR-frågor och många liknande frågor, även när det gäller våld mot kvinnor. Vi måste på något sätt gemensamt anstränga oss för att försöka mota den utvecklingen. Jag tror att vi kommer att få ett problem under något år med de här frågorna. Då hänger det på oss att vi kan mobilisera motkrafterna. Jag tror att många ledamöter här skulle hjälpa till i CSW nästa år om de blev inbjudna att delta i Nyamko Sabunis delegation. Jag tror nämligen att vi behöver vara många för att vi ska kunna hjälpas åt att hantera den här frågan och baxa den på rätt väg igen. Men det är väldigt bra att Sveriges företrädare har hög svansföring i de här frågorna, så att vi känner att vi kan ge stöd till de kvinnor, till exempel i Litauen, som nu är oroliga för att de ska få en abortlagstiftning som är värre än den polska, vilket man knappt trodde var möjligt i dagens Europa, men så är det. Där har vi ett gemensamt ansvar, och jag tycker att de frågorna hänger ihop med andra frågor om förtryck och begränsningar av kvinnors mänskliga rättigheter och frågan om våld mot kvinnor. Jag fortsätter gärna att delta i de här diskussionerna. Och jag tog till mig uppmaningen att återkomma med en interpellation lite senare. Jag kommer naturligtvis också att följa utvecklingen av handlingsplanen mot mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat och så vidare. Men framför allt: Tack för det här beskedet! Det känns jättespännande och jätteviktigt! Tack också för det samarbete som har varit mellan regeringen och Europarådet när det gäller kampanjen under det här året!

Nyamko Sabuni (Fp)

Anf. 54 Nyamko Sabuni (Fp)

Herr talman! Jag vill också tacka Carina Hägg för denna interpellation, denna viktiga dag. Under morgondagen kommer dessa frågor kanske att uppmärksammas ännu mer. Jag tackar också för ditt engagemang, för jag tror att det behövs engagemang från flera olika håll för att vi ska kunna komma till rätta med mäns våld mot kvinnor. Jag skulle också vilja säga att vi inte har gett veto till Malta - det är förresten inte bara Malta, utan också Polen och Irland motsätter sig att man ska tala med en gemensam röst när det gäller sexuell och reproduktiv hälsa. Förhandlingarna pågår. Vi hann inte med att komma överens inför kvinnokommissionens möte i FN. Men jag är övertygad om att dessa länder måste ge sig. Jag ser det här som en svacka för EU. Jag är väldigt orolig för vilka signaler som sändes ut till resten av världen när inte ens EU kunde tala med en röst i denna fråga. Det är nog den stora besvikelsen. Men för EU:s del är jag övertygad om att vi snart kommer att hitta tillbaka till den ståndpunkt där vi var innan Malta, Polen och Irland inte ville gå med på att fortsätta jobba i den riktningen.

Intressenter

Frågeställare

Carina HäggSocialdemokraterna

Besvarad av

Nyamko SabuniFP