Informations- och upplysningskampanj om förebyggande insatser mot livmoderhalscancer
Interpellation 2008/09:90 av Ludvigsson, Anne (s)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2008-10-31
- Anmäld
- 2008-11-10
- Sista svarsdatum
- 2008-11-21
- Besvarad
- 2008-11-21
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 31 oktober
Interpellation
2008/09:90 Informations- och upplysningskampanj om förebyggande insatser mot livmoderhalscancer
av Anne Ludvigsson (s)
till statsrådet Maria Larsson (kd)
Nya data visar att det i huvudsak är tonårsdöttrar i mera välinformerade och välbeställda familjer som vaccineras mot HPV-virus och livmoderhalscancer. Också de regionala och lokala skillnaderna i vaccinationsstatistiken är stora. Tendensen har varit tydlig tidigare och den fortsätter och förstärks så länge vaccinet inte ingår i det allmänna vaccinationsprogrammet. Detta är djupt oroande eftersom samhället har ett ansvar för likvärdig sjukvård åt alla medborgare var de än bor.
Allmän vaccination mot HPV-virus är ett viktigt komplement till cellprovtagning och ett kraftfullt bidrag i det förebyggande arbetet mot denna svåra kvinnosjukdom. Men samtidigt som den ännu inte reglerade vaccineringen mot HPV är oroväckande ojämlik visar Socialstyrelsens rapport om hälso- och sjukvårdsutvecklingen att var femte kvinna uteblir från cellprovskontroller som hon regelbundet blir kallad till. Det gäller framför allt kvinnor i redan utsatta grupper, konstaterar man. I kombination med den frivilliga och starkt ojämlika HPV-vaccinationen förstärks orättvisorna.
Under tiden fortsätter en kvinna att dö i livmoderhalscancer varannan dag i Sverige. De flesta av dem som i framtiden drabbas eller i värsta fall dör är de som varken går på cellprovskontroller, har råd eller har fått tillräcklig information om vaccinet. De dör i en sjukdom som går att förebygga med ökad kunskap bland kvinnorna själva och genom att HPV-vaccinet inlemmas i det allmänna vaccinationsprogrammet.
Som det är i dag svarar varje enskilt landsting för information om cellprovtagning som enda åtgärd mot livmoderhalscancer, med stora regionala skillnader som följd.
Vad HPV-vaccinet beträffar har nu varken regering, landsting eller kommuner informationsansvar och inte heller några statliga myndigheter, så länge vaccinet är utanför det allmänna vaccinationsprogrammet. Det saknas också aktiv information om att de båda vaccinerna som nu finns på marknaden omfattas av högkostnadsskyddet, vilket betyder att priset för flickor i åldern 13–17 år begränsas till 1 800 kronor mot de ca 3 300 kronor som de tre doserna annars kostar. Eftersom ingen samhällsaktör tagit på sig uppgiften att informera om HPV-vaccination lämnas fältet fritt för läkemedelsföretagens marknadsföring som enda aktiva informationskälla.
Denna ojämlikhet och orättvisa i kvinnors hälsa och vård måste brytas. Regeringen måste ta ansvar för en sammanhållen och omfattande upplysning och information om de i dag tillgängliga förebyggande åtgärderna mot livmoderhalscancer – cellprovskontrollerna, HPV-vaccinationen och i vissa fall ett särskilt HPV-test. Informationen måste särskilt anpassas till flickor, unga kvinnor och deras föräldrar när det gäller vaccinationen – och till kvinnor mellan 23 och 60 år när det gäller cellprovskontrollerna – på ett sådant sätt att många fler än i dag blir motiverade till cellprovtagning. Det behövs en nationell informations- och upplysningskampanj – en mobilisering – med särskilda statliga medel för att rädda kvinnoliv och utjämna orättvisorna.
Jag har påtalat detta tidigare och min fråga är om statsrådet ser behovet och därmed är beredd att ta initiativ till en samordnad nationell informations- och upplysningskampanj för cellprovtagning och HPV-vaccination.
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2008/09:90
Webb-tv: Informations- och upplysningskampanj om förebyggande insatser mot livmoderhalscancer
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2008/09:33 Fredagen den 21 novemberProtokoll 2008/09:33 8 § Svar på interpellation 2008/09:90 om informations- och upplysningskampanj om förebyggande insatser mot livmoderhalscancer
Protokoll från debatten
Anf. 69 Maria Larsson (Kd)
Fru talman! Anne Ludvigsson har frågat mig huruvida jag ser behovet och därmed är beredd att ta initiativ till en samordnad nationell informations- och upplysningskampanj för cellprovtagning och HPV-vaccinering.
Dagens frågeställning skiljer sig inte mycket från den interpellation som Anne Ludvigsson ställde till mig i mars i år. Jag ska emellertid så långt som det är möjligt utveckla det svar som jag gav då.
Landstingen har det övergripande ansvaret för att informera om patientinriktade insatser vilket även omfattar förebyggande information. Vad gäller livmoderhalscancer arbetar flertalet landsting aktivt med information kring sjukdomen.
Som jag tidigare sagt vid den förra interpellationsdebatten är det de statliga myndigheternas ansvar att i första hand och genom ett samordnat agerande ta fram de kunskapsunderlag som huvudmännen behöver för att kunna planera och utföra efterfrågad hälso- och sjukvård.
Att förebygga och behandla cancer involverar många olika delar av hälso- och sjukvården. I den utredning om en nationell cancerstrategi som regeringen har tagit initiativ till ingår att lämna förslag till en strategi som ska vara evidensbaserad och utgå från ett helhetsperspektiv som inkluderar primär och sekundär prevention, tidig upptäckt, kunskapsbildning och kunskapsspridning. I uppdraget ingår även att analysera konsekvenserna av den förväntade utvecklingen av screening, vacciner och läkemedel samt behovet av och förutsättningarna för att utveckla formerna för kunskapsbildning och kunskapsspridning.
Ansvariga myndigheter har behandlat frågan om HPV-vaccinering. I maj 2007 beslutade dåvarande Läkemedelsförmånsnämnden, numera Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket, att HPV-vaccin ska ingå i läkemedelsförmånerna. Motiveringen till beslutet är att livmoderhalscancer är en livshotande sjukdom som vid sen upptäckt leder till både mänskligt lidande och höga behandlingskostnader.
Statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU, har genomfört en utvärdering av barnvaccination mot HPV 16 och 18. SBU anser att vaccinet är lovande men att det föreligger en del frågetecken. De betonar därför att ett eventuellt införande kräver en organiserad och systematisk uppföljning av effekter och kostnadseffektivitet avseende samtliga förebyggande insatser mot livmoderhalscancer.
Socialstyrelsen har avslutat remissförfarandet av förslaget om att flickor i årskurs 5 och 6 ska vaccineras mot HPV. I förslaget pekar Socialstyrelsen på att vissa kunskapsluckor behöver fyllas för att man ska kunna göra en djupgående värdering av nyttan med HPV-vaccinering. Socialstyrelsen poängterar att vissa förutsättningar måste vara uppfyllda för att inte motverka arbetet med att minska förekomsten av livmoderhalscancer. Bland annat pekar de på vikten av att screening för att upptäcka cellförändringar och cancer fortsätter att vara lika effektiv som den är i dag, och att man ser att antalet fall av livmoderhalscancer sjunker. Dessutom är det viktigt att inga långsiktiga negativa effekter av vaccinet uppkommer samt att viruset inte förändras så att andra HPV-typer än dem som vaccinet skyddar mot blir mer förekommande.
Detta medför enligt Socialstyrelsen att det måste finnas ett väl fungerande uppföljningsprogram för att följa effekterna av vaccinering. Alla berörda aktörer måste därför se till att en kontinuerlig utvärdering sker om HPV-vaccinet införs i de nationella programmen. Socialstyrelsen väntas ta ställning till frågan under de närmaste månaderna.
Regeringen beslutade också den 30 oktober att tillsätta en utredning som ska se över regleringen av de nationella vaccinationsprogrammen. I uppdraget ingår bland annat att göra en översyn av sambandet mellan läkemedelsförmånssystemet och de nationella vaccinationsprogrammen samt pröva om den information och det kunskapsunderlag som förmedlas till individen eller föräldrarna vid vaccination av barn är tillräcklig. Utredningen ska också pröva vilka behov av uppföljning och utvärdering som finns av de nationella vaccinationsprogrammen. Utredningen ska lämna sitt slutbetänkande senast den 31 maj 2010.
Det är av stor vikt att samtliga kvinnor ska få sammanhållen och saklig information om förebyggande åtgärder mot livmoderhalscancer. Sammantaget är det min bedömning att de frågor som Anne Ludvigsson har framfört har beaktats av de berörda myndigheterna. De utredningar som tillsatts ska också kunna leverera kunskap om och förslag till hur vi ska kunna möta och hantera såväl livmoderhalscancer som andra allvarliga sjukdomar på ett effektivt och medmänskligt sätt.
Anf. 70 Anne Ludvigsson (S)
Fru talman! Tack för svaret! Att min fråga den här gången inte skiljer sig från den fråga jag ställde i mars är beklagligt. Men det beror på att varken regeringen eller ministern verkar förstå behovet av en snabb och effektiv upplysning och information om hur unga kvinnor ska kunna förebygga en dödlig sjukdom - även om den kommer längre fram i livet - och om vikten av cellprovstagning.
Jag tar upp en mycket viktig fråga för kvinnors hälsa. Sanningen är ändå att en kvinna dör varannan dag i livmoderhalscancer. Det är beklagligt om denna senfärdighet gör att vi inte kan rädda de kvinnor som annars skulle kunna räddas genom en bättre information om vaccinet och om vad som är möjligt att göra. Vaccinet är godkänt och ingår i läkemedelsförmånen, och då måste det väl ändå vara värt att använda.
Jag noterar naturligtvis med glädje att ministern säger att det är av stor vikt att samtliga kvinnor ska få sammanhållen och saklig information om förebyggande åtgärder mot livmoderhalscancer. Det är jättebra, och där delar vi uppfattning. Vi har exakt samma åsikt i detta.
Vad som skiljer oss åt är tydligen synen på vad som behöver göras. Jag ställer mig frågande till hur Maria Larsson kan mena allvar med att konstatera att mina krav på upplysning och information redan är beaktade. Det stämmer inte. Det är stor brist på information. Ungdomar känner inte till att HPV kan leda till cancer. En aktuell studie från Uppsala universitet visar att av flickor och pojkar i årskurs 1 på gymnasiet hade bara 5 procent hört talas om HPV. Bara 2 procent kände till att det kan orsaka livmoderhalscancer och kondylom.
Kvinnor i 30-årsåldern tycker att det är bra med screening för livmoderhalscancer, men de vet inte hur sjukdomen uppstår och inte hur de kan skydda sig. När kvinnor får reda på det här sambandet blir de väldigt upprörda över att de inte har fått del av kunskapen just om hur man kan skydda sig.
En nyligen genomförd attitydundersökning där 20 000 unga i Sverige tillfrågades visade att både kvinnor och män i åldrarna 18-30 år är väldigt positiva till vaccination. Av de 16 000 kvinnor och 4 000 män som deltog i undersökningen hade endast 20 procent av kvinnorna och 13 procent av männen hört talas om HPV. Visst finns det ett informationsbehov. Frågan är om ministern inte ser eller inte vill se det behovet.
Här ger Sverige Nobelpriset i medicin till den tyske professorn Harald zur Hausen för hans upptäckt av humant papillomvirus 16 och 18. Den upptäckten har faktiskt fått praktisk betydelse genom att vi nu har ett effektivt vaccin. Men den svenska regeringen väljer att försena och förhala informationen och även möjligheten att bekämpa virusen.
Maria Larsson hänvisar till landstingen, men verkligheten talar sitt tydliga språk om att de inte sköter sin uppgift. De här siffrorna skulle ju se helt annorlunda ut om myndigheterna, landsting och kommuner, skötte sina uppgifter väl.
Fortfarande är det alltför många kvinnor som inte hörsammar cellprovstagningarna. Det tycker jag är allvarligt.
Anf. 71 Maria Larsson (Kd)
Herr talman! Jag har respekt för Anne Ludvigssons otålighet. Jag vet själv att jag har varit otålig i många frågor. Men Anne Ludvigsson måste också ha respekt för att vi måste ta saker och ting i rätt ordning.
Landstingen har i dag ett huvudansvar för att informera inom sina regionala områden. Jag vet att även om det ser olika ut på olika ställen görs betydande insatser. Den här frågan är av en sådan komplex natur att det i nuläget, innan vi har alla delar av systemet på plats, inte är rätt tid att genomföra kampanjer. Information som ges till olika grupper måste vara anpassad så att de förebyggande åtgärderna tillgodoses. Innan Socialstyrelsen har fattat sitt beslut är det väldigt svårt att utforma någon information eftersom vi ännu inte riktigt vet var beslutet kommer att landa.
Socialstyrelsen har tydligt i sin remiss påtalat behovet av information och att det måste tillgodoses om en vaccinering mot HPV ska införas i barnvaccinationsprogrammet. Det var det jag avsåg med mitt svar. Man är medveten om informationsbehovet, förutsatt att ett beslut fattas i den riktningen. Därför är det inte tal om att göra den här typen av betydande informationsinsatser förrän vi har svaret.
Det är väldigt nära i tid som vi kommer att få ett svar. Inom ett par månader kommer vi att ha det. Det gör att väldigt mycket av den frågeställning som Anne Ludvigsson reser här kan få sitt svar inom en väldigt nära framtid. Det är egentligen först då som vi kan planera för hur de fortsatta informationsinsatserna ska se ut. Det är anledningen till att vi också har väntat.
Låt mig återigen betona att det är landstingen som också i ett sådant skede kommer att ha huvudansvaret. Men naturligtvis ska vi från den statliga sidan vara behjälpliga med den informationen om det skulle bli utfallet av beslutet.
Det här är komplext, eftersom vi redan i dag har en metod för tidig upptäckt av HPV med det screeningsprogram som vi har och som är unikt. Det ställer oss i en helt annan situation än många andra länder när det gäller bedömningen av om man ska införa HPV-vaccin. Vi når faktiskt 80 procent av den svenska målgruppen, kvinnor mellan 23 och 60 år. Under 2007 togs det 700 000 cellprov inom ramen för de gynekologiska hälsokontrollerna, vilket ställer oss i en unik dager. Där görs naturligtvis också upptäckter.
Jag är övertygad om att både Anne Ludvigsson och jag är angelägna om att inte försämra möjligheterna till deltagande i screeningsprogram. Därför blir det extraordinärt viktigt hur informationsinsatser ska utföras i händelse av att Socialstyrelsen skulle besluta sig för att HPV-vaccinet ska införas i barnvaccinationsprogrammet.
Det är många sådana här saker som gör att beslut måste tas i rätt ordning innan vi börjar diskutera de omfattande informationsinsatserna. Men Socialstyrelsen har varit tydlig och pekat på det behovet utifall deras beslut blir att införa detta i barnvaccinationsprogrammet.
Anf. 72 Anne Ludvigsson (S)
Herr talman! Ministerns svar gör mig både glad och oroad. Glad blir jag över att det ligger nära i tiden att vi kan få ett besked och att vi kan påbörja det här arbetet. Men jag blir också oroad över att ministern drar sig tillbaka och ger det fulla ansvaret till landstingen. Jag menar att staten måste ta ett huvudansvar för att vi ska få en likvärdig information runt om i landet.
Det jag också vill lyfta fram, och det är ministern inne på, är informationen om screening. Vi får väl alla ta åt oss av, också tidigare regeringar, att den här informationen inte har varit fullgod. Fortfarande är det så att alltför många kvinnor inte kommer till cellprovtagning.
I Sverige är det var fjärde och i vissa landsting upp till varannan kvinna som inte täcks av screeningsprogrammet. Täckningsgraden ligger långt under den av EU rekommenderade minsta täckningsgraden på 85 procent. Det tycker jag är allvarligt. Där vill jag också peka på vikten av att verkligen ha en informationskampanj om det som vi är säkra på i dag.
Jag menar att staten utan att permanent ta över informationen skulle kunna genomföra en avgränsad informationskampanj. Sådana kampanjer har vi gjort tidigare, med olika resultat. Det har förekommit om rökning, alkohol och narkotika. Jag menar också att när det gäller ungdomar behöver det här kanske komma in i sexual- och samlevnadsundervisningen i skolan eftersom det berör både pojkar och flickor, kvinnor och män.
Jag skulle ändå vilja framhålla vikten av en informationskampanj utifrån den kunskap vi har i dag.
När det gäller vaccination, som den här interpellationen egentligen inte handlar om utan just om information, ser vi ju att fler och fler länder ute i Europa har påbörjat allmän vaccination. Norge står på tur. Man har avsatt pengar i sin budget.
Det är bra att det ligger nära i tiden. Det är klart att jag gläds åt att vi ska få till ett allmänt vaccinationsprogram för flickor i första hand, men kanske också på sikt för pojkar. Vare sig det blir det ena eller det andra i den delen är det fortfarande viktigt med en upplysningskampanj, inte minst om cellprovstagningar. Jag kan också tänka mig att det är vissa grupper i samhället som inte nås av denna information.
Maria Larsson hänvisar i svaret till en rad utredningar. Det är bra att fortlöpande få ökad kunskap, att man ska utvärdera och så vidare. En modernisering och vidareutveckling av till exempel screening genom särskilda HPV-test är jätteviktig för att verkligen nå de kvinnor som får livmoderhalscancer. Där finns mer att utveckla.
Jag menar att vi inte behöver vänta på de här utredningarna. Många delar av det jag vill ha i kampanjen har vi redan kunskapen om. Jag menar att det är ansvarslöst att vänta, för behovet av information finns nu. Vi ser också att det behövs information om vaccination mot livmoderhalscancer. Det är vissa grupper, föräldrar som har utbildning och ekonomi, som tar till sig den här kunskapen och vaccinerar sina döttrar. En upplysningskampanj finns det behov av. Den uppfattningen hoppas jag att ministern delar.
Anf. 73 Maria Larsson (Kd)
Herr talman! Vårt screeningsprogram har en lång tradition. Det började redan på 1960-talet. Som jag berättade tidigare ligger Sverige mycket bra till i det här avseendet, både med en tidig start och med en stor del som faktiskt deltar. Jag nämnde siffran 80 procent. Den stämmer inte riktigt överens med de siffror som Anne Ludvigsson refererade. Den siffra som jag har visar att 80 procent av kvinnorna mellan 23 och 60 år deltar.
Den senaste mätningen av antalet cellprov som genomförs visar inte på någon nedgång. Här har landstingen rätt bra informations- och underrättelseverktyg som är iscensatta sedan många år tillbaka. De utgör en grund för att det blir det stora deltagandet. Jag uppfattar att det är en väl fungerande verksamhet i alla våra landsting. Sedan kan den naturligtvis förbättras. Siffran 80 procent kan förbättras. Man kan nå upp till 100 procent. Det är naturligtvis angeläget att fundera över varför de kvinnor som får en kallelse, en personligt riktad information, ändå väljer att avstå. Där behövs säkert mer studier för att kunna rikta informationen specifikt till dem med någon typ av upplysning som de uppenbarligen behöver för att välja att screena sig.
Det är detta som gör information så svårt. Man måste rikta informationen på ett sätt så att mottagaren känner sig berörd. Det är därför den typen av allmänna informationskampanjer som Anne Ludvigsson verkar vara inne på är mer tveksamma.
Nu vet vi inte vad Socialstyrelsen kommer att besluta om HPV-vaccination. Vi vet att ett beslut väntas inom ett par månader, men vi vet inte vad beslutet kommer att bli. Men att gå ut nu och marknadsföra eller ha informationskampanjer om just den delen har inte tett sig särskilt lämpligt för vare sig Socialstyrelsen eller landstingen eftersom beslutet ligger så nära i tid.
Vi har inte abdikerat från den nationella nivån. Det uppdraget har Socialstyrelsen. De har också identifierat behovet, vilket jag påtalade tydligt vid förra tillfället. Man har identifierat behovet, och man tar naturligtvis ansvaret. Men landstingen har fortsatt huvudansvaret. Låt oss slå fast det. Det är viktigt. Landstingen finns närmare den enskilda medborgaren som behöver informationen. Den kan riktas på olika sätt till olika målgrupper. Rätt information till rätt person är mer angeläget än att vi hittar de stora generella kampanjerna som vi tidigare har sett inte alltid har varit så framgångsrika i fråga om att förändra beteenden.
Vi vill uppnå en stor anslutning till screeningsprogrammet, och då är det viktigt hur informationen riktas.
Anf. 74 Anne Ludvigsson (S)
Herr talman! Vi har samma uppfattning i mycket, men fortfarande tycker jag mig inte känna att ministern tar detta riktigt på allvar. Jag efterfrågar en bred information. Hur den ska se ut har jag inte gått in på i detalj. Det ska vara ett ansvar på nationell nivå.
Jag lyfte till exempel upp att det vi inte har gjort tidigare är att rikta information till ungdomar. Den kanske ska ingå i skolans sex- och samlevnadsundervisning.
Informationen behöver också riktas, som Maria Larsson säger, till vissa kategorier kvinnor som inte nås eller tar till sig informationen. Det kan inte vara så svårt att nå dem på andra sätt. Man kanske kan göra undersökningen själv. Det finns nya metoder som kan utvecklas.
Jag tror att det finns en stor brist i fråga om den kunskap som finns i dag och som inte på något sätt är farlig att skicka ut information om. Vi behöver inte mer fakta om det som är prövat under så många år, precis som Maria Larsson säger.
Sedan var det frågan om de äldre kvinnorna. Där skulle jag vilja höra hur Maria Larsson ser på att kvinnor över 61 års ålder inte kallas till screening. Att ha fyllt 61 år är inte någon som helst garanti för att slippa livmoderhalscancer. Det visar statistiken. Där skulle jag vilja att ministern också gör en insats.
Av svaret framgår att utredningar är på gång, och de ska utvärderas. En utredning ska vara klar den 31 maj 2010. Jag tycker att det är alldeles för lång tid för det som kan göras i dag. Ska flickor, unga kvinnor och deras föräldrar vänta först på ett utredningsförslag, sedan på ett regeringsförslag och sedan på nya regler innan de kan få informationen om att förhindra en dödlig sjukdom?
När tänker Sveriges folkhälsominister ta frågan på allvar?
Anf. 75 Maria Larsson (Kd)
Herr talman! Frågan tas i allra högsta grad på allvar redan nu.
När det gäller HPV-vaccinet avvaktar vi Socialstyrelsens beslut för att sedan se vad som behöver göras. Vi har också försökt att hitta en långsiktig lösning. Jag kan beklaga att det inte har gjorts tidigare. Men vi ska försöka se om den typen av information och de kunskapsunderlag som tillställs berörda parter är, oavsett vilken sjukdom det handlar om, tillfredsställande i dag när det handlar om att nå individen eller föräldrar till barn. Det är det som vi har lagt in i den utredning som precis har tillsatts. Den måste få tid på sig att ta fram de kunskapsunderlag som behövs för att göra riktiga bedömningar. Jag önskar också att det hade gjorts tidigare, för många år sedan - men det är inte gjort. Vi vill låta dem titta på om det finns behov av att förtydliga huvudmännens ansvar. Det kan handla om både landsting och Socialstyrelsen, individen och hälso- och sjukvårdspersonalen. Det kan naturligtvis också handla om skolpersonal och de kunskapsunderlag de behöver för att få fram informationen till berörda på bästa möjliga sätt.
Information är alltid svårt. Den behöver alltid riktas på ett sätt så att man kan vara säker på att nå mottagaren. Det är en grannlaga uppgift. Just när det gäller området för olika typer av förebyggande arbete, preventivt arbete, behöver vi metodutveckla. Jag önskar att det fanns mer forskning på området.
Vi söker därför kunskapen på ett aktivt sätt i utredningen för att kunna ta ett större grepp på frågan. Vi gör saker i det korta perspektivet där Socialstyrelsen kommer att vidta åtgärder med utgångspunkt i det beslut man kommer att fatta. Om man bestämmer sig för att ha med det i vaccinationsprogrammet behövs informationsinsatser. Annars är det kanske andra typer av insatser som behövs från framför allt landstingens sida. Här tänks i både det korta perspektivet och det långa perspektivet för att få till stånd en bättre ordning.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.