Icke fackligt anslutna arbetares rättigheter
Interpellation 2006/07:80 av Federley, Fredrick (c)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2006-11-17
- Anmäld
- 2006-11-17
- Besvarad
- 2006-11-30
- Sista svarsdatum
- 2006-12-01
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 17 november
Interpellation
2006/07:80 Icke fackligt anslutna arbetares rättigheter
av Fredrick Federley (c)
till statsrådet Sven Otto Littorin (m)
På senare tid har massmedierna rapporterat om flera fall där både anställda och företagare som inte är med i facket respektive arbetsgivarorganisationer råkar illa ut. Det har till exempel handlat om stridsåtgärder mot små välskötta företag med bra anställningsvillkor, som försätts i blockad för att de inte vill teckna hängavtal. Andra uppmärksammade fall har handlat om oorganiserade byggarbetare och trädgårdsanläggningsarbetare som tvingas betala 1,5 % av sin lön varje månad till Byggnads respektive Kommunal i så kallade granskningsarvoden för en lönegranskningstjänst som varken efterfrågas eller utförs.
Ett av de mer flagranta fallen kunde man läsa om i bland annat Dagens Nyheter den 15 november 2006 och Göteborgs-Posten den 17 november 2006. Det handlar om fem kvinnor som våren 2005 sades upp från ett Göteborgsföretag på grund av arbetsbrist. Om den lagstadgade turordningen i LAS hade följts hade fyra av de fem kvinnorna fått stanna kvar. Men lagen är konstruerad så att arbetsmarknadens parter genom kollektivavtal kan bestämma om avsteg från denna princip. Arbetsgivare och fack kan således avtala bort lagens turordning genom att komma överens om en så kallad avtalsturlista.
Det aktuella Göteborgsföretaget omfattades såsom medlem i branschorganisationen Almega av kollektivavtal med Tjänstemannaförbundet HTF. Företaget och facket gjorde upp om en avtalsturlista där de fem oorganiserade kvinnorna hamnade (fyra av dem hade fått stanna om turordningsreglerna i LAS hade följts). Företaget betalade ut 50 extra månadslöner för att HTF skulle gå med på avtalsturlistan. De extra månadslönerna gick nästan uteslutande till HTF-medlemmar. Till exempel fick en av de oorganiserade kvinnorna, som hade jobbat nio år på företaget, en månadslön, medan en HTF-medlem som hade jobbat lika länge fick tio månadslöner.
De oorganiserade kvinnorna begärde att själva få förhandla om sina uppsägningsvillkor. Men företaget sade nej med hänvisning till att det endast hade en kollektivavtalsenlig skyldighet att förhandla med HTF. I Sverige binds även oorganiserade arbetstagare av den här typen av överenskommelser. Facket har inga andra skyldigheter än att ta till vara sina egna medlemmars intressen. Ändå saknar alltså oorganiserade arbetstagare rätt att i ett läge som detta förhandla för egen räkning.
Den som av olika skäl väljer att inte ansluta sig till fackförbunden måste kunna åtnjuta lagens stöd i lika mening med dem som gör valet att sluta sig till ett fackförbund.
En stor del av den arbetsrättsliga debatten handlar om huruvida turordningsreglerna i LAS ska bestå eller förändras. Ovannämna Göteborgsfall belyser denna problematik delvis ur en annan synvinkel. För oavsett om man förespråkar en långtgående lagreglering av turordning och andra villkor vid uppsägning, eller om man inte gör det, bör det gå att enas om att organiserade och oorganiserade ska ha samma rättsliga skydd. Det är fel att göra skillnad på folk och folk. En laglig möjlighet för arbetsmarknadens parter att göra upp om avsteg från LAS får inte innebära en rätt att missgynna anställda som inte är med i facket.
Mot den här bakgrunden vill jag ställa tre frågor till statsrådet:
1. Vad avser statsrådet att göra för att det lagliga utrymmet för parterna att komma överens om undantag från turordningsreglerna i LAS används på ett sätt som inte missgynnar oorganiserade arbetstagare?
2. Vad avser statsrådet att göra med anledning av att oorganiserade arbetstagare i en situation av det slag som ovan har beskrivits saknar förhandlingsrätt?
3. Vilka förändringar avser statsrådet att göra som stärker den oorganiserades ställning vad gäller lika villkor vid uppsägning respektive egen förhandlingsrätt?
Debatt
(11 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2006/07:80
Webb-tv: Icke fackligt anslutna arbetares rättigheter
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2006/07:30 Torsdagen den 30 novemberProtokoll 2006/07:30 10 § Svar på interpellation 2006/07:80 om icke fackligt anslutna arbetares rättigheter
Protokoll från debatten
Anf. 140 Sven Otto Littorin (M)
Herr talman! Fredrick Federley har frågat mig följande:
1. Vad avser statsrådet att göra för att det lagliga utrymmet för parterna att komma överens om undantag från turordningsreglerna i LAS används på ett sätt som inte missgynnar oorganiserade arbetstagare?
2. Vad avser statsrådet att göra med anledning av att oorganiserade arbetstagare saknar förhandlingsrätt när avtalsturlistor förhandlas?
3. Vilka förändringar avser statsrådet att vidta som stärker den oorganiserades ställning vad gäller lika villkor vid uppsägning respektive egen förhandlingsrätt?
När det gäller begränsningar i rätten att avtala bort turordningsreglerna i LAS vill jag inledningsvis anföra följande:
Det är möjligt att göra avvikelser från turordningsreglerna i LAS genom kollektivavtal. Parternas avtalsfrihet på området är omfattande men inte obegränsad. En turordningsöverenskommelse som går ut på att slå ut oorganiserade från arbetsplatsen är faktiskt rättsstridig. Det är även möjligt att ingripa mot en överenskommelse som står i strid med god sed på arbetsmarknaden eller på annat sätt är otillbörlig, till exempel för att vissa arbetstagare diskrimineras. Dessa principer skyddar oorganiserade mot diskriminerande turordningsöverenskommelser.
När det sedan gäller Fredrick Federleys övriga frågor vill jag säga följande:
Reglerna om arbetsgivares förhandlingsskyldighet inför uppsägning på grund av arbetsbrist vilar på en avvägning mellan arbetstagares och arbetsgivares intressen.
I Sverige ansvarar arbetstagarorganisationerna för att tillvarata sina medlemmars intressen vid förhandling om turordningslistor vid uppsägning på grund av arbetsbrist. Oorganiserade arbetstagare kan också inkluderas i förhandlingen. Systemet bygger på att parterna på ett ansvarsfullt sätt fullgör detta förtroende och kompletteras med vissa begränsningar i avtalsfriheten.
Jag planerar därför inga förändringar vad avser oorganiserades förhandlingsrätt eller ställning vid uppsägning.
Anf. 141 Fredrick Federley (C)
Herr talman! Jag vill tacka statsrådet som orkar med hela denna eftermiddag. Det är viktiga frågor och det finns mycket engagemang i dem, som jag hoppas att statsrådet märker.
Jag vill också tacka för svaret, även om jag själv tycker att det är lite urvattnat. Det jag är ute efter är inte att ge mig på den svenska modellen, som jag tycker är hygglig. I den senaste valdebatten, som jag har varit hyggligt aktiv i, har jag snarast blivit kritiserad för att vilja förstärka det som jag tycker är den svenska modellen, alltså avtalsfriheten, där antingen den anställde själv tillsammans med arbetsgivaren eller fackförbundet och arbetsgivarsidans parter ska ha mer makt. Jag har kritiserat mycket av den lagstiftning som har funnits.
Men i min interpellation är det inget av det som jag väljer att beröra utan snarast dem som faktiskt väljer att ställa sig utanför och som vi har kunnat se flera exempel på har kommit i kläm. På den direkta frågan vad ministern avser att göra för att stärka deras rättigheter är väl svaret, som jag får tolka det: Ingenting.
Ska jag därmed tolka det som att statsrådet anser att det är okej att man i till exempel en förhandling om uppsägning ställer enskilda individer utanför? Den ena parten, som inte var ansluten till facket, fick faktiskt inte vara med i förhandlingen över huvud taget. Det ledde till att de som inte var fackligt anslutna bara fick 10 % av det avgångsvederlag som de fackligt anslutna fick.
Det här kan inte vara en konsekvens bara av att man hade ett lokalt fack som var duktigt på att tillvarata sina medlemmars rättigheter. När man ställde de här enskilda arbetarna utanför handlade det om en tydlig markering. Man ville piska in dem i ett fackligt medlemskap.
Statsrådet skriver: "Oorganiserade arbetstagare kan också inkluderas i förhandlingen." Jag blir lite orolig när jag läser den formuleringen, eftersom det står "kan". Jag hoppas att vi ska ha en starkare rättsställning för de enskilda medborgarna i Sverige än att det bara ska vara ett "kan". Det vore rimligt om vi kunde föra en diskussion som kanske kunde leda till att man framöver såg till att man "ska" inkluderas. Däremellan finns det en stor skillnad. Och det är bekymmersamt om den borgerliga regeringens mening är att man inte ska kunna integreras i förhandlingarna.
Det är inte heller bara det berörda fallet som är en del av problematiken. Vi kan också se ett företag som vi har diskuterat tidigare i dag. Vi kan se ett företag i Östergötlandstrakten, vill jag minnas, som också har en konflikt. I det fallet hade de bättre avtal med sina anställda än vad kollektivavtalen föreskrev. Ändå ger man sig på det här.
Jag från mitt håll kan på inget sätt anse att det skulle tillhöra god svensk arbetsmarknadssed att frånta enskilda arbetare de positiva rättigheter de har fått och de positiva extra förstärkningar de har fått i en lokal förhandling där de har skrivit ett lokalt avtal till förmån för att man ska kunna tvinga in dem i fackligt medlemskap. Jag kan faktiskt inte se att det handlar om någonting annat.
Vi kan också se att sympatiåtgärder används mot tredje part, oavsett om det är en arbetsgivarpart som inte är ansluten till en arbetsgivarförening eller om det är en enskild anställd som inte anslutit sig till facket. Jag tycker faktiskt att det finns en ganska stor orimlighet i just att en tredje part kan komma att drabbas.
Min tolkning av detta svar kan inte vara någonting annat än att den borgerliga regeringen har valt att bygga sin arbetsmarknadspolitik, åtminstone inledningsvis, på att man ska ha kollektiva rättigheter i stället för det som jag tycker måste vara grunden för all juridik och även all avtalsskrivning, individuella rättigheter.
Anf. 142 Carl B Hamilton (Fp)
Herr talman! Tack för svaret! Jag ska ta upp tre rader i svaret. Det är det stycke som lyder så här: "Reglerna om arbetsgivares förhandlingsskyldighet inför uppsägning på grund av arbetsbrist vilar på en avvägning mellan arbetstagares och arbetsgivares intressen."
I det stycket i synnerhet men i hela svaret är det alltså en diskussion om två parter på arbetsmarknaden. Det går naturligtvis tillbaka på ursprunget för LAS, 70-talets situation när LAS infördes. S:et i LAS var skydd för arbetstagare gentemot arbetsgivare och arbetsgivares övergrepp i olika hänseenden.
Men det problem som minst lika mycket, om inte mer, diskuteras nuförtiden och som är en naturlig konsekvens av att man har haft den här lagstiftningen under flera decennier - man växer så att säga in i den - är ju att det inte finns bara två parter utan det finns tre parter i den här diskussionen, nämligen också de som utestängs från arbetsmarknaden av lagen om anställningsskydd. Det är i Sverige framför allt människor med utländsk härkomst, ungdomar och i viss mån kvinnor som har varit hemma. Det här svaret blir otillfredsställande i och med att det är så totalt fixerat på enbart två parter.
Då är min fråga: Varför vill statsrådet strunta i frågan om tredje parts intressen i sammanhanget?
Anf. 143 Patrik Björck (S)
Herr talman! Den här interpellationsdebatten är väldigt snarlik den vi hade tidigare. Våra roller i den här teatern är också snarlika. Vi har alltså en ledamot från den borgerliga sidan som är frustrerad över den vänstervridna arbetsmarknadspolitik som Sven Otto Littorin står för och därför interpellerar. Sedan har vi arbetsmarknadsministern som lämnar ett svar som jag som socialdemokrat i det stora hela kan känna mig rätt tillfreds och nöjd med.
Sven-Erik Österberg räckte ut en hand i den förra debatten. Jag skulle väl kunna vara beredd att räcka ut en hand i denna och säga att om det gäller försvaret av lagen om anställningsskydd, att det finns en intention från regeringens sida att fortsätta slåss för den, har man även där ett mycket starkt stöd i kammaren, eftersom det här svaret i huvudsak är av den arten att jag som socialdemokrat känner mig nöjd med det.
Men det är samma problematik i denna debatt som i den förra. Hur mycket kan vi lita på detta? Interpellanten Fredrick Federley börjar ungefär som den tidigare interpellanten med att säga: Jag gillar den svenska modellen,
men
. Sedan kommer det förslag till förändringar som totalt kullkastar den.
Den typen av judaskyssar blir så att säga inte riktigt enkla att hantera eftersom man säger en sak och gör en annan. Då finns det naturligtvis hela tiden en oro, inte bara hos mig och den socialdemokratiska riksdagsgruppen utan självklart bland arbetare, fackliga organisationer och arbetsgivare. Var står den borgerliga riksdagsgruppen egentligen i den här och andra frågor?
Om man står för det svar arbetsmarknadsministern förde fram nu finns det en tillfredsställelse i det från min sida. Men återigen blir jag orolig när jag hör Fredrick Federley, Carl B Hamilton och de andra. Då undrar jag hur debatten går vidare i den interna diskussionen.
Fredrick Federley säger lite förvånad att han förstår av svaret att den borgerliga regeringen bygger sin arbetsmarknadspolitik på . och så vidare. Det är först nu det går upp för Fredrick Federley, fastän han är medlem av den borgerliga riksdagsgruppen, vad den borgerliga arbetsmarknadspolitiken innebär. Fredrick Federley ser inte alls lika nöjd ut som jag.
Här har vi en inbyggd spänning i politiken som gör att det finns anledning att ställa dessa frågor. Jag vill vara klar och tydlig och förvissa mig om att jag har förstått det här rätt. Kommer den nuvarande regeringen, företrädd av arbetsmarknadsministern, att slåss för att behålla lagen om anställningsskydd på det sätt den finns i dag? Kommer man att lägga fram några förslag till förändringar i maktbalansen mellan parterna? Om jag kan få ett bra svar på detta kan det bli en spännande och intressant debatt när interpellanten kommer upp.
Anf. 144 Sven Otto Littorin (M)
Herr talman! Svaret på Patrik Björcks frågor är: Ja, det kommer jag att göra. Det är av ett enkelt skäl. Det har ofta anförts i debatten att LAS skulle vara ett stort problem för de mindre företagen och att det skulle vara ett skäl. Jag som har drivit ett företag med åtta anställda i ett tidigare liv vet ju att varje uppsägning är väldigt besvärlig. Men det ska den vara - om jag ska vara helt ärlig. Det är i bara 12 % av uppsägningsfallen i företag med färre än tio anställda där man ens utnyttjar sig av det tvåmannaundantag som finns i LAS i dag. Det är Medlingsinstitutets siffror. För mig är det en tydlig signal om att om vi menar allvar med arbetslinjen, att få flera i arbete, ska vi göra det billigare och enklare att anställa, inte lättare att sparka. Det är min enkla utgångspunkt.
Fredrick Federley har naturligtvis en god utgångspunkt i meningen att han vill göra det lättare att driva företag. Det måste någonstans vara utgångspunkten, som jag kan tolka Fredricks kommentar. Men problemet är att om vi skulle förändra den stora maktbalansen på svensk arbetsmarknad skulle vi få ett företagsklimat som mer skulle påminna om det franska än om det svenska. Det skulle inte vara bra.
Diskussionen om sympatiåtgärder och professionalitet tog vi i förra interpellationsrundan för en stund sedan, och jag lämnar den därför lite grann därhän. Jag konstaterar bara att förhållandena på den svenska arbetsmarknaden med arbetsrätt till stora delar bygger på en kollektiv förhandlingsrätt och inte på den strikt individuella.
Carl B Hamilton frågade mig slutligen om varför jag vill strunta i tredje part. Nej, det vill jag inte. Poängen med lagstiftningen i LAS - det fanns med i förarbetena till LAS - är att en avtalsturlista som går ut på att slå ut oorganiserade från arbetsplatsen är rättsstridig. De reglerna finns redan i dag. Det var också en del av mitt svar. Därmed tycker jag att man har precis det skydd för oorganiserad arbetskraft som Carl B Hamilton efterlyser. Den negativa föreningsrätten skyddas i svensk rätt huvudsakligen genom Europakonventionens artikel 11. Den har ställning som lag i Sverige, och därmed har vi också ett skydd.
Därutöver är det klart att tolkningen av vad detta innebär görs i de enskilda fallen i Arbetsdomstolen. Det är bara att konstatera att det är på det sättet det bör vara.
Anf. 145 Fredrick Federley (C)
Herr talman! Nu har statsrådet helt fel i utgångspunkten till varför jag har skrivit interpellationen. Det handlar inte om att driva företag. Det handlar om att ha och värna en respekt för och ge juridiska rättigheter till enskilda människor. I Sverige har det under lång tid varit helt okej att låta enskilda individer malas ned i maktens köttkvarnar i kampen mellan arbetsgivarsidan och de fackliga organisationerna. Det är mer än en gång som det har hänt att det har stått mellan enskilda arbetstagare eller enskilda småföretagare som inte har kunnat skapa sig ett eget förhållningssätt gentemot varandra.
Det handlar i grund och botten om makt. Där är jag fullkomligt övertygad om att det inte handlar om något annat än makt. Man är beredd att skita i de enskilda arbetstagarna som har gjort ett val att inte ansluta sig till de fackliga organisationerna. De är i sig inte viktiga. De är för få. Man är beredd att offra dem för att upprätthålla en maktbalans som i princip bygger på att man ska ha en åsiktshegemoni i Sverige om hur saker och ting ska lösas. De är utgångspunkten för mig. De är de viktiga för mig - inte några enskilda företag eller enskilda fackliga organisationer.
Att socialdemokratin har valt en sådan linje har jag kunnat förstå. Se på banden dem emellan. Man vet ju inte vem som är storebror eller lillasyster av LO och Socialdemokraterna. Det är fullt förståeligt, rimligt och logiskt.
Att vi inte är beredda att uppvärdera enskilda medborgare och arbetstagare så till den grad att de har rätten att kräva att alltid vara en del av en förhandling när det handlar om deras egen arbetssituation är märkligt. Då kan man fundera på om det finns flera områden där kollektiva förhandlingar ska gälla före individuella. Finns det anledning att ta upp den diskussionen på flera områden? Jag hoppas verkligen inte det.
Vad är det som gör att just arbetet är det enda ställe där jag som enskild anställd inte är kompetent nog att föra min egen talan eller bilda ett lokalt fackförbund? Varför ska inte det vara okej? Man åsidosätter föreningsmöjligheten men också den enskildes rättigheter att föra sin egen talan och driva frågan vidare.
Det var några påhopp om LAS från andra sidan. Det vore intressant att höra från till exempel Patrik om den svenska modellen innebär vad jag tror, tycker och har inbillat mig att den innebär, nämligen att man har marknadens olika parter som sköter regleringen. Vad har du då för inställning till de bitar man har valt att lyfta ut från kollektivavtalen som tidigare var reglerade där, till exempel semesterlagen, MBL och LAS? Tycker du att det är sådant som borde lyftas tillbaka till kollektivavtalen eller tycker du att det är okej att ibland, när det passar dig, lyfta in saker i lagstiftningen? Du nickar på huvudet. Jag kunde ana att det var så att när socialdemokratin avgör är det okej att frångå kollektivavtalen och den svenska modellen. Då är det hyggligt på något sätt. Men om jag skulle lägga fram något förslag vill jag förstås grilla barn i kokande olja - gärna något som Carl Bildt har fixat i ett diktaturland.
Vi bör nog sansa debatten och kanske ha en bredare debatt om hur den svenska modellen ser ut och hur den ska se ut - med betoning på att den ska se ut som den en gång gjorde, där marknadens parter och avtalen avgör, inte där vi som klåfingriga politiker ska gå in och styra upp folks semester via lagstiftningen eller annat.
Anf. 146 Carl B Hamilton (Fp)
Om jag hörde rätt i inledningen av Fredrick Federleys anförande vill jag erinra om att det är viktigt att vi använder ett vårdat språk i kammaren.
Anf. 147 Patrik Björck (S)
Herr talman! Det är viktigt med ett vårdat språk, och därför blev jag förvånad när Patrik Björck använde orden roller i teatern. Det här är ingen teater. Det här gäller människor av kött och blod som har jobb eller i värsta fall inte har jobb och som ska få jobb enligt den politik den här regeringen försöker driva.
Jag tog upp med arbetsmarknadsministern den tredje parten, inte begränsat till frågan om oorganiserade. Tredje parten på arbetsmarknaden är ofta de som är i utanförskap och behöver integreras på arbetsmarknaden. Det var typiskt till exempel att Patrik Björck räknade upp en rad grupper, förutom den socialdemokratiska riksdagsgruppen, som var oroliga - men inte de utanförstående, inte de arbetslösa.
Både arbetsmarknadsministern och Patrik Björck använder sig av orden om maktbalansen mellan parterna. Men parterna är hela tiden två parter. Vi brukar i Folkpartiet tala om det glömda Sverige, men nu tycker jag att det finns en glömd part. Vi får börja tala om den glömda parten. Därför återupprepar jag min fråga. Jag vet inte om arbetsmarknadsministern gjorde en lapsus genom att begränsa sig till de oorganiserade, men varför avstår arbetsmarknadsministern från att ta upp frågan om den tredje parten?
Anf. 149 Sven Otto Littorin (M)
Herr talman! Jag tänkte försöka uppehålla mig lite grann vid Carl B Hamiltons grundfråga, om dem som nu befinner sig utanför, om jag får tolka honom rätt: Hur spelar de arbetsrättsliga reglerna in på möjligheten att ta sig in på arbetsmarknaden när man befinner sig utanför?
Jag kan ge Carl B Hamilton rätt i att det finns ett insider-outsider-problem. Jag tycker att man ser det specifikt när man diskuterar frågan om a-kassan och frågan om arbetsmarknadspolitiken i stort. För dem som befinner sig på arbetsmarknaden föreligger det naturligtvis en grundinställning som handlar om att man vill skydda sig själv och titta på sina egna förutsättningar, och det finns mindre intresse av att få över och få in folk på arbetsmarknaden. Det håller jag helt med om.
Samtidigt finns det, när man tittar runt, lite stöd för att det är förändringar i LAS som är vägen att gå för att öka delaktigheten på arbetsmarknaden. Jag tror snarare att det handlar om den rätt livfulla debatt som nu förs.
SNS har producerat en stor rapport om detta, när det gäller framför allt ungdomar och personer med invandrarbakgrund, som presenterades häromdagen om olika åtgärder för att med olika förenklingar och förändringar få personer som i dag befinner sig långt ifrån arbetsmarknaden att träda in.
Vi försöker från regeringens sida göra vad vi kan i detta, bland annat genom nystartsjobben, validering av utländska examina och lärlingsplatser - en lång rad praktiska förslag som syftar till att hjälpa in dem som befinner sig längst bort.
Det här är en viktig diskussion, och också en intellektuell och forskningsmässigt baserad debatt, som det finns all anledning att fortsätta att följa. Den är väldigt viktig. Det är precis det som Carl B Hamilton syftar till, att se till att vi med de medel som står oss till buds underlättar ingången på arbetsmarknaden på olika sätt. Den halverade arbetsgivaravgiften för ungdomar är ett exempel på hur man kan se till att de får erfarenheter och får in en fot.
Att vi säger nej till rätten till heltid, som har diskuterats, är ytterligare ett led i detta. Vi vet att det inte handlar om vare sig heltid eller deltid i de fallen, utan skulle man lagstifta blev det nolltid. Så kan vi inte ha det. Vi måste se till att folk åtminstone får in en fot på arbetsmarknaden. Det är det som är skälet till att vi gör så.
Anf. 150 Fredrick Federley (C)
Herr talman! Jag vill börja med att be om ursäkt för mitt ordval i inledningen förra gången.
Jag tycker att Patrik gör det så himla tydligt: Den svenska modellen är det som Socialdemokraterna just nu säger att det är, ingenting annat. Det har funnits principer och linjer som har handlat om avtalsfriheten och att kunna ingå avtal, så att vi som är politiker och finns i den här kammaren ska hålla våra fingrar så långt borta som möjligt från detta. Det var därför man inte hade semesterlagen och en rad andra lagar med där från början - det skulle vi hålla oss borta ifrån, och det skulle arbetsmarknadens parter sköta.
Jag tycker att det är en fullt rimlig modell, att man reglerar detta i den svenska modellens avtalsform.
Problemet är att ni nu har gått ifrån den svenska modellen. Ni pratar inte längre om den. Egentligen tror jag att ni mer vill gå mot den europeiska modellen och föra in ännu mer av den makt som fackförbunden och arbetsgivarsidan har i sitt knä i dag och lyfta in den i lagstiftningen.
Men nu är det stora problemet, det som gör att ni för den här intensiva debatten, att ni inte längre sitter i maktens boningar, i Rosenbad. Makten har tillfallit några andra, och det finns en annan majoritet i denna kammare. Då blir man nervös. Hade det varit tvärtom hade ni gladeligen varit med och drivit in ännu mer i lagstiftning. Observera att detta är en väg som jag inte vill gå, utan jag vill lyfta in mer i avtalen.
Jag vill också stärka den tredje parten, framför allt den enskilda människan, som inte har ett värde i dag. Det är ganska skrämmande hur enskilda arbetstagares rättigheter på olika sätt har avtalats bort utan att man ens har fått rätten att förhandla om dem. Jag minns själv när jag var springvikarie i omsorgen hur Kommunal förhandlade bort min löneförhöjning ett halvår. Om man inte var med i Kommunal fick man vänta ytterligare ett halvår tills löneförhöjningen kom. Det är typiskt att göra så för den som handlar utifrån sitt eget maktintresse och vill behålla sin egen ställning. Man kunde åtminstone ha varit hygglig och öppnat för möjligheten till alternativa a-kassor och alternativa fackförbund. Jag vill inte vara med och stödja den socialdemokratiska partikassan med min surt förvärvade lön.
Anf. 151 Sven Otto Littorin (M)
Herr talman! Interpellanten! Thomas Östros har frågat näringsministern varför arbetsgivaravgifterna höjs för småföretagen. Han har även frågat vad hon tänker göra för att minimera skadeverkningarna och hur förändringarna påverkar småföretagens möjligheter till nyanställningar. Slutligen har han frågat om regeringen avser att fullfölja förslagen.
Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.
Alliansen gick till val på att skapa bättre förutsättningar för företagandet. Syftet var att ge nya jobb i Sverige. För att stimulera efterfrågan på arbetskraft har regeringen föreslagit eller aviserat ett flertal riktade åtgärder. Åtgärderna blir träffsäkra och får en långsiktigt god effekt. Löneskatten för personer som är 65 år eller äldre slopas. Socialavgifterna för unga sätts ned. En mycket viktig avisering är att socialavgifterna i tjänstesektorn ska sänkas. En sådan åtgärd har särskilt stor betydelse för småföretagen. Dessutom införs en skattereduktion för hushållstjänster. Det kommer att öka efterfrågan på sådana tjänster ytterligare. Dessa åtgärder gynnar särskilt småföretagen.
Tyvärr kan alla dessa åtgärder inte träda i kraft från årsskiftet. Frågorna måste i vissa delar beredas ytterligare. Nedsättningen för tjänstesektorn kräver dessutom ett statsstödsgodkännande från kommissionen. Regeringen har dock även föreslagit förbättringar beträffande andra skatteregler. Dessa förändringar får småföretagen del av redan från årsskiftet. Bland annat sänks skatterna genom det föreslagna jobbskatteavdraget och genom att förmögenhetsskatten sänks. Från 2008 års taxering försvinner även den så kallade lex Uggla-skatten. Dessutom har regeringen föreslagit förbättrade regler för fåmansföretag och deras delägare, de så kallade 3:12-reglerna. Enligt förslaget höjs schablonbeloppet i förenklingsregeln. Dessutom görs löneunderlagsregeln mer förmånlig.
Thomas Östros fråga avser slopandet av den generella 5-procentiga nedsättningen av arbetsgivaravgifterna. Detta system har fått kraftig expertkritik under årens lopp. Kritik har kommit från dåvarande Riksdagens revisorer. Dessutom har kritik framförts från en arbetsgrupp tillsatt av den socialdemokratiska regeringen. Denna arbetsgrupp var tillsatt för att utreda fåmansföretagens skattesituation. Kritikerna har framhållit att den 5-procentiga nedsättningen är ett ineffektivt system. Stödet gynnar en betydligt större grupp av företag än vad som var syftet. Alla företag oavsett storlek kan utnyttja stödet. Ett sådant system kostar mycket pengar och är felriktat. De föreslagna förbättringarna i 3:12-systemet kan dessutom svårligen kombineras med det generella avdraget vid beräkningen av arbetsgivaravgifterna. Det konstaterades också av den nämnda arbetsgrupp som tillsattes av den tidigare regeringen. Även reglerna för enmansföretagarna, de så kallade soloföretagen, möttes av kritik. Framför allt kritiserades lagen för att det var en temporär åtgärd.
De förslag som nu har lämnats i budgetpropositionen är ett långsiktigt paket av åtgärder för att skapa flera jobb. Den totala effekten av dessa åtgärder är positiv för företagen. För att finansiera dessa förslag har bland annat det särskilda avdraget slopats. Genomförandet sker i två steg för att minimera de omedelbara effekterna för småföretagen. Under hela år 2007 får ett halverat avdrag göras.
Sammantaget kommer de åtgärder som föreslagits i budgetpropositionen att skapa ett gynnsammare klimat för småföretagen. Det är en viktig del i regeringens arbete med att långsiktigt skapa flera jobb och flera företag i Sverige. Budgetpropositionen är överlämnad för en dryg månad sedan. Det är nu riksdagens uppgift att behandla förslagen.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.