Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

hotet mot havens mångfald

Interpellation 2000/01:430 av Karlsson, Kjell-Erik (v)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2001-04-27
Anmäld
2001-05-08
Besvarad
2001-05-15

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 27 april

Interpellation 2000/01:430

 av Kjell-Erik Karlsson (v) till miljöminister Kjell Larsson om hotet mot havens mångfald

I de resultat som Fiskeriverkets havslaboratorium fått, genom sammanställning av förra årets provtrålningar längs Bohuskusten, kan vi läsa att bestånden av torsk och bleka minskar kraftigt. Bottenfiskbeståndens storlekssammansättning har också förändrats betydligt de senaste 20 åren och fisk större än 25@30 cm saknas nästan helt i området. Detta betyder att det i stort sett inte existerar några fiskbara bestånd längs delar av Bohuskusten. Att hela bestånd över en viss storlek har försvunnit tyder på ett för högt fisketryck. Denna slutsats styrks dessutom ytterligare av att man även har konstaterat att arter som har sin huvvudsakliga utbredning utanför trålningsgränsen inte alls är drabbade i samma omfattning.

Trålen har alltid betraktats med blandade känslor. Den är synnerligen effektiv och ger stora fångster på kort tid. Samtidigt fångar trålen all fisk som kommer i dess väg, inte bara de önskade målarterna. Småfisk som ännu inte hunnit reproducera sig, ovanliga och skyddsvärda fiskarter och fisk utan marknadsvärde fångas urskiljningslöst.

Trålning är en av de vanligaste fiskemetoderna och påverkar kontinentalsocklarna från grunt vatten ned till mer än 1 000 meters djup. Nya typer av trålar tillåter fiske även på kuperade klippbottnar som ger underlag för en oerhört rik fauna av fastsittande, krypande och simmande marina arter. Samtidigt har trålningen gått allt djupare i haven och exploaterar nu långsamväxande och lågproduktiva arter av djupvattensfisk, som t.ex. orange roughy, en fisk som tar upp till 30 år att bli könsmogen. Inte ens havets släta sand- och lerbottnar är några öknar. Tvärtom är varje centimeter tagen i anspråk av olika organismer. Trålfiskets nya effektvitet och omfattning kan vara en av de viktigaste orsakerna till att så många fiskarter gått tillbaka. Stor osäkerhet kring faktiska effekter råder @ fiskebruket ligger långt före forskningen. Försiktighetsprincipen tillämpas inte vilket är ett brott mot miljömålen och miljöbalken.

Man kan konstatera att bottentrålfisket (kräft- och torsktrålfiske) i Skagerrak och Kattegatt sedan 1978 ökat med mer än 200 % från ca 60 000 tråltimmar till närmare 200 000 tråltimmar. Samtidigt har fiskeeffektiviteten under samma tidsperiod också ökat avsevärt genom bättre navigationsinstrument, högre maskinstyrka och nya typer av trålar.

En särskilt skadlig form av trålning sker efter havskräfta. Kräftorna lever i gångar i bottnen och för att få upp dem används trålar med tung kätting i trålens nedre öppning, som gräver sig ned i bottenmaterialet. Bifångsten av fisk och andra djur är stor. Mängder med kräftor krossas i det tunga redskapet och får kasseras. Kräftor under minimimåttet måste kastas i havet utan chans att överleva. Det sorgliga i sammanhanget är att kräfttrålningen innebär en helt onödig miljöpåverkan för att förse oss med skaldjuren. Att fånga kräftor i bur har varit en gångbar metod i svenska vatten under många år. Burfiske påverkar minimalt bottenmiljön. Undermåliga kräftor och bifångst kan returneras med god chans att överleva.

En bärande princip för naturvården är att om en metod att utnyttja en naturresurs kan ersättas av en annan, som ger mindre skador på miljön, så ska den skonsammare metoden användas. Det är också en praktisk tillämpning av försiktighetsprincipen. En övergång från trålning till enbart fiske med burar skulle ligga i linje med denna princip.

Möjligheten för burfiske att expandera är dock små med nuvarande trålgränser. Erfarenheten har visat att fiske med skonsamma och selektiva metoder som krok, garn och bur har svårt att bedrivas i samma område som trålning. Risken att få redskapen fördärvade av trålarna är för stor. Det behövs en utflyttning av trålgränserna och inrättande av zoner där endast burfiske tillåts. Självfallet borde yrkesfiskarna själva ta initiativet till en sådan förändring. Det skulle förbättra anseendet och sannolikt också på sikt förbättra utbytet av fisket.

På västkusten finns ingen reglering av hur t.ex. nät får läggas ut. Det var tidigare inget problem men omfattningen av detta och annat fiske aktualiserar frågan om behovet av regler. Fritidsfiskets fångstmängd uppgår i dag till 40 000@50 000 ton om året och har därmed en icke försumbar effekt på bestånden och beståndens utveckling.

En ekologiskt uthållig fiskepolitik behövs

Torskfisket vid Kanadas ostkust har varit stoppat i tio år men fortfarande har inte torsken kommit tillbaka. En del biologer tror att den starkt reducerade stammen av lektorsk inte förmår att producera mycket mer yngel än vad andra fiskslag mäktar äta upp. Kollapsen av torskbeståndet har gett utrymme för andra arter att etablera nya ekosystem som kanske inte släpper in torsken i sin gamla roll. Kommer torsken i vårt västerhav att kunna skapa tillräckligt starka årsklasser för att återta ställningarna när vitling, sill och andra yngelätare har tagit för sig av restbeståndets lilla produktion?

Under de senaste 40 åren har fångstkapaciteten hos världens fiskeflottor ökat fem gånger, samtidigt som produktionen på de flesta av världens fiskefält minskat. Kvantiteten fångad fisk har visserligen ökat, men ökningen utgörs av industrifisk av lågt värde. FAO uppskattar att världens fiskeindustri dras med en överkapacitet på cirka 30 %. Fiskeindustrin i världen spenderar 124 miljarder dollar årligen för att fånga fisk till ett värde av 70 miljarder. Förlusten på 54 miljarder dollar täcks av bidrag. Subsidierna till fisket driver den överdimensionerade fiskeflottan och förstör den koppling mellan tillgång på fisk och lönsamt fiske som på ett naturligt sätt borde sanera överfisket.

I Sverige subventionerar skattebetalarna varje yrkesfiskare med 45 500 kr per år. 1999 enades världens fiskenationer om att skära ned flottan. Olönsamma delar av industrin ska avvecklas och stöd till olönsamt fiske dras in. Nedskärningarna ska inledas 2003. Vad som i verkligheten händer vet ingen. Sverige och många andra fiskenationer kommer förmodligen att hävda att man redan gjort så stora nedskärningar att man klarat sin del av avtalet.

Fiskeriverket redovisade förra året att de flesta bestånd är utom biologiskt säkra gränser.

Det behövs bevisligen en annan fiskepolitik som baseras på de nya miljömålen. Miljömålen innebär att den biologiska mångfalden på land, i sjöar och i haven ska skyddas. Detta skapar också en förutsättning för en uthållig fiskenäring.

Den nya förvaltningen ska gynna skonsamma, selektiva fiskemetoder, stoppa foderfiskets sanslösa dödande av omogen fisk och inte driva på fortsatt överfiske med statliga bidrag. Ska stöd utgå till yrkesfiske bör detta vara utformat så att det främjar övergång till skonsamma och selektiva metoder. Målet måste vara ett hav i balans och ett ekologiskt sunt yrkesfiske som kan förse oss med fin konsumtionsfisk av många olika arter.

Med anledning av ovanstående vill jag fråga miljöministern:

1.Vad avser ministern göra för att främja mer miljöanpassade fiskemetoder?

2.Vad tänker ministern göra för att svensk fiskepolitik och svensk fiskepolicy ska baseras på ekologiskt uthålliga principer?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2000/01:430, hotet mot havens mångfald

Interpellationsdebatt 2000/01:430

Webb-tv: hotet mot havens mångfald

Protokoll från debatten

KJELL-ERIK KARLSSON (V)
Anf. 1 KJELL-ERIK KARLSSON (V)
Fru talman! Knut Wicksell, en av Sveriges mest framstående ekonomer, är beundrad än i dag. Wick- sell var politiskt radikal, hade stor analytisk skärpa, var mångsidig och behandlade svårhanterliga finans- politiska frågor inte enbart från tekniska och tekno- kratiska utgångspunkter, utan analyserade också in- gående vad som är rättvist och moraliskt försvarbart när vi fattar politiska beslut. Det finns, konstaterade han, möjligheter för politiska makthavare att fatta utgifts- och skattebeslut i makthavarnas intresse på andras bekostnad. Wicksell fann att inget utgiftsbe- slut bör fattas utan att finansieringssättet samtidigt fastställts, och han krävde relativ enhällighet när beslut fattades. Det beslut vi diskuterar i dag är släkt med de ut- gifts- och beskattningsbeslut Wicksell diskuterade. Pensionssystem har ofta utformats så att några har fått betala för andra. Den första generationen gynnades ofta på bekostnad av den kommande. Det har funnits löntagare med jämna men inte så höga inkomster vars avgifter och skatter delvis har bekostat andras pen- sioner. Det har funnits avgifter som inte gett pension, etc. ATP-systemet hade tyvärr många av dessa kän- nemärken. Och ATP antogs med knappast möjliga majoritet - en nedlagd röst. Jag är stolt över att vi här i Sverige har lyckats få fram ett nytt pensionssystem med 80 % av riksdagen bakom oss. Jag är stolt över att vi har arbetat för att skapa ett stabilt pensionssystem. Vi har tillfredsställt Wicksells krav på koppling mellan inbetalda avgifter och utgå- ende pensioner. Detta förutsätter en fast avgift, för de förvärvsaktivas skull. Räntan på insatserna är löneut- vecklingen, beräknad som den genomsnittliga löne- tillväxten, och för att ge pensionärerna trygghet be- aktas delningstalet, dvs. förändringar av genomsnitt- lig livslängd, endast vid pensionstillfället. Den fasta avgiften och snittindex ger rättvisa mellan generatio- nerna. De behandlas lika. Livet består både av framgångar och missräkning- ar. Det gäller också pensionssystem. Vi kommer att uppleva påfrestningar, men också motsatsen. Om antalet förvärvsaktiva minskar, om vi pensionerar oss tidigare och lever längre och om buffertfondernas avkastning blir låg uppstår antagligen underskott. Vad händer då? Jo, våra barn och barnbarn får betala för att vi tagit ut för stora pensioner. Detta har vi velat undvika. Det är därför proposi- tionen handlar om automatisk balansering. Balanse- ringens uppgift är att maximera pensionernas följ- samhet mot de förvärvsaktivas inkomstutveckling. Vi har valt ett snittindex men också skapat regler för att fördela eventuella anpassningsbördor tidigt och på alla. Här kommer den innovation in som gör att vårt system är finansiellt stabilt, att det anpassar sig när det går bra och när det går dåligt. Systemet har regler för att beräkna tillgångar och skulder och det har regler när avsteg måste göras från snittindexet. Skulderna är inte svåra att beräkna. De består av alla pensionsbehållningar som de förvärvsaktiva har samlat på sig plus de utbetalningar som pensionärerna fortfarande ska få, dvs. pensionerna som de är uträk- nade gånger återstående livslängd Tillgångarna beräknas som värdet av buffertfon- derna samt värdet av avgiftsinkomsterna. Värdet av avgiftsinkomsterna räknas fram med hjälp av alla avgifter som är betalda, utgående pensioner och den väntetid, den omsättningstid, det glapp som finns mellan inbetalning och pension. I dag är det 33 år. Balansräkning kan alltså ställas upp och i dag består den av en fond på 550 miljarder, en avgiftstillgång på 4 600 miljarder och en pensionsskuld på ca 5 000 miljarder. Tillgångarna är större än skulderna. Sys- temet är i balans. Men skulle skulderna ett år bli större än tillgång- arna måste vi frångå snittindexet och övergå till ett balansindex. Om man inte gör något skulle buffert- fonden tömmas. Vad gör man då? Om balanstalet faller under 1, beräknat med fyra decimaler, omräk- nas pensionerna under minst ett år i lägre takt än om balanseringen inte aktiverats. Om balansindex nästa år förändras lika mycket som inkomstindexet påver- kas inte balanseringen trots att omräkningen av pen- sionsskulden sker med balansindex. Om skillnaden mellan inkomstindex och balansindex minskar, sker en högre förräntning till dess balansindex når samma nivå som inkomstindexet, varvid allt övergår till det normala. Balanseringsreglerna motsvarar de konsoli- deringsregler som finns i vanliga pensionsförsäkring- ar. Konstigare är det inte. Vi hade inte behövt ha de här reglerna om vi hade använt oss av ett summaindex, dvs. beräknat föränd- ringarna i lönesumman i stället för genomsnittsin- komsten. Men det hade betytt mycket ojämna pensio- ner, och det är svårt när man är pensionär och har fasta levnadskostnader. Dessutom hade vi behövt frångå de fasta delningstalen med ännu mer föränder- liga pensioner. Genom fasta delningstal och snittin- dex som under sämre förhållande blir balansindex har vi kunnat maximera utfallet både för dem som tjänar in sina pensioner och de som lever på dem och detta sker i ett självständigt, ett autonomt system. Reglerna är bestämda. Inga politiska ingrepp behöver göras. Systemet är förutbestämt. Alla känner reglerna. All- ting ligger fast i Wicksells anda. Det jag har beskrivit bygger på nytänkande, och bra nytänkande är egentligen enkelt till sin natur. Ett avgiftsbaserat icke fonderat system har fått sin egen balansräkning som gör att vi tidigt kan se hur till- gångar och skulder utvecklas. Inga prognoser behöver göras. Vi behöver inte gissa. Siffrorna finns där. Siff- rorna finns bokförda för pensionsrättigheter, pen- sionsskulder samt buffertfond. De som har arbetat fram lösningen kommer från den offentliga sektorn, från RFV. Det ska påpekas. Vi tänker alltför ofta i klichéer. Kreativa, kunniga och ihärdiga individer kommer alltid till sin rätt var de än finns. Namnen på de tre personerna som hängivet arbetat med de här problemen är Ole Settergren, Hans Olsson och Ed Palmer. Det bör stå i vårt riksdags- protokoll. Finns det då inga problem kvar? Jo, ett roligt. Systemet kan gå så bra att det får för mycket pengar. Dessa ägs av alla som har pensionsrättigheter. Hur ser man då att systemet har för mycket pengar? Det är faktiskt inte helt lätt. Därför återkommer vi 2004 med lösningen på detta sista problem. Lite oenighet hör till, även om vi arbetat med konsensus. Den oenigheten bör inriktas på att be- handla riskdelen i Sjätte AP-fonden. Jag yrkar bifall till reservation 6 om Sjätte AP- fonden.
MARGARETA WINBERG (Jordbruksm)
Anf. 2 MARGARETA WINBERG (Jordbruksminister)
Fru talman! Vi ska i dag debattera socialförsäk- ringsutskottets betänkande SfU13 med anledning av propositionen 2000/01:70 Automatisk balansering av ålderspensionssystemet. I anslutning härtill behandlas ett antal motioner från allmänna motionstiden som rör just ålderspensionssystemet. Vänsterpartiet föreslår att riksdagen avslår denna proposition, som innehåller regeringens förslag till automatisk balansering. Vi i Vänsterpartiet vill i stäl- let ha ett nytt balanseringsförslag. Skälet till detta kommer jag att ägna den mesta talartiden till, och i sluttampen ta upp något om de vänstermotioner som vi har från allmänna motionstiden. Fru talman! Vänsterpartiet står, som sagt var, inte bakom det nya pensionssystemet. Jag tänker inte gå in på historien om detta, utan konstaterar bara att sedan fempartiuppgörelsen om pensionssystemet blev till har en död hand lagts över pensionsfrågan. Sedan hösten 1998 budgetsamarbetar Vänsterpar- tiet med regeringen och Miljöpartiet. Vi tar ansvar för helheten, men väsentliga delinslag kan vi inte påver- ka, eftersom detta hänförs till fempartiuppgörelsen. Här kommer vår kritik. Trots att en tidigare uppgörelse finns kan den inte helt få förlama vissa delar i samarbetet inom en ny majoritet. Om vi spånar vidare på just det spåret, fru talman, kan vi tänka oss vad det skulle kunna innebära i framtiden, om vi plockar in nya områden. Fler och fler områden blir föremål för blocköver- enskommelser med olika antal ingående partier. Till slut finns det knappt något större område värt namnet som inte har en blocköverskridande flerpartiuppgö- relse i ryggen. Nya regeringar, även med skiftande färg, är helt bakbundna och färgbytet märks inte. Vi kan bara tänka oss hur det med detta scenario i framtiden skulle kunna se ut hos de olika partierna exempelvis i en valrörelse. När det rör pensionsfrågan står det på valskyltar- na: Se fempartiuppgörelsen! När det handlar om försvaret står det: Se y- partiuppgörelsen! När det handlar om exempelvis landstingsvården och dess framtida organisation står det: Se x- partiuppgörelsen! När det handlar om sjukförsäkringen står det: Se z-partiuppgörelsen! Det är samma budskap hos alla partier. Man hän- visar till olika uppgörelser som man vet att man inte direkt kan påverka så mycket efteråt. Partierna blir helt låsta. Det jag vill komma fram till här är inte att jag är emot breda uppgörelser i sig där huvudspår läggs. Det jag är emot är att när väl ett spår har lagts släpps inga nya partier in framgent ens för att diskutera framtida detaljer - detta trots att man ingår i regeringsunderla- get. Det är just den delen som är ohållbar. Fru talman! Jag går tillbaka till detta betänkande. Vänsterpartiet står inte, som sagt var, bakom det nya pensionssystemet. Men det finns nu, och vi har att förhålla oss till det. Det förslag som regeringen nu lägger om automa- tisk balansering vill vi avstyrka, och jag yrkar därför bifall till vår reservation nr 1 under punkt 1. Vi avstyrker därför att vi vill att regeringen ska återkomma med ett bättre förslag, enligt principer som Vänsterpartiet redogör för i motion 2000/01:Sf27. För det första: Regeringens proposition innehåller inte ett färdigt förslag angående hur överskott i för- delningssystemet ska fördelas. För det andra: Det går inte att utläsa vilken kon- sekvens den automatiska balanseringen får för stats- budgeten i ett negativt samhällsekonomiskt utveck- lingsförlopp. Behovet av garantipension ökar, och denna pension finansieras via statsbudgeten. För det tredje: Ingen konsekvensbeskrivning finns över hur det automatiska balanseringsförslaget slår för individer med olika inkomstnivåer, kön och ålder. För det fjärde: Vänsterpartiet försvarar vikten av solidaritet inom systemet, och då ifrågasätter vi nöd- vändigheten av en definitiv avgiftsnivå. I stället borde systemet vara utformat så att avgiften skulle kunna höjas tillfälligt då systemet är underfinansierat. För det femte: Utifrån att införandet av beräk- ningsregler för utdelningsbara överskott övervägs av regeringen i den fortsatta beredningen, menar vi i Vänsterpartiet att det borde fastläggas också en gräns för vilket underskott som ska kunna hanteras med eventuell avgiftshöjning inom systemet för automa- tisk balansering. Passeras då gränserna för accepterat över- eller underskott är det en fråga för de då ansva- riga politikerna att ta ställning till hur utdelningen alternativt finansieringen ska gå till. Just detta sista låser inte helt upp politikerna i framtiden, utan en liten påverkansmöjlighet finns ändå. Den finns trots att huvudspåret är lagt i en bred uppgörelse. Fru talman! Vänsterpartiet har, som jag sade tidi- gare, ett par motioner från allmänna motionstiden som också behandlas i samband med detta betänkan- de. Motion 2000/01:Sf229 handlar om att tillsätta en utredning med uppgift att se över hur det nya pen- sionssystemets utfall kan göras mer könsneutralt. Med anledning av detta yrkar jag bifall till reservation nr 4 under punkt 3. Den andra motionen handlar om ackumulerad in- komst. Självklart står vi också bakom den motionen, men jag avstår nu från att yrka bifall till den. Fru talman! Avslutningsvis uppmanar jag återigen riksdagen att avslå regeringens förslag om automatisk balansering av ålderspensionssystemet. Ta bort den döda handen över pensionsfrågan och uppmana rege- ringen att återkomma med ett nytt förslag utifrån de punkter som Vänsterpartiet föreslår! Hade inte vi i Vänsterpartiet de senaste åren age- rat på olika sätt - kritiserat, kommit med nya alterna- tiva förslag osv. - hade den här pensionsfrågan varit tämligen bortglömd i det stora hela och passerat utan att någon märkt så mycket. Det hade bara varit ett faktum. Nu försöker vi ändå driva en debatt om inne- hållet i den här pensionsuppgörelsen, komma med justeringar och förfiningar av förslaget och hålla frågan levande. Det är därför vi agerar.
KJELL-ERIK KARLSSON (V)
Anf. 3 KJELL-ERIK KARLSSON (V)
Fru talman! Det var ingen tillfällighet att jag bör- jade mitt anförande med Knut Wicksell och hans tankar. Han betonade 1896, alltså långt innan demo- kratins genombrott, att det var mycket angeläget att se till att en knapp majoritet inte kör över en minori- tet. Han sade också, vilket håller än i dag, att egen- domsrättigheterna hade en central plats hos honom. Det motsvarar i dagens läge pensionsrättigheter, som är det som enskilda människor ofta äger i första hand. Han sade att en knapp röstmajoritet varken behöver eller bör någonsin bestämma en vittgående fråga om egendomsrättigheter. Jag tog upp det här. Wicksell låg som sagt långt till vänster om mittlinjen i svensk politik för mer än hundra år sedan. Jag tycker att det är väldigt viktigt att vi kommer ihåg det när vi fattar beslut om så långtgående frågor som pensionsrättigheter, som kommer att finnas för enskilda människor upp till kanske 80 år. Då kan det inte vara kortsiktiga politis- ka åsikter som ska regera, utan de ska ligga fast. Där- för ska det vara självständigt och autonomt, och det ska inte bli föremål för valrörelser där man skänker bort till än den ena, än den andra.
MARGARETA WINBERG (Jordbruksm)
Anf. 4 MARGARETA WINBERG (Jordbruksminister)
Fru talman! Jag tycker inte heller att en knapp majoritet ska kunna avgöra väldigt stora frågor, Mar- git Gennser, och att det därigenom ska kunna bli hopp vart fjärde år när det rör samhällsfrågor i stort. Det är inte rimligt att det ska hänga på en ledamots röst, utan det måste vara större uppgörelser bakom en sådan fråga. Det sade jag också. Jag är inte emot breda uppgö- relser. Det jag är emot är att man blir bakbunden och att det inte ska gå att påverka minsta detalj, även om det t.o.m. kanske kan handla om förfiningar. Det är det som jag är emot. Om vi växlar över till ett annat område kan vi titta på infrastrukturen i detta land som behöver mycket pengar och investeringar. Tänk om det skulle bli så som diskuteras i vissa lägen - det privata finansie- ringsprogrammet PPP - och man lägger ned enormt mycket pengar och med en rösts övervikt spikar en finansiering och gör en stor upprustning av in- frastrukturen i landet. Det beslutas om ett stort antal miljarder med en liten majoritet. Den diskussionen förs inte, men det är egentligen samma fråga. Då binder man också upp sig i 40-50 år - kanske längre - med stora utgifter. Det jag menar är att breda uppgörelser i stora frå- gor kan vara bra, men det måste finnas en viss öpp- ning. Jag raljerade lite grann. Jag sade att det kan bli så här annars. Vi har en stor försvarsuppgörelse, en stor sjukförsäkringsuppgörelse, en stor landstings- vårdsuppgörelse, osv. Vad ska i så fall kommande riksdagar syssla med?
KJELL-ERIK KARLSSON (V)
Anf. 5 KJELL-ERIK KARLSSON (V)
Fru talman! Den automatiska balanseringen är ingen detalj i systemet. Den är faktiskt en grundbult. Men visst har vi i utskottet diskuterat många och även stora detaljer, och också tagit ställning. Vi har faktiskt sagt ifrån om att balanstalet nog bör räknas med fyra decimaler och inte med två helt enkelt för att öka stabiliteten. Vi har diskuterat om utgiftstaket ska ligga över systemet. Vi har tyckt att det har varit fel och haft verkligt tunga skrivningar i ett annat betän- kande, där utskottet har varit enigt. Alla har faktiskt varit eniga där. Jag tycker att det är bra att vi i vissa tyngre lång- siktiga frågor letar efter enhällighet eller det som Wicksell kallade relativ enhällighet.
MARGARETA WINBERG (Jordbruksm)
Anf. 6 MARGARETA WINBERG (Jordbruksminister)
Fru talman! Den automatiska balanseringen i sig är ingen detalj, Margit Gennser. Men det vi lägger fram här är ett annat förslag till hur det skulle kunna se ut. Vi tar också upp möjligheten att inte låsa oss helt och hållet vid en definitiv avgiftsnivå, även om det skulle visa sig att det blir underskott i systemet under några år. Det är där vi vill öppna för en möjlig- het att stärka systemet. Man kan jämföra med en kommunal ekonomi el- ler vilken ekonomi som helst. Enskilda år är det möj- ligt att höja kommunalskatten, för att sedan kanske återgå till en tidigare skattesats. Skulle de människor som lever i en kommun just under de få år som skat- ten höjs tycka att det är våldsamt orättvist? Komman- de generationer - barnen - kommer ju förmodligen att ha en lägre skattesats. Det är lite av samma fråga. I en situation där man ser att ett system inte kom- mer att hålla men vill hålla fanan högt och upprätt- hålla värdet av innehållet måste det finnas en liten möjlighet att justera avgiftsdelen. Det är det vi tar upp i vår motion.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.