Granskningskommission för förundersökningar i våldtäktsärenden
Interpellation 2009/10:304 av Olsson, Lena (v)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Anmäld
- 2010-03-19
- Inlämnad
- 2010-03-19
- Besvarad
- 2010-04-09
- Sista svarsdatum
- 2010-04-09
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 19 mars
Interpellation
2009/10:304 Granskningskommission för förundersökningar i våldtäktsärenden
av Lena Olsson (v)
till justitieminister Beatrice Ask (m)
Bevissvårigheter är en orsak till att de flesta våldtäktsanmälningar sållas bort redan på ett mycket tidigt stadium under polisutredningen. Ett stort problem är att de attityder bland främst unga män som Amnestys undersökning Var går gränsen? En attitydundersökning om våldtäkt från 2008 påvisade även finns bland de myndighetspersoner som har i uppgift att bekämpa mäns våld och sexuellt våld mot kvinnor. Så länge föreställningar som att berusade kvinnor som haft någon form av relation med förövaren innan våldtäkten har sig själva att skylla florerar bland poliser, åklagare och domare kommer attityderna att fortleva. Dessutom riskerar föreställningarna om våldtagna kvinnor att påverka myndighetspersonerna i deras yrkesutövning, vilket är ett stort problem för alla våldtagna kvinnors rättstrygghet.
Ett ytterligare problem är utredningarnas bristande kvalitet. Tyvärr förekommer det i alltför stor utsträckning att förundersökningar om våldtäkt läggs ned till och med innan uppenbart enkla och rutinmässiga åtgärder har genomförts. Såväl brottsoffer som vissa åklagare och poliser kan berätta historier om att män som borde ha misstänkts för våldtäkt inte ens har kallats till förhör och att förekommande förhör ofta är betydligt mindre ifrågasättande än vad som är normalt vid polisförhör.
Amnesty har föreslagit att regeringen ska inrätta en granskningskommission för att hitta brister i förundersökningar och föreslå åtgärder. Kommissionen bör enligt Amnesty vara oberoende från polis- och åklagarväsendet, även om samarbete självklart är nödvändigt. Vänsterpartiet stöder Amnestys krav.
Med hänvisning till ovanstående vill jag ställa följande fråga till ministern:
Avser ministern att verka för att inrätta en granskningskommission angående våldtäktsärenden?
Debatt
(9 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2009/10:304
Webb-tv: Granskningskommission för förundersökningar i våldtäktsärenden
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2009/10:101 Fredagen den 9 aprilProtokoll 2009/10:101 4 § Svar på interpellation 2009/10:304 om granskningskommission för förundersökningar i våldtäktsärenden
Protokoll från debatten
Anf. 1 Beatrice Ask (M)
Fru talman! Lena Olsson har frågat mig om jag avser att verka för att inrätta en granskningskommission angående våldtäktsärenden.
Det är självfallet av största vikt att våldtäkts- och sexualbrott liksom andra brott utreds med hög kvalitet för att allmänheten ska kunna känna fortsatt förtroende för rättsväsendet. Det är allvarligt om offer för sexualbrott i allmänhetens ögon fortfarande skuldbeläggs utifrån sina egna beteenden. För mig är det självklart att flickors och kvinnors rätt till fysisk integritet och sexuellt självbestämmande ska respekteras.
Regeringen har under mandatperioden tillfört rättsväsendets myndigheter stora resurstillskott. Detta skapar goda förutsättningar för en bättre brottsutredningsverksamhet i stort. Jag vet att det på myndigheterna bedrivs ambitiösa utvecklingsinsatser för att förbättra möjligheterna att utreda och lagföra sexualbrott.
Regeringen har också i handlingsplaner vidtagit kraftfulla åtgärder för att bekämpa såväl mäns våld mot kvinnor som prostitution och människohandel för sexuella ändamål. Åtgärderna har bland annat inriktats mot att utbilda personal inom rättsväsendet i bemötandet av sexualbrottsoffer, säkerställa tillgången till kvalificerad kompetens inom polisen för att förebygga och utreda mäns våld mot kvinnor samt vidareutveckla program för omhändertagande av sexualbrottsoffer. Utvärdering av handlingsplanerna visar att mycket arbete har skett på myndigheterna, bland annat för att förbättra bemötandet av brottsoffer, öka samverkan och höja kvaliteten i brottsutredningarna.
För att säkerställa kvaliteten i förundersökningar har regeringen även tillsatt en utredning. I uppdraget ingår att utvärdera polisens och åklagarnas metoder för att kvalitetssäkra förundersökningar, och om så behövs föreslå förbättringar.
Våldtäktsbegreppet vidgades år 2005. Om människors attityder inte följt med i utvecklingen är det allvarligt. Den pågående sexualbrottsutredningen ska granska tillämpningen av dagens sexualbrottslagstiftning och om syftet med reformen har uppnåtts. Om utredaren anser att det finns behov av lagändringar ska sådana föreslås.
Sammantaget pågår ett omfattande arbete för att höja kvaliteten och effektiviteten i brottsutredningarna när det gäller våldtäkter och sexuellt våld. Jag ser därför inte skäl till att inrätta en särskild granskningskommission. Det viktiga är att i stället fokusera på det utvecklingsarbete som bedrivs och att se till att det ger varaktiga resultat i myndigheternas verksamhet.
Anf. 2 Lena Olsson (V)
Fru talman! Jag får tacka justitieministern för svaret.
Jag tycker att det är synd att man stöter bort förslaget att tillsätta en granskningskommission när det specifikt gäller våldtäktsfall. Jag vet att mycket saker och många handlingsplaner har gjorts. Det är mycket som är väldigt bra, men det är också mycket som jag personligen och Vänsterpartiet tycker fattas. Det är analysen av företeelsen. När det till exempel gäller handlingsplanen mot mäns våld mot kvinnor hade vi gärna sett att man hade gjort en könsmaktsanalys eftersom vi tycker att det är grundläggande för vilken ställning frågan har.
Som sagt: Jag vet att det är mycket som görs, enligt oss kanske när olyckan redan har varit framme. Jag skulle vilja se ett mer förebyggande arbete och att man satsar mer på den förebyggande delen i hela ledet, alltså från skolundervisning och så vidare. Jag tycker inte heller att en granskningskommission står emot det som görs i dag, utan det skulle vara bra med en komplettering. Dessa två kan alltså komplettera varandra. Jag tycker inte att de står emot varandra. Jag tror också att det skulle vara bra med en särskild kommission som granskar detta och att det kanske inte är expertisen från rättsväsendet som sitter i den kommissionen, även om man givetvis ska ha ett samarbete med dem.
Mycket utbildningar och sådant pågår. Det är dock så att man ständigt får - vilket jag tycker är allvarligt och vilket vi ser när vi tittar på den rapport Amnesty har kommit med - fallet nedlagt. Det är bevissvårigheter och så vidare, men vi vet också att detta har jättemycket med bemötande från rättsväsendet att göra. Det handlar om attityder. Det är lika för oss alla; vi får ständigt telefonsamtal från personer som har blivit illa bemötta. Detta måste vi sätta fokus på och sätta in resurser för. Jag tror att det skulle vara bra med en granskningskommission för att komma fram till vad det är som brister. Den ska också ha som uppgift att komma med förslag om vad som kan förbättras.
Justitieministern och jag har haft en debatt tidigare om den särskilda mottagning på Södersjukhuset som inrättades med stort arbete från mitt eget parti här i Stockholm. Man begär inte ut rättsintygen i den omfattning man skulle kunna. Jag har fått signaler om att det fortfarande slarvas med det. Det finns alltså intyg som stärker våldtäktsoffrets berättelse väl, men man begär inte ut dem. Jag tycker att vi måste sätta mer fokus på att förbättra detta. Jag tror att vi skulle kunna göra det om vi tillsätter en granskningskommission som kompletterar det arbete som görs i dag.
Anf. 3 Beatrice Ask (M)
Fru talman! Lena Olsson och jag är väl ganska överens. Problemet är att jag tycker att det förslag Amnesty lade fram om en granskningskommission där varje ärende ska granskas ligger väldigt nära den sexualbrottsutvärdering som pågår och som Anna Skarhed håller på med. Hela poängen med den utredningen är att titta på hur den nya lagstiftning vi slog fast för några år sedan används och fungerar. Det är alltså lite tårta på tårta.
Jag ser fram emot när Anna Skarhed lämnar sitt betänkande, för hon kommer att göra en genomgång av vilka erfarenheter man har och säkert också komma med förslag till förbättringar och förändringar i detta avseende. Därför tänker jag: en granskningskommission - varför det, just nu? Vi har en genomgång som pågår och ett arbete för att se hur lagstiftningen ser ut, och det får vi återkomma till - inom en ganska snar framtid, dess bättre. Det är naturligtvis otroligt viktigt att hela tiden följa upp hur väl rättsväsendet men också allmänheten och andra verksamheter har tagit till sig det vidgade våldtäktsbegreppet och annat som finns i denna lagstiftning.
När det gäller förebyggande arbete delar jag uppfattningen att det är väldigt viktigt. Där tycker jag att regeringen har tagit en del viktiga kliv framåt, bland annat genom att göra det till mer av en vana att polisen ska utreda brott som begås också av mycket unga. Även här förekommer en del sexualbrott eller tendenser till det som det kan finnas skäl att ha ett noggrant underlag för.
Det är dessutom så att tidiga och väl genomförda utredningar är en bra grund för att sätta in rätt behandlingsinsatser. Det vet jag ifrån de särskilda ungdomshem som sysslar med unga lagöverträdare som har begått sexualbrott. Den behandling och verksamhet dessa bedriver är viktig, och man når bra resultat.
Vi har gjort en bra insats för att utbilda och ge verktyg till vårdpersonal utifrån de erfarenheter som man har bland annat på våldtäktsenheten på Södersjukhuset. Många gånger söker kvinnor vård inte för våldtäkt utan av något annat skäl. Det gäller att vara observant för att kunna hantera brottsoffer och få dem att anmäla.
Jag var på akutmottagningen på SÖS strax före påsk, och jag har varit där tidigare. Det är alldeles riktigt att de tycker att man inte begär rättsintyg så ofta som det skulle kunna vara befogat. Jag har pratat med utredare hos Stockholmspolisen om detta. Jag tror att en förklaring till det delvis är kostnaderna. Det tas ganska mycket betalt av polisen för rättsintyget. Dessa enheter behöver diskutera sig samman. Men jag har fått klart för mig, efter att ha diskuterat med båda enheterna, att man har ett gott samarbete. Nu får man reda ut hur det ser ut. Det är klart att det inte ska vara interndebiteringen i offentliga myndigheter som är skälet till att man inte tar fram de underlag som kan behövas i rättskipningen när det skulle gå att göra det.
Det här har jag tittat på och försökt coacha en diskussion för att se om det inte ska gå att göra framsteg på det området. Det är viktigt att man inom vården tar reda på vilka bevis och annat som går att säkra. Annars är det otroligt svårt att fälla någon för övergreppen.
Anf. 4 Lena Olsson (V)
Fru talman! Precis som jag sade inledningsvis görs det väldigt mycket, och vi är väl medvetna om att det här utreds just nu. Men vi tror att man skulle få det vidare om vi tillsatte en granskningskommission. Det var det jag menade också när det gäller handlingsplanen Mäns våld mot kvinnor. Jag och Vänsterpartiet tycker att man måste göra en könsmaktsanalys, det är det som är grundläggande. Vi har en könsmaktsordning i samhället i dag som så att säga är grundproblemet.
Det är naturligtvis bra att vårdpersonal och andra får utbildning och att man utbildas även inom rättsväsendet. Men jag tror att en kommission skulle kunna vara ett komplement och göra att vi kanske skulle komma fram fortare. Tyvärr ökar anmälningarna, och det är många fall som läggs ned. Det sänder signaler när det gäller att våga anmäla - hur en som varit utsatt för brottet vågar stå på sig, med alla de känslor man har inom sig.
Enligt Amnesty ser man att fallen gällande kvinnor av annan etnisk tillhörighet, invandrarkvinnor, i större grad läggs ned. Det är en fråga om attityder. Det är verkligen bekymmersamt. Också när det gäller prostituerade kvinnor läggs ärendena ned i större omfattning, eller också vågar de inte anmäla därför att myndigheterna bemöter människor på olika sätt. Det tycker jag är väldigt allvarligt. Det måste man sätta fingret på, och vi måste hela tiden föra en debatt. Vi är alla lika inför myndigheter, men signalen är att så inte är fallet.
Jag tycker att det är synd att ministern inte vill tillsätta en granskningskommission, för jag tror att en sådan skulle vara ett jättebra komplement till allt det andra som pågår.
Anf. 5 Johan Linander (C)
Fru talman! Justitieminister Beatrice Ask och Vänsterpartiets Lena Olsson säger mycket bra saker så klart, men en sak som jag saknar i den här diskussionen är att det finns så stora skillnader mellan polismyndigheterna i Sverige. Där ser jag ett stort problem och kanske också svaret på varför så få våldtäkter leder till åtal och fällande dom. Det är helt klart ett problem att vi inte når längre i den här typen av brottslighet.
När man tittar lite närmare på hur förundersökningarna går till och var de leder till åtal och till fällande dom ser man att vissa polismyndigheter klarar det arbetet mycket bättre än andra. Då måste man ställa sig frågan: Varför är det så? Varför kan man i vissa polismyndigheter ha dubbelt så stor andel som i andra? Inom svensk polis måste man se: Hur kan vi lära mellan de olika myndigheterna? I förlängningen är frågan: Ska vi ha olika länsmyndigheter som styr sin polisverksamhet på ganska olika sätt, eller ska vi ha en nationell polismyndighet som kan styra upp arbetet så att man arbetar på samma sätt och når lika goda resultat överallt?
Anf. 6 Beatrice Ask (M)
Fru talman! Jag vidhåller att en granskningskommission utifrån det förslag som fanns i Amnestys rapport är lite tårta på tårta i förhållande till den utvärdering av sexualbrottslagstiftningen som pågår och som snart är slutförd. Om jag har förstått det hela rätt handlar det enligt Amnestys rapport om att samla in information om samtliga ärenden där man lagt ned utredningar eller där man inte har väckt åtal och analyserat orsakerna. Det är precis det som är uppdraget, att gå igenom vad som är skälen och se vilka brister som finns och vad man ska göra för att åtgärda dem.
Det som Lena Olsson efterlyser är redan gjort i någon mening. Hur som helst får vi besked om man har gjort fullt ut det som behöver göras när rapporten läggs fram om en inte alltför lång tid. Den kommer under sommaren, om jag inte kommer ihåg helt fel.
De insatser som gjorts av regeringen bland annat inom ramen för handlingsplanen Mäns våld mot kvinnor har fokuserat på konkreta insatser. Min ambition har varit verkstad och att försöka ge bättre stöd till dem som ska arbeta med de här ärendena, och också till brottsoffren, inom sjukvården, inom andra myndigheter och i rättsväsendet och att arbeta konkret. Vi har lagt ganska mycket pengar på den typen av åtgärder.
Att det inte är så mycket könsteori är sant, och jag tycker inte att det är oviktigt att föra den debatten. Men vi har brister ut över landet, vilket Johan Linander pekade på. På en del håll i Sverige är bemötandet inte tillräckligt bra och framför allt inte metodiken för att göra utredningar och leda ärenden framåt. Här behöver mycket göras. Ett uppdrag som Rikspolisstyrelsen har fått ge till länspolismästarna är att bättre utvärdera insatser och resultat och att jämföra mellan de olika polismyndigheterna. Så måste man arbeta över landet oavsett vilken organisation man har av polisen. Det är lätt att det blir olika i norra Jämtland i förhållande till Skåne till exempel. Man måste ofta gå tillbaka och se hur det fungerar på de olika enheterna.
Det finns mycket att göra, och vi ser att det finns myndigheter och poliser som är otroligt duktiga på detta och som åstadkommer bra underlag för domstolarna att använda sig av. Vi ser också på många håll ett engagerat arbete inom vården, inte bara på Södersjukhuset i Stockholm utan också på en del andra ställen, där man har både kunskap och förmåga att på ett bra sätt ta sig an kvinnor som har blivit våldtagna och att också arbeta långsiktigt med den eftervård som de behöver. Många gånger kommer ju chocken långt efteråt.
Här finns det mycket kvar att göra. Därför är jag glad över att Lena Olsson tar upp den här frågan, även om jag inte håller med i sak när det gäller åtgärderna. Vi måste diskutera hur detta ska hanteras.
Statistiken visar på ett ökat antal anmälningar, och vi vet att det till en del beror på att det är mer accepterat att anmäla. Tidigare var det så att kvinnor ibland skämdes för att de hade blivit våldtagna, tog på sig skulden själva. Jag tycker att vi har kommit till en situation där attityden ändå är att man ska kunna anmäla och att många fler vågar göra det. Men det här behöver vi naturligtvis arbeta vidare med, därför att jag vill att varje kvinna som blir utsatt för sexuellt övergrepp faktiskt ska anmäla, att anmälningarna ska hanteras med god kvalitet och att rätt ska skipas. Och det måste ske samtidigt med det förebyggande arbetet och arbetet med både de unga och de äldre männen som utsätter kvinnor för de här övergreppen.
Anf. 7 Lena Olsson (V)
Fru talman! Justitieministern är bestämd på att det här blir tårta på tårta. Det är väl bra då om vi tycker olika om just det, för vi tycker nog ganska lika i mångt och mycket i övrigt i den här frågan.
Också Johan Linander tog upp frågan om en nationell polismyndighet. Vi i Vänsterpartiet tror att det kanske är den bästa lösningen, därför att vi vet att det är så mycket olikheter i landet.
Det finns väldigt många bra poliser i det här landet. Men det finns också de som gör bort sig ganska rejält, och det får många andra också klä skott för. Vi har sagt att vi vill ha en högskoleutbildning av poliser. De poliser man pratar med i dag tycker att utbildningen är för kort och att de mjuka bitarna kommer bort i utbildningen, vilket är väldigt synd.
Den rödgröna sidan driver alltså en nationell myndighet och en högskolebaserad polisutbildning. Jag tror att det också skulle vara en garant för att medborgare som har varit utsatta för brott bemöts på ett bättre sätt.
Jag tror att det av tradition är väldigt känsligt att anmäla våldtäktsfall. Precis som ministern säger tar många kvinnor på sig skulden och känner en skam över det som hänt, trots att man inte har någon skuld över huvud taget i det. Det är också viktigt vad som tillåts i en rättegångssal.
Anf. 8 Johan Linander (C)
Fru talman! Det finns givetvis mycket man kan säga i den här frågan, en väldigt allvarlig fråga, om hur vi kan få fler våldtäktsanmälningar ordentligt utredda så att de leder till åtal och i slutändan fällande dom. Siffrorna är för dåliga som det är i dag.
Ett av två bra steg som redan har tagits, som justitieministern också varit inne på, är den nationella handlingsplanen som vi här i riksdagen har antagit. Det är ett historiskt dokument genom att vi har samlat ett stort antal åtgärder i en handlingsplan. Tack vare handlingsplanen vet vi att inte minst utbildningsinsatser har satts i gång och fungerat väldigt bra. Vi har också tillsatt en utredning som ser över den nya sexualbrottslagstiftningen, som ändå är från förra mandatperioden, för att se hur den har fungerat och vad som ytterligare behöver förändras. Så det sker mycket som är bra.
Från Centerpartiets sida skulle jag bara vilja avsluta med att vi vill se ytterligare förändringar av sexualbrottslagstiftningen. Även om det är en ny sak i den här debatten tror jag att diskussionen om samtycke i sexualbrottslagstiftningen är viktig för hela samhällets syn på den här typen av brottslighet. Vi menar från Centerpartiets sida att det ska finnas ett samtyckeskrav i sexualbrottslagstiftningen, vilket det i dag inte gör. Det ser vi som en stor brist.
Det sker mycket som är bra, men vi behöver bli ännu mycket bättre, för resultatet är absolut inte tillräckligt bra som det ser ut i dag.
Anf. 9 Beatrice Ask (M)
Fru talman! Om man inte har något mer att komma med kring den fråga man har ställt får man ta upp ett annat ämne. Det är klart att vi skulle kunna ägna en hel dag åt att diskutera både polisens organisation och en framtida polisutbildning, men det var väl inte riktigt ämnet för interpellationen.
Låt mig bara säga, apropå frågan om en granskningskommission och hur vi ska få bättre utredningar i våldtäktsärenden och ett bättre bemötande av brottsoffer, att detta att det är olikheter och olika resultat över landet inte bara är ett problem. En förutsättning för utveckling är faktiskt att inte alla gör likadant från början. Men man behöver bli bättre på att sprida goda erfarenheter och ta till sig bra metodik. Jag tror att det är något som gäller i alla typer av ärenden som polisen arbetar med att där finns mycket mer att göra.
Just när det gäller sexuella övergrepp finns det ett stort mörkertal. Det är också stora svårigheter när det gäller bevisning. Därför är samarbetet med bland annat sjukvården oerhört viktigt, för det är där man kan säkra en del av den bevisning som kan vara till hjälp. Så det finns mycket att göra där.
Låt mig avsluta med att säga att när det gäller polisutbildning har jag precis träffat en hel del polisaspiranter som är ute i verksamheten. Jag har inte fått synpunkten från något håll att det är för lite av mjuka frågor i utbildningen. Det som man framför allt tycker är ett problem är att man har väldigt lite praktik. Därför tycker man att det är väldigt bra att komma ut, och polismyndigheten lägger oftast på en ganska lång tid med olika praktikmoment.
Jag tror att vi kommer att återkomma till de här stora ämnena.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.