Frånvaro på gymnasiet
Interpellation 2016/17:24 av Alexandra Anstrell (M)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2016-09-27
- Överlämnad
- 2016-09-28
- Anmäld
- 2016-09-29
- Svarsdatum
- 2016-10-14
- Besvarad
- 2016-10-14
- Sista svarsdatum
- 2016-10-19
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
till Statsrådet Anna Ekström (S)
Skolfrånvaro hos elever är en av de största riskfaktorerna för att barn och ungdomar ska hamna snett i livet. Studier har gjorts av bland andra Stockholms stad, där man har kommit fram till att elever som skolkar i högre grad har ett normbrytande beteende och har fler riskfaktorer jämfört med icke-skolkande elever. Det visar sig också att andelen elever med riskfaktorer ofta ökar i relation till antalet skolktillfällen. Det gäller alla studerade områden, såsom kriminalitet, skol- och familjesituation, psykisk hälsa och ANDT-området.
CSN:s statistik från 2016 visar att andelen elever i landet som har fått sin studiehjälp indragen på grund av skolk är 7,8 procent jämfört med 6,6 procent två år tidigare. En del län påvisar så höga siffror som upp till 11-12 procent.
I OECD:s utvärderingar av svensk skola framkommer just frånvaro som ett utmärkande problem. Svenska elever är i avsevärt högre utsträckning frånvarande jämfört med elever i andra länder. Skolk och sen ankomst är en vardag som inte ger de allra bästa möjligheterna för våra unga i gymnasiet.
Även om gymnasieskolan är en frivillig skolform behöver ansvariga huvudmän för skolan ta ansvar för de elever som valt att gå på just den skolan. Här är skollagen (2010:800) tydlig i 15 kapitlet 16§: ”En elev i gymnasieskolan ska delta i den verksamhet som anordnas för att ge den avsedda utbildningen, om eleven inte har giltigt skäl att utebli.”
Enligt Skolverkets allmänna råd för arbetet med att främja närvaro och att uppmärksamma, utreda och åtgärda frånvaro i skolan bör huvudmannen ha rutiner för att se till att utbildningen fullföljs. Om en elev i gymnasieskolan uteblir utan giltigt skäl ska exempelvis rektorn se till att elevens vårdnadshavare - samma dag - informeras om att eleven har varit frånvarande. Ändå ser frånvaron oroväckande hög ut, och den har ökat de senaste åren.
Regeringen beslutade 2015 (dir. 2015:119) att ge en särskild utredare i uppdrag att kartlägga elevers problematiska frånvaro i de obligatoriska skolformerna men inte för gymnasiet.
Med anledning av ovanstående vill jag fråga statsrådet Anna Ekström:
- Hur tänker statsrådet och regeringen agera för att säkerställa att huvudmännen för gymnasieskolorna tar sitt fulla ansvar som huvudmän över elevers närvaro?
- Har statsrådet för avsikt att inkludera gymnasiet i den pågående utredningen vad gäller elevers frånvaro, eller kan vi förvänta oss en egen utredning gällande detta?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2016/17:24
Webb-tv: Frånvaro på gymnasiet
Dokument från debatten
- Fredag den 14 oktober 2016Kammarens föredragningslistor 2016/17:15
- Protokoll 2016/17:15 Fredagen den 14 oktoberProtokoll 2016/17:15 Svar på interpellation 2016/17:24 om frånvaro på gymnasiet
Protokoll från debatten
Anf. 8 Statsrådet Anna Ekström (S)
Herr talman! Alexandra Anstrell har frågat mig om hur jag och regeringen tänker agera för att säkerställa att huvudmännen för gymnasieskolorna tar sitt fulla ansvar som huvudmän för elevers närvaro. Alexandra Anstrell har vidare frågat mig om jag har för avsikt att inkludera gymnasieskolan i den pågående utredningen vad gäller elevers frånvaro, eller om vi kan förvänta oss en egen utredning gällande detta.
Svar på interpellationer
Elevers frånvaro är ett stort problem och ett tecken på att arbetet med att förebygga och åtgärda frånvaro behöver förbättras. Om en elevs frånvaro inte uppmärksammas och utreds tidigt ökar risken för att frånvaron blir långvarig eller regelbunden. För den enskilda eleven kan en sådan frånvaro leda till stora svårigheter. En ofullständig gymnasieutbildning försvårar ett framtida aktivt deltagande i såväl fortsatt utbildning som yrkes- och samhällsliv. Lärande i sig och en slutförd skolgång med goda resultat leder till minskad ohälsa och minskad risk för utanförskap.
Det behövs en bredd av insatser för att motverka frånvaro och avbrott när det gäller gymnasieskolan och att skapa en attraktiv gymnasieskola för alla. Regeringens målsättning är att alla ungdomar ska påbörja och fullfölja en gymnasieutbildning. Det är därför regeringen tillsatt Gymnasieutredningen, direktiv 2015:31, som ska redovisa sitt uppdrag senast den 31 oktober 2016.
Statens skolverk har tagit fram allmänna råd för arbetet med att främja närvaro och att uppmärksamma, utreda och åtgärda frånvaro i skolan. Det handlar om stöd till rektorn i dennes arbete med att främja närvaro, att skapa rutiner för kontinuerlig frånvarorapportering och information till elever och vårdnadshavare om såväl skyldigheter som ogiltig frånvaro.
Vidare har elevhälsan en viktig roll i arbetet med elever för att förebygga frånvaro. För att stärka elevhälsan har regeringen infört ett statsbidrag för att öka personaltätheten inom elevhälsan och när det gäller specialpedagogiska insatser och för fortbildning när det gäller sådana insatser.
Regeringen har även gett en särskild utredare i uppdrag att kartlägga elevers frånvaro i de obligatoriska skolformerna, direktiv 2015:119. Utredaren ska analysera orsakerna till frånvaron och föreslå hur skolans arbete med att främja närvaro och vidta åtgärder vid frånvaro kan förbättras. Syftet är att säkerställa alla elevers rätt till en likvärdig utbildning. Uppdraget ska redovisas senast den 30 december 2016. Om utredaren finner att förslag om hur arbetet med närvarofrämjande åtgärder kan förbättras även har bäring på gymnasieskolan och gymnasiesärskolan får utredaren lämna förslag på åtgärder även i dessa skolformer.
Regeringen har således vidtagit flera åtgärder för att komma till rätta med elevers frånvaro och har inte för närvarande för avsikt att tillsätta en särskild utredning avseende elevfrånvaro i gymnasieskolan.
Anf. 9 Alexandra Anstrell (M)
Herr talman! Tack, statsrådet Anna Ekström, för svaret!
CSN:s statistik för 2016 visar att andelen elever i landet som har fått sin studiehjälp indragen på grund av skolk är 7,8 procent. Två år tidigare var siffran 6,6 procent. En del län uppvisar så höga siffror som 11-12 procent. En del kommuner ligger ännu mycket högre: Gotland 12,2 procent, Hofors 16,5 procent, Arjeplog 25,3 procent - och de ligger inte på något sätt högst. Detta vill alltså säga att i Arjeplog är var fjärde gymnasieelever borta så mycket att de inte får studiestöd. Det är 25 elever av 100, en hel klass.
Gymnasieskolorna har till uppgift att rapportera in skolk. Utöver den alarmerande statistiken har jag dessutom fått höra att det ibland kan finnas en kultur att vara försiktig i frånvarorapporteringen eftersom indraget studiebidrag från CSN kan få förödande effekter för en familj. Då kan det alltså finnas ännu fler elever som inte är i skolan utöver dem som återfinns i denna alarmerande rapport.
Trots nytt regelverk för inrapportering verkar det råda oklarheter kring hur inrapportering av frånvaro ska tillämpas. Skolfrånvaro hos elever är en av de största riskfaktorerna för att barn och ungdomar ska hamna snett i livet.
I OECD:s utvärdering av svensk skola framkommer att just frånvaro är ett utmärkande problem. Svenska elever är frånvarande i avsevärt högre utsträckning än elever i andra länder.
Herr talman! Gymnasieutredningen fick utökat uppdrag och en förlängd tid. Precis som statsrådet Anna Ekström skriver i sitt svar ska den vara färdig den 31 oktober, alltså om ett par veckor. Men redan 2013 kom en avhandling om varför elever skolkar, som visar att anledningarna till skolk är för lite beröm, låga förväntningar och dåligt stöd i undervisningen. Tiden går, både här i talarstolen och för dessa ungdomar. Jag talar om de 25 procenten i Arjeplog som inte är tillräckligt mycket i skolan. Om skolan dessutom - vi kan tänka på den föregående interpellationsdebatten - har ett ökat antal lektioner utan lärare står vi snart med skolor utan vare sig elever eller lärare.
För Vallentuna är siffran 30,1 procent. Nästan vart tredje barn i Vallentuna riskerar att hamna i utanförskap, och en viktig bidragande orsak är att de inte är i skolan. De får inte den skola de har rätt till. De har rätt att bli sedda och att få stöd i undervisningen, och självklart ska vuxna ha höga förväntningar på dem.
Därför tycker jag det är tråkigt att statsrådet är nöjd med de insatser som har gjorts. Här behövs alltså inget mer, menar hon. Det tycker jag är tråkigt. Självklart ska vi inte föregripa Gymnasieutredningen, men man kan ändå lyfta fram enskilda frågor tidigare om man tycker att det är bråttom och viktigt.
Redan i vintras kunde vi läsa på Skolverkets hemsida: "Kommuner och huvudmän ger inte tillräckligt stöd till skolorna, särskilt när det gäller långvarig frånvaro med en komplex problembild. Huvudmännen behöver se till att insatserna följs upp och utvärderas."
Gymnasieleverna som nu går i tvåan och trean har slutat vid nästa val. För dem är det bråttom. Att statsrådet inte tar ett allvarligt grepp om frågan om skolfrånvaron med huvudmännen är besynnerligt. Det är, herr talman, oansvarigt.
Anf. 10 Statsrådet Anna Ekström (S)
Herr talman! Alexandra Anstrell avslutade sitt inlägg med att nämna ordet oansvarigt. Styrsystemet över den svenska skolan har visserligen kritiserats av OECD, men det är ändå det som gäller. Där ligger det stora ansvaret för resultat och kvalitet i gymnasieskolan hos den så kallade huvudmannen.
Huvudmannen är en kommunal huvudman eller en fristående huvudman. Jag kan vara lite orolig över att man ibland glömmer bort huvudmännens ansvar. Särskilt förvånande kan det vara när Alexandra Anstrell med sin rika erfarenhet som kommunal huvudman i en stor kommun i Stockholmsområdet går över huvudmannens ansvar för frågan med lätt hand.
Huvudmannen har ansvaret för resultat och kvalitet, men genom våra författningar finns också ett antal andra personer - figurer - som har ansvar. Där finns rektorns viktiga ansvar, som tydliggörs i skollag och gymnasieförordning. Ansvaret tydliggörs också i de allmänna råd som Skolverket har tagit fram.
Där finns lärarnas viktiga ansvar. Att arbeta med frånvaro är ofta en uppgift som ligger på lärarna, men det är också en viktig uppgift för lärarna, precis som Alexandra Anstrell pekade på, att säkerställa att kvaliteten i undervisningen är så hög att elever också vill delta i undervisningen.
Jag tycker också att det är viktigt att peka på det förhållande som gäller för gymnasieskolan i dag som en icke obligatorisk skolform. Det har tydligt skrivits fram i olika läroplaner och styrdokument att elever ska tränas att med stigande ålder ta ett större eget ansvar.
Betyder det här att jag slår mig till ro och tycker att staten kan luta sig tillbaka och inte bry sig i frågan, som Alexandra Anstrell antyder? Nej, verkligen inte. Regeringen kan inte stillatigande åse att den svenska skolan och den svenska gymnasieskolan har problem också på detta område. Det är därför som regeringen har tillsatt en utredning som snart kommer att redovisa sina förslag, nämligen Gymnasieutredningen. Sedan finns även den utredning som jobbar med frågor som gäller just orsaker till frånvaro, och den ska lägga fram förslag för hur skolans arbete med att främja närvaro och vidta åtgärder vid frånvaro kan förbättras. Jag vill verkligen peka på att den utredningen har möjlighet att lämna förslag på åtgärder även i gymnasieskolan och gymnasiesärskolan om utredningen finner att de förslag man arbetar med kan ha bäring också på de skolformerna.
Alexandra Anstrell och jag delar uppfattning om problembilden. Jag utgår från att vi delar uppfattningen om bilden att huvudmannen har det stora ansvaret för resultat och kvalitet i de skolformer som huvudmannen bedriver skola inom. Jag tror också att vi är överens om att en viktig uppgift för staten blir att följa upp, säkerställa och ge bra verktyg för att få systemet att hänga ihop.
Min bedömning är att frånvaron är ett stort och allvarligt problem. Det är ett viktigt problem för många elever, föräldrar och i förlängningen för samhället. Men jag skulle inte skriva under på Alexandra Anstrells bedömning att regeringen, eller jag, är ointresserad av frågan.
Anf. 11 Alexandra Anstrell (M)
Herr talman! Statsrådet och jag är överens om att huvudmannen har ansvaret. Men det finns ett uppdrag, och därför undrade jag hur statsrådet och regeringen tänker agera för att säkerställa att huvudmännen tar sitt fulla ansvar. När man sätter mål eller ger uppdrag måste man följa upp att det som man hade tänkt blir gjort.
Skolfrånvaro hos elever är en av de största riskfaktorerna för att barn och ungdomar kommer att hamna snett i livet. Då finns en gymnasieskola där de lärarlösa lektionerna verkar öka, och skolket ökar alarmerande.
Sedan finns mobbningen. Det kan vara fråga om elaka ord, viskningar, blickar och skratt eller att någon aldrig får vara med. Någon kan vara taskig mot en annan om hur denne klär sig eller ser ut på ett visst sätt.
I Stockholm genomförs en Stockholmsenkät kontinuerligt. Resultatet från den senaste enkäten 2016 visar att droganvändningen ökar något på gymnasiet, men brottsligheten minskar - mest hos pojkar; hos flickor ligger den konstant. På frågan om eleverna tycker att det är riktigt härligt att leva instämmer bara dryga 60 procent. Om de ska sätta ett mätvärde på sin psykiska hälsa där 0 är riktigt dåligt och 100 är högsta tänkbara värde rankar flickor i årskurs 2 på gymnasiet på låga 49 procent och killarna på 63 procent - det är också lågt men inte lika lågt.
Svar på interpellationer
90 procent av eleverna verkar dock trivas bra i skolan, men över 10 procent upplever sig mobbade. Av de 10 procenten upplever en tredjedel att de är mobbade två gånger i månaden eller mer. Då tycker jag att satsningen på elevhälsan som statsrådet pratar om inte är tillräcklig.
Herr talman! Redan 2011 fick Skolverket ett tydligt uppdrag att stärka elevhälsan. Jag måste få föra fram att jag inte tycker att satsningarna från regeringen som statsrådet hänvisar till i sitt svar ger tillräckligt stöd till kommunerna. Jag tycker inte att problemen tas på riktigt allvar. En utredning om frånvaron i grundskolan har tillsatts. Statsrådet Ekström svarar mig att om förslag i utredningen kan ha bäring även på gymnasieskolan får utredaren också lämna förslag till åtgärder för gymnasiet. Det var ju snällt. Snäll ska man självklart vara, men en regering måste vara tydlig och leda Sverige mot skolframgångar. Om barnen inte är i skolan finns grava problem.
Nu har vi passerat halvtid i mandatperioden, och även om statsrådet är ny i uppdraget ska jag inte skylla detta på dig. Det är därför jag hade sett fram emot lite större satsningar och tankar om frågan om skolfrånvaron. Facit är att insatserna för skolan inte är tillräckliga.
Den som menar allvar med att vända skolutvecklingen i Sverige så att fler elever kan lära sig mer måste ha en plan för en bättre skola. Det har Moderaterna. Vi vill ge eleverna mer tid med sina lärare, få fler skickliga lärare och se till att skolnärvaron ökar.
Herr talman! Att regeringen inte förmår att ta ansvar för våra unga och Sveriges framtid kommer vi moderater aldrig att tillåta. Sverige behöver en ny regering som tar problemen på allvar.
Anf. 12 Statsrådet Anna Ekström (S)
Herr talman! Alexandra Anstrell tar på ett fint sätt upp de stora problem som finns med mobbning i den svenska skolan. Vi vet genom statistik att den upplevda psykiska ohälsan ökar på ett oroväckande sätt för framför allt flickor, inte minst i gymnasieskolan. Det är problem som är viktiga och värda att ta på mycket stort allvar.
Samtidigt vet vi att det under flera år har pågått ett stort arbete för att förebygga mobbning i den svenska skolan. Om vi tittar på Skolverkets stora genomgång av attityder till skolan, en uppföljande undersökning som görs regelbundet år för år, ser vi att elever, föräldrar och lärare upplever att mobbningsarbetet går åt rätt håll. Enligt den stora undersökningen sker en minskning av problemet.
Dock vill jag verkligen påpeka att det inte betyder att man inte ska ta problemet på mycket stort allvar. Det betyder inte heller att man ska sluta arbeta med problemet. Det är en viktig uppgift för skolan.
Vi har under interpellationsdebatten diskuterat hur skolan ska styras. Vi har varit inne på frågor om huvudmannens ansvar, rektorers och lärares ansvar samt om statens ansvar. I Sverige råder en samstämmighet om att det finns problem med styrningen av skolan. OECD:s studier visar detta, men vi har också sett rapporter från Skolverket, Riksrevisionen och Statskontoret som visar hur problematisk styrningen av den svenska skolan är.
En sådan problematisk del är hur staten väljer att satsa på skolan. Här finns en skarp skiljelinje mellan regeringens satsningar och de satsningar som föreslås i den moderata budgetmotionen. När regeringen lägger stora, betydande medel på ett generellt statsbidrag, där kommunerna som huvudmän får stora möjligheter att använda resurser och medel på det sätt som lagen föreskriver, som allmänna råd säger och den statliga regleringen anger, och tar ansvar för insatserna, då väljer Moderaterna att lägga sina satsningar på skolan i ännu fler riktade statsbidrag. Det är riktade statsbidrag som i själva verket enligt Statskontorets och Riksrevisionens utvärderingar försämrar möjligheterna för huvudmännen att ordna en riktigt bra styrning av skolan.
Vi är faktiskt helt överens om problemen. Vi är överens om att det stora ansvaret för resultat och kvalitet ligger hos huvudmännen. Vi är överens om att staten ska bidra, följa upp, utvärdera och stå för ett tydligt och starkt stöd till huvudmän, rektorer och lärare.
Vi är tyvärr inte överens om på vilket sätt det statliga stödet ska ges. När regeringen bedömer att stödet ska ges på ett sådant sätt att man visar tilltro och tillit till huvudmän och professioner väljer Moderaterna att lägga sitt stöd på riktade statsbidrag på ett sätt som inte kommer att välkomnas av Alexandra Anstrells många moderata kollegor som har ansvar för skolan ute i landet.
Anf. 13 Alexandra Anstrell (M)
Herr talman! Att arbetet mot mobbning går åt rätt håll är verkligen bra. Ingen ska ju behöva bli utsatt för mobbning. Det visar egentligen att Alliansens satsningar på exempelvis vårdgarantin inom barn- och ungdomspsykiatrin har gett resultat.
Skolan ska ge bildning och lära för livet, inte bara arbetslivet, oavsett bakgrund eller var du går i skolan.
Skolinspektionen har granskat skolornas arbete för att förebygga studieavbrott på de nationella yrkesprogrammen i 30 gymnasieskolor. Samtliga skolor måste utveckla arbetet med att ge eleverna det pedagogiska stöd de behöver för att fullfölja utbildningen. Av de 126 elever som intervjuats på skolorna riskerar majoriteten att inte nå en yrkesexamen.
Granskningen visar bland annat att undervisningen inte utgår från elevernas behov och att elever upplever att lärare inte lyssnar på vad de behöver i och utanför undervisningssituationen.
Problemet är att orsaker till frånvaro sällan utreds. Man frågar inte ens eleverna varför de inte är där. I stort sett ingen av skolorna kartlägger eller utreder orsaker till elevernas frånvaro och behov av stöd i skolan i tillräcklig omfattning. Flera elever berättar att de inte har motivation eller ork att gå i skolan och att ingen i skolan har frågat dem varför.
Lärarna beskriver att det är svårt att bygga relationer med många av eleverna, bland annat på grund av att eleverna helt enkelt inte är på plats och lärarna inte vet vad de ska göra. En stor del av eleverna tycker att mentorer eller lärare inte förstår eller inte är intresserade av deras behov.
Svar på interpellationer
Jag menar att detta inte är acceptabelt. Medan regeringen sitter still i båten riskerar vi att förlora flera elevkullar. Det är inte på det sättet som vi möter de behov som finns när det gäller att verka i en global värld med allt hårdare konkurrens. Att man då som statsråd inte allvarligare tar ett grepp om skolfrånvaron är besynnerligt. Jag undrar verkligen: Är du nöjd med det här, Anna Ekström?
Anf. 14 Statsrådet Anna Ekström (S)
Herr talman! Den som har lyssnat på den här interpellationsdebatten har antagligen förstått att jag inte är det minsta nöjd med tillståndet i den svenska gymnasieskolan, vare sig när det gäller kunskapsresultat, likvärdighet eller elevernas närvaro.
Jag har också redovisat en rad åtgärder som regeringen har tagit fram underlag för att gå vidare med. Vi ser verkligen fram emot att få de utredningarna.
Samtidigt tror jag faktiskt, Alexandra Anstrell, att vi är överens om att den riktigt stora och viktiga uppgiften inte är att skriva lagar, förordningar eller bestämmelser. Den riktigt viktiga insatsen är det arbete som sker ute i skolorna på vardaglig basis. Det är det vi ska stödja.
Jag vill peka på elevhälsan, som Alexandra Anstrell förtjänstfullt tog upp som ett område som behöver stärkas. Det stämmer verkligen. Därför är elevhälsan också föremål för en ganska ordentlig satsning från regeringens sida, en satsning som jag tycker är viktig. Jag ser fram emot att den ska få möjlighet att verka i skolan.
Jag vill också peka på att vi har talat mycket om lärare och rektorer i den här interpellationsdebatten. Men när det gäller att förebygga frånvaro finns det många andra yrkesgrupper som är oerhört viktiga i skolan. Jag tänker på elevhälsan, och jag tänker på allt från läkare och sjuksköterskor till skolbibliotekspersonal, skolpsykologer och arbetsterapeuter. Det är professioner som kan göra väldigt viktiga insatser för att komplettera det som ska göras i undervisningen.
Vi är som sagt överens om problemet. Vi är överens om att huvudmannen har ett mycket stort ansvar. Vi är överens om att regering och riksdag bör bidra. Det enda vi inte verkar vara riktigt överens om är huruvida bidragen ska ske genom stor tillit till skolhuvudmännen eller om de ska ske via ännu fler riktade statsbidrag, som har kritiserats hårt av flera instanser.
Överläggningen var härmed avslutad.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.