Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Förutsättningar för tillväxt av företag och arbete till de arbetslösa

Interpellation 2006/07:417 av Björck, Patrik (s)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2007-03-16
Anmäld
2007-03-16
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält
2007-03-21
Sista svarsdatum
2007-03-30
Besvarad
2007-04-10

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 16 mars

Interpellation

2006/07:417 Förutsättningar för tillväxt av företag och arbete till de arbetslösa

av Patrik Björck (s)

till arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m)

Vi läser nu ofta i tidningarna om oroliga företagare som inte kan utveckla sin verksamhet, och skapa de jobb som så väl behövs, på grund av brist på yrkesutbildade arbetssökande.

Vi vet samtidigt att det finns en grupp arbetslösa som bara väntar på att få rätt utbildning för att kunna söka de jobb som finns.

Det borde vara en ekvation som inte ska vara några problem att lösa, men vi ser inte några åtgärder från regeringen för att ta itu med dessa problem.

Tvärtom har arbetsmarknadsutbildning och vuxenutbildning fått stryka på foten för att ge plats åt skattesänkningar. Arbetsgivarna vittnar också om att de så kallade nystartsjobben inte underlättar att rekrytera när inte kompetensen finns. Hellre välutbildad arbetskraft än nedsatt arbetsgivaravgift är det tydliga budskapet från arbetsgivarna.

Dessutom riskerar vi, genom regeringens handfallenhet inför situationen, att hamna i en nedåtgående spiral om ingenting görs åt tendenser med flaskhalsar. Spiralen blir högre inflation och högre ränta som leder till färre jobb vilket kan knäcka den goda konjunkturen.

Om man ska kunna skapa en utveckling, med låg arbetslöshet och låg inflation som är en förutsättning för en fungerande lönebildning och som i sin tur ger reallöneökningar och ökad köpkraft som skapar en god utveckling och en stabil ekonomi, måste man också ha en aktiv arbetsmarknadspolitik som motverkar tendenser till överhettning. Detta är inget som reglerar sig självt; inte ens de mest verklighetsfrånvända marknadsliberaler kan väl tro på det?

Hur hanterar statsrådet situationen med flaskhalsar och överhettning när det samtidigt finns en grupp arbetslösa som av olika skäl inte är anställningsbara på de jobb som nu skapas?

Vad är statsrådets svar till de arbetslösa som inte får chansen, och vilka åtgärder avser statsrådet att vidta?

Vad är statsrådets svar till de företag som därför inte kan växa och anställa fler trots att de vill, och vad avser statsrådet att göra?

Debatt

(9 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2006/07:417, Förutsättningar för tillväxt av företag och arbete till de arbetslösa

Interpellationsdebatt 2006/07:417

Webb-tv: Förutsättningar för tillväxt av företag och arbete till de arbetslösa

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Sven Otto Littorin (M)
Anf. 83 Sven Otto Littorin (M)
Fru talman! Patrik Björck har frågat mig hur jag hanterar situationen med flaskhalsar och överhettning när det samtidigt finns arbetslösa som av olika skäl inte är anställningsbara på de jobb som skapas. Patrik Björck lyfter i sin fråga fram situationen såväl för de arbetslösa, som han menar inte får chansen, som för de företag som inte kan växa och anställa fler. Det finns en hel del problem på den svenska arbetsmarknaden. Där delar jag Patrik Björcks uppfattning. Dessa problem kan emellertid inte skymma det faktum att utvecklingen i ekonomin och på arbetsmarknaden rent generellt måste beskrivas som synnerligen positiv. Vecka för vecka, månad för månad sjunker arbetslösheten, stiger sysselsättningen och ökar antalet nyanmälda platser hos arbetsförmedlingen, jämfört med motsvarande tid förra året. Det är i detta perspektiv som neddragningarna av antalet program och programplatser i allmänhet och volymerna av arbetsmarknadsutbildningen i synnerhet måste ses. När jobben nu strömmar till får vi inte låsa in många av de arbetslösa som befinner sig relativt nära arbetsmarknaden i olika program. Vad gäller arbetsmarknadsutbildningen är det dessutom så att analysen av behoven på arbetsmarknaden och insatserna för att tillgodose dessa, måste göras tidigare i konjunkturcykeln. Stöd för detta synsätt finner jag bland annat hos den av den tidigare regeringen tillsatta utredningen om en flexiblare arbetsmarknadsutbildning (N 2006:10). I sammanhanget vill jag gärna lyfta fram att det fortfarande finns utrymme för att erbjuda arbetsmarknadsutbildning där sådan bedöms vara av stort värde för individen och arbetskraftsförsörjningen. Totalt är dessutom antalet platser i arbetsmarknadspolitiska program i år nästan lika stort som under år 2003, trots att arbetsmarknadsläget nu är betydligt bättre. Jag vill också understryka det reguljära utbildningsväsendets grundläggande betydelse. Att verka för att detta bättre anpassas till behoven på arbetsmarknaden är en viktig framtida uppgift för regeringen. Vi kan heller aldrig komma ifrån att varje arbetsgivare ytterst måste ta ett eget ansvar för att de som rekryteras har de färdigheter som verksamheten kräver. Ibland kan det vara motiverat att staten, via arbetsförmedlingen, och företaget delar på utbildningskostnaderna. Innebär detta att jag som arbetsmarknadsminister kan sitta med armarna i kors? Nej, självklart inte. Arbetsmarknadspolitiken har en mycket viktig roll att spela. Men de centrala uppgifterna för denna är i rådande konjunkturläge att förbättra matchningen och bidra till ett ökat och effektivare arbetskraftsutbud genom att förbättra möjligheterna för dem som står längst från arbetsmarknaden att konkurrera om de lediga jobben. Det är så flaskhalsar och överhettning effektivt kan motverkas och därmed i förlängningen inflation och räntor hållas i schack. Avslutningsvis: Neddragningarna av antalet program och programplatser inom arbetsmarknadspolitiken måste ses i ett brett politiskt sammanhang. De skapar möjligheter att återföra arbetsförmedlingen till dess kärnuppdrag, att matcha lediga jobb och arbetssökande. De frigör också resurser för ytterligare insatser, till exempel i jobb- och utvecklingsgarantin, för dem som står allra längst från arbetsmarknaden. De kompletteras av en rad olika åtgärder inom andra politikområden, syftande till nya jobb och nya och växande företag. Enskilda arbetsmarknadspolitiska insatser kan aldrig skapa den dynamik på arbetsmarknaden som är nödvändig för att skapa ekonomisk tillväxt och ge de många möjligheter till riktiga jobb. För det behövs det, och det är min bestämda uppfattning, en bred, samlad politik som tar sikte på de grundläggande förutsättningarna för utbud och efterfrågan och ger människor förutsättningar att växa, utvecklas och ta makten över sina liv. Det är en sådan politik som alliansregeringen står för.
Patrik Björck (S)
Anf. 84 Patrik Björck (S)
Fru talman! Jag vill tacka arbetsmarknadsministern för svaret, som med samma frejdighet och glada humör ger sig in i interpellationsdebatterna. Det är väldigt spännande att höra. Jag är lite imponerad av den stora retoriska skickligheten och det höga tempot i de långa interpellationsdebatterna. Det hade varit spännande att se en sådan duktig politiker företräda en politik, ett innehåll, och ha någonting att säga. Jag tror att det hade kunnat bli något ganska fantastiskt av en sådan kombination. Det är däremot lite sorgligt när man slänger bort en sådan begåvning för någonting som bara är luft och ingenting. På något sätt kommer jag att tänka på en annan minister i ett annat land, ett land som har befunnit sig under en viss förändring en tid. Jag tänker på Saddam Husseins informationsminister Bagdad Bob som med en frejdighet och frenesi försökte predika någonting som var ett fullständigt luftslott. Arbetsmarknadsministern har nu ända sedan regeringstillträdet gjort på samma sätt. Den interpellation vi ska diskutera nu är skriven utifrån den verklighet som är ett resultat av den politik som regeringen har skapat och som arbetsmarknadsministern är ansvarig för. I höstas diskuterade vi mycket vår oro inför den politik som arbetsmarknadsministern hotade oss med. Nu efter årsskiftet diskuterar vi de konsekvenser vi nu kan börja se av den politiken. Det är som jag säger i interpellationen. Vi läser i tidningarna om oroliga företagare som inte kan utveckla sin verksamhet och skapa jobb på grund av den politik som arbetsmarknadsministern för. Det återkommer även i den Amsrapport som kommit ut som heter Var finns jobben 2007? Där noteras att man är väldigt orolig över arbetskraftsbristen och att man inte har möjlighet att möta upp. I budgetunderlaget äskar Ams nu extra pengar för sin budget för att klara av uppgiften som man utifrån sin erfarenhet och kompetens ser att man är på väg in i. Även i Dagens Industri kan man läsa om byggindustrier som helt står inför den situationen att de inte kan utöka sin verksamhet eftersom de inte får tag i arbetskraft. Jag hade dessutom nöjet att besöka en arbetsplats i Skövde som sysslar just med den typen av arbetsmarknadsutbildningar. Det är ett företag som heter Byggsoft. De är helt enkelt oerhört frustrerade. Det är ett företag som på uppdrag sysslar med att utbilda människor inom framför allt de yrken som man nu talar om som bristyrken. De noterar: Vi vill, vi kan, men vi får inte medverka till att enskilda arbetslösa skaffar sig den kompetens och den utbildning som gör att de kan gå från arbetslöshet till arbete. Vi vill, vi kan, men vi får inte motsvara det behov som företagen har när det gäller att få fram jobben. Det är någonstans här som arbetsmarknadsministern blir svaret skyldig. Vad man egentligen kan läsa ut av svaret är att han säger att det finns problem inom arbetsmarknaden och att han delar min uppfattning om det. Det må väl vara hänt. Men det kommer inga förslag till lösningar. Inte någonstans kommer det något förslag till någon lösning som motsvarar den arbetslöses behov eller företagens behov.
Monica Green (S)
Anf. 85 Monica Green (S)
Fru talman, och god dag, herr minister! Det är trevligt att få träffas i levande livet i en debatt! Jag besökte nyligen tillsammans med riksdagsledamoten Patrik Björck ett utbildningsföretag i Skövde, som Patrik Björck nämnde. Det heter Byggsoft. Det är ett företag som utbildar män och kvinnor i betongarbete, som golvläggare, murare och snickare. De har gjort ett jättestort jobb med stor framgång under flera år. De behövs i allra högsta grad just nu, eftersom det är brist på de yrkena. Man kan se det på Ams hemsida där det har en rapport som heter Var finns jobben 2007? Där står det att antalet anställda i byggsektorn beräknas öka även under år 2007, och att bristen på arbetskraft inom byggnadsyrkena fortsätter. Byggsoft kan ta in elever rullande under hela året. Men nu är de verkligen oroliga för sin framtid. Direkt efter det att regeringen lade fram sin budgetproposition i höstas blev det stopp, som de uttrycker det. Då kom tvärstoppet. Då aviserade Ams inte längre några elever. Då aviserade inte heller komvux lika många elever längre eftersom man måste dra ned på sina resurser. Ams måste dra ned på sina utbildningar, och komvux måste dra ned på sina med en tredjedel. Nu finns det bara 60 elever kvar på utbildningsföretaget. En av dem heter Alma Palmqvist Palmér. Hon kommer från Mölltorp och hon går en jättebra utbildning enligt henne själv. Jag har skrivit om henne på min blogg, och jag har också en bild på henne där när hon bygger en bastu. Jag har skrivit om ministern också, och jag vet att han har uppmanat mig att delta i debatten i kammaren i stället. Det är precis det jag gör nu, men jag tar mig friheten att göra båda delarna. Alma kan bli en av de sista eleverna om det inte sker en ändring, och komvux och Ams får fortsätta att med bättre förutsättningar utbilda och matcha människor till de riktiga jobb som det nu behövs folk till. De behövs i allra högsta grad ute på arbetsmarknaden. Ni påstår att ni har en jobbpolitik. I själva verket är det så att de jobb som kommer nu är precis de jobb som vi talade om under valrörelsen. Det var de jobben som vi lade grunden till när det gäller den goda ekonomin, goda finanser och bra företagsklimat. Ni försämrar för utbildningsföretaget i Skövde, och ni försämrar för alla de hundratals elever som skulle vilja utbilda sig till ett bristyrke. Jag tycker att det är skamligt av en regering att påstå sig vilja skapa fler jobb när det i själv verket är ett systemskifte ni är ute efter. Ni vill att människor ska jobba inom låglönebranschen. Ni vill inte att människor ska ha möjlighet att utbilda sig inom bristyrkena i byggsektorn. Ni vill inte heller att människor ska läsa vidare på komvux. Ni förändrar möjligheten att läsa vidare på högskolan. Kort sagt har ni en ideologisk tanke med att öka klyftorna i samhället. Ni vill göra större skillnad så att det blir fler människor som ska ha låglönejobb och några få som får det bättre och bättre. Det är en tydlig ideologisk skillnad. Ni har valt den vägen och ni påstår att detta är jobbpolitik. Jag menar att det är raka motsatsen; detta är de stora klyftornas politik.
Sven Otto Littorin (M)
Anf. 86 Sven Otto Littorin (M)
Fru talman! Jag tackar Patrik Björck för berömmet. Nu har jag av olika socialdemokrater blivit liknad vid Lasse Brandeby, Bagdad Bob och en rätt osmaklig pappfigur på Monica Greens blogg. Det tyder förmodligen på viss frustration hos mina politiska motståndare, vilket naturligtvis gläder mig. Det hade varit värre att över huvud taget inte bli omnämnd eller omdebatterad på något som helst sätt. Men bortanför denna mer politiska och stundtals ganska underhållande - om jag får säga det själv - diskussionen finns ett reellt problem som Patrik Björck tar upp i sin interpellation. Detta kan man illustrera på många olika sätt. Det finns något i den mer vetenskapliga litteraturen som brukar kallas för Beveridgekurvan och som visar sambandet mellan vakansgraden i ekonomin och arbetslösheten. Ju längre utifrån origo man befinner sig, desto sämre fungerar arbetsmarknaden i sin matchningsfunktion. Man har alltså både en hög vakansgrad och en hög arbetslöshet. Tyvärr har kurvan ända sedan 2001 gått åt fel håll - utåt. Vi har fått en allt högre arbetslöshet och ett allt högre vakanstal samtidigt. När jag har pratat om Beveridgekurvan förut har Luciano Astudillo hoppat upp och slagit mig i huvudet med det. Bortanför Beveridgekurvan ligger naturligtvis det som Patrik Björck tar upp i sin interpellation - enskilda personer som trots att det finns 85 000 lediga platser på arbetsförmedlingen inte kommer dit. Detta delar jag Patrik Björcks och andras frustration över. Det är klart att det är åt . Jag ska inte säga något som jag inte får säga, men det är naturligtvis fel och väldigt dumt. Vi måste se till att få ihop detta. Vi måste ge dem som nu är arbetslösa en möjlighet att ta de jobb som finns, och omvänt måste vi kunna fylla de lediga platserna så att den typ av outnyttjad tillväxtresurs som Patrik Björck pekar på försvinner. I grund och botten ser jag det som att det finns tre sätt att göra detta på. Det första sättet är ekonomiska incitament. De fungerar. Ett jobbavdrag och en aktiv politik som syftar till ett större arbetsutbud i kombination med åtstramad a-kassa leder till att detta gap stängs. Men det räcker inte. Det måste till ytterligare två saker. Som jag antyder i interpellationssvaret är jag positivt inställd till den aviserade gymnasiereform som vi i regeringen nu jobbar intensivt och hårt med. Jag tror att det behövs mer av yrkesutbildning. Det behövs lärlingsplatser, praktikplatser och annat inom ramen för det reguljära utbildningssystemet. När det gäller högskolesystemet har jag uttalat viss kritik mot dess som jag tycker bristande koppling till arbetsmarknaden utanför universitetssystemet. Jag vill naturligtvis inte tillbaka till utbildningssystemets planhushållningsekonomi med U 68, men någon koppling mellan också den högre utbildningen och arbetsmarknaden utanför är väl inte av ondo. Jag tycker till exempel att det kunde vara en bra idé om universiteten i sin marknadsföring hade kunnat berätta det här för de blivande studenterna: Om ni går den här utbildningen på det här universitetet eller den här högskolan ska ni veta att de som har gjort detta före er i 97 procent av fallen har fått ett arbete inom det område ni utbildar er för inom tre år. Detta var ett fiktivt exempel, men ni förstår säkert vad jag menar. Den tredje delen är det vi gör med matchningsfunktionen inom ramen för arbetsförmedlingen. Där finns det många saker att gå in på. Jag konstaterar bara att när det gäller de långa utbildningarna, som sträcker sig över något år eller så, är vi i fel fas i konjunkturcykeln. Om vi skulle fatta beslut om detta i dag skulle det ta flera år innan vi fick leverans av dem som går den typen av utbildning. Det skulle inte vara bra. De kortaste utbildningarna tycker jag att företagen kan betala själva - åtminstone i mycket större omfattning än de gör i dag. Vid de medellånga utbildningarna har vi i dagsläget 90 000 platser. Det är 1,8 procent av arbetskraften - mest i hela Europa. I snitt 10 000 personer per vecka kommer att delta i arbetsmarknadsutbildning under 2007. Det är samma nivå som under 2006.
Patrik Björck (S)
Anf. 87 Patrik Björck (S)
Fru talman! Det är helt rätt uppfattat; vi känner en frustration i oppositionen inför den frånvaro av jobbpolitik som regeringen företräder. Det finns anledning för oss att fortsätta att vara frustrerade över detta, misstänker jag tyvärr. Beveridgekurvan finns naturligtvis. Man kan diskutera hur den fungerar. Det finns viss kritik mot vetenskapligheten i den, enligt den senaste rapport som har kommit. Där diskuterar man bland annat felkällor. Men oavsett vilket är detta en del av det så kallade utanförskapet. Jag har sagt förut i den här kammaren, och jag är beredd att säga det igen: Som socialdemokrat måste man känna självkritik och ta på allvar att vi trots att vi kände att vi var på god väg och så vidare hade så mycket kvar när det gällde att lösa problemen. Vi känner ett uppriktigt engagemang och en frustration inför att det ser ut som det gör. Men vi vill också vara med och skapa och göra någonting. Det är här vi uppfattar regeringens politik som bara prat och ingen verkstad. Ekonomiska incitament var den ena punkten som regeringen kunde vara med och medverka till när det gäller att hantera utanförskapet, vrida till Beveridgekurvan eller hur man nu vill uttrycka sig. Då har vi den här diskussionen igen om lata arbetare som inte söker alla de jobb som finns. Man kan ta de exempel som finns på företaget Byggsoft. Det handlar inte om att människorna är lata, utan om att de behöver utbildning för att kunna ta de arbeten som finns. Det är en väldig skillnad i synsätt mellan oss och regeringen. Det är möjligt att matchningen kommer i lite fel fas. Men problemet uppstod redan i höstas, och många av de här människorna kunde kanske ha varit på väg ut nu till hösten när vi fortfarande har högkonjunktur inom byggbranschen. Det skulle ha varit mycket väl använda pengar. Företagen betalar själva, säger ministern. Vi har inga problem med det. Jag tycker att det är rimligt att företagen ska betala själva. De skulle kunna betala lönekostnaderna själva också, men vi har ju en regering som tycker att man ska gå in och subventionera på en massa sätt därför att företagen inte är beredda att betala. Det kommer att finnas en diskussion fram och tillbaka om detta. För mig känns det rimligare att använda skattemedel till att höja utbildningsnivån i samhället än till någon allmän lönesubvention som slår fullständigt vitt och brett och som även drabbar dem som skulle ha fått jobb i alla fall. Det är alltså en väldigt bred hagelsvärm som kanske träffar rätt på vissa ställen och som också kan göra en viss nytta men som också spiller medel på hälleberget där de inte på något sätt kommer till nytta. Då hade det kanske varit bättre att satsa på den yrkesutbildning där vi av erfarenhet vet att det är väl investerade skattepengar av våra allmänna medel, i stället för det som regeringen föreslår. Arbetsmarknadsministern tar upp mer yrkesutbildning och lärlingsplatser som en av dessa tre punkter. Visst skulle vi kunna vara med och diskutera det. Det är inga problem. Det är rimligt och riktigt att man satsar mer på yrkesutbildning och lärlingsplatser. Men även detta kräver resurser. Det är inte heller gratis. Då måste man ha en ärlig, uppriktig önskan att verkligen räta ut Beveridgekurvan eller lösa utanförskapet, annars blir det bara ord, ord och ingen handling.
Monica Green (S)
Anf. 88 Monica Green (S)
Fru talman! Det är alldeles riktigt att det är en frustration från vår sida. Det är helt klart. Vi ser systemskiftet genomföras i väldigt snabb takt. Det är ett ideologiskt systemskifte där ni vill införa låglönejobb i samhället så att det ska bli större skillnad. Jag har vid ett antal tillfällen hört många företrädare för ditt parti, bland annat din partiledare Fredrik Reinfeldt, säga att det måste bli större skillnad. Visst är det ett ideologiskt systemskifte som genomförs. Du säger att anledningen till att Byggsoft inte ska få fortsätta är att det är i fel fas. Jag tycker att det är i rätt fas. Det är bedrövligt att man inte ska få ta in fler elever och att du drar ned möjligheten till yrkesutbildning vid Byggsoft och för de elever som skulle kunna gå där. Det är bedrövligt att komvux får dra ned sin verksamhet med en tredjedel. Det ingår i ert ideologiska systemskifte. Ni ska se till att människor inte ska kunna få en yrkesutbildning. Ni vill i stället se till att det finns branscher som ni ska skattesubventionera. De ska klippa häcken, dammsuga och passa barn. Det är viktigare för er att det finns en sådan verksamhet än att det finns betongarbetare eller att Alma ska kunna vara snickare. Det är viktigare för er att skattesubventionera sådan verksamhet än att fortsätta med en utbildning som verkligen behövs i dagens samhälle. Det är därför som vi är så frustrerade över att ni ska skapa ett samhälle med större skillnader. Dessutom finns det en viss frustration över att du alltid får sista ordet och kommer att påstå att ni har en jobbpolitik. Ni saknar den jobbpolitiken. Det var vi som lade grunden för de jobb som faktiskt kommer nu. Det är inte ni som har skapat dem.
Sven Otto Littorin (M)
Anf. 89 Sven Otto Littorin (M)
Fru talman! Monica Green talar återigen om systemskifte. Men sluta nu! Ursäkta! Det systemskifte som har kännetecknat de senaste 25 årens svenska inrikespolitik var när Socialdemokraterna övergav arbetslinjen och i stället stod för en ersättningspolitik snarare än en jobbpolitik. Det permanentade utanförskapet på arbetsmarknaden där var femte svensk i arbetsför ålder står utanför. Jag hörde Göran Persson på första maj säga att jobben inte blir någon valfråga. Med all respekt: Ursäkta, vilken planet befinner ni er på? I sitt första inlägg pratade Monica Green om att göra större skillnad. Ja, vi vill gärna göra större skillnad i politiken jämfört med den tidigare politiken som permanentade utanförskapet. Just därför behöver vi en jobbpolitik som Socialdemokraterna så länge bevisligen har levt utan. Den jobbpolitiken handlar inte om det mantra Monica Green och andra hela tiden pratar om, nämligen låglönejobb. Det handlar om riktiga jobb i företag som växer. Jag kan gärna återgå till att beskriva den jobbpolitiken i ett sammanhang. Det handlar inte, som Monica Green verkar tro, om att lösa all världens problem med mera Amsprogram. Det handlar om en politik som står på tre ben. För det första ska det löna sig att jobba. Med jobbavdrag och förändringar i a-kassan ökar vi arbetsutbudet, precis på samma sätt som Blair gjorde i Storbritannien och som Clinton gjorde i USA med stor effektivitet. För det andra ska det bli billigare och enklare att anställa. Det handlar om sänkta arbetsgivaravgifter, regelförändringar och en lång rad andra åtgärder som syftar till att göra det billigare och enklare att anställa och ha anställda, starta och driva företag i Sverige. För det tredje handlar det om matchningen på arbetsmarknaden. Jag vill sätta arbetsförmedlingen i centrum och vända uppochned på den här verksamheten. Det gör vi på flera olika sätt. Enhetsmyndigheten är ett sådant. Jag noterar att det finns en viss politisk uppslutning kring det. Det handlar om ett tydligt mål. I stället för att ha ett fyrtiotal delmål för arbetsmarknadspolitiken uttryckt i regleringsbrev, instruktioner och annat finns det ett tydligt mål, och det är att förmedla arbete. Dessutom finns det ett kompletterande mål. Ja, man kan skratta åt det, men det har inte varit den tidigare regeringens politik när det gäller matchningen. Det har ju funnits ett fyrtiotal olika delmål. När jag har läst regleringsbrev och annat har jag uppfattat det som något slags slasktratt i den allmänna politiken. Har det funnits något område som har lidit av problem har det varit Ams uppgift att lösa det. Ams och arbetsförmedlingen ska ha en uppgift, och det är att förmedla arbete. Därtill ska man ha en kompletterande uppgift, och det handlar just om att hjälpa dem som befinner allra längst ifrån och behöver vår hjälp mest. När det gäller utbildningar konstaterar jag bara att vi i dagsläget har ungefär 90 000 programplatser inom ramen för Ams. Det är ungefär samma nivå som 2003. Det är 1,8 procent av arbetskraften. Det är en av de högsta siffrorna i Europa. Dessutom kommer arbetsmarknadsutbildningarna i år att vara på samma nivå som 2006. Så var det med det systemskiftet. Det är dock viktigt att säga att man måste kunna differentiera lite grann i de här utbildningarna och titta på deras olika längder. Vi är fel i konjunkturfasen när det gäller de allra längsta utbildningarna. Och man ska väl ändå undvika att låsa fast personer som har nära till arbetsmarknaden genom att de ska gå olika typer av Amsprogram. Just av det skälet tror jag nog att företagen får vara beredda att ta ett större ansvar när det gäller de allra kortaste utbildningarna. Nu saknar vi lastbilschaufförer i Mälardalen. Det är en utbildning som tar kanske tre veckor som intensivkurs och kostar 25 000-30 000. Då tycker jag inte att det är alldeles orimligt att en företagare som är beredd att betala 1 miljon för en svarv är beredd att betala 25 000 och ett par veckor för att en blivande anställd ska få ett lastbilskörkort. Det kan jag inte tycka är särskilt komplicerat. Dessutom handlar det om de medellånga utbildningarna. Där finns det 90 000 platser inom ramen för Ams, och det är bra.
Patrik Björck (S)
Anf. 90 Patrik Björck (S)
Fru talman! Då kommer vi till slutändan av denna debatt, men jag tror att det finns anledning för oss att återkomma. Vi har inte fått några svar på frågan vad jobbpolitiken innehåller. Vi har inte fått några svar på frågan hur man har tänkt sig att hantera den här Beveridgekurvan eller utanförskapet. Vi har inte fått några som helst svar av Sven Otto Littorin här. Men timmen är sen, och jag har respekt för att arbetsmarknadsministern kan bli lite trött. Vad som kan vara lite roligt är att det är med trötthet ungefär som när man dricker vin, det vill säga att man plötsligt säger sanningar. Monica Green pekar på det som är väldigt viktigt och riktigt i den här debatten. Jag försökte resonera mig fram till att få arbetsmarknadsministern att beskriva sin jobbpolitik, men jag lyckades inte riktigt och hade kanske inte trott det heller. Monica gick mer på pudelns kärna och försökte pressa fram en diskussion om systemskiftet. Då gick arbetsmarknadsministern lite grann upp i varv och förnekade det hårt. Han sade: Inte alls, vi vill bara ha det som i USA. Som tur är finns det protokoll i den här kammaren. Det finns väl anledning att läsa snabbprotokollet i morgon. Det är just det som det verkligen handlar om som vi vill få upp på banan. Man fintar med vänstern och klappar till med högern. På det sättet kommer man att köra vidare i fyra år. Man kommer inte att lägga sin politik på bordet till beskådande så att man kan få den demokratiskt debatterad och så att man kan få medborgarnas dom över denna. Man kommer att göra allt för att försöka maskera vart man är på väg, men självfallet är det systemskiftet som är lösningen. Det är låglönemarknaderna som är lösningen, precis som i USA.
Sven Otto Littorin (M)
Anf. 91 Sven Otto Littorin (M)
Fru talman! Där hörde vi ett svenskt svar på Brezjnev, för att alludera till den inledande diskussionen vi förde. Med all respekt, men Blair var labourpolitiker och Clinton var demokrat. Jag vill inte ha det som i USA. Jag konstaterar bara att just den här delen i den politik de förde har lett till en fantastisk utveckling när det gäller att minska utanförskap och öka sysselsättningen. När det gäller låglönediskussionen säger jag återigen: Det här är inte en låglönepolitik. Lönerna sätts av arbetsmarknadens parter, och det gör de just i detta nu när vi sitter och diskuterar. Det gör de alldeles utmärkt. Jag har flera gånger tagit motsvarande diskussion när det gäller just rätten för arbetsmarknadens parter att göra det och fördelarna med den svenska modellen. Det har vi inte vare sig i USA eller i England. Jag vill inte importera de lösningar man har i de länderna, eller i Frankrike för att ta några exempel. Jag tycker tvärtom att den svenska modellen under de senaste 70-80 åren har visat sin styrka på det här området och motverkat precis den risk som Patrik Björck tar upp, låglönerisken. Det är klart att man ändå måste ta intryck, av till exempel Blair. Just i det här fallet, när det gäller ökat arbetsutbud för att se till att få ned arbetslösheten och öka sysselsättningen, finns det en god lärdom att dra för svensk vidräkning.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.