Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

fortsatt centralisering av rättsväsendet

Interpellation 2003/04:197 av Lundgren, Kerstin (c)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2003-12-11
Anmäld
2003-12-11
Besvarad
2004-01-20
Sista svarsdatum
2004-01-26

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 11 december

Interpellation 2003/04:197

 av Kerstin Lundgren (c) till justitieminister Thomas Bodström om fortsatt centralisering av rättsväsendet

Ett väl fungerande och närvarande rättsväsende är grundläggande för en rättsstat. Människor måste känna tilltro till att polisen kan beivra brott, att man kan få svar när man som medborgare söker hjälp. Människor måste känna tilltro till att den dömande makten fungerar. I dag känner alltfler att rättssystemet dragit sig tillbaka. Avstånden har på i stort sett alla nivåer ökat och många är de som uppfattar att de blivit så stora att man måste forma sina egna system. Det må gälla i Norrbotten där människor sluter sig samman för att själv upprätthålla ordning i vardagen och beivra brott eller det må gälla i Stockholmsregionen där frågan väckts om att medborgarna måste gå samman för att hindra brott. I båda fallen är det uppenbart att polisens resurser inte räcker till.

Den pågående centraliseringen har synts tydligt inom polisväsendet som plogar för det övriga rättssystemet. I dess spår följer åklagare, domstolsverk och andra efter. Nu hörs förslag om att samordna länskommunikationscentralerna till några få platser. I Stockholms län har vi otaliga exempel på att dagens centraliserade lösning inte fungerar. När nu förslag väcks om ytterligare centralisering så uppkommer frågan om vad som är den politiska avsikten. Är det så att välfärdens finansiella bekymmer ska mötas genom avvänjning, genom att göra avstånden så stora att människor lär sig att inte efterfråga till exempel polis? Måhända blir då de så kallade kommunikationscentralerna en strategisk resurs för att nå målet. När man har suttit i telefonkö tills brottet är färdigt, när man aldrig kommer fram eller om man gör det möts av beskedet att det inte finns någon tillgänglig polis @ drar människor slutsatsen att det inte längre är lönt att ringa. Därmed minskar på sikt behovet av polisens resurser och därmed också belastningen på rättsväsendet i övrigt.

Frågan är vad som händer med rättsväsendet och människors tilltro till att det fungerar. Om den tilltron sviktar så följer i dess spår behovet av andra åtgärder, som i Norrbotten eller i Stockholms län.

Med hänvisning till ovanstående vill jag fråga följande:

  1. Vilka åtgärder avser justitieministern att vidta för att möta centraliseringen inom rättsväsendet och risken för att det påverkar tilltron till att detsamma fungerar?
  2. Vilka åtgärder avser justitieministern att vidta för att förhindra att en fortsatt centralisering sker inom polisväsendet utan föregående analys och prövning av den samlade utvecklingen inom hela rättsväsendet?
  3. Vilka åtgärder avser justitieministern att vidta för att säkra att en samlad politisk prövning av rättsväsendets centralisering genomförs?

Debatt

(13 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2003/04:197, fortsatt centralisering av rättsväsendet

Interpellationsdebatt 2003/04:197

Webb-tv: fortsatt centralisering av rättsväsendet

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Thomas Bodström (S)
Anf. 27 Thomas Bodström (S)
Fru talman! Kerstin Lundgren har frågat mig vilka åtgärder jag tänker vidta för att möta det hon kallar en centralisering inom rättsväsendet. Hon menar att det finns en risk för att detta påverkar tilltron till rättsväsendets funktion. Vidare har hon frågat mig vilka åtgärder jag tänker vidta för att förhindra att en fortsatt centralisering sker inom polisväsendet utan föregående analys och prövning av den samlade utvecklingen inom hela rättsväsendet. Slutligen har Kerstin Lundgren frågat mig vilka åtgärder jag tänker vidta för att säkra att det genomförs en samlad politisk prövning av rättsväsendets centralisering. Jag kan inledningsvis konstatera att svenska folkets förtroende för polis och rättsväsende glädjande nog är mycket högt. Det visar bland annat de undersökningar som det så kallade SOM-institutet, Samhälle Opinion Massmedia, vid Göteborgs universitet har genomfört. Där framgår att polisen är en av de samhällsinstitutioner som allmänheten har störst förtroende för. Även domstolarna placerar sig väl i undersökningen. Det är genom att ständigt förbättra myndigheternas verksamhet och anpassa den till medborgarnas krav som vi kan slå vakt om detta förtroende. Lokaliseringen av polisens kommunikationscentraler är ett exempel på detta. Förändringarna ska leda till en effektivare ledning av polisens resurser på fältet genom att några länskommunikationscentraler samverkar eller slås samman. Eftersom allmänhetens kontakter med en länskommunikationscentral sker via telefon har jag svårt att förstå Kerstin Lundgrens farhågor inför ett större fysiskt avstånd mellan polisens länskommunikationscentral och den som ringer dit. Polisens arbete för att effektivisera verksamheten och samordna resurserna i detta avseende bör snarare leda till kortare telefonköer och fler tillgängliga poliser som kan arbeta med kärnuppgifterna att förebygga och utreda brott. När det gäller de förändringar av åklagarorganisationen som nu diskuteras är även här syftet att effektivisera verksamheten genom en förbättrad övergripande ledning och styrning av åklagarorganisationen. Här övervägs bland annat att bilda en enda nationell myndighet i stället för dagens sex regionala åklagarmyndigheter. Tanken är dock inte att detta ska påverka den lokala representationen av åklagare runtom i landet. Kerstin Lundgren tar också upp det reformarbete som sedan några år pågår inom domstolsväsendet. En följd av förändringarna av domstolsorganisationen är visserligen att det blir färre tingsrätter än tidigare. Syftet med reformarbetet är emellertid att säkerställa kompetensen och kvaliteten i den dömande verksamheten. De utvärderingar som har gjorts visar att målen vid domstolssammanläggningarna, bland annat att bibehålla tillgängligheten, i allt väsentligt har uppnåtts. I den mån man kan hävda att det pågår en centralisering av rättsväsendet är detta inget självändamål. De förändringar som har genomförts eller planeras inom rättsväsendet tar sin utgångspunkt i varje myndighets särskilda behov och förutsättningar. Förändringarna syftar till att myndigheternas verksamheter ska kunna bedrivas effektivt och rättssäkert genom hela rättskedjan så att vi kan öka medborgarnas trygghet i vardagen. En sådan utveckling är nödvändig för att allmänheten även i fortsättningen ska känna stort förtroende för vårt rättsväsende.
Kerstin Lundgren (C)
Anf. 28 Kerstin Lundgren (C)
Fru talman! Tack för svaret från Thomas Bodström på min fråga om fortsatt centralisering av rättsväsendet. Jag noterar i svaret att ministern verkar tveksam till huruvida det pågår en centralisering av rättsväsendet eller inte. Det är en tvekan, må man väl säga. Om centralisering förekommer är den dock inte ett självändamål från regeringens sida. Det får man väl tacka för. Den baseras på varje myndighets särskilda behov och förutsättningar. Fru talman! Det finns två perspektiv i den här frågan. Det ena är medborgarens. Det andra är myndighetens. Medborgarna i Norrbotten tvekar inte. De hyser förtroende för sin polis, men stora delar av Norrbotten uppfattar inte närvaron av polis. Medborgarna i Stockholms län tvekar inte heller. De ser vad som händer i vardagen och verkligheten: en utvecklingsstörd i Ronna hemma i Södertälje, en motionär vid Yngerns strand som tvistar med frågan om Yngern ligger i rätt område eller inte. Medborgarna i Hedemora tvekar inte. Medborgarna som får enskilda polisers mobiltelefonnummer tvekar inte. De ser, fru talman, en tydlig centralisering av rättsväsendet, ledd av polisens verksamhet. De ser också, på alltfler ställen i landet, hur tingsrätter försvinner och åklagare centraliseras. Avstånden växer. De ser en annan verklighet. De har förtroende, javisst, men alltfler förväntar sig inte att polisen kan avvärja brott. Jag noterar att justitieministern inte heller talar om det annat än i termer av förebygga och utreda. Jag ser också en passus i justitieministerns svar som förvånar. Han tror inte att avstånd spelar någon som helst roll. Kanske inte för myndigheten, men jag hör ju att poliser väljer bort den stora länskommunikationscentralen som finns i den här regionen, i Stockholms län, eftersom man inte kommer fram. Den fungerar inte. Jag hör om hur effektiviteten minskar när lokalkännedomen försvinner. Medborgaren inser att polisen inte finns i tid och att det inte är någon mening med att ringa eftersom man inte kommer fram. Väktarsamhället växer där man har råd att betala och köpa sig trygghet. Det finns medborgarsammanslutningar. Länspolischefen i den här regionen uppmanar medborgare att gå samman. I Norrbotten tar man saken i egna händer för att inte leva i ett rättslöst land, kommunerna likaså. Fru talman! Det riktigt allvarliga är att regeringen och justitieministern tvekar om huruvida det pågår en centralisering. Han ser inte medborgarens perspektiv. Regeringen väljer inte medborgarens perspektiv för att försöka ta ett samlat grepp över en av de viktigaste uppgifterna för ett demokratiskt samhälle, en väl fungerande rättsstat. Det är allvarligt.
Annika Qarlsson (C)
Anf. 29 Annika Qarlsson (C)
Fru talman! Jag fick telefon i går eftermiddag från en journalist på Göteborgs-Posten. Han ringde och talade om att Domstolsverket nu har presenterat ett förslag till ny organisation för Västra Götaland. Det var ingen stor överraskning. Det har varit på gång länge. Men det som är lite sorgligt i det här är att man trots det stora engagemanget bland personal, kommunpolitiker och i regionen, där man verkligen har sett över hur man skulle kunna förstärka organisationen, ändå väljer att gå på att lägga ned. Det handlar om fyra tingsrätter som ska läggas ned. Det ska i stället bildas en stor för Göteborgsregionen. Det väcker reaktioner på många håll. I Göteborgs-Posten i dag talar kommunalråd från de olika kommunerna, Stenungsund, Varberg och så vidare, om hur hårt det slår mot just de kommuner där tingsrätterna i dag ligger. Det är inte bara ur rättssäkerhetsperspektiv. Det tog Kerstin upp här, och det har vi talat om tidigare från Centerpartiet, att det är viktigt att det finns en tingsrätt nära. Det handlar också om de andra resurserna som finns på ett ställe där det finns tingsrätter, som advokatbyråer, åklagare och så vidare. Alla de här delarna kommer givetvis också att försvinna tillsammans med tingsrätterna. Ett annat perspektiv jag vill lyfta fram handlar om frivilligorganisationernas arbete. I Alingsås, min egen hemstad, finns en otroligt engagerad och duktig kvinnojour till stöd för och uppbackning av de kvinnor som har hamnat i ohållbara situationer med män som slår dem. När de kommer till rättsväsendet eller hamnar i tingsrätten är det viktigt att det finns folk som kan vara med och stötta och backa upp dem. De bitarna kommer också att försvinna - de ideella organisationer som stöttar och backar upp dem som ska vittna, målsägande och så vidare. Det är också allvarligt att sådana här stora förändringsbeslut tas utan att Sveriges folkvalda organ, Sveriges riksdag, har någon möjlighet att vara med och tycka till i processen. Detta är ju ett område som regeringen enväldigt - eller självsvåldigt, beroende på hur man ser det - beslutar över. Här föreligger alltså ingen demokratisk process. Detta kopplat till de avstånd som uppstår då dessa fyra läggs ihop till en stor gör att även om man har stort förtroende för rättsväsendet så kommer man inte att ha mycket med det att göra, eftersom man kommer att dra sig för att hamna i den situationen att man behöver åka så långt. I svaret pratar justitieministern om att det ska vara effektivt och rättssäkert. Jag skulle vilja påstå att just detta att man tar bort många små och gör en stor faktiskt har motsatt effekt. Jag skulle vilja att man tog sig en allvarlig funderare på om man inte har tagit ett för stort steg i den här utvecklingen.
Johan Pehrson (Fp)
Anf. 30 Johan Pehrson (Fp)
Fru talman! Jag tog också med stort intresse del av justitieministerns svar. Jag tycker att justitieministern har rätt på flera ställen. Det är viktigt att regeringar med ansvar hela tiden ser över myndighetsstrukturer så att de fungerar optimalt ur flera aspekter. Det kan gälla rättssäkerhet, snabbhet, genomlysningsbarhet och så vidare - viktiga delar i en rättsstat. Problemet är väl att det flera gånger har visat sig att det faktiskt har blivit sämre. Man har långtgående tankar om att centralisera mera inom kriminalvården, att minska inflytandet för varje enskild anstaltschef och att trycka besluten uppåt. Detta ska alltså ske i ett läge där anstalten Kumlas ledning genomförde en övning för att se över hur inbrottssäker - inte "utbrottssäker" - Kumlaanstalten var, där anstalten skickade över denna rapport till kriminalvården för två och en halv månad sedan och där ingenting har hänt. Känner Thomas Bodström att han och hans regering har organiserat kriminalvården på ett bra sätt de senaste tio åren? Känner han stolthet över detta? Hur är detta möjligt? Vi pratar om en kriminalvård som enligt regeringen får väldigt mycket pengar för att jobba på ett bättre sätt. Alla vi som träffar de människor som finns inom kriminalvården - anställda som vill göra ett bra jobb, intagna som är frustrerade över överbeläggning, sysslolöshet och bristande tillgång på behandlingsplatser - vet ju att de där pengarna faller ned i ett stort svart hål och att det aldrig i modern tid har varit så långa köer till svenska fängelser som det är i dag. Platsbristen är besvärande. Kvaliteten blir sämre på de insatser som görs. Stämningen blir allt råare. Man har inte på denna anstalt i dag råd att ha ett larm på de två första stängslen som ska hindra ett inbrott på anstalten. Ett sådant kan man gå och köpa på Clas Ohlson och sätta dit. Det skulle vara ett utmärkt sätt att vinna mer tid. Då behöver vi inte prata om mer beväpning och sådant som vi vet är den absolut sista utposten - den absolut sista! Jag vill dock hävda att det är en sista utpost. Vi kan aldrig tillåta från den här riksdagen - och, förutsätter jag, inte från den svenska regeringen heller - att de med längst pistoler eller störst gevär bestämmer i vårt samhälle. Det måste alltid finnas en polisiär responskraft att möta det alltmer ökande våldet i vårt samhälle som uppenbart finns och som, rätt eller fel, sätter skräck i många människor. Jag tycker att debatten om huruvida våra rättsvårdande myndigheter ska vara centralt eller lokalt baserade och var tyngdpunkten ska ligga ska avgöras av vad som är effektivast för respektive myndighet. Inom kriminalvården vet vi att det finns anstaltschefer som skulle göra på annorlunda sätt om de fick ta hand om sina fastigheter och organisera. Då skulle man kunna sätta ett larm på stängslet, i stället för att det ska ligga en rapport från Kumlaanstalten hos kriminalvården och vänta på beslut av den chef som Thomas Bodström har utsett. Tyvärr, fru talman, framstår kejsaren på Justitiedepartementet alltmer som naken.
Thomas Bodström (S)
Anf. 31 Thomas Bodström (S)
Fru talman! Den principiella fråga som den här interpellationen handlar om är om rättsväsendet ska centraliseras eller inte. Det finns inget självändamål på något sätt med att centralisera någon verksamhet. Det finns heller ingen sådan skillnad att man kan säga att det där är för myndighetens bästa och det där är för människans bästa. Myndigheterna är ju till för människorna och ingenting annat. Däremot tycker jag att det är lite märkligt att när i stort sett alla delar av samhället förändras, vilket är naturligt, och därmed också myndigheter och företag förändrar sin verksamhet, förs det ibland ändå fram att det ska råda status quo när det gäller de rättsvårdande myndigheterna, att det som man en gång fastslog ska gälla för alltid. Så är det naturligtvis inte. Med den datorisering och annan teknisk utveckling som sker i samhället är det ganska självklart att det innebär en förändring också här. I tider när det görs stora satsningar är också möjligheterna att göra förbättringar större. Det vet vi sedan tidigare. Därför finns det nu goda möjligheter att göra de förändringar som det talas om. Jag ska inte i den här debatten gå in på det ärende som Johan Pehrson tycks ta tillfället i akt att ta upp. Vad jag förstår har det begärts en riksdagsdebatt om den frågan, så den ska vi inte uppta tid med i den här interpellationsdebatten. Det har dessutom påbörjats en utredning om just den övning som nämndes, och jag har i alla fall fått uppgift om att detta skickades i december på sedvanligt sätt. Låt oss se vad det leder fram till och ta den debatten då. Men låt oss ändå i sammanhanget säga att det är viktigt - det håller jag med Johan Pehrson om - att effektivisering sker inom kriminalvården. Det behöver göras. Det kan göras förbättringar. Vi har problem med att det behövs fler platser. Här finns väldigt mycket att göra, och det har också gjorts stora satsningar, inte minst under det senaste året. Det finns många förbättringar att göra inom alla dessa myndigheter. Det är dock som sagt viktigt att hela tiden hitta avvägningen så att det inte blir något självändamål. När det gäller domstolar vet jag och har full förståelse för att det är väldigt viktigt för människor att det finns en domstol på deras hemort. Det har stor betydelse på många sätt. Men det får inte heller där på något sätt bli ett självändamål så att detta skulle vara viktigare än att domstolarna fyller sin väsentligaste funktion gentemot människorna, nämligen att hålla en hög rättssäkerhet. Därför är det viktigt att det här arbetet går vidare. Visst är det viktigt med närhet till domstol, men det ska i sammanhanget ändå nämnas att en människa i Sverige i genomsnitt besöker en domstol en gång per år. Därför går det inte att jämföra alla de rättsvårdande myndigheterna och dra dem över en kam. Här är det alltså stora skillnader mellan till exempel mötet med polis och med domstol. Det är helt olika saker. Det går inte att jämföra en domstol med till exempel ett postkontor, som man besöker väsentligt många fler gånger. Men det viktigaste är att man hela tiden fortsätter att försöka hitta de bästa formerna för myndigheten att arbeta. Den ska kunna bli så effektiv som möjligt, och den ska också kunna få fram det allra bästa resultatet för människorna. Man ska aldrig glömma bort att myndigheterna är till för människornas bästa och inte något annat.
Kerstin Lundgren (C)
Anf. 32 Kerstin Lundgren (C)
Fru talman! När man lyssnar på den här debatten hör man att det låter som om det finns många problemområden. Johan Pehrson pekar på kriminalvården. Jag hörde tidigare om tingsrätternas centralisering. Det finns många små tårtbitar, i sig viktiga, i sig möjliga att förändra, i sig möjliga att effektivisera. Självklart. Det sker en förändring av samhället och självklart krävs förändringar. Men det den diskussion som jag vill föra handlar om är att man har en helhetssyn, att inte tårtbitarna får styra sig själva, att inte myndigheterna får styra sig själva utifrån det man uppfattar vara bäst utifrån de för stunden rådande förutsättningarna, exempelvis resursbehoven. Regeringen bör se ett helhetsperspektiv och ta ett parlamentariskt ansvar för rättssamhällets hela utveckling och säkra att det inte fortsätter som hittills, när maskorna i rättssamhället blir allt större. Det innebär inte att jag ifrågasätter polisen eller att de enskilda personerna på de olika myndigheterna gör ett bra jobb. Det handlar om att centraliseringsvågen går genom landet utan att det finns en samlad bedömning. Vi får alltmer en nationell polis. Den lokala polisen - närpolisreformen till trots - upplevs av alltfler som fjärrpoliser. Det är därför som kommunerna i till exempel den här regionen i många stycken väljer att anlita väktarfirmor för att sköta det lokala trygghetsarbetet. Det är en utveckling som är uppenbar. Vi hörde på Kommun- och Landstingsförbundens senaste kongress en intensiv debatt om huruvida vi behöver en lokal polis, en kommunal polis. Det finns ett glapp i systemet som regeringen uppenbarligen inte vill se, måhända inte ens försöker leta efter. Jag hörde en tydlig tvekan i justitieministerns svar på min interpellation. Är det en centralisering eller är det inte? För oss som vill bygga samhället underifrån måste det vara självklart att ha ett medborgarperspektiv även på de här frågorna. Att säkra att rättssamhället fungerar på likvärdigt sätt för människor i Norrbotten, i Dalarna, i Stockholmsregionen, i Västra Götaland och på Gotland är en av våra viktiga uppgifter i den här kammaren. Här behövs en samsyn och inte att varje myndighet får agera inom sitt ramverk utan att man har en helhetsbild av vart utvecklingen bär hän. Där verkar regeringen sakna överblick.
Annika Qarlsson (C)
Anf. 33 Annika Qarlsson (C)
Fru talman! Postkontor, sade justitieministern. Ja, de har rört till det så att det knappt är någon som hittar dit längre. Det är snart inte fler besök där än på tingsrätterna. Håller vi på med omorganisation även på det här området kanske det blir samma sänkning av antalet besök. Du sade att det kanske är ett besök per år. Jag skulle vilja påstå att det inte är antalet, ett besök per år, som har störst betydelse. Det handlar om att tingsrätten ska finnas tillgänglig. Den ska vara en befintlig del i ett demokratiskt samhälle. Människor behöver känna att den finns där. Man vill också veta var den finns. Självklart ska man följa med i samhällets förändringar. Därför tar jag åter upp det jag sade i det första inlägget. De här tingsrätterna har vetat vad som är på gång och har arbetat fram förslag till hur man skulle kunna utveckla sin verksamhet och fortfarande kunna ha närheten kvar. Men det har inte tagits till vara över huvud taget. Jag skulle också vilja påstå att trots att det sker förändringar i samhället, trots att det är mycket som händer finns det vissa saker som består. Det handlar om människors grundläggande behov. Hamnar du i en situation där du ska in som målsägande eller vittne är det av enormt stor betydelse att det finns stöd och uppbackning runtomkring. Väldigt mycket av det kommer att gå förlorat. De ideella organisationernas och närsamhällets närhet kommer att försämras. Tittar man på de små tingsrätternas siffror när det gäller att klara upp mål, få människor att komma in och vittna och så vidare ser man att det är en helt annan och betydligt bättre statistik på de små tingsrätterna. Jag tycker att det vore synd att ta bort det som faktiskt fungerar bra.
Johan Pehrson (Fp)
Anf. 34 Johan Pehrson (Fp)
Fru talman! Jag accepterar att justitieministern inte vill tala om den pinsamma händelsen på Kumla som utan någon djupare utredning är oacceptabel, en skandal eller vad man vill kalla den. När vi pratar om den del av vårt samhälle som handlar om de rättsvårdande myndigheterna, som är mycket viktig, tycker jag att vi ibland luras in i ett spel där det är nödvändigt att vi har en högre konfliktnivå än vad som finns. Jag känner att det finns mycket god vilja från Justitiedepartementet under Thomas Bodströms ledning att göra saker till det bättre. Men jag måste ändå konstatera att det också kräver en öppenhet. Jag erbjuder gärna hjälp från oss i Folkpartiet, för jag tror att det är bra med lite nytt blod och nya tankar. Efter tio år med socialdemokratiskt styre funkar det inte riktigt bra. Ta bara det exemplet att den chef som justitieminister Thomas Bodström har utsett sitter i TV och tycker att det är en hög teknisk utveckling som ligger bakom rymningarna. Pratar vi om att det finns mobiltelefoner? Talar vi om att det finns lättmetallstegar? Talar vi om att det finns kapsågar? Talar vi om att det finns personer som är uppenbart rymningsbenägna? Det är ingen teknisk utveckling. Det är någonting som har varit en realitet länge. Med den inställningen och den insikten vad gäller trender och utveckling av samhället måste Justitiedepartementets socialdemokratiska ledning ha hjälp utifrån. Man kan inte bara lyssna på sina generaldirektörer hos polisen och kriminalvården. Det är inte alltid en korrekt bild man får av hur det ser ut i verkligheten, nära människorna, de som jobbar i kriminalvården och de som är intagna i kriminalvården. Där har vi dubbelt ansvar. Slutligen tycker jag att Thomas Bodström visar upp en mycket stor vilja att anpassa sig efter trender. Jag tycker att det är lite farligt. Den trend vi ser i samhället ska absolut inte med självklarhet överföras till våra rättsvårdande myndigheter, i synnerhet inte till dem. De trender i management -teori som näringslivet håller sig med brukar kunna vara väldigt dåliga. Det kan till exempel kulturministern, som snart ska svara på en interpellation, understryka. Det brukar hon ofta kritisera. Vi måste hålla oss till det som har fungerat. Det finns inget självändamål i trendmässiga förändringar.
Ragnwi Marcelind (Kd)
Anf. 35 Ragnwi Marcelind (Kd)
Fru talman! Jag anser att rättsväsendet inte går att jämföra med någon av samhällets övriga instanser. Rättsväsendet är något av samhällets grundpelare. Därför tycker jag att det är ett litet lågvattenmärke när justitieministern jämför rättsväsendet med posten. Jag hävdar att rättsväsendet måste få kosta. Den centraliseringsvåg som vi har sett de senaste åren i de olika myndigheterna inom rättsväsendet har, precis som Kerstin har tagit fram, på många områden visat sig vara negativ för utvecklingen. Nu säger justitieministern att det inte är ett självändamål att centralisera utan att verksamheten är till för människorna. Det är precis det vi kristdemokrater hävdar. Det är utifrån den enskilda människans perspektiv vi måste konstruera rättsväsendet så att det tillmötesgår den lilla människans behov. Då säger justitieministern att den tekniska utvecklingen har gått så långt att också rättsväsendet måste vara förändringsbenäget. Ta bara en sådan sak som att man ska ha ett rimligt avstånd. Det har tidigare varit målet även för regeringen att varje samhällsmedborgare ska ha ett rimligt avstånd till sin tingsrätt. Det försvinner med den centraliseringsvåg som vi ser nu och som jag också tror innebär att vi bara kommer att ha en tingsrätt i varje län. Orsaken till att jag kastade mig in i den här debatten var att det kom till min kännedom häromdagen att Bollnäs tingsrätts lokaler är uppsagda. Jag har de senaste dagarna försökt att på Justitiedepartementet ta reda på om det innebär att regeringen nu har fattat beslut om Hälsinglands tingsrätter. Varför har i så fall inte detta kommit till de berördas kännedom? Det tycker jag är oroväckande. Personalen på två tingsrätter i Hälsingland går med en ständig oro och bävan inför vad framtiden ska innebära för dem. Den här debatten har justitieministern och jag haft i ett antal år ett antal gånger. Varje gång har justitieministern sagt att beslut ännu inte har fattats. Jag har också sagt att jag är beredd att sätta mig på Centralen och hungerstrejka, för vi behöver åtminstone en tingsrätt kvar i Hälsingland. Nu får man höra att lokaler är uppsagda. I dag har jag fått ritningar på Norrporten, den nya domstolen i Gävle, som har utrymme för Hälsinglands båda tingsrätter. Alltså har regeringen hela tiden tänkt sig, underförstått, att det bara ska finnas en tingsrätt i Gävleborgs län. Varför då detta spel för galleriet? Tala om vad som är meningen! Tala om ifall regeringen verkligen är beredd att lägga ned två tingsrätter i Hälsingland! Den ena av dem var den enda som uppfyllde alla de krav och mål som ställdes upp under föregående år. Hudiksvalls tingsrätt var den enda som uppfyllde dem. Bollnäs tingsrätt kom på tredje eller fjärde plats. Det finns inga bevis för att de mindre tingsrätterna inte är effektivare. Det tar justitieministern alltid upp som ett argument, också i den här debatten, att vi måste tänka på att hålla en hög rättssäkerhet. Vad är då en hög rättssäkerhet? De här tingsrätterna har bevisligen en bra målbalans. De är effektiva och har närheten till samhällsmedborgarna. Det handlar inte bara om den enskilda individen som ska åka till en tingsrätt en gång i livet utan det handlar också om polis, advokater, den tilltalade, vittnen, vittnesstöd och nämndemän. Hur ska vi kunna behålla rättssäkerheten i Sverige när vi centraliserar och omintetgör den omedelbara närheten som är ett säkert skydd för rättssäkerhet i Sverige? Rättssäkerhet måste få kosta, Thomas Bodström.
Thomas Bodström (S)
Anf. 36 Thomas Bodström (S)
Fru talman! Jag har redovisat de beslut som har fattats, och det har jag gjort tidigare. Låt mig också understryka att varje enskild sammanläggning av domstolar har haft stöd av riksdagen, varenda en. Låt mig också korrigera det jag sade tidigare. Det är inte en gång per år som man besöker en domstol utan det är, precis som sägs, i genomsnitt en gång i livet. Om man då kan få en bättre verksamhet några mil bort kan det vara viktigt vid det tillfälle som man besöker en domstol. Som jag sade tidigare är centralisering inget självändamål. Men ett bevis på att det är problem med rättssäkerheten är utnämningen av domare. Det är någonting som vi ser ofta. Nog finns det bevis på svårigheterna. Det har också utvärderats flera gånger. Jag är dock fullt medveten om att det är en svår avvägning. Som jag sade tidigare är det viktigt för människor att kunna känna en trygghet i domstol, inte alltför långt ifrån. Det får alltså inte innebära en sämre rättssäkerhet för människorna. Det måste alltid gå först. Apropå vad Johan Pehrson säger finns det väl ingen som har talat så mycket om den frågan så mycket som jag det senaste dygnet. Jag talar gärna om den igen. Jag tror att jag har talat ännu mer än Johan Pehrson om den. Vi är fullt överens om att det är oacceptabelt. En utvärdering kommer att ske. Dessutom känns det bra att vi ska ha en riksdagsdebatt om kriminalvården. Låt oss återkomma till den frågan. Sammantaget vill jag säga att det är viktigt att man gör de förändringar som behövs inom rättsväsendet, att man fortsätter den anpassning som behövs efter det moderna samhällets utveckling så att vi kan möta människors behov av rättsvårdande myndigheter på bästa sätt även i framtiden. Låt mig slutligen understryka att det finns få myndigheter som människor har så starkt förtroende för som de rättsvårdande myndigheterna. Därmed inte sagt att inte mycket kan bli bättre. Det kan det för alla myndigheter. Men vi måste hela tiden fortsätta att försöka förbättra. Det kan vi inte göra om vi tror att det inte ska vara några förändringar där medan samhället i övrigt förändras.
Kerstin Lundgren (C)
Anf. 37 Kerstin Lundgren (C)
Fru talman! Jag konstaterar att regeringen verkar stå handfallen inför den centraliseringsvåg som genomsyrar rättsväsendet. Det räcker inte att medborgarna har tilltro till och förtroende för rättssystemet, rättssamhället. De måste också känna att det är närvarande. Om rättssamhället finns där borta men inte här där jag lever och verkar, i mitt bostadsområde, i min närmiljö, så är det en del i en oacceptabel utveckling. Myndigheterna ska självfallet pröva sin verksamhet och göra den effektiv. Men också där måste någon våga ställa frågan om det är den enda sanningen. Det finns på många ställen en övertro på den enda vägens politik. Ta Stockholms tingsrätt, som borde vara kronjuvelen i en effektiv verksamhet - en stor, ståtlig tingsrätt! Den var det stora problemet. Länskommunikationscentralen i Stockholmsregionen har utretts. Man har inte funnit att den har givit bättre effektivitet. Den har inte givit bättre ekonomi och är uppenbart en stor källa till kritik både från medborgarna och från lokala poliser. Jag noterar att regeringen inte tänker vidta några åtgärder för att möta centraliseringen inom rättsväsendet. Jag noterar att regeringen inte avser medverka till att en fortsatt centralisering inom polisväsendet inte får ske utan föregående analys. Man verkar inte intresserad av att se frågan utan nöjer sig med att låta myndigheterna styra själva. Det beklagar jag, och det beklagar väldigt många människor i Norrbotten, Hedemora och Stockholmsregionen - ja, över hela landet.
Ragnwi Marcelind (Kd)
Anf. 38 Ragnwi Marcelind (Kd)
Fru talman! Thomas Bodström säger att man inom rättsväsendet inte kan säga att man inte vill ha några förändringar om samhället i övrigt förändras. Jag skulle vilja höra vilka förändringar i det övriga samhället som gör att man måste skära i tingsrättsorganisationen så att det bara ska finnas en tingsrätt per län. Jag fick heller inget svar om Hälsinglands tingsrätter. Det finns anledning att återkomma till det, för jag lämnade in ytterligare en interpellation i går. Jag tycker nämligen att den här frågan är oroväckande. De förändringar i samhället som Thomas Bodström hävdar är att utnämningen av domare blir problematisk, att det blir svårt att rekrytera kompetent personal. Det finns ingen som helst statistik eller bevis för detta. Det man har kunnat klargöra är att det har varit svårt att rekrytera den personal man hade velat ha när det finns oro för att tingsrätten inte ska få finnas kvar. Det kan inte likställas med att rekryteringen av domare skulle vara svår därför att tingsrätterna är mindre. Thomas Bodström säger att man kan få en bättre verksamhet någon mil bort. Vad är någon mil bort för Thomas Bodström? Bor man i glesbygden kan det handla om 30 mil enkel resa. Vi har haft den här debatten förut. Hur ska alla dessa olika personer som jag räknade upp - polis, vittnen, vittnesstöd, nämndemän och så vidare - kunna åka 30 mil enkel resa och riskera att rättegången ställs in eller riskera att bli kvar i två veckor, därför att rättegången drar ut på tiden? Hur ska samhället och rättsväsendet kunna finansiera de kostnaderna? Det finns inga som helst beräkningar på Justitiedepartementet för detta. Nej, den här centraliseringsvågen har gått i stå för länge sedan, Thomas Bodström. Det är något fel med den. Det måste vara något som inte stämmer. Vad är regeringens mål med detta? Är det bara en modernisering eller handlar det om den enskildes rättssäkerhet? Det är ett stort frågetecken för mig.
Thomas Bodström (S)
Anf. 39 Thomas Bodström (S)
Fru talman! Jag ska först ta upp något som jag glömde ta upp i det förra anförandet. Vittnesstödet är inte på något sätt på väg att bli lidande. Tvärtom håller vi på att bygga ut det så att det ska gälla i varje domstol i hela Sverige. Det går i precis motsatt riktning mot vad som anfördes. Det är klart att det också har betydelse när det ges större möjligheter att filma vittnesmål i en domstol och så vidare. Hela datoriseringen har betydelse för alla rättsvårdande myndigheter. Det gäller bland annat att anmälningar i framtiden kommer att lämnas in via Internet i stället för som nu, bara genom personliga besök. Nog kommer det att bli stora förändringar. Men vi är alltså överens om att det inte finns ett självklart självändamål med en centralisering, utan det måste göras avvägningar. Det är också stor skillnad mellan de olika myndigheterna. Visst finns det exempel, när det gäller polisstationer och kanske också domstolar, där det kanske hade varit bättre med en annan ordning. Trots allt ger de utvärderingar som har gjorts i allt väsentligt ett positivt resultat.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.