försvarsmaterielaffärer med andra länder

Interpellation 2000/01:290 av Järrel, Henrik S (m)

den 28 februari

Interpellation 2000/01:290

av Henrik S Järrel (m) till försvarsminister Björn von Sydow om försvarsmaterielaffärer med andra länder

Sedan jag i maj 1997 interpellerade dåvarande näringsministern i rubricerade ärende synes dessvärre inte mycket ha hänt i själva sakfrågan @ trots hans då tämligen ambitiösa muntliga ansatser @ varför det nu kan vara läge att höra vad försvarsministern, samma då som nu, kan ha att tillföra saken.

Också Sverige har på senare år börjat anpassa sig till rådande kutym bland t.ex. våra närmaste nordiska grannländer, nämligen att kräva motköp, s.k. offset, industriell samverkan eller andra former av kompensationsåtaganden även vid större försvarsmaterielaffärer med andra länder. Men kräva är en sak; följa upp, initiera och genomföra en annan.

Norge och Finland kräver motköp vid alla upphandlingar över 50 miljoner kronor medan Danmark kräver motköp redan vid affärer från 25 miljoner kronor.

I Sverige har det, åtminstone tidigare, ansetts strida mot frihandelns principer att kräva motköp. Vidare har oviljan att kräva motköp berott på att sådana gör en försvarsupphandling dyrare, vilket rimmar illa med krympande försvarsanslag, trots att kringkostnaderna för motköp knappt behöver röra sig om mer än någon eller några få promille av affärens totala värde.

Likväl torde man utan tvekan kunna konstatera att rätt hanterade motköp såväl på den militära som civila sidan @ i inte ringa grad kan bidra till att utveckla, förstärka och befästa både teknologisk kompetens och näringsberikande handels- och affärsmöjligheter mellan industriföretag av varierande storlek i olika länder, förutom att de kan ge en gynnsam bieffekt i form av ökad sysselsättning. I synnerhet gäller detta kanske i första hand små och medelstora företag i underleverantörsleden till stora företag som exempelvis försvarsindustrierna.

Ett antal större försvarsmaterielaffärer på senare år ger aktualitet åt frågan om motköp, industriell samverkan och olika former av kompensationsåtaganden från de inblandade staternas sida.

Det gäller t.ex. det svenska försvarets beställning av den tyska stridsvagnen Leopard 2, upphandling av sensorer från Kanada till kustkorvetten Smyge och robotar från Norge. Under våren 2001 väntas beslut tas om en samnordisk upphandling av helikoptrar till det svenska, finska, norska och danska försvaret. Inte minst mot bakgrund av hur våra nordiska grannländer hanterar motköpsfrågor framstår det som angeläget att denna affär får en civilkommersiell prägel till nytta och gagn också för svenskt näringsliv.

Också vid det omvända förhållandet, nämligen när vi säljer försvarsmateriel till andra länder, t.ex. JAS-flygplan till Sydafrika eller bandvagnar till Norge och Schweiz, är det givetvis angeläget att vi på ett effektivt sätt förmår backa upp de motköpsåtaganden som vi förbundit oss till i samband med dessa omfattande exportaffärer.

I samband med att motorn till JAS köptes från USA inrättades 1975 ett s.k. motköpskontor som finansierades till lika delar av Exportrådet och UD. Målet den gången var att de utländska bolagen fick 20 år på sig att handla i Sverige för 5 miljarder kronor. Redan efter fem år visade det sig att 21 utländska bolag hade handlat av 60 svenska företag till ett värde av 10 miljarder kronor. Två år senare lades motköpskontoret ned. I anslutning till köpet av den tyska Leopardstridsvagnen avsattes inga särskilda medel för att stimulera till de motköp som affären ändock förutsatte. Försvarets materielverk, FMV, har emellertid @ med starkt begränsade möjligheter @ försökt biträda med viss offsetkompetens.

I dagsläget, sex år efter Sveriges köp av Leopardvagnen, kan konstateras att cirka en tredjedel av det tyska motköpsåtagandet på den civila sidan är uppfyllt, dvs. ca 2 miljarder återstår (inkl. tilläggsbeställningar av t.ex. reservdelar, systemkomponenter, bärgningsstridsvagnar m.m.) av en affär som totalt omsluter drygt 6 miljarder kronor. När det gäller indirekta motköpsåtaganden på den militära sidan bedöms avtalet kunna fullföljas inom stipulerad tidsram, dvs. på nio år (affären gjordes upp 1994).

Vi saknar för närvarande resurser för en flexibel projektorganisation som förmår vara en effektiv "hjälpmotor" när det gäller att "plantera ut" motköp, etablera kontakter och visualisera slumrande affärsmöjligheter i samband med dessa större nationella försvarsaffärer. Här ligger givetvis också ett visst ansvar på industrin att söka strukturera och formera sina främjandeinsatser i god samverkan med de offentliga aktörerna och stödinsatserna.

I maj 1999 skrev sex landshövdingar i Mälardalslänen och finansborgarrådet i Stockholm ett skarpt formulerat brev till näringsministern, försvarsministern och samordningsministern, i vilket man bl.a. krävde att det redan vid avtalstillfället bör avsättas resurser för att vi ska kunna genomföra offsetaffärer och att den civila delen av motköpsaffärer bör öka i syfte att främja svensk industri och företagsamhet. Svaret lär man fortfarande vänta på i avvaktan på direktiv för nya motköpsregler(!).

I avsaknad av ett konstruktivt offentligt engagemang för dessa frågor har man kunnat notera embryon till ansatser och initiativ från det enskilda näringslivets sida, men utan ett offentligt gensvar torde utsikterna till framgång här vara starkt begränsade.

Såväl Riksrevisionsverket som Riksdagens revisorer har i olika rapporter påtalat bristen på struktur, kommersiell strategi, effektiv och tydlig styrning vid t.ex. hanteringen av s.k. offsetaffärer, liksom när det generellt gäller exportfrämjande åtgärder bekostade med allmänna medel.

Bl.a. på grund av många inblandade och divergerande intressen tycks arbetet med att ta fram inriktning och administrativa riktlinjer för motköpsaffärer gå trögt. Frågan har t.ex. länge bollats mellan Försvars- respektive Näringsdepartementet utan att med riktig övertygelse slutligen ha landat rätt. Det verkar som om man betraktade denna fråga som antingen av renodlat militär eller strikt näringspolitisk karaktär i stället för både@och. För närvarande verkar tyngdpunkten ligga i Försvarsdepartementet. Man kunde annars gott snegla mot Finland vars näringsdepartement har en särskild enhet som bara ägnar sig åt offset i samband med försvarsaffärer. Finlands köp av det amerikanska stridsflygplanet F-16 betecknades, typiskt nog, av den dåvarande finländska försvarsministern (Elisabeth Rehn) som "århundradets bästa affär".

Det är hög tid att vi nu skaffar oss en långsiktigt hållbar lösning av denna ingalunda oväsentliga försvars- och näringspolitiska fråga.

1.Vilka åtgärder avser försvarsministern vidta för att säkerställa att resurser avsätts redan i affärsavtalet för administration och praktisk hantering av s.k. motköp vid större framtida materielaffärer?

2.Vilka initiativ avser försvarsministern vidta för att en kompetent och effektiv, kommersiell och konkurrenskraftig, smidig organisationsform skapas för att hantera motköp, industriell samverkan och andra former av kompensationsåtaganden vid större försvarsmaterielaffärer?

3.Vilka initiativ avser förvarsministern vidta för att infoga svensk motköpspolicy inom ramen för det utvidgade europeiska försvarsmaterielsamarbetet?