Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

förskrivning av antidepressiva medel till barn

Interpellation 2004/05:423 av Lindholm, Jan (mp)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2005-02-24
Anmäld
2005-02-25
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält
2005-03-01
Sista svarsdatum
2005-03-14
Besvarad
2005-04-14

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 24 februari

Interpellation 2004/05:423

 av Jan Lindholm (mp) till statsrådet Ylva Johansson om förskrivning av antidepressiva medel till barn

I oktober 2004 ställde jag en fråga till statsrådet Ylva Johansson angående förskrivning av antidepressiva läkemedel till barn. Motivet till min fråga då var en dokumenterad ökning av självskadligt beteende och även självmord bland barn med sådan medicinering. Min fråga var även föranledd av att det då blivit mer allmänt känt att inga av de antidepressiva läkemedel som förskrivs till barn är godkända för användning på barn. I statsrådets svar kan man läsa att regeringen överväger att ge Socialstyrelsen i uppdrag att analysera problemet med förskrivning och användning av antidepressiva läkemedel till unga.

Den engelska läkemedelsmyndigheten (MHRA) har förbjudit förskrivning av alla antidepressiva medel utom ett för användning på barn och ungdom. Den amerikanska läkemedelsmyndigheten har inte gått lika långt. Man har där nöjt sig med att kräva att alla antidepressiva läkemedel förses med kraftigaste tänkbara varningstext om ökad självmordsrisk. Dessa länders åtgärder grundar sig på en genomgång av läkemedelsbolagens egna kliniska studier.

Oron är stor och många undrar om uppdraget till Socialstyrelsen är på gång.

Avser ministern att verka för ett sådant uppdrag till Socialstyrelsen? Och i så fall, när?

Avser ministern att på andra sätt verka för att problemet med förskrivning av antidepressiva läkemedel till barn minskar?

Debatt

(6 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2004/05:423, förskrivning av antidepressiva medel till barn

Interpellationsdebatt 2004/05:423

Webb-tv: förskrivning av antidepressiva medel till barn

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Ylva Johansson (S)
Anf. 132 Ylva Johansson (S)
Fru talman! Jan Lindholm har frågat mig om jag avser att verka för att Socialstyrelsen får i uppdrag att analysera problemet med förskrivning och användning av antidepressiva läkemedel vad gäller unga och i så fall när samt om jag avser att på andra sätt verka för att problemet med förskrivning av antidepressiva läkemedel till barn minskar. Jag kan meddela Jan Lindholm att regeringen redan har gett Socialstyrelsen det aktuella uppdraget. I regleringsbrevet för budgetåret 2005 avseende Socialstyrelsen fick myndigheten i uppdrag att analysera förskrivningen av antidepressiva läkemedel. I uppdraget ingår att analysera huruvida förskrivningen är rimlig eller om problem kring förskrivningen föreligger. Om Socialstyrelsen identifierar att det finns omfattande problem kring förskrivningen av dessa läkemedel ska Socialstyrelsen komma med förslag till åtgärder för att minska dessa problem. Uppdraget ska redovisas senast den sista augusti 2006. Regeringen har dock valt att inte avgränsa problemet till att endast gälla unga eftersom det är allvarligt om problem föreligger oavsett vilken ålderskategori det gäller. Ett problem är att vi i dag till stor del saknar kunskap om orsakerna till den omfattande förskrivningen av antidepressiva läkemedel. Avsikten med uppdraget till Socialstyrelsen är därför bland annat att råda bot på denna kunskapsbrist. Utan kunskap är det näst intill omöjligt att vidta rätt åtgärder. Socialstyrelsen ska av denna anledning, när den inhämtat kunskaper, återkomma med förslag till åtgärder om den anser att problem föreligger. Jag vill därför avvakta Socialstyrelsens rapport innan jag överväger om ytterligare åtgärder bör vidtas.
Jan Lindholm (Mp)
Anf. 133 Jan Lindholm (Mp)
Fru talman! I min interpellation tas ett mycket allvarligt problem upp. Jag är tacksam för det svar jag har fått, men min uppfattning är att vi inte har tid att vänta. Jag har ställt två frågor i min interpellation. Om jag ska vara lite besvärlig, fru talman, skulle jag kunna påstå att jag har fått endast ett halvt svar på min första fråga. Det löfte som jag fick som svar på min skriftliga fråga i höstas om att ett uppdrag till Socialstyrelsen övervägdes för att granska problemet med förskrivning och användning av antidepressiva läkemedel till unga har nu till viss del infriats. I det uppdrag som har getts omnämns inte barn och unga, åtminstone inte i den text jag hittat i regleringsbrevet från december 2004. Statsrådet tar den informationen till intäkt för att Socialstyrelsen ska studera och redovisa problemet oavsett åldersgrupp. Min andra fråga, huruvida statsrådet avser att vidta andra åtgärder när det gäller förskrivning till barn, kommenteras i svaret enbart genom att statsrådet säger att man inte kan vidta åtgärder utan kunskap. Vilken kunskap är det som saknas? Nästan 600 000 svenskar äter dagligen så kallade lyckopiller. Konsumentinstitutet Läkemedel och Hälsa, Kilen, har 28 års erfarenhet av biverkningsrapportering. Där kan man tydligt se hur patienterna själva upplever ångest, overklighetskänslor och självmordstankar. Den här bilden bekräftas av de berättelser som vi alla har kunnat ta del av i många tv-program, bland annat i programmet Kalla fakta i november 2004. 6 205 svenskar dör årligen på grund av att Läkemedelsverket tillåter läkemedelsbolagen att sälja mediciner på marknaden innan medicinerna är tillräckligt undersökta. Detta gäller om man applicerar de amerikanska siffrorna på vår befolkning och vår läkemedelskonsumtion. Det motsvarar sju Estoniaolyckor per år. Det brittiska läkemedelsverket, MHRA, förbjöd redan i december 2003 förskrivning till barn av alla antidepressiva läkemedel utom ett. Som jag förstått rapporteringen visade det sig vid en genomgång av beslutsunderlaget för själva tillståndsgivningen dels att preparaten aldrig hade testats på barn, dels att man vid de test på vuxna som hade gjorts inte såg någon annan effekt än med sockerpiller. Däremot har en mängd biverkningar registrerats i läkemedelsbolagens egna test - bland annat en ökad risk för självskadligt beteende, inklusive självmord. Även den amerikanska motsvarigheten, FDA, har reagerat på forskningsresultaten. Där har man den 15 oktober 2004 konstaterat: "Det har fastställts ett orsakssamband för antidepressiva läkemedel när det gäller att skapa självmordsbenägenhet hos unga patienter." Detta konstaterande innebar att man försåg alla antidepressiva läkemedel med den allvarligaste nivån för varningstext som tillämpas. Mot bakgrund av detta blir min följdfråga till statsrådet Ylva Johansson: Anser ministern att vi kan vänta till den 31 augusti 2006 innan vi följer det engelska eller det amerikanska exemplet?
Ylva Johansson (S)
Anf. 134 Ylva Johansson (S)
Fru talman! Det är självklart så, som också Jan Lindholm säger, att det här är en mycket allvarlig fråga, och självklart vidtas åtgärder redan nu. Som också Jan Lindholm vet är inga SSRI-läkemedel godkända för användning mot depressioner hos barn och ungdomar i Sverige. Det är också så att Socialstyrelsen har gett ut rekommendationer om att inga av dessa antidepressiva läkemedel som kan riskera att leda till ökad självmordsbenägenhet ska förskrivas till barn och unga. Här finns det alltså starka styrmedel. Däremot tror jag att man också måste följa upp användningen för att noggrannare se hur de här rekommendationerna verkligen används och följs. En viktig fråga är naturligtvis läkemedlen. Men minst lika viktig är frågan om hur vi över huvud taget handskas med depressioner och med depressionssjukdomar och psykisk ohälsa, inte minst bland barn och ungdomar. Det finns många tecken som tyder på att det, även om det många gånger görs en korrekt bedömning innan ett läkemedel förskrivs, är alldeles för sällan som man följer upp på rätt sätt och ser till att den behandling som det beslutats om verkligen ger det önskade resultatet. Statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU, kom för ett år sedan med en kunskapssammanställning om behandling av depressionssjukdomar. En av de saker som där kunde konstateras var att många läkare uppenbarligen nöjde sig med att patienten blev något bättre och att man inte behandlade patienten till ett tillfrisknande. När det gäller förskrivning av läkemedel och behandling av depressioner finns det en skillnad mellan å ena sidan barn och ungdomar och å andra sidan den vuxna befolkningen. När det gäller den vuxna befolkningen är det huvudsakligen primärvården som behandlar och skriver ut läkemedel mot depression. När det gäller barn och ungdomar är det framför allt de psykiatriska klinikerna som står för förskrivningen av läkemedlen. Som Jan Lindholm vet har vi i dag inte tillräckliga kunskaper och möjligheter att följa förskrivningen av läkemedel i och med att vi saknar ett nationellt läkemedelsregister som kan följa en person och som inte är anonymt, som det i dag är. Regeringen har avlämnat en proposition som nu finns för behandling i socialutskottet och i riksdagen. Jag hoppas att vi inom kort får ett beslut här i riksdagen om en ny lagstiftning som gäller från den 1 juli i år och som gör det möjligt dels att för varje individ följa vilka läkemedel som är förskrivna och uthämtade, dels att på nationell nivå ha ett långsiktigt register för att följa också biverkningar och andra oönskade effekter vid långvarig användning av läkemedel när man misstänker att det kan finnas allvarliga biverkningar.
Jan Lindholm (Mp)
Anf. 135 Jan Lindholm (Mp)
Fru talman! Det är bra att man jobbar med frågan. Som statsrådet redovisar finns det lagförslag som ger bättre verktyg för att få in den kunskap som man anser att man behöver. Jag tycker emellertid att det är svårt att förstå att det ska behövas ökad kunskap när det faktiskt handlar om att rädda människoliv. Om den information som jag har fått stämmer, att dessa läkemedel inte ens är utprovade för att användas på barn, tycker jag att det vore rimligt att man tog ännu större hänsyn till de biverkningsrapporter som finns. Jag får varje vecka mycket sådan information via tidningsklipp, mejl och telefonsamtal. I tisdags debatterade jag under rubriken Lokal demokrati och mobiltelefoni mot Ylva Johanssons kollega Ulrica Messing kring de problem som finns när människor tvingas att fly från sina bostäder på grund av utbyggnaden av 3 G. De jagas gång på gång allt längre ut i obygden. När man diskuterar den frågan är det många som hänvisar till den så kallade försiktighetsprincipen. I statsrådets svar står det att ett problem är att vi i dag till stor del saknar kunskap om orsakerna till den omfattande förskrivningen av antidepressiva läkemedel. För mig låter det som en väldigt god grund för att tillämpa försiktighetsprincipen, om den nu fanns på det här området. För mig är det mer en moralisk fråga, som man bör använda som utgångspunkt för sina beslut. Om det råder så stor okunskap, som faktiskt är fallet, om orsakerna till den här omfattande förskrivningen rent generellt tycker jag att det borde vara ännu mer anmärkningsvärt att det inte finns någon sådan kunskap om orsakerna till förskrivning av dessa läkemedel till barn. De är ju inte ens utprovade för att användas på barn. Jag tycker alltså att det finns anledning för statsrådet att ta sig en funderare till och se om man inte kan skilja på barn och vuxna i den här frågan. Barn är så oerhört mycket mer utsatta i de situationer där den här typen av medicinering över huvud taget kan bli aktuell. Egentligen vet vi alltså ingenting om effekterna och riskerna för barn med de här medicinerna. Skulle det inte vara möjligt att åtminstone följa den amerikanska modellen och omedelbart komplettera de här bipacksedlarna i medicinförpackningarna med information om de biverkningar som läkemedelsindustrin själv har registrerat när den har provat ut medicinerna? Jag kan inte se att en spridning av den kunskapen skulle gå emot samhällets intresse. Sedan skulle jag också vilja fråga statsrådet en annan sak. I både Storbritannien och USA, med tillgång till alla dessa kliniska studier, har man kommit fram till att de här kraftiga varningarna om att de antidepressiva medlen ger ökad självmordsrisk måste utfärdas. Varför har man inte spridit en sådan generell information i Sverige? Varför gäller inte den typen av varningar i vårt land? Många undrar också varför inte läkare i vårt land får den här högst relevanta informationen från våra svenska myndigheter.
Ylva Johansson (S)
Anf. 136 Ylva Johansson (S)
Fru talman! Jan Lindholm säger saker som gör att man kan få en helt felaktig bild av hur situationen är i Sverige. Vi behandlar barn och ungdomar å ena sidan och vuxna å andra sidan på olika sätt. SSRI-läkemedlen, som framför allt är nya läkemedel som har ökat väldigt mycket i förskrivning, är inte godkända för användning och förskrivning för barn och ungdomar när det gäller depressioner. Det finns möjlighet att förskriva dem i några andra allvarliga fall, men inte när det gäller depressionssjukdomar. Där behandlar vi olika. Det finns inga samstämmiga uppgifter om biverkningarna, men vi tar ändå uppgifterna på väldigt stort allvar. Det finns uppgifter om att vissa antidepressiva läkemedel kan öka självmordsbenägenheten. Det finns även studier som visar att självmordsfrekvensen bland barn och ungdomar minskar med vissa antidepressiva läkemedel. Då bör man anta en försiktighetsprincip, precis som Jan Lindholm säger, och ta de här varningarna på största allvar, vilket vi också gör. Den typ av kunskapssammanställningar som finns tillgängliga för läkare och för svensk sjukvårdspersonal fanns bland det som SBU presenterade för ett år sedan. De finns också i Socialstyrelsen rekommendationer för hur man ska förhålla sig när det gäller förskrivning av antidepressiva medel till barn och ungdomar. Man avråder från all förskrivning av den här typen av medel till barn och ungdomar. Det är inte alls så att ingenting görs. Inom EU har vi ett samarbete för att skärpa varningstexterna i alla EU:s länder när det gäller de antidepressiva läkemedlen på samma sätt som man har gjort i USA. De här sakerna pågår redan. Jag vill ändå säga att man inte bara ska svartmåla de nya antidepressiva läkemedlen. Depressionssjukdomarna är några av de största hälsoproblem vi har, inte bara i vårt land utan i hela världen. I en genomgång och kartläggning som Världsbanken och Världshälsoorganisationen gjorde för ett antal år sedan var det bara luftvägsinfektioner, diarrésjukdomar och spädbarnssjukdomar som orsakade större ohälsoeffekter än vad depressionssjukdomar gjorde. Vi har haft en situation under mycket lång tid där depressionssjukdomarna definitivt, enligt min bedömning, har varit underbehandlade. Stora grupper av människor har lidit av depressionssjukdomar, och de enda mediciner som har funnits tillgängliga har haft så allvarliga och svåra biverkningar att de inte har varit aktuella att använda. Med de nya läkemedlen har det också öppnats möjligheter för många fler att få relevant behandling och ett tillfrisknande från sin sjukdom. Vi ska inte utmåla läkemedlen som något som enbart är av ondo. Men det är viktigt att de används på ett sådant sätt att det dels inte ger oönskade biverkningar, dels inte är så att man skriver ut ett läkemedel och tror att patienten därmed har blivit frisk. Det krävs ju en noga uppföljning från den behandlande läkaren och att man följer de rekommendationer och föreskrifter som finns från våra nationella myndigheter.
Jan Lindholm (Mp)
Anf. 137 Jan Lindholm (Mp)
Fru talman! Jag tycker att det är helt riktigt att medicinerna inte bara ska ses som negativa saker. Det finns självfallet fall där de gör nytta. Jag tror emellertid att det finns en risk att vi med de möjligheter som medicinerna ger och trots de biverkningsrisker som finns har lite för lätt att använda dem som ett sätt att lösa problem. De orsaker som ligger bakom att den här typen av diagnoser ökar har ju ofta med andra saker i samhället att göra. Jag ser det mer som en symtombekämpning än en problembekämpning. Men det blir en annan diskussion. Jag kan bara konstatera att jag har fått en del svar på mina frågor. Jag kommer att fortsätta att följa frågan.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.