Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Försäkringskassans arbete med förtidspensioneringar

Interpellation 2004/05:393 av Carlsson, Birgitta (c)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Anmäld
2005-02-17
Inlämnad
2005-02-17
Besvarad
2005-03-08
Sista svarsdatum
2005-03-10

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 17 februari

Interpellation 2004/05:393

 av Birgitta Carlsson (c) till socialminister Berit Andnor om Försäkringskassans arbete med förtidspensioneringar

Uppgifter från SVT:s Uppdrag Granskning visar att handläggare vid Försäkringskassan i Lidköping fått premier om 700 kr då de överfört personer med sjukpenning till sjukersättning, det vill säga förtidspension. Det är självfallet mycket olämpligt @ och möjligen olagligt @ att på detta vis premiera anställda som bidrar till att permanenta människors utanförskap på arbetsmarknaden och samtidigt påföra statsfinanserna långa och kostsamma betalningsåligganden.

Det bekräftar den misstanke jag upprepade gånger anfört, om att regeringen och Försäkringskassan avsiktligt påskyndar förtidspensioneringar, som ett led i vad jag kallat operation-sopa-sjukskrivningarna-under-mattan. Det är inte förvånande att regeringens signaler fått denna följd. Det har nämligen varit en tydlig målsättning i regeringens politik, bland annat dokumenterad i budgetpropositioner, att påskynda en prövning av möjligheten att föra över sjukskrivna i förtidspension. Försäkringskassan i Lidköping har handlat i linje med de signaler man uppfattat från Regeringskansliet. Det är nu angeläget att regeringen gör tydligt att förtidspensioneringar inte får användas som ett sätt att städa undan problemen och hyfsa statistiken.

Personligen anser jag att det vore bättre om Försäkringskassan utbetalade premier till de handläggare som lyckas lotsa långtidssjukskrivna och förtidspensionerade tillbaka till arbetsmarknaden.

Med anledning av ovanstående vill jag ställa följande frågor till ministern:

  1. Vilka åtgärder avser ministern att vidta för att förtydliga att förtidspensioneringar inte ska användas som ett medel för att dölja sjukskrivningar?
  2. Vilka åtgärder avser ministern att vidta för att försäkringskasseanställda, som lyckas lotsa långtidssjukskrivna och förtidspensionerade tillbaka till arbetsmarknaden belönas, i stället för de som flyttar människor till förtidspension för att hyfsa statistiken?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2004/05:393, Försäkringskassans arbete med förtidspensioneringar

Interpellationsdebatt 2004/05:393

Webb-tv: Försäkringskassans arbete med förtidspensioneringar

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Hans Karlsson (S)
Anf. 16 Hans Karlsson (S)
Herr talman! Birgitta Carlsson åberopar uppgifter från SVT:s Uppdrag granskning om att handläggare vid Försäkringskassan i Lidköping får premier om 700 kronor då de överfört personer med sjukpenning till sjuk- eller aktivitetsersättning, den före detta förtidspensionen. Enligt Birgitta Carlsson bekräftas härmed misstanken om att regeringen och Försäkringskassan avsiktligt påskyndar en prövning av möjligheten att föra över sjukskrivna till sjuk- eller aktivitetsersättning. Försäkringskassan skulle således ha handlat i linje med de signaler man uppfattat från Regeringskansliet. Birgitta Carlsson anser vidare att det vore bättre om Försäkringskassan utbetalade premier till de handläggare som lyckas lotsa långtidssjukskrivna och personer med sjuk- och aktivitetsersättning tillbaka till arbetsmarknaden. Mot denna bakgrund har hon ställt följande två frågor till mig. 1. Vilken åtgärd avser jag att vidta för att förtydliga att sjukersättningar inte ska användas som ett medel för att dölja sjukskrivningar? 2. Vilka åtgärder avser jag att vidta för att försäkringskasseanställda som lyckas lotsa långtidssjukskrivna och personer med sjuk- och aktivitetsersättning tillbaka till arbetsmarknaden belönas, i stället för dem som flyttar människor till sjuk- och aktivitetsersättning? Enligt vad jag inhämtat är den ersättningsmodell vid Försäkringskassan i Västra Götaland som Birgitta Carlsson hänvisar till inte grundad på något lokalt avtal utan är en praxis som arbetsgivaren utvecklat för att på övertid kunna ersätta arbetet med att minska stora ärendebalanser. För att denna ersättning ska kunna utges krävs bland annat att beslut har fattats om att ärendet ska prövas i socialförsäkringsnämnd. Den i Västra Götaland utgivna ersättningen har således lämnats per skriven promemoria och inte efter vilket beslut som fattats av nämnden. Genom bildandet år 2005 av den nya sammanhållna statliga myndigheten Försäkringskassan förutsätter jag att den nya arbetsgivaren utreder vilka olika ersättningspraxis som kan finnas på länsnivå. Det är därför enligt min uppfattning en uppgift för de avtalsslutande parterna att ta ställning till ersättningar av det här slaget. Som Birgitta Carlsson säkert känner till finns det inom Försäkringskassan betydande ärendebalanser när det gäller framför allt de långa sjukfallen. Det är därför angeläget att minska dessa balanser, inte minst för att Försäkringskassan i dessa ärenden så tidigt som möjligt ska kunna få till stånd adekvata rehabiliteringsinsatser. Det är också angeläget att utreda om de som uppbär sjukpenning i själva verket uppfyller förutsättningarna för sjuk- eller aktivitetsersättning, det vill säga utreda om arbetsförmågan är långvarigt eller varaktigt nedsatt av medicinska orsaker. Det är viktigt för tilltron till försäkringen att den försäkrade, oavsett var han eller hon bor i landet, får rätt slags ersättning från sjukförsäkringen. För att både effektivisera arbetet och minska skillnaderna inom Försäkringskassan vid handläggning av de långa sjukfallen, gäller sedan den 1 juli 2003 att Försäkringskassan senast ett år efter sjukanmälningsdagen ska ha utrett om det finns förutsättningar att byta ut sjukpenningen mot sjuk- eller aktivitetsersättning. Det är mot denna bakgrund som arbetsinsatserna vid bland annat Försäkringskassan i Västra Götaland ska ses. Birgitta Carlsson känner säkert också till att det finns ett nationellt mål för att öka hälsan i arbetslivet. Förutom en halvering av sjukfrånvaron fram till 2008 innebär målet även att antalet nya sjuk- och aktivitetsersättningar ska minska i förhållande till 2002. Jag är medveten om att antalet nya sjuk- och aktivitetsersättningar hittills har varit högre än under 2002, men inriktningen är att antalet nya ersättningar successivt ska minska fram till 2008 för att målet ska kunna nås. Detta ska framför allt ske genom de åtgärder som vidtagits för att minska antalet sjukskrivningar och förbättra rehabiliteringsverksamheten, men också genom fler åtgärder som regeringen senare kommer att redovisa. När det slutligen gäller frågan om belöning av handläggare på Försäkringskassan som lyckas lotsa långtidssjukskrivna och personer med sjuk- och aktivitetsersättning tillbaka till arbetsmarknaden anser jag att den arbetsuppgiften i sig är en naturlig del av arbetet med att utreda de långa sjukfallen. Om detta arbete ska belönas på särskilt sätt är inte en uppgift som jag ska bedöma, utan det är en fråga för de avtalsslutande parterna på Försäkringskassans område.
Birgitta Carlsson (C)
Anf. 17 Birgitta Carlsson (C)
Herr talman! Jag vill börja mitt anförande med att tacka arbetslivsministern för svaret, fast det påminde tyvärr lite för mycket om Vi i femman. Man kan riktigt se framför sig Hans Karlsson i den röda regeringsburen: På fråga a svarar vi ingenting och på fråga b svarar vi att det är någon annans ansvar. Den direkta orsaken till denna interpellation är, som åhörarna förstår, ett inslag i programmet Uppdrag granskning för tre veckor sedan. Där berättades om hur Försäkringskassan i Lidköping hade betalat ut premier på 700 kr till handläggare som skrivit fram ärenden för att förtidspensionera personer som varit sjukskrivna. Och jag vill hävda att även om det är socialförsäkringsnämnderna som - självklart - varit beslutsfattarna handlar det likväl om ekonomisk stimulans för att förbereda förtidspensioneringar. I praktiken har alltså Uppdrag granskning rätt. Men att jag valt att interpellera beror inte bara på denna enskilda händelse, utan det beror främst på att Lidköpingsfallet belyser en misslyckad och felriktad regeringspolitik. Jag tror att det är otroligt viktigt att både Berit Andnor och Hans Karlsson verkligen tar in denna varningssignal. Mycket skulle kunna sägas om hur felaktigt det är att med ekonomiska stimulanser uppmuntra handläggarna att skriva fram förtidspensionsärenden. Regelverket - som säger att möjligheterna till rehabilitering ska vara uttömda innan personer beviljas förtidspension - riskerar att åsidosättas när personalen får ett ekonomiskt motiv att göra en viss bedömning. För den enskilde - i programmet en kvinna vid namn Britt-Marie Nakos - innebär det att utsikterna att få del av hjälp och rehabilitering försämras och att kopplingen till arbetsmarknaden förstörs. För samhället innebär det visserligen en kortsiktig ekonomisk vinst att den dyrare sjukpenningen ersätts med den billigare förtidspensionen. Men samtidigt byggs ett långsiktigt försörjningsåtagande ut för alltfler människor. Alltfler unga människor förtidspensioneras och hinner kosta flera miljoner per person innan de går över i det vanliga pensionssystemet. Nu talar Hans Karlsson om försäkringskassornas ärendebalans, och det han säger är väl egentligen att det är nödvändigt att snabbt beta av de längre sjukskrivningsfallen för att kunna få en bättre process för nya sjukskrivningsfall. Snabba förtidspensioneringar nu ska öppna för en bättre rehabilitering senare. Jag måste protestera. Det kan inte vara okej att offra en generation av långtidssjukskrivna för att Socialdemokraterna fortfarande inte har lyckats skapa en fungerande apparat hos försäkringskassorna. Det är faktiskt så, Hans Karlsson, att ministern och Försäkringskassan måste klara av båda uppgifterna samtidigt, en förbättring av arbetet med uppföljning och rehabilitering av nya sjukskrivningsfall och ett så bra arbete som möjligt med offren för tidigare misslyckanden. Det är inte acceptabelt att bara stryka ett streck över gamla ärenden för att få rådrum att handlägga de nya. Det är omänskligt och det är ekonomiskt förödande. Och eftersom jag sitter med i socialförsäkringsutskottet, som även har hand om asylpolitiken och den segdragna frågan om en bättre asylprocessordning, kan jag inte låta bli att fråga: Vad är det med er socialdemokrater som gör att alla myndigheter tycks hamna på efterkälken och får problem med sina - som ni uttrycker det - ärendebalanser när ni sitter i regeringsställning? Jag tycker att det känns som om den svenska förvaltningen befinner sig i en allvarlig kris. Herr talman! Hans Karlsson har i sitt interpellationssvar indirekt medgivit att snabba pensioneringar av långtidssjukskrivna är nödvändiga för att lägga grunden till en bättre uppföljnings- och rehabiliteringsprocess framöver. Mina frågor är då: Är detta korrekt uppfattat? När får vi se faktiskt resultat? När får vi se en rehabiliteringsapparat som fungerar och sjunkande tal över antalet nybeviljade förtidspensioner?
Hans Karlsson (S)
Anf. 18 Hans Karlsson (S)
Herr talman! Man kan mycket väl diskutera det lämpliga i att ha premier av olika slag. Det är inte min fråga, utan det är en fråga för arbetsgivarna och arbetstagarna att klara ut hur man lönesätter arbete ute på myndigheterna. Men, Birgitta Carlsson, påstå inte att man har ett system i Västra Götaland som premierar en viss sorts beslut, att man premierar dem som ser till att personer blir förtidspensionerade. Så är det ju inte, utan det handlar om en premie för ett ärende som skrivs fram och som sedan ska beslutas i socialförsäkringsnämnden. Vi kan väl prata om det som faktiskt sker. Jag tycker att det är trist, Birgitta Carlsson, med beskyllningar om näst intill mygel. I interpellationen, till exempel, använder sig Birgitta Carlsson av formuleringen "Operation sopa sjukskrivningarna under mattan". Vår politik tål mycket väl både dagsljus, diskussion och kritik. Vi visar upp praktiskt taget allting. Det finns nästan inte ett enda resultat från sjukskrivningsprocessen, antalet sjukskrivna, ärendebalanser och inte minst från alla de rapporter om hur det står till med behandling av sjukskrivningsärenden, attityder och vad det nu kan vara. Vi visar upp allt, och det är minsann inte alltid till regeringens fördel. Men vi döljer min själ ingenting, och vi försöker inte att luras och mygla. Vi vidtar åtgärder som vi tror på. Ska vi prata om resultaten vill jag säga att det är sant att förtidspensioneringarna ökar därför att långtidssjukskrivningarna har ökat. Det är inte bra. Det är ett misslyckande att vi har haft en så kraftig ökning av antalet långtidssjukskrivningar. Av det följer att vi nu får ett högre antal förtidspensioneringar. Den stora 40-talistkullen, som befinner sig i den ålder då man typiskt sett riskerar att bli sjuk, långtidssjukskriven och förtidspensionerad, består av många personer. De kullar som går ur förtidspensioneringar och som i dag är 65 år består av få personer. Det vet vi alla. Vi kan vårt lands demografi. Det går färre ut, och det kommer flera in. Det beror på olika saker. Det gör att vi nu har många i förtidspensionering. När jag tittar på alternativet, vad Centerpartiet vill, upptäcker jag praktiskt taget inget annat än det regeringen föreslår. När jag tittar på hur ni har presenterat budgetsiffror för förtidspensioneringarna ser jag att det skiljer ett par hundra miljoner på en omslutning på 73 miljarder. Det är ju felräkningspengar - det är ju ingenting. Ni tror och tycker inte själva att ni har en politik som på något annat sätt än den regeringen har skulle minska antalet förtidspensioneringar - antagligen på grund av att ni gör samma analys som vi: Det vi har bakom oss får vi dras med ett tag i form av många förtidspensioneringar. Det viktiga och det som vi faktiskt har lyckats med är att minska inflödet till sjukskrivningarna. Ett minskat inflöde kommer att leda till att färre så småningom blir långtidssjukskrivna och förtidspensionerade. Det är den stora tillgången i den politik som vi har bedrivit de senaste åren.
Birgitta Carlsson (C)
Anf. 19 Birgitta Carlsson (C)
Herr talman! Jag håller med Hans Karlsson om demografibeskrivningen om att vi fyrtiotalister är väldigt många och att det är viktigt att vi har en balans i systemet. Men när det gäller pengar vet jag inte hur Hans Karlsson har läst vårt budgetförslag. Det är åtskilligt mycket mer pengar som vi vill ha med för att mycket snabbare än i dag få fler människor till rehabilitering och att man ska ha en rehabiliteringslots som hjälper människor från början, så att de inte som nu går så länge innan några som helst åtgärder vidtas. Man måste göra allt som står i ens makt för att få människor tillbaka till arbete. Lidköpingsfallet är inte bara uppseendeväckande därför att det är ett exempel på olämplig, möjligen också olaglig, myndighetsutövning. Det är också den yttersta konsekvensen av en misslyckad politik mot ohälsa, som vi ser det, en politik som ger upp kampen för att få fler människor tillbaka i arbete och i stället riktar in sig på att hyfsa statistiken. Jag håller inte med Hans Karlsson om att det inte är att dölja någonting när man ser till att så snabbt som möjligt få ut människor från sjukskrivning till förtidspensionering. Det är inte sjyst att jobba med de här frågorna på det sättet. Jag tycker att det är en politik som syftar till att sopa sjukskrivningarna under mattan. Jag vet att jag har haft med det uttrycket tidigare i debatter: "Operation sopa sjukskrivningarna under mattan". Jag gjorde det i en debatt i oktober förra året. Jag tycker att det är ett faktum att man ser en röd tråd i regeringens politik på detta område. Om vi tittar på hur målet att halvera ohälsan har formulerats och om vi tittar på de lagar och direktiv om snabbare förtidspensioneringar som har givits till försäkringskassorna så ser vi en tråd som lyser klarröd: Sjukskrivningarna ska minskas genom att föras över i förtidspension. Regeringens mål för det den kallar halverad ohälsa går ut på att antalet sjukpenningdagar ska halveras och att antalet nybeviljade förtidspensioner inte får öka - men från vilken nivå? Jo, rekordnivån 2002. I budgetpropositionen i höstas skrev regeringen att det målet fick överskridas endast enstaka år. Förtidspensionerna är diket som ska dränera sjukpenningdagarna, och med detta breda dräneringsdike, som enligt regeringens egna mål tillåter att 64 000 personer förtidspensioneras varje år, blir det möjligt för regeringen att halvera sjukpenningdagarna utan att en enda person som blivit långtidssjuk rehabiliteras och återgår i arbete. Det är också i det ljuset vi måste se den så kallade tolvmånadersregeln, som infördes den 1 juli 2003. Försäkringskassan ska senast efter tolv månader med sjukpenning pröva möjligheterna till förtidspensionering, och jag kan då upplysningsvis berätta att det under 2004 var ca 75 000 personer som gick från sjukskrivning till förtidspension. Det som har hänt i Lidköping och måhända även på andra orter är att Försäkringskassans chefer har lyssnat till husbondens röst. Även Berit Andnor och arbetslivsminister Hans Karlsson medger säkert att Lidköpingskassan gjort ett övertramp, men beteendet är bara den yttersta konsekvensen av en politik som ställt likhetstecken mellan att minska ohälsa och att påskynda förtidspensionering. Jag måste alltså fortsätta fråga: Ser arbetslivsministern något samband mellan regeringens signaler och Lidköpingskassans stimulans till duktiga statistikhyfsare? Tänker ni göra något åt detta, till exempel genom att föreslå att tolvmånadersregeln upphävs eller förtydligas?
Hans Karlsson (S)
Anf. 20 Hans Karlsson (S)
Herr talman! Jag hugger tag i det sista: Ser statsrådet något samband här? Nej, det gör jag inte! Det belöningssystem man har i Västra Götaland har funnits där mycket längre än sedan regeringen formulerade det här målet. Tyck att det är bra eller dåligt, men det har funnits där redan tidigare. Man har inte kommit på detta nu. Vårt mål är formulerat så att det ska gå att se att sjukpenningdagarna minskar och att de inte minskar genom att vi manipulerar med förtidspensioneringar. Därför har vi formulerat målet så att vi kan läsa av både antalet förtidspensioneringar och antalet minskade nettodagar. Det vi har satt upp som ett riktmärke är 2002 års nivå, 64 000 nybeviljade förtidspensioneringar. Det kan naturligtvis diskuteras om det är onödigt högt, men det fina med detta är att Birgitta Carlsson med flera här i kammaren hela tiden kan utvärdera hur regeringen bär sig åt. Det skulle vara dumt av oss, till och med korkat, om vi mot bättre vetande skulle försöka manipulera för att ta hem något slags politisk poäng på det ena och förlora på det andra. Det är klart att vi inte gör. Vi har säkrat det för att slippa bli beskyllda för mygel. Sedan kan man ifrågasätta om våra åtgärder är tillräckliga, om de är effektiva och om de är bra för människor. Allt detta ska vi göra, och vi ska ha en debatt om det. Vi kan till och med ha en debatt om vilka alternativen är till den politik som regeringen står för. Det alternativ som Centern och Birgitta Carlsson erbjuder tål också att visas upp. Ni föreslår att man ska bekämpa ohälsan till exempel genom att sänka ersättningsnivåerna. Jag tror inte att man bekämpar ohälsan så - det tror jag inte att ni heller tror - men jag tror att ni minskar kostnaderna. Det tror jag också att ni tror. Det syns också på era siffror i motionen. Det blir billigare för staten om folk får sämre ersättning när de är sjuka. Ni för över ungefär 7 miljarder, kanske till och med 10 miljarder, till de sjukskrivna att betala genom sänkt ersättningsnivå. Ni vill förbättra i rehabiliteringsprocessen, det ser jag. Ni har idéer om det, och ni har drivit det länge. Jag kan den politik som ni bedriver där. Ni har en idé som ni tror på. Det ska man ha respekt för. Vi tror inte på idén att sänka ersättningsnivån, därför att det blir för kostsamt. Folk kommer att gå till jobbet trots att de är sjuka, dessvärre. Däremot tror jag på idén att öka de ekonomiska incitamenten på arbetsplatserna och för arbetsgivaren. Det har vi gjort. Det syns redan. Det kommer att visa sig i form av resultat att antalet långtidssjukskrivningar minskar ytterligare. De har minskat, ska vi komma ihåg, från 138 000 för ett par år sedan till 112 000 i dag. De minskar. Jag medger att många av dem som tidigare var långtidssjukskrivna nu är förtidspensionerade. Men tittar man på hela gruppen och ser på inflödet till sjukförsäkringen så är inflödet, nya sjukfall, på 1997 års nivå, då det var lågt. Vi tyckte alla att det var lågt. Där är vi i dag. Det kommer att leda till att det blir färre förtidspensioneringar i framtiden.
Birgitta Carlsson (C)
Anf. 21 Birgitta Carlsson (C)
Herr talman! Jag kan ta frågan om ersättningsnivåerna först. Det stämmer som Hans Karlsson säger att vi vill sänka för den som inte har försörjningsansvar, men vi vill inte sänka rakt av för alla. Det vet säkert arbetslivsministern också väl om. När det gäller mygel och manipulation har jag inte sagt så någon gång. Det är arbetslivsministern som själv använder sig av de uttrycken. Men jag har förväntningar på att Hans Karlsson ska lyssna på alla de personer som egentligen mot sin vilja, utan att riktigt rejält känna att de blir hörda, förs över från sjukförsäkring till sjuk- och aktivitetsersättning. Jag har träffat åtskilliga av de kvinnor som har haft en stor del av sin arbetskapacitet kvar, men de har inte orkat arbeta 100 %. De har inte haft möjlighet att gå tillbaka till sin gamla arbetsplats. Jag hade inget val, Birgitta, sade de till mig. Man fick antagligen inte vara sjukskriven längre utan det var förtidspension som gällde. Det rör sig inte om bara en kvinna utan flera. Man hade kunnat arbeta med rehabilitering och gett dem möjligheter att ta till vara den arbetskraftsresurs som ändå fanns kvar trots att den var nedsatt. Då hade det blivit en vinst för samhället i stället för, som i dag, en kostnad. Jag har förväntningar på arbetslivsministern att det borde finnas en stimulans för att hjälpa människor tillbaka till arbete i stället för att hjälpa dem ut från systemet. De måste få känna att de fortfarande har en plats i dagens samhälle, att vi behöver dem. Ingen mår väl av att ställas vid sidan, av att man säger: Du duger inte längre utan det är förtidspension som gäller för dig. Vi har ingen nytta av den arbetskapacitet du har kvar. Jag hoppas verkligen att man kommer att göra allt vad man kan för att ta till vara den resurs som ändå finns kvar hos var och en av dem som finns i systemet.
Hans Karlsson (S)
Anf. 22 Hans Karlsson (S)
Herr talman! Låt mig till att börja säga att den så kallade tolvmånadersregeln, som innebär att Försäkringskassan senast efter tolv månader ska pröva om det föreligger rätt till förtidspension, inte är till för att snabba på förtidspensioneringarna av något slags manipulativt skäl, som Birgitta Carlsson antyder. Den är till för att bryta, så att personer som är sjukskrivna inte går utan åtgärder flera år. Vi har ju sett sådana fall där man går sjukskriven utan behandling, kanske utan medicinsk rehabilitering, utan arbetslivsinriktad rehabilitering. Det är något jag ogillar starkt. Man går kanske sjukskriven trots att man för länge sedan skulle ha fått ett beslut om förtidspensionering. Vi vill skynda på det, av alla de skäl jag har nämnt. Vi har en skyldighet gentemot försäkringen att människor är försäkrade på rätt sätt, att de är på rätt ersättningsnivå. Dessutom ska det sättas in åtgärder i tid så att man inte låter människor gå sjukskrivna för länge slentrianmässigt. Det är skälet till tolvmånadersregeln. Jag känner till Centerns förslag, Birgitta Carlsson, som innebär en ersättningsnivå på 70 %. Det är inte sämre för alla. Det är sämre för vissa, det vet jag också. Dessvärre tänker sig Birgitta Carlsson regera ihop med ett parti som är dramatiskt mycket tuffare, som föreslår sänkta ersättningsnivåer ned till 65 % både för förtidspension och sjukpenning och dessutom a-kassa.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.