Förmögenhetsskatten
Interpellation 2005/06:15 av Sjösten, Ulf (m)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2005-09-22
- Anmäld
- 2005-09-27
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Svar fördröjt anmält
- 2005-09-30
- Sista svarsdatum
- 2005-10-10
- Besvarad
- 2005-10-18
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 22 september
Interpellation 2005/06:15 av Ulf Sjösten (m) till finansminister Pär Nuder (s)
Förmögenhetsskatten
Förmögenhetsskattens vara eller inte vara har varit i politikens fokus under de senaste åren. Debatterna om förmögenhetsskatten har varit många. Skatten finns tyvärr fortfarande kvar, varför det är viktigt att hålla debatten levande, inte minst nu när vi närmar oss valåret 2006. Det råder i dag relativt bred enighet om förmögenhetsskattens skadliga effekter för god utveckling och tillväxt i Sverige och om vikten av att ta bort den orättvisa och lotteribetonade skatten.
Skiftande signaler från regeringsföreträdare har skapat osäkerhet kring var socialdemokratin står i förhållande till förmögenhetsskatten.
Finansministern har tidigare sagt att motiven för Socialdemokraterna att ha kvar förmögenhetsskatten är dels fördelningspolitiska, dels statsfinansiella. Båda dessa skäl saknar aktualitet i dag.
Under flera år har det lappats och lagats i ett sjukt system, med följd att en skatt som driver kapital ur landet och missgynnar kapitalbildning, riskvillighet, investeringar och nyföretagande blir kvar och samtidigt missgynnar vanliga egnahemsägare och gynnar dem som är riktigt rika och har bäst möjligheter att se till att de slipper skatten.
Inte minst socialdemokratiska finansministrar och näringsministrar har understrukit vikten av att tidigt ha tillgång till riskkapital för att tidigt få fler nya företag. Kapitalet finns där, men det finns inte i Sverige och framför allt arbetar det inte i Sverige.
Svenskt Näringsliv har gjort ett exempel som visar vad som händer om strömmen av kapital från Sverige vänder. Man har utgått ifrån att blott en tiondel av de flyktade 500 miljarderna återvänder till Sverige. Med en beräknad avkastning på 7 % och med 30 % skatt på den avkastningen innebär det en miljard kronor till statskassan. Nyinvesteringar beräknas ge 25 000@30 000 nya jobb, vilket i sin tur skulle ge skatteintäkter på 5 miljarder från de nya jobben.
Svenskt Näringsliv har givetvis ett speciellt intresse av frågan, men uppgifterna i sig synes inte vara orimliga på något sätt. Vissa bedömare säger att det kan vara häpnadsväckande 1 000 miljarder kronor som har runnit ur landet. På vilket sätt kan det vara statsfinansiellt fördelaktigt?
Förmögenhetsskatten fungerar som en taggtråd i samhällsekonomin och hindrar företag från att växa. Den slår direkt mot den ekonomiska tillväxten, vilket i förlängningen gör oss alla relativt sett fattigare. På vilket sätt kan det vara fördelningspolitiskt rimligt och vettigt?
Inom EU överger alltfler länder förmögenhetsskatten. Bland OECD:s 30 medlemmar finns skatten kvar i åtta länder. Under 1990-talet avskaffades skatten i Danmark, Tyskland, Nederländerna och Österrike.
Förmögenhetsskatten tas ut oavsett om förmögenheten genererar löpande inkomster eller ej. Detta strider mot en grundläggande princip för svensk beskattning, nämligen att man inte ska beskatta något förrän skattebasen gett pengar att betala skatten med. Regeringen har uppenbarligen insett att den likviditetsdränering som skatten medför skapar problem för betydande grupper och har därför fortsatt lappandet och lagandet i ett obsolet system.
Men om det nu är så, att den socialdemokratiska strategin att nästan inte göra något när det gäller förmögenhetsskatten gör oss alla fattigare i varierande grad och urholkar de svenska statsfinanserna, måste frågan till finansministern bli:
Vilka åtgärder avser finansministern att vidta för att förmögenhetsskatten snarast ska kunna avvecklas?
Debatt
(12 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2005/06:15
Webb-tv: Förmögenhetsskatten
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2005/06:16 Tisdagen den 18 oktoberProtokoll 2005/06:16 9 § Svar på interpellation 2005/06:15 om förmögenhetsskatten
Protokoll från debatten
Anf. 29 Pär Nuder (S)
Fru talman! Ulf Sjösten har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att förmögenhetsskatten snarast ska kunna avvecklas.
Den 23 november förra året besvarade jag en nästan identisk interpellation av Ulf Sjösten. Jag sade då att motiven för förmögenhetsbeskattningen är dels fördelningspolitiska, dels statsfinansiella. I den nu aktuella interpellationen säger Ulf Sjösten att dessa skäl saknar aktualitet i dag.
För egen del vet jag inte vad som inträffat under det gångna året som gör att motiven för förmögenhetsbeskattningen inte längre skulle vara aktuella. Det är alltjämt så att höginkomsttagarna står för merparten av skatten. Och det är alltjämt så att förmögenhetsskatten årligen bidrar med mellan 5 och 6 miljarder kronor till vår gemensamma välfärd.
Vi har helt nyligen genomfört ändringar på egendomsskatternas område som innebär lättnader i beskattningen. Fribeloppet i förmögenhetsskatten har höjts från 2 till 3 miljoner kronor för sambeskattade par. Vidare har skatten på arv och gåva avskaffats. Mot den bakgrunden ser jag inga skäl att nu föreslå några ytterligare förändringar av förmögenhetsskatten.
När en utvärdering har gjorts av de senaste förändringarna på egendomsskattens område kan det eventuellt finnas skäl att återkomma till frågan.
Anf. 30 Ulf Sjösten (M)
Fru talman! Jag vill inleda med att tacka finansministern för svaret. Förmögenhetsskattens vara eller inte vara har ju varit i politikens fokus under de senaste åren. Debatterna om förmögenhetsskatten har varit många, inte minst här i kammaren. Jag har själv haft debatter med finansministerns företrädare och med honom själv. Jag kan väl redan nu inledningsvis fastslå att jag kommer att fortsätta att lyfta fram den här frågan så länge förmögenhetsskatten finns kvar, Pär Nuder. Det kan finansministern vara helt övertygad om. Det är viktigt att hålla debatten levande, inte minst nu när vi närmar oss valåret 2006.
Det råder i dag en mycket bred enighet om förmögenhetsskattens skadliga effekter för god utveckling och tillväxt i Sverige och vikten av att ta bort den orättvisa och lotteribetonade skatten.
Finansministern har i tidigare svar sagt att motiven för Socialdemokraterna att ha kvar förmögenhetsskatten är dels fördelningspolitiska, dels statsfinansiella. Och jag hävdar att båda dessa skäl saknar aktualitet i dag.
I sitt svar till mig säger finansministern att det inte har hänt något nytt. Men jag såg en ny sak i går. Det var att generaldirektören för Sveriges centrala fiskala verk, Skatteverket, Mats Sjöstrand, har uttalat sig i frågan och sagt att förmögenhetsskatten bör avskaffas. Han säger att det inte är de förmögna som beskattas.
Nej, Mats Sjöstrand har alldeles rätt. Så är det.
Under flera år har det lappats och lagats i ett sjukt system med följd att en skatt som driver kapital ur landet och missgynnar kapitalbildning, riskvillighet, investeringar och nyföretagande blir kvar och samtidigt missgynnar vanliga egnahemsägare och gynnar dem som är riktigt rika och har bäst möjligheter att se till att de slipper skatten.
Inte minst socialdemokratiska finansministrar och näringsministrar har understrukit vikten av att tidigt ha tillgång till riskkapital för att få fler nya företag. Kapitalet finns ju där, Pär Nuder, men det finns inte i Sverige, och framför allt arbetar det inte i Sverige.
Svenskt Näringsliv har tagit fram ett exempel på vad som händer om strömmen av kapital från Sverige vänder. Man har då utgått från att blott en tiondel av de flyttade 500 miljarderna återvänder till Sverige. Nu kan det vara så mycket som 1 000 miljarder, och det finns de som hävdar det. Men om en tiondel av 500 miljarder återvänder till Sverige, med en beräknad avkastning på 7 % och med 30 % skatt på den avkastningen, innebär det, Pär Nuder, 1 miljard kronor till statskassan. Nyinvesteringar beräknas ge 25 000-30 000 nya jobb, vilket i sin tur skulle ge skatteintäkter på 5 miljarder från de nya jobben. Borttagandet av skatten är därmed finansierat.
I nästa års budget förväntas ökade intäkter från förmögenhetsskatten. Som Pär Nuder säger i sitt svar till mig har arvs- och gåvoskatten tagits bort, och fribeloppet har höjts. Ändå skrivs intäkterna från förmögenhetsskatten upp. Varför, Pär Nuder?
Anf. 31 Anne-Marie Pålsson (M)
Fru talman! Jag tror att det var Pippi Långstrump som sade att om man är riktigt stark så måste man också vara väldigt snäll. Regeringen är mäktig, och regeringen är stark. Jag säger inte att regeringen ska vara snäll, men regeringen ska vara korrekt, och den ska agera för att skapa legitimitet och förtroende för lagar och regler. I varje fall ansåg jordbruksministern tidigare att så skulle vara fallet.
Vad är det då som gäller för den svenska skattestrukturen? Vilka principer är det som gäller för det som man kan säga skapar legitimitet och förtroende? Tyvärr är det väl inte så mycket av den varan som finns i dag. Snarare tycks det vara så att skattesystemet är utformat på det viset att regeringen med största lätthet och mest effektivt kan plocka skatt från svenska folket.
Det finns vissa skattekällor som är enklare än andra. Förmögenheter som finns i landet kan man beskatta, och det gör man också. Skälet är förstås att man behöver dessa pengar för att satsa på vissa ändamål som man tycker är viktiga. Det sägs också att det är fördelningspolitiska skäl. Om det ändå hade varit så gott. Till och med från det parti som står längst från Socialdemokraterna skulle jag kunna säga: Ja, jag kan förstå förmögenhetsskatten om den hade haft dessa fördelningspolitiska ambitioner. Men det har den inte.
Det är så illa att om man är riktigt rik, om man är miljardär och har sitt kapital på ett speciellt sätt, slipper man betala någon skatt. Är man lite fiffig och placerar sina pengar i särskilda sorters aktier slipper man också betala skatt. Är man ännu lite fiffigare och lite mer om sig och kring sig kan man flytta ut pengarna ur Sverige. Då slipper man också betala skatt. Men om man inte är så där fiffig, och om man inte är så där om sig och kring sig, då får man betala skatt. Och framför allt får man betala skatt om man nu råkar ha sina pengar i en villa i någon av Stockholms förorter, eller för all del i Lunds eller Malmös innerstad eller i andra områden där folk gärna vill bo. Och det behöver inte vara särskilt rika människor, inte i bemärkelsen att de är höginkomsttagare. Det är människor som har fått se sina tillgångsvärden öka därför att räntan har fallit eller därför att andra har flyttat in i området och som har värderat husen högre.
Jag kan inte förstå, hur jag än bär mig åt, att detta är förenligt med ett fördelningspolitiskt tänkande. I själva verket beskattar man människor som inte har så många andra alternativ att göra någonting annat.
Förmögenhetsskatten i sin nuvarande skepnad är grymt orättvis och träffar inte alls fördelningspolitiskt rätt. Därtill träffar den människor som i sitt liv har strävat, gnetat, sparat och gjort rätt för sig för att kanske bygga upp en trygg ålderdom i ett nedamorterat hem.
Till och med en person som står regeringen nära, P.-O. Edin, skrev i en utredning att förmögenhetsskatten i dag var så tokigt utformad att han föreslog att man antingen skulle bredda basen, så att den träffar alla tillgångar och man åtminstone kan tala om dess fördelningspolitiska effekter och dess träffsäkerhet med någon form av anständighet, eller att man skulle ta bort skatten helt och hållet.
I dagens globaliserade och rörliga värld skulle jag nog föreslå att man gjorde det sista, nämligen att man plockar bort skatten eftersom det då blir rättvisare och man får större fördelningspolitisk träffsäkerhet.
Anf. 32 Gunnar Andrén (Fp)
Fru talman! I Privata Affärer - en tidning som är vida läst - kunde man nyligen läsa ett uttalande av Skatteverkets generaldirektör Mats Sjöstrand. Det är inte de förmögna som beskattas, säger generaldirektör Mats Sjöstrand. Och notera att gods och herrgårdar inte omfattas av förmögenhetsskatten, till skillnad från exempelvis hus i skärgården.
Man kan ta andra exempel. Vem vill inte ha en Zorntavla? Om den hänger på en vägg hemma hos finansministern är den ett bruksföremål, och då behöver man inte ta med den i förmögenhetsdeklarationen. Men om herr finansministern låser in den i ett bankfack, vilket jag skulle rekommendera, ska man ta med den i förmögenhetsdeklarationen.
Så här är det på punkt efter punkt. En gammal rostig Volvo ska man ta upp i förmögenhetsdeklarationen, men en fin och glänsande Jaguar som är 20-30 år gammal slipper man ta upp.
Inte heller behöver man ta upp Hennes & Mauritz-aktier på O-listan. Däremot ska man ta upp Ericssonaktier, som många svenskar äger, i förmögenhetsdeklarationen.
Anne-Marie Pålsson hänvisade alldeles nyss till Skattebasutredningen, och ordföranden i den, socialdemokraten P.-O. Edin, har alldeles rätt. Han hänvisar till en lång rad skäl till att förmögenhetsskatten bör avskaffas. Det grundläggande argumentet är att den är så skadlig därför att den driver arbetsplatser - man kan kalla det företag - ut ur landet.
Denna skatt finns inte längre i de flesta andra länder. Det har funnits en ideologisk motivering till skatten, vilket jag har sagt till tidigare finansministrar också. När förmögenhetsskatten träffade dem som var verkligt rika kunde den försvaras ur liberal synpunkt också. Men detta motiv har bortfallit, så det är inte längre de rikaste som omfattas.
Finansministerns svar till Ulf Sjösten är alldeles fantastiskt på den här punkten. Lyssna nu: "Det är alltjämt så" - en ändring är uppenbarligen på gång - "att höginkomsttagarna står för merparten av skatten." Ja, tänk om det hade varit motsatsen! Vad finansministern står och säger i Sveriges riksdag är ju att en massa låginkomsttagare betalar en mindre del av förmögenhetsskatten.
I sista stycket i svaret från finansministern kan man också läsa att fribeloppet höjts för sambeskattade par. Men vad är det för rättvisa i att de som blivit änkor eller änkemän minsann får en extra hög belastning på förmögenhetsskatten? Jag kan inte finna att det är god socialdemokratisk skattepolitik att drabba dem som har drabbats av olyckan att förlora en sambo, maka eller äkta man.
Förmögenhetsskatten, herr finansminister, drar in mycket pengar - lite beroende på vad det handlar om. Alltmer kommer dock från beskattning av fastigheter; det ska vi ha klart för oss. Det har blivit ett eldorado för skatteplanerare. Det är klart att Sverige, om man vill driva ytterligare företag ur landet, som ett av ett fåtal länder ska ha kvar den här skatten. Annars bör den avskaffas av statsfinansiella skäl.
Anf. 33 Per Landgren (Kd)
Fru talman! Jag tror att en stor del av problemet, av pudelns kärna, ligger i beteckningen "förmögenhetsskatt". Människor ute i landet tror att förmögenhetsskatten är just en skatt på förmögenheter rakt av. Men i stället är förmögenhetsskatten en skatt på vissa tillgångar, inte på andra.
Jag skulle kunna räkna upp icke skattepliktiga tillgångar som man inte behöver betala förmögenhetsskatt på, såsom tomträtt, pensionsförsäkring, pensionssparkonto, konst som hängs ut på museer, som vi hört, aktier på Stockholmsbörsens O-lista, aktieoptioner, aktiemiljardärers aktiekapital, veteranbilar etcetera.
När jag räknar upp de här sakerna skulle jag kunna tänka mig att finansministern - om han nu ägnade mitt inlägg här någon uppmärksamhet, vilket inte är säkert - säger: Vill Landgren ha förmögenhetsskatt på de här tillgångarna? Nej, jag räknade upp dem bara för att visa att det är just godtyckligt valda tillgångar. Ja, kanske inte godtyckligt valda, men det kan förefalla godtyckligt. Det finns faktiskt goda skäl för att inte ha förmögenhetsskatt på just de här tillgångarna.
Detta förstärker bilden av att förmögenhetsskatten och lagstiftningen kring denna är ett lapptäcke. Nu tänker jag mig att när finansministern och även tidigare ministrar på Finansdepartementet tillsatt olika typer av utredningar - till exempel Skattebasutredningen som vi hört om här eller Egendomsskattekommittén - finns det, då jag har den tilltron till både Pär Nuder och andra, en ambition att få reda på hur landet ligger, hur verkligheten ser ut. Man får in en utredning, och så småningom kommer remissvaren. Därefter sammanställs det här på något sätt.
Min erfarenhet när jag satt med i Egendomsskattekommittén var att vi, utan att vi på något sätt skulle genomföra Skattebasutredningens förslag, ändå fick utgå från den och från remissvaren. Majoriteten tänkte så här - jag var ju för ett avskaffande: All right, låt oss pröva en breddning.
Man tittade bland annat på O-aktier, på O-listan. Man tittade på pensionskapital och på majoritetsägarna i de stora aktiebolagen, aktiemiljardärerna - och fann att det inte gick. Det var också P.-O. Edins slutsats, som vi hört nämnas här, att om en breddning inte går får vi slopa den här skatten.
Det var alltså allt eller inget. Då kan man inte tala om rättviseskäl. Vi kan förvisso diskutera den vertikala rättvisan. Men den horisontella rättvisan i sammanhanget gör, som vi hört här, att människor förhållandevis lätt kan planera såvida tillgångarna inte sitter fast i till exempel bostäder.
Fru talman! Jag är övertygad om - och detta vill jag naturligtvis ha till protokollet - att finansministern känner till det här. Om vi hade haft finansministern här, samma person men för tio år sedan - då var rollerna annorlunda, men låt oss leka med den tanken - hade vi, tror jag, fått ett mer klarsynt svar på hur verkligheten faktiskt ser ut. Varför får vi inte det nu? Jag profeterar lite grann här, vilket kan vara vanskligt. Men jag tror att finansministern i sitt svar kommer att göra vad han kan för att undvika verkligheten. Han kommer att tala för de fiskala skälen, om att få in skattepengar, och han kommer att tala om fördelningspolitik fastän han egentligen vet att sådan är inte verkligheten.
Anf. 34 Pär Nuder (S)
Fru talman! Låt mig nyansera mig på en punkt, om jag nu var otydlig i mitt interpellationssvar. Visserligen sade jag att jag inte anser att det under det gångna året och sedan vi senast diskuterade frågan har hänt särskilt mycket vad gäller motiven för förmögenhetsbeskattningen. Men saker och ting har ju hänt i verkligheten.
Det går bättre nu för Sverige än det gjorde för ett år sedan. Investeringarna ökar. Vi har en ökad optimism bland hushåll och företag. Den svenska ekonomin växer. Senast, alltså för ett år sedan, var det samma ragnarök som väntade om förmögenhetsskatten behölls. Men alldeles uppenbart går det trots förekomsten av förmögenhetsskatten - jag behöver inte gå in på era enskilda invändningar - väldigt bra för Sverige. Det går alltså bättre nu än när Ulf Sjösten och jag senast debatterade frågan. Framför allt går det bättre när det gäller investeringsflödet i den svenska ekonomin. Det ökar kraftigt just nu, vilket är väldigt tacknämligt.
Statsfinansiella och fördelningspolitiska skäl kommer vi inte runt. Men låt oss tala om den fördelningspolitiska dimensionen. 300 000 personer betalar förmögenhetsskatt i Sverige - 4 % av befolkningen över 18 år. Den tiondel av befolkningen som tjänar mest står för ungefär två tredjedelar av förmögenhetsskatten. Att det finns en fördelningspolitik i den här skatten kommer man inte undan.
Jag vet precis hur förmögenhetsskatten är konstruerad när det gäller huvuddelägare och de undantag som finns. Men att förneka att förmögenhetsskatten har en fördelningspolitisk dimension är att föra resonemanget på tok för långt.
Låt mig säga följande. Ju mer jag debatterar förmögenhetsskatten, desto mer övertygad blir jag om att regeringen är inne på helt rätt spår, nämligen att förändringar i skattesystemet, inklusive utvärdering av hur kapitalbeskattningen fungerar, måste ske i
ett
sammanhang. Jag kan lugna interpellanten och meddebattörerna genom att säga att vi är i full färd med att förbereda den samlade översyn av skattesystemet som är nödvändig.
Ju längre jag har det här jobbet, desto mer övertygad blir jag om att det inte går att rycka ut enskilda skatter ur det helhetsperspektiv som man måste ha när man ska utforma skattepolitiken. Den ena kampanjen efter den andra dras. Det är bara att öppna vilken tidning man vill, och man kan välja ut den skatt som för dagen är aktuell. Detta måste en ansvarsfull regering stå emot, och det tänker den socialdemokratiska regeringen göra. När vi förbereder en samlad översyn ska vi naturligtvis också titta på hur förmögenhetsskatten fungerar i praktiken.
Anf. 35 Ulf Sjösten (M)
Fru talman! Näringslivet har insett - och det är kanske inte så konstigt - Skattebasutredningen insåg, vilket vi tidigare talat om, Etikkommissionen insåg och Skatteverkets generaldirektör inser uppenbarligen, liksom för övrigt många svenskar i dag gör, att förmögenhetsskatten är destruktiv till sin karaktär. Den bestraffar det slags beteende som är eftersträvansvärt - att det ska löna sig för den enskilde att anstränga sig och ta ansvar för sin framtida trygghet genom att bygga upp ett eget kapital helt privat eller i näringsverksamhet.
Mot alla valida argument som förs fram och som har förts fram, inte minst i den här kammaren, upprepar Socialdemokraterna och finansministern att förmögenhetsskatten fortfarande är fördelningspolitiskt och statsfinansiellt viktig. Det klingar alltmer ihåligt.
Min fråga, fru talman, tusenmiljardersfrågan, är: Varför fortsätter den svenska regeringen, Socialdemokraterna med stöd av Vänsterpartiet och Miljöpartiet, att administrera en skatt som driver kapital ur landet och missgynnar kapitalbildning, riskvillighet, investeringar, nya företag och nya jobb, något som Sverige, fru talman, så innerligt väl behöver just nu?
Jag ställde en fråga också i mitt inledningsanförande om ökningen av intäkterna från förmögenhetsskatten i 2006 års budget. Var kommer de pengarna ifrån, Pär Nuder?
Anf. 36 Anne-Marie Pålsson (M)
Fru talman! Finansministern slingrar sig skickligt undan det frågan egentligen gäller, i varje fall det min fråga gäller. Det är alltså principerna för skatt, om ett skattesystem måste vara baserat på principer som uppfattas som legitima och korrekta för att det ska åtnjuta förtroende hos allmänheten. Förmögenhetsskatten är inte en sådan skatt - den är totalt principlös. Den slår snett, den är godtycklig och den svarar inte på något sätt upp mot de fördelningspolitiska ambitioner som man har sagt sig företräda.
I själva verket kan man säga att förmögenhetsskatten är en skatt för 60- och 70-åringar, möjligtvis också 50-åringar, precis som värnskatten är en skatt för 50- och 60-åringar. Det är ingen slump att det ser ut på det viset, fru talman. Det beror helt enkelt på att när man är i 50-60-årsåldern står man på toppen av sin ekonomiska förmåga här i livet. Då är inkomsterna som störst och förmögenheten som störst. I normala fall brukar både det och det andra sjunka med tiden, men så ser det ut. Då är det klart att nästa fråga blir: Är det rimligt att beskatta vissa ålderskategorier på det där sättet?
Finansministern sade att man skulle se över skattesystemet. Jag tycker att det är utmärkt. Låt mig få skicka några tips till finansministern - hoppas att han lyssnar lydigt på detta.
Varför inte införa en likviditetsprincip i svensk beskattning? Det är en gammal, god och hederlig princip som säger att skatt ska betalas när det finns pengar att betala skatten, det vill säga att när mer ekonomiska medel uppstår utgår förmögenhetsskatt. Däremot kan man betala skatt när man avyttrar tillgångar i den mån det har uppstått realisationsvinst på detta. Möjligen kan man säga att vi kan införa en förmågeprincip, en gammal god socialdemokratisk princip för beskattning, det vill säga att de som har störst förmåga betalar mer och de som har minst förmåga betalar lite mindre. Då tror jag att vi skulle komma ett stort steg på vägen. Men glöm inte bort likviditetsprincipen, finansministern, för den är viktig.
Anf. 37 Gunnar Andrén (Fp)
Fru talman! Det är alltid ett nöje att debattera med finansministern. Det ger ständigt upphov till nya infallsvinklar.
Finansministern sade att vi är i full färd med att reformera skattesystemet. Då frågar sig en vän av ordning: Vem är "vi"? Är det finansministern? Är det ordföranden i Socialdemokraternas särskilda skatteutredning där ingen annan har insyn? Eller är det möjligen den koalition eller kartell man har tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet? Alltså kan "vi" vara väldigt många. Jag skulle gärna vilja veta vem "vi" är i det här fallet.
Förmögenhetsskatten är en väldigt ideologisk skatt. Jag noterade att när statsministern var på turné i Södermanland för att titta på olika fastigheter förklarade han i affärstidningen Dagens Industri att förmögenhetsskatten nog skulle komma att kunna avskaffas så småningom. Av detta statsministerns yttrande märker man ingenting i dag över huvud taget. Men det är inte så konstigt att finansministern förbigår detta, för han förbigår också uttalandet från chefen för Skatteverket om lotterimässiga skatter med total tystnad.
Sedan detta att det går bättre och bättre för Sverige, trots förmögenhetsskatten. Det är ett väldigt intressant argument att ständigt och jämt jämföra med andra länder. Det är finansministern mycket bra på. Men man måste jämföra med hur det vore om man inte hade haft den här skatten. Hur hade det då gått för Sverige? Hade så många företag flyttat ur landet? Det är det som är den relevanta frågan. Om finansministern kan svara att det hade flyttat lika många även om vi inte haft den skatten kvar hittar jag ett bra argument att ha förmögenhetsskatten kvar. Annars är det tvärtom.
Anf. 38 Per Landgren (Kd)
Fru talman! När finansministern var ny på posten som finansminister interpellerade jag angående bland annat grundsynen, om ett skattesystem ska vara legitimt eller inte. Finansministern hade nämnt i en intervju i Svenska Dagbladet något om just legitimitetsbegreppet.
Då efterlyste jag en samlad översyn, frågade om det var en sådan på gång. Nu ett år efteråt kommer det. Att se saker och ting i sitt sammanhang är bra, men det tar så förfärligt lång tid. Om förmögenhetsskatten - tro inte att det handlar om en skatt på förmögenhet; det är en godtycklig skatt på valda tillgångar - är skadlig och har varit det under överskådlig tid är det bråttom. Vi har ett progressivt skattesystem i Sverige. Vi har ett högt skattetryck, alldeles för högt. Samtidigt vill jag säga att det är viktigt med skatter för den gemensamma välfärden, för det gemensamma bästa. Men skatterna måste vara legitima. De ska inte bara upplevas som legitima, utan människor ska känna att skatterna är rättvisa.
En översyn är bra, men det tar alldeles för lång tid. Det skadar Sverige när det tar så lång tid. Man kan bara titta på de stora familjerna och företagen Rausing, Kamprad etcetera. Vad hade inte det kunnat betyda för Sverige om de hade haft kvar sina företag med sätena kvar i Sverige, med satsningar och fonderingar och allt vad det innebär? En rad företag har ju styckats på grund av förmögenhetsskatten, kanske ännu mer på grund av arvsskatten tidigare. Nu äntligen är den skatten borttagen. Men tågordningen blev felaktig. Förmögenhetsskatten ska tas bort före arvs- och gåvoskatten. När arvs- och gåvoskatten är borta är möjligheterna nu ännu större att planera bort förmögenhetsskatten. Det är fel tänkt.
Anf. 39 Pär Nuder (S)
Fru talman! Jag tror att vi kommer att diskutera förmögenhetsskatten intensivt under det kommande året. Jag tror också att det finns skäl att inskärpa argumenteringen kring förmögenhetsskattens statsfinansiella betydelse. Jag noterar, fru talman, att ingen ifrågasatte det jag beskrev om förmögenhetsskatten, hur den fördelningspolitiskt betalas - av den stora merparten av höginkomsttagarna, dem med de högsta inkomsterna. Därom är vi uppenbarligen överens, och det tackar jag för.
Låt mig ändå blicka framåt och ta fasta på det som Gunnar Andrén sade. Jag tror nämligen att det var av stort värde för Sverige det som åstadkoms för 15 år sedan, den stora skattereformen över blockgränser, där Socialdemokraterna och Folkpartiet var de ledande bärarna av skattereformen. Får den socialdemokratiska regeringen förnyat förtroende kommer vi att bjuda in riksdagens partier omedelbart efter valet till att ingå i en parlamentarisk översyn av skattesystemet för att så tidigt som det bara går under mandatperioden försöka upprepa den bravad som vi socialdemokrater och Folkpartiet liberalerna åstadkom för 15 år sedan, nämligen en bred reformering av skattesystemet. Det skulle ytterligare stärka Sveriges konkurrenskraft, som i och för sig är väldigt stark redan i dag. Men det vore bra för Sverige. Fram till dess tror jag emellertid att den skattepolitiska debatten kommer att vara tämligen intensiv. Jag hoppas att vi även efter valet kan samsas om en skattereform för landets bästa.
Anf. 40 Ulf Sjösten (M)
Fru talman! Förmögenhetsskatten fungerar som en taggtråd i samhällsekonomin och hindrar företag från att växa. Den slår direkt mot den ekonomiska tillväxten, vilket i förlängningen gör oss alla något fattigare. På vilket sätt kan det vara fördelningspolitiskt rimligt och vettigt?
Som tidigare har sagts här är det alltfler länder inom EU som överger förmögenhetsskatten. Bland OECD:s 30 medlemmar finns den skatten kvar i åtta länder. Under 1990-talet avskaffades den i Danmark, Tyskland, Nederländerna och Österrike.
Förmögenhetsskatten tas ut oavsett om förmögenheten genererar löpande inkomster eller ej. Detta strider mot en grundläggande princip i svensk beskattning, nämligen att man inte ska beskatta något förrän skattebasen gett pengar att betala skatten med.
Fru talman! Jag vill återkomma till den fråga som jag har ställt till finansministern vid två tillfällen. Det gäller alltså ökningen av intäkterna från förmögenhetsskatten inför budgeten 2006. Var kommer de pengarna ifrån, Pär Nuder? Pär Nuder har ett inlägg kvar, och jag ser fram emot ett svar på min fråga.
Förmögenhetsskattens orimliga konsekvenser visar sig också allt tydligare på nya sätt, nu senast i form av att arbetande kapital i företag förmögenhetsbeskattas. Det har i medierna benämnts lex Uggla. Denna beskattning är ytterligare ett incitament för företag och kapital att flytta från Sverige. Vad avser ni i regeringen att göra åt just detta missförhållande?
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.