förmögenhetsskatten
Interpellation 2003/04:523 av Andersson, Magdalena (m)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2004-05-19
- Anmäld
- 2004-05-19
- Besvarad
- 2004-06-14
- Sista svarsdatum
- 2004-06-16
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 19 maj
Interpellation 2003/04:523
av Magdalena Andersson (m) till finansminister Bosse Ringholm om förmögenhetsskattenFörmögenhetsskattens skadliga verkningar på många enskilda personer har stötts och blötts under en längre tid. Under tiden har regeringens passivitet drivit vanliga, hederliga och skötsamma människor från hus och hem.
Vem är förmögen i vårt land? Änkan med ett hus vid kusten eller på en annan attraktiv plats? Den sparsamme som under ett helt liv har lyckats med att samla ihop 2 miljoner kronor? Eller den som äger tillgångar på flera hundra miljoner kronor men placerat dem i skattefria tillgångar?
Det finns många skäl, med avseende på enskilda individer, att avskaffa den skatt som fått allt kraftigare kritik, som exempel kan nämnas att
- den är orättvis, såtillvida att mycket förmögna personer är befriade från skatten eller klarar att skatteplanera, medan de som vanligtvis kallas "vanligt folk" tvingas betala förmögenhetsskatt på sina villor
- skatten ur ett jämställdhetsperspektiv är obegriplig med inslaget av sambeskattning av förmögenhet i den annars så "jämställda" lagstiftningen
- skatten med sitt differentierade fribelopp innebär att den som blir änka eller änkling drabbas av en kraftigt höjd förmögenhetsskatt.
I vår omvärld har de flesta andra länderna avskaffat förmögenhetsskatten. De har insett vilka skadeverkningar den har och att avgränsningsproblemen är betydande. De fåtal som fortfarande har den kvar beskattar inte tillgångarna lika hårt, i synnerhet inte små förmögenheter.
Under senare tid har flera oberoende röster höjts för ett avskaffande av skatten. Den förtroendekommission som letts av Erik Åsbrink föreslår nu att förmögenhetsskatten avskaffas. "Vi anser att det inte är rimligt att skattesystemet gynnar vissa ägare och missgynnar andra. Vi vill att skattesystemet är neutralt, och det är det inte idag", sade Erik Åsbrink när han presenterade Förtroendekommissionens förslag.
Därutöver kan nämnas Skatteverkets särskilda yttrande till Egendomsskattekommittén: "Förmögenhetsskatten bör slopas helt eftersom föreslagna lösningar är otillräckliga för att komma till rätta med de snedvridningar och andra störande effekter som dagens förmögenhetslagstiftning ger upphov till."
Förmögenhetsskatten fungerar för de allra flesta människor som en extra fastighetsskatt. Duktiga och flitiga människor som sparat och amorterat ned sina villalån drabbas dubbelt. Inte sällan @ tvärtom alltför ofta @ är det pensionärer som råkar illa ut. Personer med högst normala inkomster. Varför ska dessa människor som valt att betala sina hus @ "man ska göra rätt för sig" @ som avstått semesterresor, restaurangbesök och annat drabbas extra hårt?
Med anledning av ovanstående vill jag fråga finansministern följande:
1.Avser finansministern att följa Förtroendekommissionens och Skatteverkets råd?
2.Vilka åtgärder avser finansministern att vidta för att avskaffa förmögenhetsskatten?
Debatt
(15 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2003/04:523
Webb-tv: förmögenhetsskatten
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2003/04:127 Måndagen den 14 juniProtokoll 2003/04:127 24 § Svar på interpellationerna 2003/04:523, 524 och 525 om förmögenhetsskatten
Protokoll från debatten
Anf. 125 Bosse Ringholm (S)
Herr talman! Magdalena Andersson, Ulf Sjösten och Inger René har ställt olika frågor till mig om förmögenhetsskatten.
Magdalena Andersson har frågat dels om jag avser att följa de råd som Förtroendekommissionen och Skatteverket har gett om förmögenhetsskatten, dels vilka åtgärder jag avser att vidta för att avskaffa den.
Ulf Sjösten har frågat vilka åtgärder jag avser att vidta för att lätta den ekonomiska börda som förmögenhetsskatten innebär för många egnahemsägare.
Inger René, slutligen, har frågat dels vilka initiativ jag kommer att vidta för att följa statsministerns uttalande om förmögenhetsskatten, dels vilka åtgärder jag kommer att vidta för att den ska kunna avskaffas.
Jag avser att besvara interpellationerna i ett sammanhang.
Jag börjar med frågan om förmögenhetsbeskattningen av småhus. Som Ulf Sjösten påpekar svarar småhus för permanentboende för ungefär en fjärdedel av de tillgångar som förmögenhetsbeskattas. Med tanke på att småhus utgör den överlägset största tillgången för hushållen anser jag inte att siffran i sig är särskilt anmärkningsvärd. En annan sak är att kombinationen av fastighetsskatt och förmögenhetsskatt kan utgöra ett problem för hushåll med låga inkomster i områden där fastighetspriserna stigit kraftigt. Regeringen har därför vidtagit en rad åtgärder för att lindra boendeskatterna, i synnerhet för dem med låga inkomster. Som en följd av de stigande taxeringsvärdena har fribeloppen i förmögenhetsbeskattningen höjts vid två tillfällen under de senaste åren. Utan dessa höjningar hade ca 550 000 småhusägare betalat förmögenhetsskatt i stället för dagens ca 190 000. Som bekant finns det sedan år 2001 en begränsningsregel för fastighetsskatten. Från och med i år har den lagen kompletterats med en motsvarande begränsningsregel för förmögenhetsskatten. Regeln innebär att den som tillgodoräknas skattereduktion för fastighetsskatten, och som betalar förmögenhetsskatt, även ska kunna tillgodoräknas motsvarande skattereduktion för den del av förmögenhetsskatten som belöper på permanentbostaden. Enligt Finansdepartementets beräkningar kommer ca 20 000 personer att tillgodoräknas skattereduktion för förmögenhetsskatt.
Jag följer naturligtvis utvecklingen noga när det gäller beskattningen av boendet. För närvarande är jag emellertid inte beredd att föreslå några ytterligare förändringar.
Beträffande övriga frågor kan jag egentligen inte säga mer i dag än det jag sade i ett interpellationssvar till Ulf Sjösten så sent som den 20 april i år - för två månader sedan - nämligen att regeringen avser att återkomma med förslag om förmögenhetsskatten i samband med budgetpropositionen i höst.
Anf. 126 Magdalena Andersson (M)
Herr talman! Förmögenhetsskatten i vårt land är 1,5 % för den del av den skattepliktiga förmögenheten som är över 1 ½ miljon kronor för ensamstående och 2 miljoner för gifta. Den självständighet som vi är så stolta över att vi har i vårt land försvinner alltså helt plötsligt. Det individuella ägandet försvinner för den som gifter sig. Man är inte längre två individer utan man sambeskattas i stället.
Men det räcker inte med det. Det gäller för den som är gift eller har barn tillsammans med den som man lever ihop med. De som inte är gifta med varandra utan som väljer att vara sambo i stället och som inte har gemensamma barn - de sambeskattas inte! De är fortfarande två åtskilda individer med egna liv och egna ekonomier.
Om man gör tankeexperimentet att två sambor som inte har gemensamma barn väljer att gifta sig eller får barn tillsammans är den förmögenhet som de har inte längre deras enskilda förmögenhet. Då sambeskattas de. Då får de en förmögenhetsskatt som ökar med upp till 15 000 kr om året eftersom den skattefria delen av förmögenheten sjunker från 3 till 2 miljoner.
Det betyder att människor som väljer att gifta sig med varandra får räkna med att betala uppemot 1 250 kr i månaden i förmögenhetsskatt för att de valde att gifta sig i stället för att vara sambor eller för att de valde att få barn tillsammans med varandra i stället för att ha med sig barn från någon annan kull. Detta tycker jag är direkt skamligt.
Man kan fråga: Ska samhället verkligen ha i uppgift att på detta sätt göra ett avståndstagande mot själva äktenskapet, att man inte ser äktenskapet som något som man ska vara särskilt rädd om utan att det i stället ska kosta att vara gift? Nej, så ska det naturligtvis inte vara. En modern människa som lever i detta sekel måste inse att det är förhistoria att sambeskatta två individer på detta sätt. Alltså: Vanliga inkomster sambeskattas inte, men förmögenheter sambeskattas. Då är du inte längre en individ i Sverige.
Skatteverket i Solna säger att förmögenhetsskatten är godtycklig. Den är inte jämställd, och den är möjlig att manipulera.
Man kan göra som jag gjorde i min interpellation, nämligen fundera på vem som egentligen är förmögen i Sverige. Jag har tittat i Norstedts svenska ordbok. Där står det att den som är förmögen är en person som är väl försedd med ekonomiska tillgångar som medger en bekväm tillvaro. Enligt samma ordbok är en förmögenhet en större mängd av ekonomiska tillgångar.
Men, herr talman, i vårt land belönas den som skatteplanerar. Den som är sambo i stället för gift belönas. Den som inte skatteplanerar får betala. Den som gifter sig i stället för att vara sambo får betala.
Finansministern har i interpellationssvaret inte svarat på mina frågor, men jag har några andra frågor som jag kan ställa i stället.
Anser finansministern att den änka som bor i ett attraktivt bostadsområde är en förmögen person även om hon inte har några realiserbara tillgångar förutom sitt hus? Anser finansministern att förmögenhetsskatten är en rättvis och jämlik skatt? Anser finansministern att samhället ska uppmuntra samboende i stället för äktenskap?
Anf. 127 Ulf Sjösten (M)
Herr talman! Förmögenhetsskattens vara eller inte vara har varit i politikens fokus under våren. Som det tidigare har sagts i debatten råder det i dag en relativt stor enighet om förmögenhetsskattens skadliga effekter för god utveckling och tillväxt i Sverige och vikten av att ta bort den orättvisa och lotteribetonade skatten.
Skiftande signaler med stor spännvidd har skapat många frågetecken kring regeringens inställning till förmögenhetsskattens fortsatta existens.
Finansministern har tidigare hänvisat till förhandlingarna med stödpartierna Vänsterpartiet och Miljöpartiet som i varje fall en del av orsaken till att förmögenhetsskatten, som är skadlig för tillväxt och utveckling i vårt land, fortfarande biter sig kvar i det svenska skattesystemet.
Herr talman! Man kan förstå att förhandlingar sker och att saker och ting utreds. Men den här skatten är farlig, och den tar betydligt mer än den ger. Få förstår i dag varför den över huvud taget kom till.
Som tidigare sagts är egnahemsägare, småhusägare, särskilt utsatta för denna skatt när den kombineras med fastighetsskatten.
De sammanställningar som riksdagens utredningstjänst, RUT, har gjort visar att förmögenhetsskatten till betydande del tas ut på det egna boendet och att människor med begränsade förmögenheter i större utsträckning betalar förmögenhetsskatt på småhus för permanentboende.
Herr talman! Finansministern säger i svaret på min interpellation att dessa siffror i sig inte är speciellt anmärkningsvärda. För dem som drabbas är de inte bara anmärkningsvärda och svåra att förstå utan också ytterst plågsamma. Det kan jag försäkra.
En annan aspekt är att samtidigt som vi bejakar turism i olika former avfolkar vi med denna skatt delar av vårt land, framför allt kustsamhällen med fastigheter som är högt taxerade, och försvårar därigenom en aktiv turistnäring. För mig som västsvensk är detta givetvis speciellt aktuellt med den bohuslänska kusten.
Finansministern nämner också den begränsningsregel för fastighetsskatt som tillkom 2001. Faktum är att fastighetsskatten och förmögenhetsskatten i kombination fortfarande slår mycket hårt framför allt mot människor som har fastigheter med höga taxeringsvärden. Det har inte förändrats.
Det har lappats och lagats i ett sjukt system, där den enda boten är att ta bort det onda. Och i det här fallet är det onda förmögenhetsskatten.
Socialdemokraterna och deras stödpartier tycks ha stora problem när det gäller många frågor, inte minst förmögenhetsskattens vara eller inte vara. Den obeslutsamhet som vi nu tyvärr har vant oss vid skadar landet och är en faktor som hindrar tillväxt och utveckling i Sverige, något som vårt land så innerligt väl behöver just i dessa dagar.
Varför fortsätter den svenska regeringen att administrera en skatt som driver kapital ur landet och missgynnar kapitalbildning, riskvillighet, investeringar, nyföretagande och missgynnar vanliga egnahemsägare och gynnar dem som är riktigt rika och har bäst möjligheter att tillse att de slipper skatten?
Vad är egentligen anledningen till att förmögenhetsskatten fortfarande är kvar, Bosse Ringholm?
Anf. 128 Inger René (M)
Herr talman! Det hör till att man ska tacka för svaret. Men det är litet svårt den här gången eftersom jag praktiskt taget inte har fått något svar. Jag får i stället tacka finansministern för att han faktiskt är här, och kanske särskilt nu, när det finns annat som drar, inte minst i TV-sammanhang, än en interpellationsdebatt.
Mina frågor handlade bland annat om statsministerns uttalande att det tyvärr finns ett inslag i förmögenhetsskatten som gör att den börjar bli frivillig. Utifrån detta drar statsministern slutsatsen att det är värt att reflektera över om förmögenhetsskatten över huvud taget ska finnas kvar.
Min ena fråga utifrån detta är om finansministern delar statsministerns uppfattning. Den andra frågan handlar om vilka åtgärder finansministern tänker vidta för att förmögenhetsskatten ska avskaffas.
Men detta vill finansministern alltså inte diskutera. Låt oss då i stället tala om grunden för ett sunt skatteuttag, nämligen frågor om rättvisa och solidaritet.
Tycker finansministern att det är rättvist och solidariskt att inte mycket rika människor behöver betala förmögenhetsskatt eller att personer med ett enskilt aktieinnehav som motsvarar minst 25 % av bolagets röstvärde inte betalar förmögenhetsskatt? Är det rättvist och solidariskt?
Är det rättvist och solidariskt att jordbruk och jordbruksfastigheter är undantagna från förmögenhetsskatt? Det gör att det i dag finns en och annan som inte avser att leva på sitt jordbruk men som genom detta ägande slipper förmögenhetsskatt. Är det rättvist om man nu jämför med till exempel fiskaren i Bohuslän som får betala fastighetsskatt och förmögenhetsskatt för sitt strandnära boende? Är det rättvisa?
Är det rättvist och solidariskt att människor med kunskaper och tillgång till expertis har oändligt mycket lättare att klara sig undan förmögenhetsskatten än den som saknar denna expertis?
Är det rättvist och solidariskt, finansministern, att ha en förmögenhetsskatt som inte besvärar höginkomsttagare men som är en extra bestraffning av egnahems- och sommarstugeägare?
Många, inte minst i min valkrets Bohuslän, berättar om en känsla av maktlöshet, en ekonomisk strypsnara som dras åt liknande den spanska garrotteringen, som jag har fått som ett exempel.
Är det rättvist och solidariskt att de ekonomiska förhållandena för jämförbara familjer, familjer av samma struktur och med samma inkomstläge, blir så olika beroende på var i Sverige man bor - detta beroende på boendeskatter? Jag skulle gärna vilja höra finansministerns synpunkter på rättvisa och solidaritet när det gäller dessa beskattningsfrågor.
Anf. 129 Gunnar Andrén (Fp)
Herr talman! Jag beklagar att jag sent anmälde mig till debatten, men jag var på ett intressant seminarium anordnat av RUT - allas vårt RUT, riksdagens utredningstjänst - som handlade om något så oerhört intressant som den kommunala skatteutjämningen, skatteutjämningen mellan kommuner och landsting. RUT är ju något som vi alla numera litar på. Inte minst både socialdemokrater och moderater har god anledning att luta sig mot denna utmärkta institution här inom riksdagen.
Låt mig dock gå vidare till interpellationerna och säga att det alltid är lika trevligt att debattera med statsrådet Ringholm om de här sakerna. Jag skulle vilja börja med det ideologiska och fråga: Är förmögenhetsskatten en bra skatt enligt principen skatt efter bärkraft?
Våra två partier är eniga om att den grundläggande principen för all beskattning är att vi ska ha skatt efter bärkraft. Men utvecklingen har gått dithän att det är som flera av mina vänner från Moderaterna här talat om, nämligen att just förmögenhetsskatten har blivit ett lotteri. Generaldirektören för det tidigare Riksskatteverket säger att förmögenhetsskatten har blivit en frivillig skatt.
Det har flyttats så oerhört stora summor utanför detta land - 500 miljarder visar en utredning för två år sedan från dåvarande Riksskatteverket - att man inte längre kan säga att det finns någon rättvisa i denna skatt.
Tidigare har vi hört finansministern säga att det ändå är så att den översta kvartilen kanske betalar bortemot 90 % av den förmögenhetsskatt som nu betalas in. Då skulle man kunna tycka att detta är en god sak. Men problemet är att det inom denna kvartil, och även inom andra kvartiler, för enskilda individer blir fruktansvärt orättvist. Många människor känner sig plågade framför allt av det som tagits upp här, nämligen av att en så stor del av förmögenhetsskatten kommer från höjda taxeringsvärden. Det gör att det finns en rent social sida i detta. Människor känner inte längre att, som Gunnar Sträng så väl uttryckte det, villaägarna ska vara en del av vårt folk.
Alltför många känner sig otroligt pressade. Man kan inte påverka den egna förmögenhetsskatten. Det är andra som påverkar den genom att de flyttar in.
Är det inte så orimliga effekter för ett fåtal människor att detta är en grund för att man måste göra någonting mera radikalt än de i och för sig goda åtgärder som statsrådet vidtagit här? Det finns ett systemfel i hela förmögenhetsskattedebatten. Det visar också det som hänt under våren. Det gäller då inte bara statsministerns uttalande om att den här skatten kanske borde avskaffas. I skatteutskottet, där Ulf Sjösten och jag sitter med, har vi under våren hört att förmögenhetsskatten är en alldeles lysande skatt. I Skattebasutredningen talar en annan utmärkt socialdemokrat om denna skatt som en alldeles utmärkt skatt. Egendomsskattekommittén har, tror jag, just i dag sagt - men det har kanske inte kommit ut ännu - att det måste vara nya regler för vissa delar på förmögenhetssidan. På något sätt blir det hela alldeles orimligt.
Jag får väl återkomma till detta i nästa inlägg men vill nu bara fråga: Tycker statsrådet att den här skatten uppfyller de krav på skatt efter bärkraft som folkpartister, liberaler och socialdemokrater i årtionden har varit eniga om?
Anf. 130 Bosse Ringholm (S)
Herr talman! Svensk ekonomi har under de tio senaste åren, efter regeringsskiftet 1994, utvecklats snabbare än ekonomin i övriga EU-länder. Många av dessa övriga EU-länder har inte någon förmögenhetsskatt, och de har inte alls haft en lika god utveckling. Av det drar jag inte slutsatsen att det finns ett sådant oavvisligt samband men är kanske något förvånad över den enorma vikt som interpellanterna lägger vid förmögenhetsskatten, som omfattar några få miljarder kronor i vår ekonomi om drygt 2 300 miljarder. Jag tror inte att man ska överdriva förmögenhetsskattens vikt och roll i hela vår ekonomi, utan det handlar kanske om helt andra proportioner.
Dessutom tror jag att interpellanterna är väl medvetna om att det, naturligtvis, finns en del skönhetsfläckar och problem med förmögenhetsskatten. Det är därför som regeringen för ett par år sedan tillsatte en särskild utredning, Egendomsskattekommittén, som tittat närmare på både förmögenhetsskatten och arvs- och gåvoskatten men också på en del andra av våra skatter.
Regeringen har också, vilket jag har redovisat i mitt interpellationssvar, vidtagit en rad åtgärder för att säkerställa förmögenhetsskatten och fastighetsskatten just för att se till att få bort en del av de svårigheter som funnits. Framför allt har regeringen där sett till att personer med låga inkomster via begränsningsregler, ändrade förmögenhetsskatteregler och annat har fått bättre villkor.
Det är kanske också något märkligt att interpellanterna hävdar att hundratals miljarder kronor försvinner ut ur landet på grund av denna förmögenhetsskatt, som de själva säger egentligen inte betalas av de rika människorna utan betalas av andra med betydligt mindre inkomster. Argumentationen verkar inte hänga ihop på något sätt.
Om det nu försvinner väldigt mycket kapital utomlands därför att man är rädd för att de som har höga inkomster tvingas betala så oerhört mycket i förmögenhetsskatt borde logiken egentligen vara en annan. Jag tror att man ska värdera förmögenhetsskatten på det sättet att den inte har den enorma betydelse som dess vedersakare ofta framför.
Det finns skäl att göra ändringar både nu och i framtiden. Det är därför som vi noga ska titta på Egendomsskattekommitténs olika förslag. Jag kan bara konstatera att jag inte har hört ett enda argument som inte förts fram förr i diskussionen här i kammaren och i andra sammanhang. Det visar kanske att fantasilösheten präglar interpellationerna mer än någon form av konstruktiva idéer om hur vi kan utveckla vårt skattesystem.
Det råder ingen tvekan om att den som i dag har ett småhus aldrig har haft så låga kapitalkostnader för sitt boende som nu. Det måste man också väga in i bilden. Det är faktiskt så att den som har betalat av sina lån och den som har mycket låga lån inte har några kostnader alls eller mycket låga kostnader. Även den som har relativt omfattande lån har lägre kapitalkostnader än som varit fallet på många många år genom den utomordentligt låga räntenivå som vi för närvarande har. Detta har betytt väldigt mycket mer än skatterna för att sänka boendekostnaderna. Det har ingen av interpellanterna velat upptäcka eller ens vågat nämna i debatten. Jag kan förstå det politiska syftet - den godbiten vill man över huvud taget inte höra talas om.
Anf. 131 Magdalena Andersson (M)
Herr talman! Gunnar Andrén! Det är inte bara så att vi litar på RUT, utan vi vill också införa RUT - detta med hushållsnära tjänster. Frågan är bara om finansministern vill det.
Jag må säga, herr talman, att jag blir ganska förvånad när jag hör vår finansminister vara så häpen över att vi lägger sådan vikt vid några få miljarder. Om det var så vore det väl "ingen suck" för finansministern att biträda vår uppfattning och säga: Är det här så väldigt viktigt kan vi väl ta bort de där få miljarderna.
Jag tror att jag har växt upp under andra omständigheter än finansministern - i alla fall verkar det vara så när jag försöker förstå finansministerns inställning både till beloppet miljarder och till det här med skulder. Vi verkar skilja oss ganska markant från varandra.
Jag har fått lära mig att man alltid ska göra rätt för sig och aldrig sätta sig i skuld. Man ska heller inte köpa på avbetalning, för det lönar sig aldrig utan kostar bara mer. Lån kan tas till riktigt stora saker, men i övrigt gäller att spara före köp. Så har jag och många med mig levt, och så har väldigt många äldre människor gjort.
Man har köpt hus, man har tagit lån, man har betalat sina räntor och amorterat på sina lån därför att man har lärt sig att det är det man ska göra. Nu på ålderns höst har man i princip husen färdiga. Samtidigt har man försakat mängder med saker - semesterresor, nyare och större bil, allt annat som man kunde ha valt att lägga pengarna på. Men man har tyckt att det var viktigare att göra rätt för sig och att vara skuldfri. Jag förstår det resonemanget. Frågan är om finansministern gör det.
Men vad händer med de här människorna? Helt plötsligt har de fått veta att de är förmögna, inte för att de själva någonsin har haft den uppfattningen men för att samhället säger det. De bor i ett hus i ett attraktivt område som har fått ett högt taxeringsvärde. De har betalat av det mesta på sin skuld, och då ska de betala förmögenhetsskatt. De har fått en förmögenhet, men det är bara på papper. Alla har påpekat detta. Det går inte att skicka in två fönster för att betala skatten. Inte förrän huset är sålt finns det några tillgångar över huvud taget.
Herr talman! Det samhälle som vill straffa människor som vill leva ärligt och göra rätt för sig och som tycker precis så som vår statsminister en gång sade - den som är satt i skuld är icke fri - är väl ett väldigt underligt samhälle. Människor som inte vill sitta i skuld bestraffas i dag. Men de som bor i hyreslägenhet, köper en ny bil vart och vartannat år och åker på utlandssemester, unnar sig av livets goda, köper en ny TV med de allra senaste finesserna på lån, har inga pengar på banken, för de har levt upp sina tillgångar, behöver inte betala någon extraskatt. De har levt upp sina pengar, och de behöver inte betala någon förmögenhetsskatt. De som har sparat och försökt göra rätt för sig måste göra det.
Vilken familj borde samhället enligt finansministerns uppfattning stödja och stötta? Vilken familj är den som är ett gott föredöme? Jag är klar över min uppfattning. Jag tror fortfarande att det är värdefullt att leva efter moralen i den gamla Lyckoslantens Spara och Slösa. Om det är också finansministerns uppfattning borde förmögenhetsskatten avskaffas.
Anf. 132 Ulf Sjösten (M)
Herr talman! Jag kan konstatera att vi fortfarande inte har fått några svar på våra konkreta frågor. Bristen på fantasi gäller väl i så fall en tvåvägskommunikation i just den här debatten. Det tycker jag att man kan konstatera.
Bosse Ringholm undrar varför vi lägger så stor vikt vid förmögenhetsskatten och varför vi så gärna vill debattera med just honom om denna skatt.
Herr talman! Vi lägger stor vikt vid förmögenhetsskatten därför att dess konsekvenser är så allvarliga och kännbara för vanliga människor i detta vårt Sverige. Det är anledningen.
Inom EU överger alltfler länder förmögenhetsskatten. Bland OECD:s 30 medlemmar finns skatten kvar i 8 länder. Under 1990-talet avskaffades skatten i Danmark, Tyskland, Nederländerna och Österrike. Utredningsförslag finns om att slopa eller sänka förmögenhetsskatten även i Finland och Norge. Sverige är det land som tar ut den högsta skatten särskilt på små förmögenheter. Svenskar klassas snabbt som rika, som har nämnts tidigare i debatten, om man äger ett småhus. Detta gör att förmögenhetsskatten ofta utgör en extra fastighetsskatt. Som tidigare sagts betyder detta sammantaget att de som är riktigt rika slipper och har bäst möjlighet att undandra sig skatten, samtidigt som de som betalar skatten ofta är småhusägare som har varit flitiga och amorterat ned sina skulder utan att för den skull ha stora eller höga inkomster. Denna dubbelmoral har bidragit till en allmän uppluckring av skattemoralen som är besvärande. En oredovisad svart sektor i detta svenska samhälle som kanske uppgår till 150 miljarder kronor per år är givetvis ytterligare en försvårande faktor.
Förmögenhetsskatten tas ut oavsett om förmögenheten genererar löpande inkomster eller ej. Detta strider mot en grundläggande princip för svensk beskattning, nämligen att man inte ska beskatta något förrän skattebasen gett pengar att betala skatten med. Regeringen har uppenbarligen insett att den likviditetsdränering som skatten medför skapar problem för betydande grupper och har därför fortsatt lappandet och lagandet i ett obsolet system.
Herr talman! Eftersom den här frågan inte är ny och eftersom problemställningarna definitivt inte är nya undrar jag om landets finansminister har någon uppfattning - egen uppfattning, regeringens uppfattning eller regeringens och samarbetspartiernas uppfattning - om när den orättvisa, destruktiva och tillväxtfientliga förmögenhetsskatten kan försvinna från den svenska skattekartan.
Anf. 133 Inger René (M)
Herr talman! Finansministern sade att vi inte ska överdriva betydelsen av förmögenhetsskatten. Välkommen till Bohuslän, finansministern! Jag vågar påstå att det inte finns någon fråga som är så aktuell i min valkrets som förmögenhetsskatten. E 6:an slår under vissa månader, när den är på tapeten, möjligen den frågan. Annars slår frågan om förmögenhetsskatten alla andra frågor och har gjort det under de år som jag har suttit i riksdagen. Det beror på att människor faktiskt tvingas bort från sina bostäder. Det gäller den ursprungliga befolkningen. De har ingen glädje av att räntorna på lånen är låga i dag. De har bott i sina fastigheter sedan många generationer tillbaka. Det gäller fiskare och småbönder i havsbandet. De kan inte längre bo kvar i sina fastigheter. Detta är en enorm fråga, och den har, för att citera finansministern, enorm betydelse för alltför många människor. Det är en stor och besvärande fråga.
Välkommen till Bohuslän på vintern! Då kan man se att det inte lyser i många fastigheter i Fjällbacka, Hunnebo eller Grebbesta. Det är mörkt. Det i sin tur gör att det är svårt att leva upp till de förhoppningar som inte minst regeringen har när det gäller turism i de här landsändarna. Det här är en enormt stor och svår fråga i min valkrets och säkert i flera andra.
Jag fortsätter på temat rättvisa och solidaritet. Finansministern har inte svarat på mina frågor om det. Nästan 10 % av dem som har inkomster mellan 100 000 och 150 000 kr betalar förmögenhetsskatt. De har alltså en mycket måttlig inkomst, och på den betalar de drygt 8 000 kr i förmögenhetsskatt varje år. Det är naturligtvis uppgifter från RUT.
Det är ingen avancerad gissning att det här i stort sett gäller pensionärer. Av dem som har de högsta inkomsterna, över 800 000 kr per år, betalar runt 40 % förmögenhetsskatt. Man skulle kanske tro att för människor med de inkomsterna skulle det vara svårt att inte komma upp till en förmögenhet som är så stor att det skulle utgå skatt på den. Av till exempel regeringens 22 ledamöter, som ju ligger i det inkomstskicket, är det bara fyra som betalar förmögenhetsskatt. Det är fortfarande uppgifter från RUT och 2002 års siffror. Finansministern tillhör dem som har en förmögenhet som det utgår förmögenhetsskatt på. Av alla de andra 18 är det en som har köpt en jordbruksfastighet och därför "klarar sig", om jag säger så. Men alla de andra torde antagligen vara osedvanligt generösa eller ha planerat väldigt väl.
Är det rättvist och solidariskt, finansministern, att låginkomsttagare som pensionärer som inte kan planera bort en förmögenhet grundad på boende ska betala förmögenhetsskatt men inte planerande höginkomsttagare?
Anf. 134 Gunnar Andrén (Fp)
Herr talman! Jag tillhör också de goda skattebetalare som betalar en häftig förmögenhets- och fastighetsskatt - det ska jag gärna säga. Men det är inte det som jag tänker tala om.
Statsrådet säger att det finns skönhetsfläckar i förmögenhetsskatten. Jag tycker att det är ett felaktigt valt uttryck. Tyvärr är den solkig. Det är en bättre uttryck än skönhetsfläckar.
Om man har en tavla av Anders Zorn hängande hemma på väggen behöver man inte betala någon skatt eftersom den betraktas som ett bruksföremål. Men om man lägger tavlan i ett bankfack räknas det som en investering som man får betala skatt för. En sådan skatt fungerar bara inte.
Jag noterar att statsrådet än en gång undvek att svara på frågan: Borde man inte återinföra principen skatt efter bärkraft? Det är den centrala frågan i det här sammanhanget.
Vi har låga räntor nu. Det tycker jag är jättebra. Det är ganska låga nominella räntor i hela världen. Att vi har kunnat dra fördel av det är delvis en följd av den skattereform som Folkpartiet och Socialdemokraterna förtjänstfullt införde 1989-1990. Moderaterna var lite avvikande. De tyckte att man skulle gå ännu längre i den frågan.
Statsrådet sade att det är 20 000 människor som får tillgodoräkna sig skattereduktion för förmögenhetsskatt. Jag tycker att den siffran är förfärande, eftersom den är så hög. Den visar hur många människor som oroar sig över sin ekonomi och som inte riktigt klarar förmögenhetsskatten. Det finns ett systemfel i fastighets- och förmögenhetsbeskattningen när 20 000 människor måste ha särskilda skatteregler.
Anf. 135 Bosse Ringholm (S)
Herr talman! För några år sedan betalade ungefär 10 % av de svenska skattebetalarna förmögenhetsskatt. I dag betalar mindre än 5 % förmögenhetsskatt. Framför allt de grupper som det har talats om här - pensionärer, låginkomsttagare, fiskare, jordbrukare och andra med mycket små inkomster - har nytta av både begränsningsregeln i fastighetsskatten och begränsningsregeln i förmögenhetsskatten. Det är den som tjänar 100 000-150 000 kr som vi i första hand har tänkt på.
Gunnar Andrén beklagar att det är 20 000 personer som får en skattelättnad på det här sättet. Men jag tycker att det är bra att vi har kunnat hjälpa 20 000 personer. Jag har liten förståelse för att Gunnar Andrén beklagar det och tycker att det är fel att dessa 20 000 personer har fått denna skattelättnad.
Vi har ett skattesystem som bygger på principen om skatt efter bärkraft. Men det handlar inte bara om inkomstskatter, utan det handlar också om konsumtionsskatter. Den som väljer att konsumera mera under en period i livet och spara mindre betalar naturligtvis oerhört mycket mer skatt i form av exempelvis mervärdesskatt, men i andra skeden av livet betalar han eller hon kanske andra typer av skatter och kapitalskatter. Det utjämnas över livets olika skeden.
Det är klart att inget skattesystem är så exakt och så perfekt att det inte behöver göras justeringar i det. Därför har vi gjort stora justeringar under de senaste åren i inkomstskatterna.
Den socialdemokratiska regeringen har sänkt inkomstskatten med bortemot 60 miljarder kronor.
Den socialdemokratiska regeringen har sänkt skatten både på förmögenhet och på andra kapitalinkomster.
Den socialdemokratiska regeringen sänkte vid årsskiftet skatten för landets småföretagare.
Den socialdemokratiska regeringen såg vid årsskiftet till att förbättra villkoren för företagare att lämna över sitt arv, sitt kapital, sitt företag till en kommande generation. På så vis har den typen av företagsöverlåtelser underlättats.
Visst görs det ständigt justeringar i beskattningen till gagn för såväl individer och företag som olika intressenter i vårt skattesystem. Grundprincipen är naturligtvis skatt efter bärkraft och att skapa ett rättvist skattesystem. Men det finns alltid behov av översyner och justeringar, och det kommer säkert att ske också i samband med höstens budgetproposition.
Alla interpellanter har också fått ett tydligt svar på den punkten den här gången liksom förra gången, förrförra gången och gången dessförinnan. Vi kan nu se fram emot nya debatter om det här ämnet där den socialdemokratiska regeringen mycket tydligt visar sina ambitioner på det här området.
Anf. 136 Magdalena Andersson (M)
Herr talman! I landet Sverige belönas den som skatteplanerar. Den som är sambo i stället för att vara gift belönas. Den som inte skatteplanerar får betala. Den som gifter sig i stället för att vara sambo får betala. Den som lever upp alla sina pengar och har roligt belönas med finansministerns goda minne. Den som sparar och gör rätt för sig bestraffas.
Finansministern svarade inte på några av frågorna i alla våra interpellationer. Det är en finansminister utan egen uppfattning. Han tycker att vi är fantasilösa som pratar om detta.
Men Elisabet, som nu är änka och 86 år, måste lämna sitt hus för att hon inte klarar förmögenhetsskatten. Hon har inga pengar. Hon har bara huset som hon har bott i under 52 år. Så länge hon finns kommer vi att vara fantasilösa, kommer vi att ta upp och diskutera dessa frågor. Elisabet kommer inte att må bättre av det, men jag önskar faktiskt att finansministern någon vecka under sitt liv skulle må som Elisabet har gjort under de senaste sex månaderna då hon har vetat om att hon är tvungen att lämna sitt hem.
Herr talman! Jag fick inga svar på de frågor som jag ställde i min interpellation. I stället ställde jag några frågor i debatten: Är änkan som bor i ett attraktivt bostadsområde en förmögen person, även om hon inte har annat än huset? Är förmögenhetsskatten en rättvis skatt? Är det samhällets sak att uppmuntra samboförhållanden i stället för äktenskap? Är det rimligt att ha en skatt som driver pensionärer från deras hem?
Landets finansminister är talande tyst. Och, herr talman, jag är rädd för att vi kommer att återkomma i frågan.
Anf. 137 Ulf Sjösten (M)
Herr talman! Precis som föregående talare Magdalena Andersson kan jag också konstatera att det inte blir några svar från finansministern på de konkreta frågor som vi har ställt. Då kanske jag ska ge svaren själv.
Finansministern återkommer ofta till att varje skattesänkning ska finansieras, helst direkt och med stor omedelbarhet. Det har vi hört många gånger här i kammaren.
Svenskt Näringsliv har gjort ett räkneexempel om ifall strömmen av kapital som har "flyktat" från Sverige på grund av den orättvisa och lotteribetonade förmögenhetsskatten skulle vända tillbaka till Sverige. Då har man utgått ifrån att blott en tiondel av de "flyktade" 500 miljarderna - som för övrigt kanske uppgår till 1 000 miljarder enligt nya undersökningar - återvänder till Sverige. Den beräknade avkastningen på detta nya, friska riskkapital som kommer in i svenskt näringsliv är 7 %. Med 30 % i skatt på den avkastningen innebär det 1 miljard till statskassan.
Nyinvesteringar i näringslivet beräknas ge 25 000-30 000 nya jobb, vilket i sin tur skulle ge skatteintäkter på 5 miljarder. Avskaffandet av förmögenhetsskatten är därmed finansierat, och det blir en slant över, Bosse Ringholm. Gå till verket!
Anf. 138 Inger René (M)
Herr talman! Jag kommer att citera finansministern när flyttlassen går i Bohuslän. Finansministern sade: Den socialdemokratiska regeringen har tydligt visat sina ambitioner. Jag är rädd att det är ett uttalande som finansministern kommer att få äta upp några gånger.
Finansministern har inte heller svarat på mina frågor, så jag får göra det själv. Förmögenhetsskatten är varken rättvis eller solidarisk. Det inser också P.-O. Edin, partikamrat till finansministern. I Skattebasutredningens betänkande skriver han:
Det finns ingen annan skattebas som är så dominerad av undantag och nedsättningar. Den ger möjligheter för personer med starka resurser att helt lagligt skatteplanera för att undvika skatt. Skatterna är godtyckliga och orättvisa mellan olika grupper av hushåll.
P.-O. Edin uttryckte sig mycket tydligt på ett seminarium här i huset. Han sade: Alla som har stora förmögenheter är ju dumma som inte ser till att skatter försvinner. Förmögenhetsskatten ger bara utrymme för manipulation. Arvsskatten ligger i samma härad och kan planeras bort.
Finansministern borde och torde inse att det finns en stor risk att dagens förmögenhetsskatt gör det svårt för medborgare att känna lojalitet mot en stat som så gravt misshandlar sina medborgare. Det ger naturliga effekter på skattemoralen, och där är vi alla förlorare. Gör något, finansministern!
Anf. 139 Bosse Ringholm (S)
Herr talman! Jag är glad över att Gunnar Andrén går på seminarier som anordnas av riksdagens utredningstjänst. De har mycket att lära Gunnar Andrén och de moderata interpellanterna. Riksdagens utredningstjänst har ju nyligen kunnat konstatera att alla de borgerliga partierna har kraftigt underfinansierade budgetförslag och inte minst skatteförslag.
Det senaste exemplet på hur man kan använda dynamiska effekter för att göra skattereformer var en exempelsamling som vi hade i mångtal i början på 90-talet och som fördärvade svensk ekonomi för ett årtionde framöver. Om Moderaterna vill återuppväcka den dynamiken, kommer nog riksdagens utredningstjänst att få väldigt mycket arbete och behöva anordna många seminarier i fortsättningen. Men jag är glad att Gunnar Andrén i varje fall har ambitionen att lära sig någonting om hur man skapar stora underskott i sina budgetförslag som Folkpartiet bistår oss med.
Jag vet inte om det skulle tjäna mycket till att de moderata interpellanterna besöker samma typ av seminarier, eftersom de tycks mer vilja ägna sig åt dynamikens skattepolitik, det vill säga att någon annan ska finansiera det där. Ingen vet ju med säkerhet om det är 5, 300 eller 100 miljarder eller någonting annat som den så kallade kapitalflykten eller skatteflykten handlar om i Sverige. Men oavsett om det ena eller det andra är rätt - och ingen kan med säkerhet säga vilket belopp det handlar om - vet vi en sak, att just försöket att med dynamiska effekter betala skattereformer leder till växande budgetunderskott, växande statsskuld, höjda räntor, ökad arbetslöshet, eländes ekonomi. Det är Moderaterna mästare på, och det tror jag också att riksdagens utredningstjänst skulle kunna ordna en historisk ekonomisk kurs om speciellt för moderata interpellanter.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.