förhållandena för häktade personer i Sverige
Interpellation 2003/04:452 av Engström, Hillevi (m)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2004-04-27
- Anmäld
- 2004-04-27
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Svar fördröjt anmält
- 2004-05-11
- Sista svarsdatum
- 2004-05-11
- Besvarad
- 2004-05-18
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 27 april
Interpellation 2003/04:452
av Hillevi Engström (m) till justitieminister Thomas Bodström om förhållandena för häktade personer i SverigeEuroparådets kommissionär för mänskliga rättigheter, Alvaro Gil-Robles, har nyligen besökt Sverige. Enligt uppgifter i medierna riktar han skarp kritik mot förhållandena för häktade personer i Sverige. Han har i intervjuer sagt sig ha särskild skarp kritik mot förhållandena på Kronobergshäktet i Stockholm och säger: "Detta är inte mänskliga villkor. Det är dags att på allvar tänka över hur detta skall lösas".
Dessa förhållanden har även uppmärksammats vid flera tillfällen under året och bland annat diskuterats i riksdagen. Regeringen har i vårpropositionen aviserat att ytterligare 200 miljoner kronor ska fördelas till kriminalvården för utbyggnad av häkteskapaciteten. Men den kritik som framförs av kommissionären handlar om andra, mer allvarliga problem, än om kapaciteten i form av avsaknad av platser. Han pekar bland annat på följande problem:
- Häktade personer är inlåsta 23 av dygnets timmar.
- De är isolerade från andra även då detta inte är motiverat av utredningsskäl, advokat och personal undantagna.
- Besöksmöjligheterna är starkt begränsade.
- Rastgårdarnas utformning är som "hönsburar".
- De omfattas av "särskilda restriktioner" under lång tid med mera.
Ansvaret för den förda kriminalvårdspolitiken är regeringens och ytterst ansvarig för de missförhållanden som Sverige nu får av internationell kritik är justitieminister Thomas Bodström. Det är mycket angeläget att förtroendet och respekten för Sverige som nation och aktör för mänskliga rättigheter inte undergrävs globalt. Om regeringen i Sverige inte själv kan leva upp till kraven på mänskliga rättigheter minskar tilltron till vår förmåga att agera internationellt.
Jag vill ställa följande fråga till justitieministern:
Vilken strategi har justitieministern, på kort och lång sikt, för att åtgärda det som kritiken avser?
Debatt
(8 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2003/04:452
Webb-tv: förhållandena för häktade personer i Sverige
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2003/04:117 Tisdagen den 18 majProtokoll 2003/04:117 6 § Svar på interpellation 2003/04:452 om förhållandena för häktade personer i Sverige
Protokoll från debatten
Anf. 1 Thomas Bodström (S)
Fru talman! Lena Adelsohn Liljeroth har frågat mig om jag är beredd att aktivt verka för att de tre första visionsrummen inom kriminalvården kommer till stånd under hösten 2004.
Kriminellt umgänge och kriminella attityder och värderingar är några av de tyngst vägande faktorerna för återfall i brott. Det är därför mycket viktigt för de intagna att skapa positiva sociala nätverk. Förutom att detta ger ett alternativt umgänge innebär det också att kriminella attityder och värderingar ifrågasätts. De insatser som görs av frivilliga organisationer såsom exempelvis Kriminellas Revansch i Samhället, Riksförbundet Frivilliga Samhällsarbetare och många fler kan inte nog värderas i detta sammanhang. Deras verksamhet kan inte heller ersättas av myndigheters insatser. Det är därför mycket viktigt att sådana organisationer verkar på anstalter och häkten.
För att stimulera denna verksamhet har kriminalvården särskilda medel i sin budget för statsbidrag till organisationer inom kriminalvårdens område. Kriminalvården köper dessutom tjänster från flera av dessa organisationer. Således pågår ett förhållandevis omfattande samarbete med frivilliga organisationer som är till stor nytta för kriminalvårdens klienter. Det är förstås angeläget att samarbetet med frivilligorganisationer fortsätter att utvecklas.
Inom kriminalvårdens uppdrag ligger att utveckla verksamheten. Kriminalvården tar detta utvecklingsansvar bland annat genom att genomföra olika projekt och försöksverksamheter för att få kunskap om vad som fungerar bra och ska utvecklas och vad som inte fungerar bra. Visionsrumsprojektet, som jag känner väl till, är ett sådant projekt som kriminalvården har att ta ställning till. Det vore därför felaktigt av mig att verka för eller mot just denna projektidé.
När det gäller de ekonomiska förutsättningarna för genomförandet kan jag bara konstatera att kriminalvårdens anslag för 2004 är 4,8 miljarder kronor. Regeringen har dessutom föreslagit att ytterligare 200 miljoner ska fördelas till kriminalvården i tilläggsbudget 1. Hur dessa medel närmare ska användas beslutar Kriminalvårdsstyrelsen.
Avslutningsvis vill jag informera om att det första visionsrummet redan har startat. Ytterligare två visionsrum kommer att öppna under året, enligt uppgift från Kriminalvårdsstyrelsen.
Anf. 2 Hillevi Engström (M)
Fru talman! Tack för svaret, justitieministern. Ur det kan jag läsa att det inte är insikten som saknas. Justitieministern talar också om det viktiga arbete som frivilligorganisationerna gör, bland annat Kriminellas Revansch i Samhället och Frivilliga Samhällsarbetare. Det gläder mig och säkert också företrädare för dessa organisationer.
Men även frivilligt arbete kostar pengar. Det räcker inte med bara vackra ord. Det behövs kanske också omfördelningar. Det är här jag hoppas att justitieministern ska kunna göra någonting. Jag, och säkert många andra med mig, kan lova att dessa pengar kommer att förränta sig många gånger om.
Kriminalvården har anslagit 4,8 miljoner för att köpa tjänster av frivilligorganisationerna. Det är en mycket liten del av kriminalvårdens budget. Ministern talade själv nyss om 4,8 miljarder, och dem har vi också pratat om tidigare. Men de 4,8 miljonerna som frivilligorganisationerna får räcker inte för att starta och hålla i gång dessa visionsrum.
Det kan kanske låta mycket med 4,8 miljoner. Men det är ändå smulor jämfört med vad kriminaliteten kostar i lidande, pengar och frustration. Det skulle betala sig om bara några få interner fick möjlighet till jobb och bostad. Alla som sitter i fängelse är inte motiverade, men det är en hel del som är det.
I dag kostar en intern ungefär 2 000 kr om dygnet. Därtill kommer förlusten av att han eller hon inte jobbar och betalar skatt.
Fru talman! Till och med Kriminalvårdsstyrelsen gör stort nummer av sina misslyckanden. Nyligen kom en studie där man jämför hur det har gått för dem som har frigivits under de senaste tio åren. Situationen har allvarligt försämrats, skriver Kriminalvårdsstyrelsen. Skälen är flera, och ett av dem kommer att tas upp i nästa interpellationsdebatt om häktena. Allt färre får chans till jobb eller bostad, skriver Lena Häll Eriksson i en debattartikel i Dagens Nyheter.
Man behöver ju inte heta Einstein för att inse att de som kommer ut från kåken och inte har ordnat med jobb och bostad snabbt är tillbaka igen.
I artikeln lämnar Lena Häll Eriksson flera olika spännande förslag till vad man vill göra: "Vi kan bli bättre på utslussning och att samverka med andra samhällsorgan så att insatserna fullföljs också efter straffet." Ja, just det, men då undrar jag: Är också detta bara vackert tal, precis som det som justitieministern säger? Jag säger inte detta för att vara spydig, för jag vet att det kan vara tufft.
Den här debatten handlar om visionsrummen, ett av flera konkreta förslag från projektet Bättre frigivning, som också justitieministern säger sig väl känna till. I så fall måste ministern också veta att det hänger på lönerna till dem som ska koordinera verksamheten i dessa rum. Att ställa i ordning ett fysiskt rum räcker liksom inte. För att det ska fungera måste det finnas några som bemannar rummen och håller ihop verksamheten.
Tanken är att visionsrummen ska vara som en samhällsö inom fängelserna. Man ska arrangera möten och låta organisationer, till exempel arbetsgivare och fackliga organisationer, komma in i fängelserna. I visionsrummet ska den intagne själv kunna leta fram den information som passar just hans eller hennes intressen och sociala situation. Visst är det bra? Jag tror att också ministern tycker det. Men utan pengar till löner kommer denna innovation inom kriminalvården aldrig någonsin att bli av.
Dessutom vet jag att kriminalvården inte kommer att avsätta några pengar för detta ändamål inom nu gällande budget. Det är tajt där också. Pengarna måste tillföras externt, vilket också justitieministern känner till.
Det var en gång en svensk socialdemokratisk politiker som sade: Politik är att vilja. Nu undrar jag: Vad vill justitieministern?
Anf. 10 Lars-Ivar Ericson (C)
Fru talman! Tack för svaret, justitieministern. Den som slutar förbättra, slutar att vara bra. Jag tycker att justitieministerns svar andas gammal hederlig socialdemokratisk retorik, det vill säga att vi i Sverige är bra, nästan världsbäst, och att vi inte har så mycket att förbättra eller lära oss av andra.
Det är mycket som är bra inom kriminalvården, inte minst de fysiska förhållandena. Det är varmt, det finns mat, sanitetsförhållandena är goda, man får duscha och så vidare. Men det är inte riktigt det som min interpellation handlar om. Den handlar tvärtom om den kritik som har förts fram av kommissionären för mänskliga rättigheter från Antitortyrkommittén vid ett besök i Sverige i april 2004.
Det har tidigare gjorts besök och inspektioner i Sverige, på 90-talet, och en del rapporter har avlämnats. När man läser dessa rapporter finns det saker som jag fortfarande anser inte är tillgodosedda.
Det är bra på många sätt i svenska häkten och fängelser. Man kan också poängtera att förhållandet mellan vårdare och intagna är gott och avspänt. Och det är någonting som vi ska vara väldigt glada över.
Vid besöket i våras på Kronobergshäktet framkom det en del kritik. Nu kommer den kritiken att konkretiseras i en rapport som kommer i slutet av juni. Det kommer också att komma förslag till förändringar som man vill att Sverige ska göra. Kommissionären pekade bland annat på problemet med att de häktade är inlåsta under väldigt lång tid av dygnet - 23 timmar av 24 möjliga i de värsta fallen - och att det är dålig kontakt bland de intagna och andra, även när de inte har restriktioner.
När man tittar på detta med restriktioner framkom det 2003 att närmare 100 % av de häktade i Göteborg var ålagda restriktioner initialt, och under resten av häktestiden hade ungefär hälften restriktioner. Det har kommit lagändringar. Men vid kontakter med bland annat chefen för häktet här i Stockholm uppger han att ungefär 45 % av de häktade i dag har restriktioner mot tidigare 50 %. Det har alltså minskat väldigt lite. Det som också är anmärkningsvärt är att andelen som har restriktioner i Göteborg är så mycket större. Där är siffran 65-70 %. Jag undrar vad justitieministern har för kommentar till det, alltså hur det kan skilja sig åt så mycket på olika ställen i landet mellan andelen häktade som har restriktioner.
Man kan också notera att det i Stockholm är ungefär 25-30 intagna per år som har de allra strängaste restriktionerna, det vill säga att de inte kan se på TV, läsa tidningar eller ta emot besök. I Göteborg är det ungefär 25-30 per vecka och kanske ännu fler som har de strängaste restriktionerna, vilket också är märkligt.
När häktade har restriktioner - och jag är mycket väl medveten om att en hel del självklart behöver och ska ha det - har de ändå vissa rättigheter. Bland annat ska de ha rätt att vistas utanför cellen två timmar per dag, det vill säga 14 timmar i veckan. Det målet kan inte kriminalvården uppnå. I Stockholms häkte är det bara ungefär hälften av de häktade med restriktioner som har den möjligheten. De som inte har restriktioner har också väldigt små möjligheter att vistas utanför cellen. Det är i stort sett bara på en enda avdelning på Kronobergshäktet som de häktade har möjlighet att vistas utanför cellen de här sex timmarna. Det är på en avdelning för kvinnor, på en gemensamhetsavdelning.
Avslutningsvis tänkte jag bara nämna att den här kommissionären lär ha påstått, när han var på Kronobergshäktet, att han fick samma känsla som i Tjetjenien när han var på de här rastgårdarna. Jag vill gärna höra vad justitieministern har för kommentar till det.
Anf. 12 Thomas Bodström (S)
Fru talman! Den första frågan jag vill svara på är den om restriktioner. Det är riktigt att vi har fått kritik, och det har blivit en förändring. Det är ju så att det ska kunna ges tillstånd till restriktioner när det är fara för utredningen. Men detta är en avvägning i förhållande till det intrång som det innebär för den enskilde. Det är viktigt att tillämpningen sker med den balansen som utgångspunkt. Annars kan man ju alltid säga att det kan försvåra sakens utredning - rent teoretiskt. Det är något som jag brukar understryka, att detta är en avvägning. Och det ska vara sådan risk för sakens försvårande att det överväger över den inskränkning som det innebär att ha restriktioner som är ganska kraftiga.
Det här innebär också att det kan bli en bedömning som skiljer sig åt runtom i Sverige. Det är olyckligt. Vi ser det ibland. Tanken är ju att det ska minimeras med hjälp av Högsta domstolen och prejudikat. När det gäller en sådan här avvägning och balans är det dock väldigt svårt att ha väldigt tydliga prejudikat.
Läget är alltså att det ska vara en balans och att man ska överväga. Men hur man bedömer i det enskilda fallet går det inte att lagstifta om. Det är viktigt att man ändå följer frågan noga. Det är också viktigt att till exempel Riksåklagaren följer frågan noga och ser till att man försöker få samma nivå runtom i vårt land. Men vi ser det som sagt ibland. Det är också en konsekvens som vi kan få genom att vi har självständiga domstolar och självständiga domare som fattar sina egna, självständiga beslut.
Sedan är det riktigt att det är en svår situation på häktena och att det naturligtvis försvårar saker och ting. Vi hoppas och tror, med den utbyggnad som sker, att situationen kommer att förbättras. Det har blivit fler personer i häkte och också i fängelse. Det beror framför allt på två saker, som jag nämnde i den förra interpellationen. Domstolarna har höjt sin praxis. Man dömer hårdare. Polis och åklagare har dessutom fått kraftiga resursökningar, vilket gör att man klarar upp inte minst fler allvarliga brott.
Vi får alltså fortsätta på det sätt som jag sade tidigare. Vi får fortsätta att utveckla kriminalvården. Det kommer på olika sätt att behöva vidtas åtgärder för att få en ännu mer effektiv kriminalvård än vi har i dag. Men det kommer också att behövas att vi fortsätter att bygga ut antalet platser.
Anf. 13 Hillevi Engström (M)
Fru talman! De jurister och advokater som träffade kommissionären har påtalat att det är svårt att få restriktionerna prövade av rätten. Det sker i få fall, och det blir få ändringar. Det är en teoretisk möjlighet att det ska bli ändrad praxis och prejudikat, men det verkar i vart fall inte ha hänt någonting hittills.
Även om en häktad har restriktioner kan man ju hitta olika lösningar för att de ska kunna få mer av mänsklig kontakt. Man kan ju ha samsittning med andra, som inte är målskamrater. Man kan försöka ha andra lösningar.
När det gäller den här utevistelsen är det mycket begränsat för alla häktade. Det skulle inte vara så farligt om det var en kort häktningstid. Men dessvärre är det ju så att många nästan inte ens hinner ut och avtjäna. Så var i alla fall bilden på Kronobergshäktet när jag besökte dem för några veckor sedan. Några avtjänade hela sin tid i häktescell. Då är det mer allvarligt om man inte kan få komma ut. Där hade de det så också, på grund av personalbrist och resursskäl, att de intagna erbjöds en timmes rastning på gården på taket, den så kallade buren, mellan kl. 8 och 9 på morgonen. Det var rätt svårt att motivera de intagna att gå ut och få frisk luft kl. 8, för då hade de knappt gått upp.
På Kronobergshäktet sliter personalen hårt och gör ett bra arbete utifrån den situation som råder. Det måste jag nog säga. Sedan kanske en del tycker att man inte ska hålla på och dalta så mycket med de häktade. De får väl skylla sig själva, det är kriminella och så vidare. Då är det ändå viktigt att påminna sig att de som är häktade är personer som är oskyldiga. De är ännu inte dömda. Det vet justitieministern också mycket väl om. De har rätt att bli behandlade på ett humant och godtagbart sätt.
Jag tycker att det är mycket skrämmande om Sverige ska få internationell kritik. Vi är bra, men vi är inte ofelbara. Det hade varit intressant att höra justitieministern kommentera den kritik som ändå har förts fram och som jag vet kommer i skriftlig form i juni. Hur ser du på den kritik som kommissionären för mänskliga rättigheter har fört fram mot Sverige? Det finns kritik där det står att den här behandlingen är omänsklig. Finns det någon berättigad kritik i det som kommissionären för fram och vad vill justitieministern i så fall göra åt det? Det skulle jag vilja höra lite mer om.
Anf. 14 Lars-Ivar Ericson (C)
Fru talman! Häktesproblemen får en fortsättning i anstaltsproblem. Eftersom det inte finns tillräckligt med platser på våra fångvårdsanstalter tvingas klienterna att stanna kvar i häktena under en alltför lång tid. Det underlättar inte återanpassningen till samhället.
Den 1 april utfärdade Arbetsmiljöinspektionen ett förbud mot överbeläggningen vid Kronobergshäktet. Samtidigt fick vi reda på att i Västerås fick 58 intagna dela på 47 platser. Det är siffror som belyser det allvarliga i läget. Det handlar inte om vård och omhändertagande utan om förvaring där mänskliga rättigheter riskerar att nonchaleras.
Vad har ministern att säga till dem som finns på våra häkten i dag, deras släktingar, deras vänner? Är det bara löfte om att nya häkten ska byggas? Kriminalvårdsdirektören Lena Häll Eriksson säger i en tidningsintervju att det tar ungefär två år att bygga ett häkte. Mycket hinner hända innan det har gått två år. Hur ska människovärde i vård kunna beaktas under nuvarande svåra omständigheter?
Anf. 15 Thomas Bodström (S)
Fru talman! Med risk för viss upprepning vill jag säga att det behövs fler platser. Det är väldigt viktigt. Det är inte den enda åtgärd som behöver vidtas. Men jag vill inte gå händelserna i förväg. Den rapport som det talas om här kommer, som Hillevi Engström mycket riktigt säger, att sändas till Sverige, och vi ska kommentera den på rätt sätt. Den tas sedan upp i ministerkommittén och offentliggörs därefter.
Jag ber att få avvakta och agera i den ordning som det är tänkt.
Anf. 16 Hillevi Engström (M)
Fru talman! Jag ska inte förlänga debatten. Jag har ställt frågor men inte fått något svar på dem, men jag ser fram emot svar senare när rapporten blir offentliggjord.
Jag tycker i alla fall att det är viktigt att poängtera - med tanke på att Sverige ska vara trovärdigt i internationella sammanhang - att det inte är roligt att läsa de här artiklarna och den kritik som Sverige har fått. Jag tycker att det allvarliga egentligen är behandlingen. Överbeläggning är en annan fråga. Jag tror att det här att få kontakt, komma ut och få en mänsklig behandling och att betraktas som oskyldig är det väsentliga. Jag tror inte att vi där har några olika uppfattningar. Det är ändå viktigt att det händer någonting och inte drar ut flera år till på tiden.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.