Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Fördelningseffekter av slopad förmögenhetsskatt

Interpellation 2006/07:447 av Olovsson, Fredrik (s)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2007-03-28
Anmäld
2007-03-28
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält
2007-04-11
Sista svarsdatum
2007-04-19
Besvarad
2007-04-24

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 28 mars

Interpellation

2006/07:447 Fördelningseffekter av slopad förmögenhetsskatt

av Fredrik Olovsson (s)

till finansminister Anders Borg (m)

Regeringen har via Dagens Nyheter låtit meddela att man har för avsikt att avskaffa förmögenhetsskatten under året. Därmed genomförs ytterligare en skatteförändring som gynnar rika och höginkomsttagare. Förmögenhetsskatten betalas av människor med en skattepliktig förmögenhet, vilket är skillnaden mellan tillgångar och skulder vid utgången av året. Beskattningsbar förmögenhet är den del av den skattepliktiga förmögenheten som överstiger ett fribelopp. Fribeloppet är 1 500 000 kronor för ensamstående och 3 000 000 kronor för gifta eller sammanboende med gemensamma barn. Den tiondel av befolkningen som har högst inkomster står för cirka två tredjedelar av förmögenhetsskatten; det är alltså personer med mycket god ekonomi som nu slipper betala skatt. Jag har därför tre frågor till finansministern:

1. Vilken bedömning av de fördelningspolitiska effekterna gör finansministern av avskaffandet av förmögenhetsskatten, och föranleder bedömningen någon åtgärd från finansministerns sida?

2. Vilken bedömning gör finansministern av hur stora skattesänkningar de hundra personer får som i dag betalar högst förmögenhetsskatt, och föranleder bedömningen någon åtgärd från finansministerns sida?

3. Vilken bedömning gör finansministern av hur många personer som får minst 1 miljon i gåva genom avskaffandet, det vill säga hur många personer som i dag betalar mer än 1 miljon i förmögenhetsskatt, och föranleder bedömningen någon åtgärd från finansministerns sida?

Debatt

(12 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2006/07:447, Fördelningseffekter av slopad förmögenhetsskatt

Interpellationsdebatt 2006/07:447

Webb-tv: Fördelningseffekter av slopad förmögenhetsskatt

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Anders Borg (M)
Anf. 15 Anders Borg (M)
Herr talman! Fredrik Olovsson har frågat mig om de fördelningspolitiska effekterna av avskaffandet av förmögenhetsskatten. Fredrik Olovsson frågar också hur stora skattesänkningar de 100 personer får som i dag betalar högst förmögenhetsskatt och hur många personer som i dag betalar mer än 1 miljon kronor i förmögenhetsskatt. Regeringens viktigaste uppgift är att bryta utanförskapet på arbetsmarknaden. Människor ska kunna gå från utanförskap till arbete. Med en politik inriktad på att få fler i arbete genom fler och växande företag kan bidragsberoende och ekonomiska klyftor minska. Grunden för en verklig jobbtillväxt är investeringar i växande företagande. Det är därför bekymmersamt att svensk ekonomi under många år har upplevt en låg investeringsnivå. En faktor som sannolikt har bidragit till denna negativa utveckling är den bristande tillgången på riskkapital. Avskaffandet av förmögenhetsskatten kan öka tillgången på riskvilligt kapital som ger skjuts åt viljan att investera i Sverige. Detta ökar i förlängningen även förutsättningarna för fler och nya jobb. Att avskaffa förmögenhetsskatten är således en långsiktigt viktig del i regeringens reformarbete för att bryta utanförskapet. Enligt en av SCB:s undersökningar betalar knappt 200 personer mer än 1 miljon kronor i förmögenhetsskatt. Den samlade förmögenhetsskatten för de 100 personer som i dag betalar högst förmögenhetsskatt är ca 400 miljoner kronor. Det är pengar som kan investeras och särskilt förbättra de mindre företagens försörjning med riskvilligt kapital. Därmed skapas bättre förutsättningar för arbete och välfärd i Sverige, och det är nyckeln till en förbättrad ekonomisk situation för människor som står utanför arbetsmarknaden.
Fredrik Olovsson (S)
Anf. 16 Fredrik Olovsson (S)
Herr talman! Jag vill börja med att tacka finansministern för svaret. Anders Borgs svar är tydligt; det är inte alltid man får så tydliga interpellationssvar. Borttagandet är förmögenhetsskatten är orättvist. Regeringen fullkomligt häller pengar över de människor som redan har det gott ställt. Ett par hundra svenskar får alltså över 1 miljon kronor i sänkt skatt när förmögenhetsskatten avskaffas - per person. Sedan tidigare vet vi att sänkningen på ungefär 5 miljarder till 70 procent går till just den tiondel av befolkningen som är allra rikast. Det är alltså drygt 3 miljarder kronor som den del av befolkningen som är mest förmögen får dela på. Jag skulle dock vilja inleda med ett citat från Anders Borg från tidningen Privata Affärer. Finansministern säger: "Opinionen förstår att man måste föra en politik med ansvarsfull finansiering och att ett avskaffande främst gynnar de rikaste - - - vi för en ansvarsfull politik och genomför inget som inte är fullt finansierat - - - vi måste vara säkra på finansieringen innan vi sänker några skatter." Så sade Anders Borg bara några dagar innan de borgerliga partiledarna körde över honom. Förslaget om att avskaffa skatten för de förmögna är inte finansierat. Det som före valet var ett dyrt och heligt löfte bryts nu. Det som bara dagarna innan partiledarnas insändare i Dagens Nyheter var finansministerns uppfattning gäller inte längre. Nu när skatten ska sänkas för de allra rikaste orkar Anders Borg inte stå emot oroliga partiledare som ser opinionssiffrorna dala. Därmed försvinner inte bara 5 miljarder i intäkter som inte längre kan användas i välfärden. Därmed förstärks inte bara bilden av den orättvisa borgerliga fördelningspolitiken. Dessutom misslyckas ju finansministern med att skaffa sig den efterlängtade trovärdigheten i den ekonomiska politiken. När det väl brinner till orkar inte Anders Borg stå emot. Det är ett viktigt besked för alla dem som varje månad följer ränteutvecklingen för att de på det viset ska få veta hur deras boendekostnader ska utveckla sig. En svag finansminister innebär oftast dyrtider för den som har behövt ta ett stort lån för att skaffa sig ett bra boende. Det är just det som riskerar att ske nu. Men, det är klart: För den som får hundratusentals eller till och med miljoner kronor i sänkt skatt är nog inte det något större problem. Jag ska återkomma till de frågor som jag har i min interpellation. Finansministern skriver nästan svart på vitt att avskaffandet av förmögenhetsskatten är orättvist. Däremot får jag inget svar på den andra delen av mina frågor, nämligen om detta föranleder någon åtgärd från finansministern. Anders Borg har själv varit inne på att den borgerliga fördelningspolitik som regeringen nu bedriver är dålig - katastrofalt dålig, får jag lägga till. Då duger det inte att sänka skatten med mer än 1 miljon kronor per person för de 200 rikaste svenskarna och sedan rycka på axlarna åt det. Finansministern måste väl ändå göra någonting åt det. Jag vill också kommentera att finansministern skriver att man måste ta bort förmögenhetsskatten för att bryta utanförskapet. Det är just ett snyggt sätt att motivera att de allra rikaste ska få 1 miljon i sänkt skatt! Det görs alltså därför att de stackars människor som står utanför och har det eländigt ska få det bättre. Antingen är detta otroligt arrogant eller så skojar finansministern med oss.
Anders Borg (M)
Anf. 17 Anders Borg (M)
Herr talman! Jag är oerhört glad över att Fredrik Olovsson visar ett sådant intresse för min ställning i regeringen och vill erbjuda ett starkt stöd till mig från Socialdemokraterna. Det är bara att välkomna denna vällovliga ambition från Fredrik Olovsson att backa upp mig. Låt mig bara börja med att säga några korta saker om det här med fördelning. Det är kanske komplicerat att förstå hur Socialdemokraterna, som sida upp och sida ned i sitt partiprogram och från de flesta ledande företrädare talar om rättvisa, har åstadkommit så lite av detta. Jag tycker att man på något sätt nästan drabbas av tanken att man kanske inte menar allvar. Men det tror inte jag. Jag tror att de flesta socialdemokrater brinner för rättvisa. Om man tittar i Finansdepartementets redovisningar ser man att de 25 procent som har högst inkomster har fått 40 procent mer under de socialdemokratiska åren. De 10 procenten med högst inkomster har fått 25 procent mer. Ungdomar mellan 20 och 24 år har fått försämringar. Ginikoefficienten, ett mått på inkomstspridning, har ökat med 26 procent. Om man jämför decil 10 med decil 1 har lönespridningen ökat med 10 procent. Skillnaden mellan privat och offentlig sektor har ökat. Löneskillnaderna mellan män och kvinnor har ökat med 3,5 procent. Förmögenhetskoncentrationen har ökat med 25 procent. Då ställer man sig naturligtvis frågan: Hur hänger det här ihop? Är det ett uttryck för att Socialdemokraterna inte bryr sig om rättvisan? Nej, jag tror att det beror på att man för att förstå rättvisan måste förstå full sysselsättning. Det går inte att skapa en ekonomi som präglas av rättvisa och små inkomstskillnader om man inte upprätthåller full sysselsättning. Arbetslösheten lägger grunden för inkomstskillnader. Socialdemokraterna har haft ett långt regeringsinnehav och på punkt efter punkt misslyckats med fördelning av inkomster, regional fördelning, könsfördelning, förmögenhetskoncentration och praktiskt taget allt man kan hitta. Det visar sig när man utvärderar 90-talet att det är de ensamstående mammorna som har fått de tuffaste förhållandena. Den grupp man kan hitta som har vunnit är ensamstående män med barn, som jag tror utgör några tiondelar av befolkningen. Vad beror detta på? Det beror på att man inte har tagit jobbpolitiken på allvar. Man har gjort det i vissa avseenden; det ska sägas. Man fattade till exempel ett tufft beslut om att avskaffa arvs- och gåvoskatten. Jag läser i den utredning som gjordes då att man konstaterar att de största arven blir lägre beskattade. Man kan fråga sig vem det är som får de riktigt stora arven. Somliga av oss lär väl aldrig få några, men några får det. De tackade säkert för denna åtgärd. Om vi tittar på propositionen kan vi se hur man motiverade detta. Det står att man lätt kan nedbringa skatten genom olika skatteplaneringsåtgärder som är helt lagliga. Det är viktigt att göra detta för att underlätta generationsskiften i företaget för att därigenom skapa förutsättningar för jobbtillväxt, skriver man. Vi kan naturligtvis gå vidare i socialdemokratiska regeringspropositioner och titta på fördelningseffekten av att avskaffa arvs- och gåvoskatten. Det finns förstås en redovisning av det, skulle man kunna tänka sig. Men det gör det inte. Det finns inte en rad som är ägnad åt att försöka bedöma vilka fördelningseffekter det hade att man tog bort arvs- och gåvoskatten. Vi ska försöka belägga det här. Vi ska försöka hjälpa till att få en saklig grund för detta så att vi kan få en bild av hur det slår. Det är viktigt. Jag har svårt att tro att ett avskaffande av arvs- och gåvoskatten har så stora fördelningspolitiska skillnader jämfört med ett avskaffande av förmögenhetsskatten. Så länge vi har en situation där vi har en regering som står för jobbpolitiken och en socialdemokrati som har misslyckats med jobbpolitiken och som inte förmår att förnya sig och ha en politik för jobb kommer det att vara så att Socialdemokraterna pratar om rättvisa medan vi levererar minskade inkomstskillnader, bättre sysselsättning och lägre arbetslöshet. Sedan blir det det som vi får möta väljarna med och prata om i valet 2010. Ska vi prata om rättvisa eller ska vi leverera rättvisa?
Fredrik Olovsson (S)
Anf. 18 Fredrik Olovsson (S)
Herr talman! Regeringen ska alltså skapa fler jobb. Därför är det viktigt att ta bort förmögenhetsskatten, säger finansministern. Det blir ju inte fler jobb för att ett gäng miljonärer får ytterligare några miljoner i sänkt skatt. Om finansministern inte tror på mig eller lyssnar på mig - och det kan jag förstå eftersom jag tillhör hans motståndare - kan han väl ändå lyssna på företagarna. Jag ska citera Per Lidström och Camilla Littorin, som är ordförande respektive förbundssekreterare på Företagarförbundet. De skriver så här på sin hemsida och i en artikel som publicerats i flera tidningar: "Förmögenhetsskatten är inte en viktig fråga för Sveriges småföretagare. Hur många hårfrisörskor, bilmekaniker och mindre konsultfirmor kommer överhuvudtaget att beröras? Svaret är en mycket, mycket liten del om än någon. Hur är det egentligen med regeringens verklighetsförankring?" Företagarförbundet fortsätter med att konstatera att regeringen höjer arbetsgivaravgiften för småföretagen med 18 procent. De avslutar med att också bemöta finansministerns argument om riskkapital, som han har i sitt interpellationssvar. Då skriver de: "Genom att slopa förmögenhetsskatten ska riskkapital ramla in till småföretagen. Riskkapital i dag satsas på större, ofta börsnoterade företag och syftet är att riskkapitalisterna ska tjäna pengar - inget annat. Ingen går in och satsar pengar i små företag med några få anställda." Så säger Företagarförbundet, och de sågar alltså den argumentation som finansministern levererar i sitt interpellationssvar. Kvar blir egentligen bara kritiken om den usla fördelningspolitik som regeringen bedriver. Då ska man dessutom komma ihåg att sysselsättningen förra året, under socialdemokratisk ledning, ökade med nästan 80 000 personer. Arbetslösheten minskade kraftigt. Det slogs rekord när det gäller antal nystartade företag, och det utan att de rikaste svenskarna fick den här typen av extrema skattesänkningar. Nej, det här handlar inte om jobb. Det handlar om en aggressiv klasspolitik, en fördelningspolitik som ger till dem som redan har. Jag skulle också vilja fullfölja det resonemang som Fredrik Reinfeldt hade på moderatstämman före valet. Då sade han att varje krona i sänkt skatt har en skugga. Det är en krona som inte kan användas till skolan. Och så är det ju nu också. Reinfeldts skugga finns kvar också efter valet. De 200 svenskar som nu får 1 miljon eller mer i skattesänkning per person får ju pengar som inte längre kan användas för att minska barngrupperna i förskolan. Varje krona som förmögenhetsskatten nu minskar med går ju inte att använda för att anställa fler i omsorgen om de äldre, inte för att förbättra situationen för de sämst ställda pensionärerna, för att satsa på att minska klimatutsläppen eller för att ge en bristyrkesutbildning till en arbetslös person, i Katrineholm kanske, som behöver det för att kunna få ett jobb. Den där skuggan som varje skattesänkningskrona innebär faller naturligtvis också på den regering som bedriver en så bakvänd fördelningspolitik. Jag tycker att det är konstigt att finansministern inte vill göra något åt det.
Raimo Pärssinen (S)
Anf. 19 Raimo Pärssinen (S)
Herr talman! Först vill jag säga att vi i Anders Borgs svar kan läsa något som ofta återkommer. Oavsett vilket område vi går in på och diskuterar när det gäller politiken gör regeringen enligt Anders Borg det man gör för att man ska bryta utanförskapet och minska de ekonomiska klyftorna. Det kan handla om näringspolitik. Det kan handla om socialpolitik. Oavsett vilket återkommer det här som ett tema. Nu måste vi granska det här och se om det verkligen håller. Vilka är de stora vinnarna med slopandet av förmögenhetsskatten eller varför inte med slopandet - som det heter - av fastighetsskatten? Finns det då inga förlorare med regeringens politik? Är det så att klyftorna minskar? En annan sak som ofta återkommer är att man hänvisar till den tidigare socialdemokratiska regeringen. Och så säger man: Titta vad ni socialdemokrater gjorde! Då ökade minsann klyftorna och så vidare. Men är det ett svar på den fråga som jag ställer nu? Hur är det när man slopar förmögenhetsskatten - och varför inte det här med fastighetsskatten? Är det så att klyftorna ökar? Vilka är de stora förlorarna? Är det så att de arbetslösa ska gå in och få en väldigt låg a-kassa? Är det så att de arbetslösa inte ska få en yrkesutbildning för att man skär ned anslagen till arbetsförmedlingen? Är det så att den som behöver rehabilitering inte får det i tillräcklig omfattning eftersom man skär ned med en halv miljard, eller om det var 700 miljoner, när det gäller Försäkringskassan? Finns det inga förlorare med regeringens politik? Samtidigt har vi, precis som Fredrik Olovsson sade, alla dessa människor som får 1 miljon eller mer i skattesänkningar. Då kommer jobben. Eller när Anders Borg själv kan kvittera ut 30 000 kronor mindre i fastighetsskatt. Då kommer jobben. När det gäller den delen finns det också internationell kritik mot detta. Det finns ingen förståelse för att slopa fastighetskatten för det finns inget direkt samband mellan sänkt fastighetsskatt och tillväxt och fler jobb. Jag ska väl inte säga att jag direkt retar mig på det, men när retoriken kommer från regeringen om att vi gör det här för att minska inkomstskillnaderna är det alltså inte så. Ginikoefficienten ökar. Så är det ju. Det är faktiskt så att en del får jättestora skattesänkningar. De som står utanför får sämre villkor. Ändå står finansministern här i talarstolen i riksdagen och säger att det här kommer att minska skillnaderna. Det är väl en annan sak om man i grunden har lagt fast en politik för att skapa tillväxt, ordning och reda, stabilitet, goda villkor och så vidare. Det ser vi effekterna av nu. Då kan inte heller finansministern säga att den tillväxt som vi har i dag beror på de åtgärder som han har lagt fram förslag om här i riksdagen. Det är alldeles för tidigt att göra det. Det skulle jag också vilja få bekräftat av finansministern. Är det så att det är Moderaterna som har sett till att vi har den här stora tillväxten? Är det så att klyftorna minskar med slopad förmögenhetsskatt och genom att man tar bort fastighetsskatten? Vem är det som tjänar och vem är det som förlorar? Det skulle vara roligt att för en gångs skull få ett svar på detta och inte bara få denna retorik som snor runt: Vi gör detta för att det skapar jobb.
Anders Borg (M)
Anf. 20 Anders Borg (M)
Herr talman! Det är viktigt att vi får en sådan här interpellationsdebatt om inkomstfördelning och klyftor i Sverige. Vi kommer att få hålla på i många år och utvärdera det moras av ökade inkomstskillnader och förmögenhetskoncentration som Socialdemokraterna lämnade efter sig. Det handlar som sagt om en 25-procentig ökning av inkomsterna för de 10 procent som är bäst betalda. Det handlar om en 26-procentig ökning av ginikoefficienten. Det handlar om en 10-procentig ökning av lönespridningen. Det handlar om nästan 3-4 procents ökning av löneskillnaden mellan män och kvinnor. Det handlar om en 25-procentig ökning av förmögenhetskoncentrationen. Det är och förblir arvet av det socialdemokratiska regeringsinnehavet. Man lämnar efter sig över en miljon människor i sociala ersättningar och nära nog en och en halv miljon människor som inte arbetar, som står utanför arbetsmarknaden eller som arbetar mindre än man skulle önska. Och man vägrar att se sambandet. Man vägrar att se att så länge vi höll ihop Sverige med full sysselsättning krympte inkomstskillnaderna. Så länge vi levererade en bra utbildning som gjorde att människorna fick plats på arbetsmarknaden höll vi ihop Sverige. Nu har vi sett resultatet av ett långt socialdemokratiskt maktinnehav där man inte har tagit jobbfrågorna på allvar, för det är vad det här handlar om. Det handlar om jobb, företagande och entreprenörskap. Sverige har ett bra företagsklimat - för stora företag. Vi har en välutbildad befolkning. Vi har bra administrativa system. Vi har små etableringshinder. Vi har avreglerade produktmarknader. Allt det är bra. Men vi har ett dåligt entreprenörsklimat. Det är få företagare som vill låta sina företag explodera i jobbtillväxt, tillväxt och framåtanda. Det beror bland annat på att vi inte har haft en bra riskkapitalförsörjning. Vi har jättelika bytesbalansöverskott. Vi har ett jättestort sparande i kommuner och landsting. Trots det har vi en alldeles för låg investeringsnivå, för det är investeringar, kapital och företag som lägger grunden för uthålliga reallöneökningar. Det är bara när svenska anställda kan vara mer produktiva än, eller åtminstone lika produktiva som, de i andra länder som vi varaktigt kan upprätthålla ett stigande välstånd och bra reallönetillväxt. Då förutsätter det investeringar. Det förutsätter företagande. Då kan man inte glömma bort detta. Sedan måste jag säga att det blir en häpnadsväckande logik från ett parti som avskaffade arvs- och gåvoskatten med ikraftträdande 2005, när vi ser den snabbaste ökningen av ginikoefficienten. Jag tittar bara på graferna, så det kan vara fel. 1999 tror jag att det var en tre gånger så stor ökning av ginikoefficienten. Men om man lyfter bort 1999 är det nog en av de snabbaste ökningarna av ginikoefficienten. Där har vi inga samband. Där kan man inte utvärdera det. Där fanns det inga fördelningsbilagor i finansplanen, vilket man nu efterfrågar av mig, som redogjorde för vad arvs- och gåvoskatten kostade fördelningspolitiskt i termen ökade skillnader. Var det det som lade grunden för den 25-procentiga förmögenhetskoncentrationen? Det tror jag inte, men det måste rimligen ha bidragit. Vi får också en diskussion om vem som vinner och förlorar. Nu har vi de största disponibelinkomstökningarna på 25 år. Nu har vi 185 000 i ökad reguljär sysselsättning. Nu har vi 160 000 i minskning av de sociala ersättningarna. Nu har vi 100 000 i minskad öppen arbetslöshet under perioden. Det måste rimligen betyda att de flesta vinner på detta. Lägre arbetslöshet ger många vinnare.
Fredrik Olovsson (S)
Anf. 21 Fredrik Olovsson (S)
Herr talman! Den politik som regeringen nu driver igenom innebär en gigantisk förmögenhetsöverföring. De som redan har det bra får ta del av mycket kraftiga skattesänkningar, medan andra tvingas se hur ersättningar skärs ned och skatter höjs. På område efter område kan man se hur regeringen driver en fördelningspolitik som går på tvärs med den som jag och Socialdemokraterna står för. Av det så kallade jobbskatteavdraget går huvuddelen av skattesänkningarna till dem som har de högsta inkomsterna medan de i vårt land som har det svårast får finansiera det genom ytterligare försämringar i trygghetssystemen. De som har de största och dyraste villorna på de största och dyraste tomterna i våra rikaste Stockholmsförorter får stora sänkningar av fastighetsskatten. Det betalas med höjd skatt av alla dem som bor i mindre och billigare hus på mindre och billigare tomter i mindre rika kommuner runt om i landet. De rikaste direktörerna får sänkt förmögenhetsskatt, det vill säga 200 personer, med minst 1 miljon kronor per skalle. Alla de vanliga småföretagarna tvingas betala högre arbetsgivaravgifter som Företagarförbundet så riktigt påpekade. På område efter område driver regeringen fram ökade klyftor. När förmögenhetsskatten nu tas bort sker det mot de löften som Anders Borg utfärdade före valet - eller var det kanske Fredrik Reinfeldt - nämligen att de skulle finansieras. Alla normala inkomsttagare har själva fått finansiera sina skattesänkningar genom höjda avgifter och nya skatter, till exempel genom en dyrare och sämre a-kassa och genom en ny skatt på trafikförsäkringen. När de rikaste svenskarna ska få miljoner i sänkt skatt struntar finansministern i finansieringen.
Raimo Pärssinen (S)
Anf. 22 Raimo Pärssinen (S)
Herr talman! När man lyssnar på finansministern får man en känsla av att det är nationalekonomen som talar. Teorierna säger honom att om man ger den förmögne mer och den utsatte mindre så kommer jobben. Man har väl provat detta i många andra länder än Sverige. Sverige är väl det land som har de minsta skillnaderna när det gäller inkomster och förmögenheter. Nu går vi åt andra hållet, men samtidigt uppehåller sig finansministern här i talarstolen med att prata om och recensera den socialdemokratiska regeringen. Om han åtminstone kunde beröra om skillnaderna ökar när man tar bort förmögenhetsskatten, om skillnaderna ekonomiskt mellan människor ökar om man slopar fastighetsskatten. Det vore sjyst om han åtminstone kunde tala om att skillnaderna ökar om man ger den arbetslöse lägre a-kassa. I stället pratar han om vad Socialdemokraterna gjorde. Ni säger att ni minskar skillnaderna när miljonerna rullar över miljonärerna och a-kassan sänks för den som är arbetslös. Den retoriken går inte ihop. Kan finansministern åtminstone en kort sekund beröra sambandet mellan slopad fastighetsskatt och flera jobb? Det vore roligt om vi för en gångs skull kunde få svar på de frågorna.
Bosse Ringholm (S)
Anf. 23 Bosse Ringholm (S)
Herr talman! Jag förstår att finansministern inte i sitt svar till Fredrik Olovsson vill erkänna det som han har sagt i annat sammanhang, nämligen att ett avskaffande av förmögenhetsskatten främst gynnar de rika. Jag förstår att han inte vill erkänna det i interpellationssvaret, men jag blev något upprörd när finansministern i sin replik försökte lägga skulden för avskaffandet av förmögenhetsskatten på den förra regeringen och säga att det är den som har bidragit till klyftorna. Finansminister Borg står här naken, avklädd av de borgerliga partiledarna och regeringen. Finansministern tyckte för några veckor sedan att man skulle behålla förmögenhetsskatten. Han tyckte att det var orättvist att avskaffa den och att det framför allt gynnar de rika. Nu vill han inte kännas vid vad han sade för några veckor sedan efter det att han kläddes av av de borgerliga partiledarna och var tvungen att lägga fram det här förslaget. Nu försöker han leda i bevis att det är bra om man avskaffar förmögenhetsskatten och ger de rika ännu mer pengar eftersom det kommer att ge jobb och nya företag och investeringar. Jag måste få ställa en fråga till finansministern. Kan vi få se den kalkyl som finansministern och Finansdepartementet har över hur många nya företag och hur många nya jobb som kommer att åstadkommas genom avskaffandet av förmögenhetsskatten? Att det är orättvist att avskaffa förmögenhetsskatten kan varenda skolungdom och varenda svensk räkna ut. Det fordras inte några större kunskaper i matematik, inte ens studier i nationalekonomi, för att se att det är orättvist att avskaffa förmögenhetsskatten. Man hävdar att detta avskaffande av förmögenhetsskatten ska leda till många nya jobb och nya företag. Låt oss få se de kalkylerna. Låt oss höra ett svar från Anders Borg på hur många nya företag det handlar om. Precis som Fredrik Olovsson sade förut är det ett par hundra personer som får 1 miljon eller ännu mer i slopad förmögenhetsskatt. De som slipper förmögenhetsskatten kanske finns ganska nära oss, i den moderata riksdagsgruppen. Hur många nya jobb och hur många nya företag kan Anders Borg skriva ut att det kommer att bli som ett resultat av detta? Det som jag upprördes av och som jag tyckte var mycket märkligt är hur Anders Borg den ena dagen kan säga, precis som vi Socialdemokrater har sagt hela tiden: Tar man bort förmögenhetsskatten ökar orättvisorna i Sverige. De rika blir ännu rikare, och de fattiga får vara med och betala det på ett eller annat sätt i fortsättningen. För ett par veckor sedan tyckte Anders Borg också att det gynnar de rika om man tar bort förmögenhetsskatten. Sedan blev han överkörd av Fredrik Reinfeldt, Lars Leijonborg, Maud Olofsson och Göran Hägglund och sade: Nu ska vi ta bort förmögenhetsskatten. Det hade varit klädsamt om finansministern hade sagt: Det jag tyckte tycker jag fortfarande, men andra i regeringen tyckte annat och jag fick lägga fram det här förslaget som jag var emot. Nu försöker Anders Borg dimma till det hela genom att tala om annan politik - den förra regeringens politik. Det är inte det interpellationen handlar om. Den handlar om det enkla faktum att om man avskaffar förmögenhetsskatten så gör man Sverige fattigare. Klyftorna i vårt samhälle växer. Anders Borg säger att man arbetar på att ta bort utanförskapet och arbetslösheten. Vi har 1,5 miljoner människor utan arbete. Nu visar Anders Borgs egna prognoser att det är högst 200 000 av dem som kommer att få jobb fram till 2010, alltså under den här mandatperioden. Det innebär att Anders Borgs definition på full sysselsättning är att 1,3 miljoner människor är utanför arbete 2010. Det är resultatet av Anders Borgs politik. Så var det med att slopa förmögenhetsskatten. Det är väl bättre att erkänna som det är: Du blev överkörd.
Anders Borg (M)
Anf. 24 Anders Borg (M)
Herr talman! Det är viktigt att vi får en diskussion om skillnader i samhället. Det är ett av de centrala värdena i den svenska modellen att det ska vara begränsade inkomstskillnader, begränsade löneskillnader och begränsade förmögenhetsskillnader. Det tycker jag är en av de saker som gör att Sverige har byggt en väldigt tilltalande samhällsmodell. Vi har sett till att människor lever med ungefär liknande förutsättningar. Det finns naturligtvis skillnader kvar, men jämfört med andra länder har vi i det avseendet lyckats väldigt mycket bättre. Det tycker jag är ett av de viktigaste dragen i det som vi ibland kallar den svenska modellen. Det förändrar ju inte det faktum att under de senaste åren har skillnaderna i Sverige ökat. Förmögenhetskoncentrationen har tilltagit och inkomstskillnaderna har ökat. Bakgrunden till det är jobben. När vi höll ihop inkomstfördelningen i Sverige var det för att de flesta människor jobbade mycket. De flesta var på arbetsmarknaden. Vi måste komma tillbaka till det. Man kan aldrig kompensera ett utanförskap med ersättningar för det som finns i ett arbete - kompetensutveckling, arbetskamrater och allt det andra. Därför borde vi kunna enas om att det är det som är uppgiften. Sedan kan jag gärna erkänna att förmögenhetsskatten, vilket med all önskvärd tydlighet också framgår av interpellationssvaret, ökar de ekonomiska skillnaderna. När man tvingas göra den typen av reformer är det ett mycket starkt argument att fundera på, precis på samma sätt som när den socialdemokratiska regeringen genomförde kompensationer för egenavgifter vad gällde arvsskatten. Man måste hålla två saker i huvudet samtidigt. Det ena är att det är fördelningspolitiskt bekymmersamt. Det andra är att det bidrar till jobben. Jag ska erkänna att det ur det perspektivet inte var den åtgärd som stod högst upp på min lista, men det är en viktig jobbreform. Det är ett viktigt sätt att bredda vägen för att komma tillbaka till full sysselsättning. Då får man även ta beslut som har negativa effekter och innebär att man får göra något som man kanske inte allra helst skulle önska, det vill säga ge väsentligt ökade resurser till människor som redan har mycket. För jobbens skull är vi emellertid beredda att göra det mesta.
Bosse Ringholm (S)
Anf. 25 Bosse Ringholm (S)
Herr talman! På sätt och vis är de här interpellationsdebatterna väldigt viktiga. Det är ett stort framsteg, Anders Borg, jag håller dig räkning för det, att du nu erkänner att avskaffandet av förmögenhetsskatten ökar skillnaderna i samhället. Det sade du även i intervjun i Privata Affärer för några veckor sedan. Det sade du dock inte i ditt tidigare svar. Det sade du inte heller i ditt första inlägg. Det är bra att interpellationsdebatten i riksdagen bidrar till att Anders Borg nu erkänner att ett slopande av förmögenhetsskatten ökar klyftorna i Sverige. Det för oss in i nästa fas, det som min fråga handlade om och som jag inte fick något som helst svar på. Om man tror att slopandet av förmögenhetsskatten ökar orättvisorna men ändå är beredd att ta de ökade orättvisorna - jag är inte beredd att göra det, men det är uppenbarligen Anders Borg - är frågan: På vilket sätt kan det bidra till fler jobb, fler nya företag? När det gäller de ett par hundra personer som har 1 miljon i förmögenhetsskatt och nu slipper den i fortsättningen - var de nu finns någonstans - undrar jag om Anders Borg kan göra en analys av hur många nya företag och nya jobb som kommer att hamna i Sverige och hur de pengarna i fortsättningen används för investeringar. Vi har sett exempel från andra länder nära oss, inte minst från Danmark, där man gjort samma operation och inte kunnat påvisa någon märkbar skillnad i företagandet, arbetslösheten och sysselsättningen just på grund av ett avskaffande av förmögenhetsskatten. Jag tackar Anders Borg för att han nu erkänner den kritik som vi socialdemokrater riktar mot slopandet av förmögenhetsskatten. Den leder till ökade orättvisor. Nästa diskussion, och den ska jag gärna återkomma till i olika sammanhang, gäller er övriga politik, som också den leder till ökade orättvisor. Man kan säga att ni på så vis är konsekventa. Er politik leder till ökade orättvisor både på grund av att ni slopar förmögenhetsskatten och av en rad andra skäl. Men låt oss återkomma till det.
Anders Borg (M)
Anf. 26 Anders Borg (M)
Eftersom Bosse Ringholm ställde ett antal frågor i sitt sista inlägg tillämpas riksdagsordningens 2 kap. 15 § första stycket, och finansministern får ett extra avslutande inlägg om två minuter.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.