folkrättens grund

Interpellation 2002/03:262 av Landgren, Per (kd)

den 31 mars

Interpellation 2002/03:262

av Per Landgren (kd) till utrikesminister Anna Lindh om folkrättens grund

I interpellationsdebatten den 25 mars 2003 om folkrätten tycktes utrikesminister Anna Lindh mena att "det militära ingripandet mot Irak" utgör ett brott mot folkrätten, eftersom det sker utan FN-mandat. "Utan folkrätten, utan ett gemensamt regelverk för hur stater ska agera mot varandra gäller enbart den starkes rätt, något vi inte kan acceptera." I den aktuella debatten Situationen i Irak i riksdagen fredagen den 24 januari i år argumenterade utrikesminister Anna Lindh för ett starkt FN. Anförda skäl var att ett starkt FN var viktigt för den globala ordningen. Ytterligare ett argument var att Sverige "gynnas" av det. Det hävdades garantera att "rätt går före makt". Lindh hävdade att det "är rätten som styr, inte storleken på länder, inte krigets styrka. Därför är det farligt för oss om FN:s makt urholkas."

I denna interpellation vill jag uppehålla mig vid den principiella frågan om folkrättens grund. Utrikesministern, som den 25 mars inbjöd till en sådan interpellationsdebatt, tycks nämligen mena att internationell rätt såsom den uttrycks i FN-stadgan och i säkerhetsrådets beslut är en garanti mot "den starkes rätt", det vill säga mot maktpolitik. Lindh verkar utgå ifrån att FN i sig garanterar rätten. Om jag uppfattat utrikesministern och regeringens hållning riktigt vill jag mot detta kunna anföra följande.

I FN-stadgans första artikel läser vi om målet att "mellan nationerna utveckla vänskapliga förbindelser, grundade på aktning för principen om folkens lika rättigheter och självbestämmanderätt samt vidta andra lämpliga åtgärder för att befästa världsfreden". Åtgärderna bestämmer säkerhetsrådet (se till exempel artikel 39). När samma stadga i artikel 2 slår fast enskilda staters territoriella integritet och politiska oberoende manifesteras den i FN-stadgan olösta spänningen mellan folk och stat. En stats rätt och intresse sammanfaller långt ifrån alltid med ett folks rätt och intresse.

FN-stadgans inledning talar om folk och inte om stater. Här finns ett erkännande av att folken har rättigheter, men folkens utbredning behöver inte sammanfalla med hur gränser mellan stater dragits. Ett folk kan identifieras genom etnicitet, kultur, språk, religiös tillhörighet och annan samhörighet. Kärnan i ett folks rättigheter är att de får realiseras i eller genom en statsbildning eller att folkets distinkta karaktär också återspeglas i statsbildningens institutioner. I inledningen till FN-stadgan bekräftas dessutom övertygelsen om alla människors värdighet och fundamentala fri- och rättigheter. Alla människor har en rätt att i sina liv få förverkliga grundläggande fri- och rättigheter. Respekten för mänskliga fri- och rättigheter är en förutsättning för medlemskap i FN.

En tolkning av FN-stadgan utifrån folkens rätt går tillbaka på en naturrättslig syn på folk som en naturlig gemenskap med inneboende rättigheter. Denna syn följer logiskt av den likaså naturrättsligt inspirerade synen att var människa har en inneboende värdighet och att en statsmakt måste respektera alla människors fri- och rättigheter. Den i dag förhärskande tolkningen av FN-stadgan synes mig däremot rent maktpolitisk. FN betraktas som en organisation för stater, oavsett hur denna stat kommit till eller hur den utövar sin makt. Finns en regering, en befolkning och kontroll över ett territorium, då uppfylls också de folkrättsliga kriterierna för ett erkännande och medlemskap i FN.

I denna motsättning mellan folk och stat ligger såväl FN:s svaghet som styrka. Den byggdes in i FN-stadgan redan från början, eftersom stater som Kina och Sovjetunionen inte skulle hållas utanför från början, trots att de inte reellt respekterade grundförutsättningarna utifrån människovärdesprincipen. Vilken rövarstat som helst kan också vara medlem. Medborgare och minoriteter, hela folkslag inklusive det egna folket kan förtryckas av samma medlemsnation. FN-stadgan och nuvarande tolkning av den kan användas till sådana länders försvar och fortsatta existens. Tibet uppfyllde de tre kriterierna på att utgöra en stat vid Kommunist-Kinas invasion 1949. I norra Irak lever kurder i ett slags pseudofederalistiskt styre och ursprungsbefolkningen av assyrier/syrianer lever under förtryck. Till detta kommer att Libyen valts till ordförande för kommissionen för mänskliga rättigheter (Human Rights Commission) och att Irak, enligt uppgift, planeras leda en konferens i maj om nedrustning. Ytterligare ett olöst problem, som byggdes in i FN från start, är att en av fem i säkerhetsrådet systematiskt kan förlama hela FN genom att lägga sitt veto mot varje resolution som uppfattas gå emot den egna statens intressen. Nuvarande representation av permanenta medlemmar i säkerhetsrådet kan knappast heller sägas spegla relevanta geopolitiska och maktpolitiska förhållanden.

Nuvarande svenska linje att folkrätt skapas och enbart kan skapas av FN och i synnerhet av säkerhetsrådet synes mig vara ett uttryck för en modern maktpolitisk inställning. Folkrätten har visserligen getts en formell styrka, men säkerhetsrådet fungerar som en stats lagstiftande församling, som ständigt skapar positiv rätt. Någon fast grund för denna den internationella rättens positiva lagstiftning tycks emellertid inte finnas i realiteten. Åtminstone kan en rättighetsbaserad politik förd enligt folkens och enskilda människors verkliga intressen systematiskt förhindras av stater, som trots medlemskap och därmed skenbar respekt för FN:s rättighetskatalog inte lever upp till sina förpliktelser. En styrka, som dock ofta framhålls, är att även stater som tydligt bryter mot människors och folks rättigheter ändå finns med på den enda världspolitiska arena som finns. FN kan politiskt binda upp dem och på olika sätt agera mot dem.

Folkrätt har historiskt utgått från nationernas rätt och på naturrättsligt betingade mänskliga fri- och rättigheter. Nationer växte fram med folkslag som grund, där nationens tillskansade territorium kom att utgöra staten. Risken är uppenbar att folkrätt används som ett maktpolitiskt instrument i och genom FN. Folkrätten, ius gentium, får inte bara ges en cynisk maktpolitisk tolkning. Folkrätt innebär inte att stater @ oavsett hur statsledningen beter sig mot sitt folk och mot andra länder @ besitter ett slags internationell rättslig immunitet. I folkrätten finns enligt min mening ett oundgängligt etiskt/moraliskt fundament, vilket utgörs av naturrätten.

Mot bakgrund av det som ovan anförts vill jag fråga utrikesministern följande:

Hur bedömer utrikesministern att begrepp som folkrätt och internationell rätt bör definieras?

Hur bedömer utrikesministern FN:s och säkerhetsrådets relation till folkrätt?

Bedömer utrikesministern folkrätten så att säkerhetsrådet skulle kunna gå emot folkrätten och fatta folkrättsligt illegitima beslut?

Delar utrikesministern min bedömning att mänskliga fri- och rättigheter samt folks rättigheter behöver lyftas fram i folkrätten?

Bedömer utrikesministern att FN genom sin nuvarande konstruktion och funktion garanterar internationell rätt, folkrätt och mänskliga fri- och rättigheter?

Är utrikesministern beredd att i FN och andra internationella sammanhang verka för att mänskliga fri- och rättigheter samt folks rättigheter förstärks i förhållande till staternas rätt?