folkhälsoarbetet

Interpellation 1999/2000:287 av Gustafsson, Lars (kd)

den 10 mars

Interpellation 1999/2000:287

av Lars Gustafsson (kd) till socialminister Lars Engqvist om folkhälsoarbetet

Flera rapporter och undersökningar, t.ex. Nationella folkhälsokommitténs betänkande Hälsa på lika villkor, har visat att det generella hälsotillståndet i Sverige är gott, även vid en internationell jämförelse. Samma rapporter visar också att vissa grupper av befolkningen mår sämre. I dessa grupper ingår bl.a. arbetslösa, socialbidragstagare och ensamstående kvinnor med barn. Bland barn och ungdomar ökar den psykiska ohälsan. Den stressrelaterade ohälsan medför också ett allt större hot mot den enskildes hälsotillstånd. De människor som drabbats av ohälsa uppvisar ofta en komplex problembild med dålig ekonomi och sociala komplikationer. Människor som hamnat i liknande situationer måste givetvis erhålla hjälp från samhället. Men detta bör också öka insikten om behovet av förbättringar i det förebyggande folkhälsoarbetet. Hälsoundersökningarna visar att problemen och frågeställningarna griper över flera sektorer. Detta borde leda till insikten att forskning och åtgärder på området inte kan avgränsas till enskilda myndigheter och institutioner. Under nuvarande organisationsstrukturer arbetar ofta olika statliga instanser och myndigheter parallellt med samma eller närbesläktade frågeställningar. Man kan ifrågasätta om detta är det mest rationella och resurseffektiva arbetssättet. Dessutom arbetar också regionala och lokala enheter med samma frågor.

Under den relativt korta historia som det förebyggande folkhälsoarbetet fått en framträdande position har insatserna fokuserats på det kroppsliga. Omfattande satsningar på rådgivning och information har inriktats på kost, motion, fysisk miljö, skaderisker, droger, alkohol, smittorisker och olika preventioner.

Välfärd och välbefinnande har ofta definierats i ekonomiska termer. Nu visar det sig allt tydligare att detta är en förenklad definition. God ekonomisk och materiell status är ingen garant för välbefinnande. Den psykiska hälsan påverkar såväl det fysiska och mentala som det faktiska hälsotillståndet. Perspektiv och framtida insatser i folkhälsoarbetet måste vidgas till att omfatta hela människans livssituation.

Sekundärpreventionen kunde förbättras på flera områden. Vid kontakter med sjukvården är människors reception och motivation oftast som störst.

Ser man till sociala, psykiska och psykosomatiska problem ökar dessa markant särskilt bland lågutbildade kvinnor. En TCO-undersökning visar att sjuktalet ökar mest bland kvinnor och ökningen är störst bland långtidssjukskrivna. Dubbelt så många kvinnor som män använder regelbundet sömnmedel. Andra undersökningar visar på upplevelse av otillräcklighet i rollen som både försörjare och förälder.

Den psykiska ohälsan bland barn och ungdomar ökar oroväckande. En bidragande orsak är stress, vilken kan relateras till familjesituationen. Bland orsakerna nämns hög äktenskaplig rörlighet, svag ekonomi och för lite tid med barnen. Flera forskare har påtalat det allvarliga med den ökade stress som enskilda och familjer utsätts för i vårt samhälle. Konsekvenser är utslagning och långtidssjukskrivning.

Bristen på tid drabbar även de äldre genom stressad personal, minskad vårdtid och ensamhet.

Kvinnornas hälsosituation måste bättre lyftas fram i arbetet för en bättre folkhälsa där även de sociala och icke-materiella värdena får en mer framträdande roll.

Med anledning av ovanstående vill jag ställa följande frågor:

Vilka åtgärder avser statsrådet vidta för att särskilt lyfta fram kvinnors hälsoproblem i folkhälsoarbetet?

Vilka åtgärder avser statsrådet vidta för att den psykiska hälsan bland barn och ungdomar förbättras?

Vilka åtgärder avser statsrådet vidta för att komma till rätta med det ökade antalet stressrelaterade sjukdomar?

Vilka åtgärder avser statsrådet vidta för att lyfta fram de icke-materiella värdenas betydelse för hälsan?

Vilka åtgärder avser statsrådet vidta för att bättre samordna folkhälsoarbetet på statlig nivå med de lokala och regionala enheterna och för att tillvarata dessas kompetens?