folkbildningens roll i det livslånga lärandet

Interpellation 2001/02:463 av Sellén, Birgitta (c)

den 26 april

Interpellation 2001/02:463

av Birgitta Sellén (c) till utbildningsminister Thomas Östros om folkbildningens roll i det livslånga lärandet

I år är studiecirkeln 100 år.

Den moderna folkbildningen och studiecirklarna uppstod ur 1800-talets omvälvande förändringar då samhället förvandlades från agrar- till industrisamhälle. 1902 bildade godtemplaren Oscar Olsson den första studiecirkeln. En av folkbildningens viktiga insatser var att utveckla de demokratiska idealen och genom bildning, kunskap och kultur ge alla medborgare en möjlighet att växa och utvecklas.

Detta är alltjämt folkbildningens huvuduppgift. Liksom folkbildningen i början av detta sekel behövdes för att förändra samhället, behövs folkbildningen i dag som redskap för att förstå och aktivt påverka de snabba och dramatiska förändringarna såväl i vardagslivet som i vår omvärld.

Den nationella folkbildningspolitiken är en hörnsten för att stärka och utveckla demokratin i det svenska samhället. Utgångspunkten för statens bidragsgivning till studieförbunden är att den ska

• Främja en verksamhet som gör det möjligt för kvinnor och män att påverka sin livssituation och som skapar engagemang för att delta i samhällsutvecklingen.
• Stärka och utveckla demokratin.
• Bredda kulturintresset i samhället, öka delaktigheten i kulturlivet samt främja kulturupplevelser och eget skapande.

I det senaste riksdagsbeslutet om folkbildningen betonas betydelsen av folkrörelseanknytning, medborgerlig bildning, personlig utveckling samt engagemang i samhällsfrågor. Som en viktig grundförutsättning för att lösa demokratiuppgiften har staten också framhållit vikten av att folkbildningen är oberoende av politiska och ekonomiska maktgrupper. Vid 1991 års reformering av statsbidragen till folkbildningen markerades detta genom friare resurstilldelning och avreglering. Syftet var att ge studieförbunden bättre förutsättningar att nå de egna folkbildningsmålen.

Man skulle kanske förledas att tro att en hundra år gammal studiecirkelform inte hör hemma i dagens och framtidens samhälle.

Men så är definitivt inte fallet.

På område efter område är förväntningarna stora på studieförbunden. Kanske är det t.o.m så att dessa förväntningar aldrig varit så stora som just nu. Jag kan nämna några exempel på detta:

• I utvecklingen av det svenska folkstyret mot ett deltagardemokratiskt ideal ses folkbildningen som en av de viktigaste delarna i samhället för att stödja aktiva medborgare och demokratiska mötesplatser.
• Inom folkhälsoområdet är studiecirkeln en oomtvistad och väl fungerande metod för att nå och aktivera många människor, liksom bildning i sig är en av de viktigaste hörnstenarna för förbättrat hälsoläge.
• I ett rikt mångkulturellt samhälle, efterfrågas folkbildningen för att erbjuda naturliga mötesplatser där ömsesidig förståelse kan växa fram mellan olika kulturer.
• Utan studieförbundens insatser och vittförgrenade nätverk ut i varje bostadsområde och den minsta byn, skulle samhällets möjligheter att nå ut med kulturupplevelser i hela vårt land vara ytterst begränsade.
• När ett lokalt fungerande miljöarbete för en hållbar utveckling i Agenda 21:s anda ska växa fram, är de lokala studieförbundens insatser oumbärliga.
• I formandet av det livslånga lärandet erbjuder studieförbunden möjlighet till återkommande studier och personlig utveckling på deltagarnas egna villkor och på ett flexibelt sätt.

Jag frågar mig om dagens resurser till folkbildningen och studieförbunden står i rimlig paritet med de förväntningar stat, landsting och kommuner visar på dessa och andra områden.

Jag har tidigare i en interpellation till ansvarigt statsråd uppmärksammat den oro jag hyser för de kraftiga kommunala neddragningarna av anslagen till studieförbunden.

I Riksrevisionsverkets rapport 1999:44 Folkbildning @ styrning och kontroll uppmärksammas att de kommunala bidragens storlek under senare år kontinuerligt har minskat i förhållande till statsbidraget. Sedan Folkbildningsrådet inrättades har i genomsnitt kommunernas bidrag per kommuninnevånare och år minskat från 75 kr till 56 kr i löpande priser. Som andel av statsbidraget har de kommunala bidragen minskat från 55 till 43 %. RRV pekar också på en tilltagande ryckighet, man höjer ena året och sänker det andra. Nu finns t.o.m kommuner som helt och hållet tagit bort stödet till folkbildningen. RRV pekar också på att kommunernas bidragsprinciper tycks avlägsna sig från de statliga. Kommuner söker använda bidragsgivningen för att styra studieförbundens verksamhet efter egna önskemål och prioriteringar. Studieförbundens kommunala finansieringsdel tenderar alltmer att förlora karaktären av ett allmänt och förhållandevis villkorsfritt verksamhetsstöd.

Denna problematik kvarstår och har förvärrats. Detta är mycket oroväckande.

Det är väsentligt att även staten säkerställer en rimlig generell anslagsnivå för studieförbunden. Under 1990-talet har det statliga stödet till folkbildningen genom studieförbunden och folkhögskolorna urholkats med drygt 400 miljoner kronor.

Detta rimmar också mycket illa med de ökande förväntningar jag redovisat i denna interpellation.

Studieförbunden är föremål för förnyad utvärdering. Den tidigare genomförda statliga utvärderingen, 1996 (SUFO), visade att studieförbunden och folkhögskolorna bedriver en folkbildande verksamhet som står i god överensstämmelse med de statliga målen för bidragsgivningen. Den nyligen påbörjade utvärderingen får dock inte innebära att studieförbunden kommande år försätts i ett olyckligt "vänteläge".

Efter 1990-talets sanering av den svenska ekonomin har de olika delarna av utbildningssektorn åter stärkts i syfte att kunna uppfylla viktiga roller i ett livslångt lärande. 1990-talets besparingar har bytts mot satsningar för framtiden. Sådana offensiva satsningar måste kommande år också omfatta studieförbunden.

Mina frågor är därför:

1.Vilka åtgärder avser utbildningsministern vidta för att folkbildningens betydelse och roll i samhällsarbetet utvecklas?

2.Ser utbildningsministern behov av ytterligare åtgärder för att förtydliga kommunernas ansvar för de principer som formats i vår nationella folkbildningspolitik?

3.Är utbildningsministern beredd att prioritera anslaget till folkbildningen och studieförbunden?