FN:s sanktioner mot Irak

Interpellation 1999/2000:372 av Ekholm, Berndt (s)

den 26 april

Interpellation 1999/2000:372

av Berndt Ekholm (s) till utrikesminister Anna Lindh om FN:s sanktioner mot Irak

FN:s sanktioner mot Irak har nu varit i kraft i snart tio år. Syftet var att få Saddam Hussein att acceptera att världssamfundet inte kan tolerera att landet innehar s.k. massförstörelsevapen mot bakgrund av Iraks agerande mot Kuwait.

Under flera år har sanktionera också påverkat i denna del, då UNSCOM, FN:s mission i Irak, tilläts genomföra inspektioner av landets vapenarsenal. Dessa inspektioner har dock upphört, eftersom Iraks ledning inte längre accepterar FN:s närvaro för detta syfte. FN:s säkerhetsråd har sedan fattat ett nytt beslut om att sända en inspektionsgrupp till Irak under ledning av Hans Blix. Irak har dock hitintills vägrat att ta emot en ny inspektionsgrupp.

Sanktionerna fungerar således inte längre särskilt väl avseende detta syfte. Direkt katastrofalt har sanktionsinstrumentet fungerat avseende effekterna för den irakiska befolkningen. Till detta bidrar givetvis Saddam Husseins uppträdande, men faktum kvarstår: FN:s sanktioner bidrar till ett fruktansvärt lidande för den irakiska befolkningen.

Unicef uppskattar, att mellan 1990 och 1997 har som ett resultat av sanktionerna 1,2 miljoner människor, varav 740 000 barn under fem år, dött på grund av brist på livsmedel och mediciner. Uppskattningar från slutet på förra året uppger siffran 1,5 miljoner döda. Dödligheten bland barn under fem år har tredubblats mellan 1989 och 1997 (FN:s humanitära panel). Födda med undervikt har ökat från 4 % 1990 till 25 % 1998 (Internationella Röda korset). 32 % av barn under fem år har kronisk undernäring, en ökning med 72 % sedan 1991 (Unicef 1997). Även vuxna har drabbats av sämre hälsa och högre dödlighet.

Dessutom förvärras situationen ytterligare av de omfattande bombningar som USA och Storbritannien utfört även efter Gulfkrigets slut.

Sanktionerna medför att importen till landet av förnödenheter är starkt beskuren. Dels genom direkta förbud, dels genom ett mycket krångligt regelverk och ett extremt noggrant granskningsförfarande, där alla säkerhetsrådets femton medlemsländer är representerade i en sanktionsgrupp och måste fatta beslut om konsensus.

Även om import av livsmedel och mediciner är tillåtet, så är ansöknings-, införsel-, inspektions- och distributionsprocessen förfärligt långsam och ineffektiv, vilket gör att det kan ta år innan varor når fram. Förbudet mot dual use-produkter drivs också långt över det rimligas gräns.

Olja mot livsmedelsprogrammet går också knackigt bl.a. på grund av sanktionshinder för att genomföra reparationer av infrastrukturen och på grund av de fortsatta bombningarna. Över huvud taget är olika insatser för att stödja utvecklingen i landet svåra att genomföra på grund av bristerna i infrastrukturen.

Mycket talar för att sanktionerna genom de nämnda effekterna stärkt Saddam Husseins ställning inom landet. Psykologiskt sluter man upp bakom sitt lands representanter, när det behandlas så illa av omvärlden. För folk i allmänhet är det inte lätt att skilja ledningens ansvar från den yttre fiendens.

Genom USA:s agerande som kan tolkas som att inget annat kan få slut på sanktionerna än Saddam Husseins avgång, har situationen låsts alltmer. Iraks ledning har många gånger frågat sig om det tjänar något till att leva upp till FN-besluten om USA inte tänker göra det. Det kan naturligtvis ifrågasättas om detta är en korrekt tolkning av läget, men det är trots allt den tolkning som den irakiska ledningen @ inte utan goda skäl @ gjort.

Hur man än ser på syftet med sanktionerna och deras effekt i form av begränsningar av Iraks militära kapacitet, så kan man inte borte från de humanitära konsekvenser som sanktionsinstrumentet fått i detta fall.

Efter tio år kan man konstatera att de ekonomiska sanktionerna blir humanitärt oförsvarbara. Det är läge att söka alternativ utformning av FN:s politik gentemot Irak. Till detta bör rimligen också bidra att Irak knappast kan utgöra ett reellt hot mot omvärlden i dag.

Det borde vara möjligt att nu förhandla med Irak om att de ekonomiska sanktionerna hävs mot att FN får möjlighet att genom vapeninspektörer fortsätta övervakningen av Iraks möjligheter att producera massförstörelsevapen.

Jag vill fråga utrikesministern om Sveriges regering är beredd att inom EU och FN verka för en sådan förändring av sanktionsregimen mot Irak att den humanitära situationen för befolkningen radikalt kan förbättras.