Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

FN:s resolution 1325

Interpellation 2007/08:273 av Lundgren, Kerstin (c)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2007-12-06
Anmäld
2007-12-06
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält
2007-12-18
Sista svarsdatum
2007-12-20
Besvarad
2008-01-17

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 6 december

Interpellation

2007/08:273 FN:s resolution 1325

av Kerstin Lundgren (c)

till försvarsminister Sten Tolgfors (m)

I FN:s resolution 1325 slår världssamfundet fast vikten av kvinnors deltagande för att hantera, lösa och förebygga konflikter. Sverige är ett av de länder som arbetat mest aktivt för att implementera resolutionen, såväl internationellt som nationellt.

Alliansen har som målsättning att fördubbla Sveriges bidrag till internationella insatser. Det ger oss möjlighet att ta ett större ansvar för den globala säkerheten. Att i samband med det arbeta utifrån de principer som läggs fast i FN:s resolution 1325 bidrar till att insatserna får än större genomslag.

Den 14 juni 2006 trädde Sveriges handlingsplan för resolution 1325 i kraft. Det övergripande målet med planen är att synliggöra och förstärka kvinnors deltagande, makt, inflytande, betydelse och säkerhet både före, under och efter kriser och konflikter.

En annan del i det nationella arbetet har varit projektet Genderforce. I det har sex myndigheter och organisationer arbetat för att effektivisera svenskt deltagande i internationella insatser, i enlighet med de målsättningar som finns i FN:s resolution 1325. Det har bland annat skett genom att ur ett genusperspektiv analysera de styrdokument som har bäring på internationella insatser. Projektet avslutas i början av december i år.

Liksom vid all form av styrning är det även i detta fall viktigt att inte bara ge tydliga ingångsvärden utan att även aktivt följa upp och utvärdera vad som faktiskt har gjorts och vilka effekter det fått. När jag har samtalat med representanter i genomförandeledet har de ibland uttryckt att en sådan uppföljning och utvärdering saknas, vilket i sin tur kan minska motivationen hos genomförarna.

Med anledning av Genderforceprojektet och Sveriges ökande internationella engagemang vill jag ställa följande frågor till försvarsministern:

1. Hur avser statsrådet att arbeta med att införa ett tydligare genusperspektiv i de styrdokument som styr Försvarsmaktens och Statens Räddningsverks internationella insatser?

2. Hur säkerställer statsrådet att arbetet med uppföljning och utvärdering bedrivs på ett tydligt sätt?

3. Har statsrådet tagit initiativ till en utvärdering enligt tidigare beslut av den nationella handlingsplanen för resolution 1325, och när förväntas den i så fall vara klar?

Debatt

(9 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2007/08:273, FN:s resolution 1325

Interpellationsdebatt 2007/08:273

Webb-tv: FN:s resolution 1325

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Sten Tolgfors (M)
Anf. 132 Sten Tolgfors (M)
Fru talman! Kerstin Lundgren har frågat mig följande. 1. Hur avser jag att arbeta med att införa ett tydligare genusperspektiv i de styrdokument som styr Försvarsmaktens och Statens räddningsverks internationella insatser? 2. Hur ska jag säkerställa att arbetet med uppföljning och utvärdering bedrivs på ett tydligt sätt? 3. Har jag tagit initiativ till en utvärdering enligt tidigare beslut av den nationella handlingsplanen för resolution 1325, och när förväntas den i så fall vara klar? Låt mig inleda med att den svenska regeringen ser det arbete som bedrivs på olika nivåer, globalt, regionalt och nationellt, vad gäller genomförande av FN:s resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet som prioriterat både ur ett försvarsperspektiv och ur ett säkerhets- och utvecklingsperspektiv. Jag håller med interpellanten om att de internationella insatser som Sverige genomför, med successivt ökade ambitioner, blir mer effektiva och får ett större genomslag om vi och andra länder som genomför internationella insatser arbetar utifrån resolutionens principer. Därför understryks principerna i bland annat styrdokument som myndigheternas regleringsbrev. Det finns exempelvis i Försvarsmaktens regleringsbrev mål som innebär att kvinnor och män ska ges samma förutsättningar att nyttja resultaten från forskning och teknikutveckling. I förlängningen, och kanske mer konkret, kan det till exempel handla om utrustning som används vid internationell tjänstgöring. Jag vill också nämna att för närvarande utarbetas en nationell strategi om internationella fredsfrämjande insatser, och i detta dokument framhålls att andelen kvinnor som deltar i svenska bidrag till internationella fredsfrämjande insatser och krishanteringsinsatser ska öka i enlighet med FN-resolutionen. I regleringsbreven för 2008 för Försvarsmakten och Statens räddningsverk finns bland annat återrapporteringskrav som berör resolutionen och på vilket sätt ett jämställdhetsperspektiv integrerats i den insatsverksamhet som de båda myndigheterna utför. De återrapporteringskrav som finns i exempelvis myndigheternas regleringsbrev följs upp och utvärderas av Regeringskansliet när till exempel årsredovisning och budgetunderlag inkommer. Jag ser det även som naturligt att departementet har en löpande dialog med myndigheterna för att i möjligaste mån följa utvecklingen på detta område liksom på andra områden. Den 6 december förra året hade samarbetsprojektet Genderforce sin slutkonferens där bland annat resultaten av tre års arbete och rekommendationer inför framtiden presenterades på en slutkonferens där bland annat regeringen deltog genom min kollega biståndsminister Gunilla Carlsson. Inom Regeringskansliet har Utrikesdepartementet ett sammanhållande ansvar vad gäller den svenska handlingsplanen för resolution 1325. Under ledning av biståndsminister Gunilla Carlsson har regeringen nu påbörjat ett arbete med att se över hur handlingsplanen genomförts och att diskutera hur man kan säkerställa ett så effektivt och fullödigt genomförande som möjligt, inklusive i utvecklingssamarbetet. Med anledning av detta kallade Utrikesdepartementet till ett möte som genomfördes den 16 januari - i går - med berörda departement, myndigheter och frivilligorganisationer. Syftet med mötet var att informera varandra och diskutera eventuella framtida initiativ. Riksdagsledamöter hade också bjudits in och deltog i mötet. Som jag nämnde inledningsvis finns det kopplingar mellan försvars-, säkerhets- och utvecklingsfrågorna när det gäller FN:s resolution 1325. Jag är övertygad om att vi kan utveckla dessa kopplingar ytterligare i vårt gemensamma arbete tillsammans med myndigheter, organisationer och även andra aktörer framgent.
Kerstin Lundgren (C)
Anf. 133 Kerstin Lundgren (C)
Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret på interpellationen! Resolution 1325 har stor betydelse när det gäller att kunna nå alla som är berörda i kris- och krigssituationer. Vi ska kunna leva upp till att möta hela befolkningen, och inte bara halva, och hitta hållbara lösningar. Fru talman! 1325 landade här i Sverige i form av en treårig handlingsplan som löper ut nu innevarande år. Det är viktigt att fortlöpande följa upp olika delar av den handlingsplanen. Statsrådet och Försvarsdepartementet är bara en del av helheten. Många andra, departement och andra, har också sitt ansvar i sammanhanget precis som statsrådet säger. Vi har all anledning, fru talman, att vara positiva till det möte som statsrådet talar om, nämligen det som leddes av Gunilla Carlsson i går i Utrikesdepartementet. Det var ett positivt möte, och det var en positiv närvaro. Jag var en av de riksdagsledamöter som deltog och lyssnade på många olika aktörer som gav uttryck för just detta - vikten av att gå vidare och vikten av att utvärdera men också vikten av att hitta smarta lösningar framöver. Fru talman! Det är intressant att se Försvarsdepartementet och det ansvarsområde som statsrådet jobbar med. Här har man tagit ett stort ansvar genom det treåriga projektet Genderforce, som har haft betydelse för försvarets beredskap och försvarets förmåga på området. Det har varit ett bra samarbetsprojekt. Jag tycker att många vittnar om det. Även om jag inte har sett någon slutsummering av det har jag hört många sådana signaler. Det är viktigt att man utifrån ett sådant projekt, som är lite grann av en banbrytare, säkrar information och kunskap genom utvärdering på ett bra sätt. Då, fru talman, är jag inte alldeles övertygad om att det räcker att se till att man följer upp det hela i form av budget, mål och fortlöpande dialoger. Frågan är om man behöver göra någonting mer för att säkerställa att det här inte blir en enda svala som flög utan att det finns något fortlöpande. Man ska dra nytta av den erfarenhet och de insatser som man verkligen har gjort. I en konkurrensutsatt situation är det många som kämpar om resurser och utrymme. Om Sverige ska kunna ta en ledande roll för arbetet också på den internationella arenan för fred och säkerhet är det viktigt att vi får in de perspektiv som Genderforce öppnade dörren för i det fortsatta arbetet. Därför undrar jag, fru talman, om statsrådet ser något särskilt arbete framför sig för att fånga upp kunskap från Genderforceprojektet och föra den vidare.
Bodil Ceballos (Mp)
Anf. 134 Bodil Ceballos (Mp)
Fru talman! Jag läste svaret nu när jag kom in i kammaren och gör då en del reflexioner. Min första reflexion är att vi i Sverige har en politik för global utveckling som vi alla står bakom. Den omfattar alla politikområden. Ändå är det naturligtvis inte så lätt att få det här att omfatta eller få lika stort genomslag i alla olika delar. Men man kan göra det i ett antal delar; allt som har med utrikespolitik, försvar, bistånd, migration etcetera att göra hör nära samman med detta. Jag var till exempel på mötet i går, och jag tycker att det som Gunilla Carlsson tog upp var positivt. Det handlade om att man eventuellt skulle använda resolution 1325 som bas i arbetet i Kongo. Jag tror att vi alla kände ungefär likadant. Kerstin var också där. Det var ett positivt möte. Men nu när jag läser svaret börjar jag bli lite orolig. Jag tänker: Jaha, är det här ännu en del i att försöka flytta över delar av biståndspengarna? Ska man få de militära insatserna betalda från biståndet? Vi har fört många sådana diskussioner under det år som har gått. Många av oss har upplevt att det hela tiden pågår någon form av försök att flytta biståndspengar till militära insatser. Det är egentligen det som jag vill ha ett svar från försvarsministern på. Är jag helt ute och cyklar i den frågan? Ska man inte ta några pengar från biståndet till militären?
Sten Tolgfors (M)
Anf. 135 Sten Tolgfors (M)
Fru talman! Låt mig säga till Kerstin Lundgren att jag tycker att det här är ett väldigt viktigt område. Det här är frågor som måste in i verksamhetens kärna. Det är inte en fråga bara för särskilda projekt eller en fråga som handlar om några, men inte alla, aktörer och som finns vid sidan av den löpande ordinarie verksamheten. Låt mig berätta om min egen ingång i detta. Jag höll ett linjetal om försvarspolitiken i Sälen häromdagen där jag utvecklade detta. Jag har inte samma tid nu, men jag vill bara säga att internationella insatser syftar till att värna svenska värden och intressen. Därför är vårt agerande på plats centralt. Det är genom vårt agerande på plats vi visar vilka värden vi vill exportera. Jag vill påstå att Sverige har en unik ställning när det gäller värdegrundsfrågor i försvarspolitiken. Vi har så klart en demokratiskt styrd försvarsmakt med ett medvetet arbete för moderna värderingar och attityder. Men detta värdegrundsarbete har också en betydande operativ poäng som inte har belysts tillräckligt. Försvarsmaktens värdegrundsarbete bidrar nämligen till att minska hotbilden vid internationella insatser och till att öka möjligheten att fullgöra uppdraget. Vi behandlar, och ska behandla, civilbefolkningen väl vilket hindrar upptrappningen av konflikter och gör det svårare att definiera oss som fiender. Men det bidrar också till möjligheten att lösa den militära uppgiften och till att öka vår egen säkerhet på plats. Ett tydligt exempel är att tips från civila kan förhindra skador och i värsta fall dödsfall. I Afghanistan är hotet från hemmagjorda bomber och minor ett exempel. De tipsar oss nu om var dessa finns, vilket räddar svenska liv. Varför? Jo, därför att vi har en bra relation. Varför har vi det? Därför att vi har ett bra bemötande. Varför har vi det? Därför att värdegrundsarbetet på hemmaplan är förankrat, och måste bli ännu mer förankrat. Förutom bra värderingar är utvecklingsinsatser viktiga för att kunna genomföra insatser med civilbefolkningen och inte mot, som en del andra länder kan tänkas göra. Det är likaså mycket viktigt att fler kvinnor finns med i internationella insatser. Förutom den kompetens som de bidrar med, som är viktig nog, ger detta tillgång till den halva av civilbefolkningen som vi annars inte skulle nå. Detta är min ingång i de frågor som Kerstin Lundgren i dag belyser. Jag tror att vi mer måste beskriva att detta har en praktisk effekt och en betydelse i verkligheten. Detta är inte politisk teori, utan det har konkret betydelse. I den insatsspecifika verksamheten kan en högre andel kvinnor leda till ökad effektivitet när det gäller minröjning. Man kan få information genom att tala med kvinnor och flickor. Sökoperationer, till exempel kroppsvisitering av kvinnor eller samtal, är omöjliga utan att man har kvinnor på plats. Patrullering kan ha en lugnande effekt. Vi får mer och bättre kontakt med hela lokalbefolkningen. Ett gott exempel på vikten av kvinnlig personal i internationella insatser är just ISAF-styrkan i Afghanistan. Där har vi haft ett military observation team , Juliet, som enbart bestod av kvinnor. Teamets förmåga att skapa kontakt och få information från kvinnorna inom lokalbefolkningen möjliggör en helt annan bredd i informationsinhämtning och förståelse för situationen på plats. Det ger i sin tur ökad kvalitet i den operativa verksamheten när det gäller att klara att utföra de angivna uppgifterna och öka säkerheten också för de egna styrkorna. Det stöder också allt det som Kerstin Lundgren talade om, fru talman, i form av FN-resolutionen 1325. Det handlar alltså inte om att vara politiskt korrekt. Det handlar för det första om att det är rätt och för det andra om att det har en betydande operativ effekt för insatsen.
Kerstin Lundgren (C)
Anf. 136 Kerstin Lundgren (C)
Fru talman! Jag tycker att det värmer när man hör statsrådet tala så engagerat om att detta verkligen handlar om att kunna utföra sitt uppdrag på ett bra sätt. Insikten verkar vara alldeles uppenbar, åtminstone i mina öron, fru talman: Det krävs mer än bara ett projekt. Det krävs, som statsrådet sade, att detta genomsyrar hela organisationen och att det finns på plats ute i verkligheten. Jag delar helt statsrådets bedömningar när det gäller vikten av värdegrundsarbetet och vikten av att kunna lösa uppgifter. Och då handlar det inte bara om halva befolkningen, utan ibland är det mer än halva befolkningen vi talar om, som inte annars berörs eller som känner sig ställda vid sidan om. Fru talman! En annan viktig sak är barnsoldater, som vi också möter i många delar av världen. Det är också en del av arbetet med resolutionen som, från min utgångspunkt, inte handlar om politisk korrekthet utan om insikt i FN-systemet om att man måste fånga upp detta för att man ska kunna klara det uppdrag som vi har, nämligen att minska hot och jobba för fred, säkerhet och utveckling. Det är målet. Mot den bakgrunden hoppas jag också att försvarsministern är lika engagerad i samtalen med sina kolleger inom EU-systemet. Det framgick inte minst i går på den träff som statsrådet Gunilla Carlsson hade att här är det, som så ofta, mest män som planerar. Det är mest män som deltar och bygger upp strukturer. Eftersom systemet ser lite annorlunda ut i EU-sammanhang än i FN-sammanhang har det svenska inflytandet inte möjlighet att riktigt nå fram. Här är det viktigt att vi tar vara på våra erfarenheter och den kunskap som vi har och för den vidare in i EU-systemet. Det är vårt ansvar att se till att EU också blir bättre på att fullgöra sina uppdrag ute i världen om vi verkligen tar fasta på att hela befolkningen måste kunna nås. Det är viktigt att kvinnor finns med i ledande ställning och också i de uppdrag som EU tar på sig ute världen.
Bodil Ceballos (Mp)
Anf. 137 Bodil Ceballos (Mp)
Fru talman! Jag fick inte något svar på min fråga, men jag kanske ställde den klumpigt. Jag vet inte. Jag oroar mig när jag läser det här svaret. Interpellationen är ställd till försvarsministern, och det handlar om ett genusperspektiv i styrdokument som styr Försvarsmaktens och Statens räddningsverks internationella insatser och inte annat utvecklingsarbete inom biståndet etcetera. Jag frågar mig om det håller på att ske en sammanblandning av ett slag som inte borde ske. Det är därför jag blir lite orolig när jag läser svaret och att det är biståndsministern som ansvarar för att se över handlingsplanen. Det förebyggande konfliktarbetet är naturligtvis en del av det utvecklingssamarbete vi bedriver. Men att få en större andel kvinnor i våra internationella militära insatser har ingenting med det förebyggande arbetet att göra. Det förebyggande arbetet kan mycket väl hamna under det gängse utvecklingssamarbetet men inte det som är militära insatser. Jag skulle vilja få ett svar på om det förs sådana diskussioner. Sedan vill jag tipsa försvarsministern om en sak också. I den tidigare diskussionen föreslog jag att försvarsministern skulle tipsa försvarsministern i Spanien för att man ska kunna rädda människor från cancer. Det var inte aktuellt, men i den här diskussionen pratade du bland annat om att tips från civila kan rädda liv. Jag menar att ett tips från försvarsministern till en annan försvarsminister också kan rädda liv.
Sten Tolgfors (M)
Anf. 138 Sten Tolgfors (M)
Fru talman! Nu avser jag att i denna interpellationsdebatt diskutera den interpellation som har ställts till mig av respekt för Kerstin Lundgren och hennes tid och insats. Fru talman! Först vill jag säga att jag tycker att det som Kerstin tog upp var klokt. Jag vill hänvisa till det linjetal jag höll i Sälen. Jag försökte bland annat dra ut riktningen för de här frågorna. Ett förslag som jag lade fram där, och som också mycket påverkar det som Kerstin Lundgren tar upp, är att vi måste notera att det alltmer handlar om att tankens kraft är central när försvaret rekryterar för framtiden. I dag handlar det om värnpliktiga, och i morgonen sker det mer på frivillig grund. Det sker redan i dag på frivillig grund när det gäller internationella insatser. Det handlar om tankens kraft och allt mindre om muskelkraft. Det gör att jag tror att vi har anledning att se över befattningsbeskrivningarna för det Försvarsmakten rekryterar till. Om de är föråldrade, om det ligger kvar krav på fysisk förmåga som inte längre är motiverade, stänger det ute inte minst många kvinnor men även andra killar som kan vara intresserade av att tjänstgöra, gå grundutbildning och delta i internationell tjänst. Det är ett konkret förslag som jag också lanserade i Sälen för att förbättra rekryteringsgrunden, ytterst också för internationella insatser. Fru talman! Med anledning av Bodil Ceballos frågor vill jag säga att det finns anledning för oss att mycket bättre än förut koppla ihop olika politikområden. Om vi inte kopplar den militära insatsen till utvecklingsinsatser och till att stärka länders egna arméer eller poliser kommer vi hamna i en situation där vi aldrig kommer ur vissa länder. Tanken är att vi ska göra en insats. Med militära medel ska vi skapa en grund för fred, men då måste vi fylla på med att stärka den egna säkerhetsstrukturen så att landet självt kan ta över ansvaret för säkerheten, utbilda poliser och militärer. Det handlar också om utvecklingsinsatser för att förhindra att ett land återkommande faller tillbaka i krig och konflikter. Detta måste kopplas ihop mycket bättre. Och så sker också alltmer från svensk sida. I Afghanistan har vi förvisso militära insatser, men vi har också ett civilt utvecklingsarbete där vi fokuserar alltmer på de norra delarna av landet där Sverige redan är aktivt. Detta är centralt för fred. Bara en militär insats kan inte skapa en långsiktig grund för en fredlig utveckling i landet. Vi måste göra alla tre sakerna samtidigt. Vi ska också bidra till att stärka kvinnors situation i samband med konflikter. Det ska vi titta mer på i alla de dokument vi tar fram framöver. Ett exempel där vi redan har gjort det är den proposition som riksdagen behandlade om en svensk insats i Darfur, Unamid. Även om den insatsen tyvärr inte blev av står det där uttryckligen: "Sverige ska som aktiv deltagare i den fredsfrämjande verksamheten stödja och påskynda ansträngningarna att fullt ut genomföra säkerhetsrådets resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet." Detta stod i den proposition som riksdagen behandlade. Nu blir insatsen dessvärre inte av, men det beror verkligen inte på Sverige. Det beror på att Bashir och Sudan blockerar svensk-norskt deltagande. Men regeringens ambition när det gäller resolution 1325 var tydligt uttryckt där. Ett annat exempel som riksdagen så småningom kommer att behandla är integreringen av 1325 i den nationella strategin för svenskt deltagande i internationella freds- och säkerhetsfrämjande insatser. Där kommer det att finnas en målsättning uttryckt om att öka andelen kvinnor som deltar i det svenska bidraget i internationella insatser i enlighet med 1325. Det handlar om att vi här hemma bidrar till att fler kvinnor rekryteras till insatser och om att kvinnor bland lokalbefolkningen i insatsområdet och deras organisationer blir delaktiga i olika processer.
Kerstin Lundgren (C)
Anf. 139 Kerstin Lundgren (C)
Fru talman! Tack än en gång, statsrådet! Jag kan bara i stora delar instämma i det som sägs. Jag hoppas verkligen att det också finns en vilja att följa upp att det verkligen leder framåt. Ett av politikens dilemman är väl att vi har lätt för att fatta beslut men svårare att följa upp dem och se om vi verkligen är på väg åt rätt håll. Jag vill skicka med att det är viktigt att säkerställa att vi inte bara har planer utan att vi också ser till att planer följs upp. Det gäller inte bara en gång, utan det är viktigt att följa upp de planer som finns. Det ger också en bild till dem som jobbar med olika frågor i vardagen att detta inte bara är någonting som gäller för stunden utan att det är någonting som jobbas långsiktigt med. Det är oerhört viktigt. Fru talman! Med anledning av min meddebattörs frågeställningar kan jag bara konstatera att redan 2004, när Miljöpartiet var med i regeringsunderlaget, tillsattes den här särskilda arbetsgruppen under ledning av Utrikesdepartementet. Den ledningen har alltså funnits rätt länge. Jag uppfattar att Gunilla Carlssons möte var en del av det arbete som redan har legat ute. Fru talman! Jag vill tacka statsrådet för svaret och önska lycka till i arbetet. Vi kommer att granska den nationella handlingsplanen för det internationella arbetet. Jag hoppas att statsrådet tar med den här diskussionen när han möter sina kolleger inom ramen för EU:s arbete på det här området.
Sten Tolgfors (M)
Anf. 140 Sten Tolgfors (M)
Fru talman! Det bästa som Kerstin Lundgren sade här var: in i vardagen. Jag tror att det är nyckeln för att det här ska bli mer än politiska ord. Det måste omsättas i verkligheten. Då ska det in i vardagen. Det ska inte bara finnas i deklarationen, utan inne i vardagen. Det är dit vi ska syfta. Avslutningsvis ska jag nämna något av det som Sverige gör. Vi har en nationell handlingsplan. Regeringskansliet arbetar med att samla erfarenheter och idéer för att utveckla det svenska agerandet och vår handlingsplan genom att samla nationella aktörer. Det skedde, som flera här refererat till, i form av det möte som var i går. Sverige var för övrigt ett av de första länderna som antog en nationell handlingsplan. Försvarsmakten genomförde ett pilotprojekt under 2006 i form av det militära observatörsteam som kallas Juliet, och som helt bestod av kvinnor, inom ramen för det vi gör i Afghanistan. Det är inte helt färdigutvärderat, såvitt jag förstår. Den nordiska stridsgruppen som just nu står i beredskap inkluderar två tjänster som jämställdhetsrådgivare. Det 1325-arbete som sker inom Försvarsmakten, Högkvarteret och andra myndigheter är också viktigt. Både Försvarsmakten och Räddningsverket har under tre år varit aktiva i det projekt som flera har talat om här, nämligen Genderforce där myndigheterna tillsammans med polisen, Kvinna till Kvinna, Lottorna och Officersförbundet har arbetat för att förbättra arbetet med kvinnor i katastrof- och konfliktområden. Vi undersöker möjligheten att utveckla arbetet med MOT-teamen utifrån erfarenheten av Juliet tillsammans med Norge. Vi har bidragit med jämställdhetsrådgivare till olika internationella insatser, och arbetet med resolutionen sker inte minst också inom utvecklingssamarbetet. För mig som försvarsminister är det viktigt att vidga diskussionen och inte låta det handla enbart om 1325 för sig utan, som Kerstin Lundgren sade, få arbetet att gå in i vardagen och visa varför det är viktigt att så sker.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.