Finansieringen av den svenska skolan
Interpellation 2008/09:509 av Pertoft, Mats (mp)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2009-05-13
- Anmäld
- 2009-05-13
- Besvarad
- 2009-05-26
- Sista svarsdatum
- 2009-06-01
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 13 maj
Interpellation
2008/09:509 Finansieringen av den svenska skolan
av Mats Pertoft (mp)
till utbildningsminister Jan Björklund (fp)
Den ekonomiska krisen drabbar kommuner och landsting hårt. Enligt Konjunkturinstitutets prognos kommer kommunsektorns underskott att uppgå till 12 miljarder 2010.
En stor del av dessa nedskärningar kommer att drabba barnen. I genomsnitt utgör kostnaderna för skola och barnomsorg 40 procent av kommunernas kostnader. Om regeringen inte skjuter till mer pengar är det våra barn som kommer att få ta smällen. Återigen. För det var precis det som hände efter 90-talskrisen.
I januari och februari varslade kommunerna 1 250 personer. Det är nästan lika många som under samma period 1992, då 1 590 personer varslades om uppsägning. Av dem som varslats under årets första två månader arbetar 312 personer inom utbildningsbranschen. Det rör sig om historiskt höga nivåer, och varslen har fortsatt under mars och april. Lärarfacken har uppskattat antalet lärare som varslats plus varsel som är på gång till hela 1 300.
En stor del av varslen beror på kommunernas försämrade ekonomi. En del beror på att barnkullarna blir mindre och att det därför behövs färre lärare ett antal år framöver. Men den huvudsakliga anledningen är ekonomin, eftersom man under goda tider väljer en något högre lärartäthet några år framför att göra sig av med kompetent personal.
90-talets ekonomiska kris tilläts drabba barnen hårt och konsekvenserna av det ser vi än. Detta får inte upprepas. Under 90-talet minskade personaltätheten dramatiskt både inom barnomsorgen och i skolan. År 1990 gick det 4,5 barn per barnskötare i förskolan, 1998 hade detta ökat till knappt 6 barn. Detta ledde till större barngrupper, från 14 barn per grupp 1990 till 17 och 2001 var den i genomsnitt hela 17,5 barn i en grupp. På fritidshemmen närapå fördubblades gruppstorlekarna under samma tid.
Krisen slog också hårt mot barnen i skolan. Grundskolans totala kostnader minskade med 15 procent under 90-talets första år, samtidigt som antalet grundskoleelever ökade med 17 procent under samma period. De undervisningsrelaterade kostnaderna minskade med 12 procent under 90-talet. Lärartätheten sjönk med 20 procent. Lärartätheten minskade även i gymnasieskolan men inte lika dramatiskt.
Dessa dramatiska nedskärningar innebar naturligtvis att eleverna fick sämre undervisning. Andelen elever som slutade grundskolan utan fullständiga betyg ökade kraftigt mellan 1990 och 1997. Det skedde en kraftig ökning av antalet elever på IV-programmet i slutet på 90-talet, från strax under 6 procent till drygt 9 procent.
Min fråga till ministern är:
Hur kommer ministern att agera för att säkerställa finansieringen av den svenska skolan i den pågående ekonomiska krisen i syfte att säkra skolans resultat och elevernas kunskaper?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2008/09:509
Webb-tv: Finansieringen av den svenska skolan
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2008/09:124 Tisdagen den 26 majProtokoll 2008/09:124 3 § Svar på interpellation 2008/09:509 om finansieringen av den svenska skolan
Protokoll från debatten
Anf. 1 Jan Björklund (Fp)
Fru talman! Mats Pertoft har frågat mig hur jag kommer att agera för att säkerställa finansieringen av den svenska skolan i den pågående ekonomiska krisen i syfte att säkra skolans resultat och elevernas kunskaper.
Som Mats Pertoft vet är finansieringen av skolan en kommunal angelägenhet. Statens ansvar är att besluta om nationella mål och riktlinjer. Sedan ska huvudmännen fördela resurser och organisera verksamheten efter lokala förutsättningar.
Under mandatperioden har staten tillfört 27 miljarder kronor till kommuner och landsting. Ytterligare insatser är aviserade för kommande år. Min förhoppning är att en stor del av dessa medel används för att säkra skolans kvalitet, bland annat genom att behålla en hög lärartäthet.
Samtidigt måste kommunerna våga göra tuffa prioriteringar när det ekonomiska utrymmet krymper. Det handlar om att värna välfärdens kärna - skolan och omsorgen om våra barn och äldre - och kanske låta andra, mindre nödvändiga, utgifter stå tillbaka för tillfället.
Sammantaget ger de 17 miljarder kronor som staten avser att tillföra Sveriges kommuner och landsting under de närmaste åren goda förutsättningar att behålla hög kvalitet i skolväsendet. Vilka prioriteringar som görs kan jag dock inte styra över, utan dessa beslut måste fattas på lokal nivå. Min förhoppning är naturligtvis att kommunerna väljer att prioritera satsningar på välfärdens kärna, där skolan är en viktig del.
Anf. 2 Mats Pertoft (Mp)
Fru talman! Tack, utbildningsministern, för svaret! Vi är säkert helt överens när det gäller vikten av att trygga och säkerställa skolans kvalitet och resultat.
Emellertid är jag väldigt besviken på regeringens agerande i denna fråga. I svaret talar man om 17 miljarder och om 27 miljarder, utan att med ett ord nämna att dessa pengar till allra största delen redan är uppbokade som kostnadskompensationer eller andra uppdrag till kommunerna, bland annat en vällovlig läsa-skriva-räkna-satsning, lärarlyft och andra saker.
Vad utbildningsministern inte med ett ord säger är att det enda staten har aviserat för att hjälpa kommunerna i den ekonomiska krisen är 7 miljarder - detta samtidigt som regeringens eget institut, Konjunkturinstitutet, har sagt att det skulle behövas 17 miljarder. En samlad ekonomisk expertis i Sverige, utom finansministern, säger att det behövs mer pengar. Sverige har ju sedan 90-talets kris skapat en väldigt väl fungerande ekonomisk politik och står väl rustat inför denna ekonomiska kris. Men meningen är att man i en ekonomisk kris ska ha muskler att hjälpa kommunerna. Det vi står inför är rejäla nedskärningar i skolan och andra kommunala sektorer som vi inte kommer ifrån om inte staten skjuter till något.
Vi i Miljöpartiet har valt att gå på Konjunkturinstitutets rekommendation. I vår budget har vi avsatt 5 miljarder i år. Regeringen har avsatt noll. Vi har avsatt 12 miljarder nästa år, vilket stämmer väl med Konjunkturinstitutets bedömningar.
Detta handlar om att säkerställa att lärartätheten inte minskas så att resultaten därigenom kan bibehållas och till och med öka - precis det som utbildningsministern var inne på i sitt svar på min interpellation.
Jag undrar hur utbildningsministern tänker se till att vi inte hamnar i precis samma situation som under 90-talet där sex år gick till spillo när det gäller kvalitetsförbättring på grund av de bristande ekonomiska insatserna från staten. På den tiden fanns inte de ekonomiska muskler som behövdes. I dag finns de, men utbildningsministern som alltid har talat sig varm för kvalitet i skolan, högre lärartäthet och annat gör ingenting i denna fråga.
Jag är väldigt förvånad och menar att vi måste se till att vi inte får färre utan snarare fler lärare, att kommunerna får resurser att genomföra detta och att staten hjälper till i denna situation av nöd ute i kommunerna. Utan lärare blir det nämligen väldigt svårt att upprätthålla en god skola.
Det är varken kommunerna eller staten som har skapat krisen; det är en internationell finanskris. Men staten har de ekonomiska musklerna. Dessa muskler har inte kommunerna i denna grad. Därför kvarstår min fråga: Vad tänker utbildningsministern göra för att säkerställa skolans ekonomi i dessa kristider?
Anf. 3 Jan Björklund (Fp)
Fru talman! Det var bra att Mats Pertoft till sist ändå antydde att krisen är global och inte tillverkad här hemma. Jag tror tyvärr att om krisen blir så djup och lång som man nu tror - prognoser är alltid osäkra - finns det inga beslut i denna kammare som till sist kan garantera att stora samhällssektorer går opåverkade ur detta. Tyvärr är det så.
Det är klart att när man sitter i opposition har man ett oändligt checkhäfte att skriva ut till allt och alla. Man kan stå här och lova att om bara vi hade styrt i stället så hade ingen märkt av krisen.
Tyvärr, Mats Pertoft, är detta inte trovärdigt. Ni tre oppositionspartier är överens om att öka utgifterna på nästan alla områden, men ni har ju inte redovisat hur det ska betalas över huvud taget. Ska man ha skattehöjningar just nu i detta läge, vilket huvuddelen av den samlade ekonomiska expertisen i princip avråder starkt ifrån? Just nu ska man inte dra in köpkraft, men det föreslås skattehöjningar från flera av partierna i den rödgröna alliansen. Det är ytterst oklokt.
Ska ni göra besparingar på andra områden? Ska ni öka statens upplåning så att vi lånar mer pengar till vår välfärd? Det svarar ni inte på, men det är lätt att stå här och lova nya utgifter till allting.
När detta är sagt har vi ändå i vårpropositionen aviserat 17 nya miljarder till kommunsektorn. Då frågar Mats Pertoft hur jag kan garantera att dessa pengar hamnar i skolan. Svaret är att det kan jag inte. Det är upp till kommunerna att avgöra. Det handlar om att kommunerna ska orka prioritera skolan.
Låt mig jämföra tre kommuner: det borgerligt styrda Stockholm med kommunerna Göteborg och Malmö som styrs av rödgröna partier. Det borgerligt styrda Stockholm prioriterar skolan mycket högre än vad de rödgröna kommunerna Göteborg och Malmö gör. Man satsar mycket mer på skolan per elev räknat i Stockholm än i Göteborg och Malmö.
Det är det jag menar: Vi kan skriva ut hur många checkar som helst, men sedan handlar det om att kommunerna ska orka prioritera skolan i sista ändan. Det är olika i olika kommuner, och där måste vi tala med våra partikamrater runt omkring i Sveriges kommuner.
Det går inte alltid att jämföra storstäder och glesbygdskommuner, men när vi tar de här tre storstadskommunerna som är jämförbara har Mats Pertoft en hemläxa att göra. Tala med miljöpartisterna! Tala med de rödgröna kamraterna i Göteborg och Malmö och se till att de prioriterar skolan när de nu får nya statsbidrag!
Folkpartiet är ensamt bland partierna om att tycka att kommunaliseringen har varit mindre lyckad.
Varje gång det kommer upp frågor om hur kommunerna prioriterar tycker Mats Pertoft och Miljöpartiet att staten ska gå in och styra mer. Men varför har ni då kommunaliserat skolan? Den frågan måste man ställa. Varför har ni gjort det från första början?
Nu har vi det system som vi har. Skolan kommer sannolikt att vara kommunaliserad under överskådlig tid. Det gör att vi måste se till att kommunerna prioriterar rätt.
Det är klart att alla önskar att vi kunde ha mycket mer pengar. Men de finns inte, Mats Pertoft. Statens kassakista är tom. Det innebär att om man ska skriva ut ytterligare checkar måste man tyvärr göra saker som är väldigt skadliga för svensk ekonomi i stort. Det handlar om att höja skatterna just nu, låna mer och så vidare. Jag tror inte att någon egentligen vill det, och alla inser att det är fel. Det är lätt att stå i opposition och ropa på nya utgifter.
Vad det handlar om just nu är att Sverige, staten och kommunerna gemensamt, bestämmer sig för att prioritera skolan också i tuffa tider. Då har ett antal kommuner en hemläxa att göra. Nu kommer 17 nya miljarder. Se till att de hamnar i skolan!
Anf. 4 Mats Pertoft (Mp)
Fru talman! Såvitt jag vet har regeringen lovat enbart 7 miljarder till kommunerna för dessa oförutsedda nedskärningar. De andra 10 miljarderna måste vara betalning för någonting annat som man har sagt att kommunerna ska göra. Det är 7 miljarder som det handlar om och inte 17 miljarder.
Utbildningsministern skjuter ifrån sig ansvaret. Han lägger detta på olika kommunala styren oberoende av om det är rödgröna eller borgerligt styrda kommuner. Det är inte det som det handlar om. Detta handlar om att det är en global kris. Sverige har skött sina finanser väldigt bra. Man är väl rustad inför detta, och den samlade ekonomiska expertisen föreslår faktiskt att man ökar upplåningen för att klara krisen för att sedan dra åt när det är bättre tider.
När det gäller kommunaliseringen har jag en fråga: Tänker utbildningsministern föreslå mer pengar till skolan om den blir förstatligad? Det är precis samma sak. Det ändrar ingenting. Detta handlar inte om någonting annat än att utbildningsministern måste vara beredd att se till att kommunerna får så mycket pengar att de kan stävja de värsta formerna av minskningar av lärartätheten i skolorna. 44 procent av kommunernas inkomster går till skolan, och 40 procent går till vård och omsorg. Är det Jan Björklund och Göran Hägglund som ska göra upp om var det är bäst att skära? Detta handlar om ca 80 procent av kommunernas utgifter. Är det vård, skola och omsorg som alliansregeringen vill att kommunerna ska skära i, eller är man beredd att satsa på kvalitet och kunskap?
Anf. 5 Jan Björklund (Fp)
Fru talman! Plötsligt förstår jag Mats Pertofts interpellation. Han har inte förstått regeringens förslag. Vi tillför kommunerna 17 miljarder i ökade statsbidrag i påsen. Dessa 17 miljarder är inte öronmärkta för olika saker. Jag förstår nu att Mats Pertoft trodde att det handlade om en bråkdel av den summan. Men 17 miljarder är det som föreslås i vårpropositionen som nyligen lades fram i riksdagen.
Jag kan inte garantera att ens den summan kommer att räcka för att täcka alla svarta hål i många kommuner. Jag tar gärna som exempel några av de kommuner som har prioriterat fel. Sådana finns av alla politiska kulörer, men några av de värsta när det gäller att prioritera fel är de som just nu skriker mest om att få pengar.
Jag kan nämna Luleå kommun som är socialdemokratiskt styrd. Där skär man nu ned med 30 miljoner i skolan och har varslat 100 lärare. Samtidigt fattade man beslut om att bygga en kommunal evenemangsarena som ska kosta 30 miljoner per år. Det är exempel på en felaktig prioritering.
Björklund skjuter ifrån sig ansvaret, säger Mats Pertoft. Ursäkta, men det är väl ditt parti, Mats Pertoft, som har sett till att skolan har blivit kommunaliserad? Makten ligger där. Det är du som har skjutit ansvaret från staten till Luleå kommun. Luleå kommun har naturligtvis rätt att göra så här. Men när man sedan kommer till mig och tigger om mer pengar förstår man inte sitt ansvar.
Det handlar nu om att våga prioritera skolan. Gör som borgerligt styrda Stockholm och prioritera skolan och sprätt inte i väg pengarna på allting annat just nu. Välfärdens kärna är det som statsbidragen ska användas till.
Mats Pertoft, stå inte och inbilla svenska folket att om du satt i regeringen skulle det finnas obegränsat med pengar och människor skulle över huvud taget inte behöva märka av krisen! Stå inte och inbilla människor det, Mats Pertoft, det är inte ärligt!
Anf. 6 Mats Pertoft (Mp)
Fru talman! Utbildningsministern talar om att raljera när det är han som raljerar.
Alla partier i riksdagen utom Folkpartiet, såvitt jag vet, står bakom kommunaliseringen. Folkpartiet är ensamt i frågan om att vilja förstatliga skolan igen. Det skulle dessutom inte ge mer pengar. Jag har i alla fall inte hört några sådana löften från utbildningsministern.
Det här handlar om att det skärs ned i Sveriges skolor i dag och lärare avskedas. Det gör man inte av illvilja. De må vara hänt att olika kommuner har fattat olika beslut, och jag beklagar de kommuner som satsar på fel saker. Men 80 procent av den kommunala verksamheten handlar om skola, vård och omsorg. Om man inte vill dra ned på detta måste man hjälpa kommunerna i denna krissituation. Det är staten som har musklerna i denna fråga. Därför bör man bidra med mer resurser till kommunerna i dag.
Utbildningsministern pratar om 17 miljarder. Men det är bara 7 miljarder som är ett extra tillskott på grund av den ekonomiska krisen. Det andra är fritt i påsen. Det är helt rätt. Men det är en omvandling av andra summor som ni har haft tidigare. Annars kan man säga att Anders Borg hade helt fel i den finanspolitiska debatten när han tydligt pratade om 7 miljarder och inte mer som ska utbetalas i december i år.
Vad kommunerna behöver i dag och vad Sveriges samlade ekonomiska expertis, förutom finansministern, kräver är mer resurser till den kommunala sektorn. Jag kräver av utbildningsministern att han står upp för att svensk skola behöver mer resurser för att vi ska slippa se de nedskärningar som vi hade på 90-talet och det kunskapsfall som vi då såg. Detta kan ingen kommun i världen klara att kompensera, utan det handlar om att alliansregeringen måste visa att man menar allvar med att man står upp för skolan och att man menar allvar med att man står upp för ett modernt kunskapssamhälle och då också skjuter till dessa resurser.
Anf. 7 Jan Björklund (Fp)
Fru talman! Jag beklagar att kommunerna prioriterar fel, sade Mats Pertoft nu. Ja, det kan man göra. Men ett annat sätt är att du ringer upp dina partikompisar i Göteborg och Malmö och berättar för dem hur de borde prioritera. I stället begär du att jag ska skicka mer pengar till dem när de prioriterar fel.
Från regeringens sida satsar vi nu 7 miljarder 2010, ytterligare 5 miljarder 2011 och 5 miljarder 2012. Det är totalt 17 miljarder som en följd av krisen. Det är som kompensation för minskade skatteintäkter.
Vi vet i dag inte exakt hur mycket skatteintäkterna minskar. Det vet vi först efteråt. Men detta bygger på de prognoser som vi nu har.
Om krisen blir djup och långvarig, Mats Pertoft - jag säger det en gång till - kan inte vare sig den regering som sitter nu eller någon annan regering i Europa eller någon alternativ regering med Mats Pertoft i stå och säga till människor att om bara de får styra kommer krisen inte att märkas. Det går inte.
Det enskilt mest prioriterade i statens budget är att skjuta till pengar till kommunerna för att prioritera välfärden. Det går inte att garantera att dessa pengar räcker för de skattebortfall som nu sker. Ingen kan garantera det. Men det är detta som vi prioriterar allra högst.
Nu har staten visat vad vi prioriterar. Nu måste också kommunerna visa detsamma - att de prioriterar välfärdens kärna, till exempel skolan.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.