Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

fallet Maarouf

Interpellation 2004/05:672 av Ruwaida, Yvonne (mp)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2005-05-23
Anmäld
2005-05-24
Besvarad
2005-06-07
Sista svarsdatum
2005-06-08

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 24 maj

Interpellation 2004/05:672

 av Yvonne Ruwaida (mp) till utrikesminister Laila Freivalds om fallet Maarouf

Bakgrund @ fallet Maarouf

Nabil Maarouf fick ett barn Anna 1986, i dag 18 år gammal. Efter skilsmässan 1990 fick föräldrarna gemensam vårdnad. Nabil åkte till Tunisien 1991. Han hade på den tiden ett uppehållstillstånd som skulle förnyas var sjätte månad. I Tunisien satt Nabil i fängelse i tio månader och när han efter fängelsevistelsen skulle söka visum till Sverige fick han avslag utan att av den svenska ambassaden få veta varför. Han sökte ett flertal gånger visum till Sverige. 1993 lyckades Nabil komma till Arlanda och fick där ett skriftligt avslag, där det framgick att han inte hade vårdnaden om sitt barn.

Då sökte Nabil visum igen och informerade svenska ambassaden om att hans syfte är att polisanmäla ett falskt intyg, där Nabil påstås avsäga sig vårdnaden. Nabil nekades återigen visum. Han sökte minst en gång i kvartalet och lyckades få visum efter sex år efter Arlandavistelsen.

Nabil samt de påstådda vittnena till intyget polisanmälde mamman. Då var frågan preskriberad. Nabil drev frågan om vårdnaden i domstol. Domstolsförhandlingen flyttades fram i tiden, då Nabils visum gick ut. När domstolen äntligen tog upp frågan, och Nabil kunde närvara, tog det mer än ett år.

Domstolen beslöt 2002 att inte pröva yrkandet om vårdnad, då domstolen hävdade att Nabil hade vårdnaden. Migrationsverket informerade Nabil om att han måste söka uppehållstillstånd från Tunisien, så han åkte dit. Väl i Tunisien sökte han uppehållstillstånd, men nekades för att han inte hade vårdnaden.

JK konstaterar 2005 att domstolen gjorde fel som inte prövade yrkandet. När Nabil då söker uppehållstillstånd får han avslag, då dottern hunnit fylla 18 år och Nabil då inte anses ha tillräcklig anknytning för att kunna få uppehållstillstånd.

Under hela tiden förvägrades Nabil någon som helst kontakt med dottern, som 1994 placerades i fosterfamilj.

Såväl Nabil som hans dotter har fallit offer för flera övergrepp.

1. Mammans förfalskning av intyg. Det har staten inget ansvar för.

2. Nabils svårigheter att få visum. Här kan man hävda att staten har ett ansvar att underlätta för familjer att kunna mötas. Nabil borde ha fått visum för att kunna kolla upp uppgifterna om att han inte hade vårdnaden om sin dotter. Det faktum att han inte fått visum gjorde att mammans förfalskning av intyget var preskriberat. Även om han inte hade vårdnaden, så borde han haft rätt att få visum för att ha umgängesrätt med sin dotter. Även detta nekades honom. Ambassadens förvägran att ge honom visum har hindrat honom från att få tillbaka både vårdnaden och uppehållstillstånd.

3. Domstolens vägran att behandla yrkandet. Hade domstolen gjort det de borde, så skulle Nabil ha fått uppehållstillstånd, då dottern vid den tidpunkten enbart var 15 år. Enbart det faktum borde vara tillräckligt för att Nabil i dag borde få uppehållstillstånd.

Nu har Utlänningsnämnden avslagit Nabils förnyade ansökan om uppehållstillstånd.

Både svenska ambassadens agerande gällande visum och information, samt svenska rättsväsendets av JK konstaterade misstag, samt tidsfördröjning, kan inte vara Nabils eller Annas ansvar. Denna rättsskandal måste svenska regeringen ta ansvar för. Nabil hade utan tvekan haft svenskt uppehållstillstånd, samt förmodligen även svenskt medborgarskap. Staten har ett ansvar att i efterhand ge Nabil de rättigheter han enligt svensk rätt skulle ha haft.

Den tunisiska regeringen likställer fallet Maarouf med kidnappning och den svenska regeringens agerande hitintills kan komma att få konsekvenser för relationerna med Tunisien och även övriga länder i Mellanöstern. Vår möjlighet att hjälpa kidnappade svenska barn kan komma att försämras. Det är viktigt att vi är ett gott föredöme.

Frågor till Freivalds:

Hur avser ministern att agera så att fall som det redovisade inte påverkar Sveriges relationer till andra stater, dels såvitt avser våra möjligheter att i utlandet försvara svensk familjerätt och dels såvitt avser möjlighet att i utlandet få hjälp av utländska myndigheter vid olovliga bortföranden av svenska barn?

Hur avser ministern att agera så att Sveriges möjligheter att agera i olika internationella fora, där Sverige försvarar mänskliga rättigheter och barnens rättigheter, inte försvåras på grund av ovanstående fall?

Debatt

(4 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2004/05:672, fallet Maarouf

Interpellationsdebatt 2004/05:672

Webb-tv: fallet Maarouf

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Laila Freivalds (S)
Anf. 20 Laila Freivalds (S)
Fru talman! Yvonne Ruwaida har frågat mig hur jag avser att agera så att fall som ärendet Maarouf inte påverkar Sveriges relationer till andra stater, dels såvitt avser våra möjligheter att i utlandet försvara svensk familjerätt, dels såvitt avser våra möjligheter att få hjälp av utländska myndigheter vid olovliga bortföranden av svenska barn samt hur jag avser att agera så att inte Sveriges möjligheter i internationella forum, där Sverige försvarar mänskliga rättigheter och barnens rättigheter, försvåras på grund av detta fall. Det är beklagligt att, som Justitiekanslern funnit, felaktig rättstillämpning har förekommit vid handläggningen av ärendet Maarouf. Ett internt svenskt vårdnadsärende påverkar dock inte våra relationer till andra stater, varken våra möjligheter att i utlandet, som Yvonne Ruwaida uttrycker det, försvara svensk familjerätt eller såvitt avser möjlighet att i utlandet få hjälp av utländska myndigheter vid olovliga bortföranden av svenska barn. Ärendet Maarouf avser inte ett barn som olovligen bortförts utan ett svenskt vårdnadsmål. Sverige har ett väl fungerande bilateralt samarbete med Tunisien på familjerättens område. Vid ett kommissionsmöte i Stockholm under april månad diskuterades detta ärende. Det stod helt klart att ärendet inte haft någon negativ inverkan på Sveriges relationer med Tunisien. Då Yvonne Ruwaida, som framställt interpellationen, anmält att hon var förhindrad att närvara vid sammanträdet medgav tredje vice talmannen att Gustav Fridolin i stället fick delta i överläggningen.
Gustav Fridolin (Mp)
Anf. 21 Gustav Fridolin (Mp)
Fru talman! Tack, utrikesministern, för svaret. Yvonne Ruwaida har på många sätt engagerat sig i fallet Nabil Maarouf. Det är ganska förståeligt när man ser vad det är för typ av fall. Det här är en person som tillsammans med sin dotter hamnat i en närmast Kafkaliknande process. Han fick ett barn i Sverige, Anna, år 1986. Efter skilsmässan 1990 fick föräldrarna gemensam vårdnad. När Nabil åkte till Tunisien, som han ursprungligen kommer ifrån, 1991 hade han ett uppehållstillstånd som skulle förnyas var sjätte månad. I Tunisien kom Nabil att avtjäna ett fängelsestraff på tio månader, och när han efter en viss fängelsevistelse skulle söka visum till Sverige fick han avslag. Han fick då inte veta varför avslaget skedde. Han sökte vid flera tillfällen ånyo visum till Sverige. År 1993 lyckades han komma till Arlanda och fick där ett skriftligt avslag där det för första gången framgick att avslagen kom därför att han inte hade vårdnaden om sitt barn. Han blev mycket fundersam över detta och sökte givetvis visum igen. Han informerade svenska ambassaden om att hans syfte var att undersöka ett intyg som skulle ha kommit in och som han skulle ha undertecknat där han avsade sig sitt vårdnadskap. Han ville polisanmäla detta intyg, om det fanns, eftersom han aldrig hade undertecknat ett sådant. Nabil nekades återigen visum. Han sökte en gång i kvartalet. Sex år efter Arlandavistelsen lyckades han få visum. Nabil samt de påstådda vittnena till intyget fann detta intyg och polisanmälde det. Då var frågan preskriberad, och någon polisundersökning kunde aldrig inledas. Nabil drev vidare frågan om vårdnaden i domstol. Domstolsförhandlingarna flyttades flera gånger framåt i tiden, och Nabils visum gick ut. När det väl fanns ett tillfälle då Nabil kunde närvara och domstol kunde ta upp frågan hade det gått mer än ett år. År 2002 beslutas av domstol att inte pröva yrkandet om vårdnad. Domstolen hävdade att Nabil uppenbarligen hade vårdnaden. Migrationsverket informerade Nabil om att det hade han inte alls, men möjligen måste han söka uppehållstillstånd, och det måste han söka från Tunisien. När han kom till Tunisien sökte han uppehållstillstånd men nekades, eftersom han enligt Migrationsverket inte hade vårdnaden. Justitiekanslern konstaterade 2005 att domstolen hade gjort fel som inte prövat yrkandet. När Nabil söker uppehållstillstånd får han avslag, denna gång med motiveringen att dottern har hunnit fylla 18 år. Därmed ansågs Nabil inte ha tillräcklig anknytning för att kunna få uppehållstillstånd. Under hela perioden har Nabil inte haft någon som helst möjlighet till kontakt med dottern, som 1994 placerades i fosterfamilj. Såväl Nabil som hans dotter har därmed fallit offer för flera, som jag sade, Kafkaliknande övergrepp och hamnat i en Kafkaliknande situation. Utlänningsnämnden har nu avslagit Nabils förnyade ansökan om uppehållstillstånd med samma motivering som tidigare: Eftersom dottern har fyllt 18 år finns det ingen anknytning till Sverige. Svenska ambassadens agerande vad gäller visum och information om svenska rättsväsendet och JK:s konstaterande av misstag samt fördröjningen kan inte vara Nabils eller Annas ansvar. Den här rättsskandalen måste svenska regeringen ta ett ansvar för. Nabil hade utan tvekan nu haft svenskt uppehållstillstånd och förmodligen även svenskt medborgarskap. Staten har ett ansvar att i efterhand ge Nabil de rättigheter som han enligt svensk rätt skulle ha haft. Som sagt har Yvonne Ruwaida engagerat sig i detta fall och skrivit ett flertal interpellationer om frågans olika delar. Till utrikesministern har kommit en interpellation om hur detta har påverkat Sveriges relation till Tunisien. Den tunisiska regeringen har nämligen tidigare offentligt sagt att man likställer fallet Nabil Maarouf med kidnappning och att den svenska regeringens agerande hittills skulle kunna få konsekvenser för Sveriges relationer till Tunisien. Nu får vi här ett löfte om att man har tagit upp detta med den tunisiska regeringen och att så inte är fallet. Gott så, men den slutsats man kan dra är att Sverige ser till att rätta till sina situationer efter denna rättsskandal och sina relationer till Tunisien men gör ingenting för Maarouf, som fortfarande efter den här rättsskandalen får sina rättigheter förvägrade. Vad kommer regeringen att göra för denna del i skandalen?
Laila Freivalds (S)
Anf. 22 Laila Freivalds (S)
Fru talman! Det är mycket beklagligt när svenska myndigheter gör fel, inte följer svensk lag och inte uppfyller de förväntningar som vi har på svenska myndigheter. Det är naturligtvis viktigt att ärendena hanteras i enlighet med de regler som finns för tillrättaläggande, ändring av beslut och så vidare. Det är ingen fråga som UD ägnar sig åt. Den här frågan handlar, såsom den är ställd i interpellationen, om vilka effekter detta kan ha utrikespolitiskt, framför allt i förhållande till Tunisien. Det har jag svarat på. Frågan har tagits upp med Tunisien. Vi har fått klarlagt att man förstår hur detta har gått till, och det har inga negativa effekter på vårt fortsatta samarbete när det gäller bland annat problem i samband med bortförande av barn.
Gustav Fridolin (Mp)
Anf. 23 Gustav Fridolin (Mp)
Fru talman! Det är uppenbart, som fallet visar, att vi har en strukturell diskriminering inom flera delar av det svenska samhället. Miljöpartiet och regeringen gör ju där ett arbete för att dels kartlägga denna strukturella diskriminering - flera utredningar arbetar med det - dels försöka göra någonting åt det. Samtidigt måste denna insikt och detta arbete leda till att man tar ett ansvar för de människor som drabbats av den diskrimineringen och på grund av olika former av rättsövergrepp hamnat i den typ av situationer som Nabil Maarouf har gjort. Jag hoppas att man kommer att ta ett sådant ansvar från den svenska regeringens sida. Yvonne Ruwaida har som sagt lämnat in ett flertal olika interpellationer. Vi väntar på svar från bland annat justitieministern och migrationsministern i de delar som hon har frågat dem om. Den del som gällde frågan till utrikesministern har handlat om hur Sveriges förhållande till Tunisien har kunnat påverkas av det här fallet. Jag konstaterar att utrikesministern har tagit upp detta med den tunisiska regeringen och fått en garanti om att det inte ska påverka Sveriges förhållande till Tunisien. Gott så. Som en randanmärkning kan jag säga att man givetvis kan dra den slutsatsen att Tunisien, som inte är känt som ett land som i alla lägen står upp för de mänskliga rättigheterna för sina medborgare, uppenbarligen inte heller gjort det i fallet Nabil Maarouf. Det är dock glädjande för Sveriges förhållande till Tunisien att de inte driver frågan vidare. Men jag hoppas att Sverige kan ta ett ansvar för Nabil och ge honom de rättigheter som han har förvägrats.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.