Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

fallet Maarouf

Interpellation 2004/05:588 av Ruwaida, Yvonne (mp)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2005-05-13
Anmäld
2005-05-13
Besvarad
2005-05-24
Sista svarsdatum
2005-05-27

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 13 maj

Interpellation 2004/05:588

 av Yvonne Ruwaida (mp) till statsrådet Barbro Holmberg om fallet Maarouf

Bakgrund - fallet Maarouf

Nabil Maarouf fick ett barn Anna 1986, i dag 18 år gammal. Efter skilsmässan 1990 fick föräldrarna gemensam vårdnad. Nabil åkte till Tunisien 1991. Han hade på den tiden ett uppehållstillstånd som skulle förnyas var sjätte månad. I Tunisien satt Nabil i fängelse i tio månader och när han efter fängelsevistelsen skulle söka visum till Sverige fick han avslag utan att av den svenska ambassaden få veta varför. Han sökte ett flertal gånger visum till Sverige. 1993 lyckades Nabil komma till Arlanda och fick där ett skriftligt avslag, där det framgick att han inte hade vårdnaden om sitt barn.

Då sökte Nabil visum igen och informerade svenska ambassaden om att hans syfte är att polisanmäla ett falskt intyg, där Nabil påstås avsäga sig vårdnaden. Nabil nekades återigen visum. Han sökte minst en gång i kvartalet och lyckades sex år efter Arlandavistelsen få visum.

Nabil samt de påstådda vittnena till intyget polisanmälde mamman. Då var frågan preskriberad. Nabil drev frågan om vårdnaden i domstol. Domstolsförhandlingen flyttades fram i tiden, då Nabils visum gick ut. När domstolen äntligen tog upp frågan och Nabil kunde närvara, tog det mer än ett år.

Domstolen beslöt 2002 att inte pröva yrkandet om vårdnad, då domstolen hävdade att Nabil hade vårdnaden. Migrationsverket informerade Nabil om att han måste söka uppehållstillstånd från Tunisien, så han åkte dit. Väl i Tunisien sökte han uppehållstillstånd, men nekades för att han inte hade vårdnaden.

JK konstaterar 2005 att domstolen gjorde fel som inte prövade yrkandet. När Nabil då söker uppehållstillstånd får han avslag, då dottern hunnit fylla 18 år och Nabil då inte anses ha tillräcklig anknytning för att kunna få uppehållstillstånd.

Under hela tiden förvägrades Nabil någon som helst kontakt med dottern, som 1994 placerades i fosterfamilj.

Såväl Nabil som hans dotter har fallit offer för flera övergrepp.

1.Mammans förfalskning av intyg. Det har staten inget ansvar för.

2.Nabils svårigheter att få visum. Här kan man hävda att staten har ett ansvar att underlätta för familjer att kunna mötas. Nabil borde ha fått visum för att kunna kolla upp uppgifterna om att han inte hade vårdnaden om sin dotter. Det faktum att han inte fått visum gjorde att mammans förfalskning av intyget var preskriberat. Även om han inte hade vårdnaden, så borde han ha rätt att få visum för att ha umgängesrätt med sin dotter. Även detta nekades honom. Ambassadens förvägran att ge honom visum har hindrat honom från att få tillbaka både vårdnaden och uppehållstillstånd.

3.Domstolens vägran att behandla yrkandet. Hade domstolen gjort det de borde, så skulle Nabil ha fått uppehållstillstånd, då dottern vid den tidpunkten endast var 15 år. Enbart det faktum borde vara tillräckligt för att Nabil i dag borde få uppehållstillstånd.

Nu har Utlänningsnämnden avslagit Nabils förnyade ansökan om uppehållstillstånd.

Både svenska ambassadens agerande gällande visum och information, samt svenska rättsväsendets av JK konstaterade misstag, samt tidsfördröjning, kan inte vara Nabils eller Annas ansvar. Denna rättsskandal måste svenska regeringen ta ansvar för. Nabil hade utan tvekan hade haft svenskt uppehållstillstånd, samt förmodligen även svenskt medborgarskap. Staten har ett ansvar att i efterhand ge Nabil de rättigheter han enligt svensk rätt, skulle ha haft.

Frågor till statsrådet Holmberg:

Hur avser statsrådet att agera för att säkerställa rättssäkerheten för en människa som på grund av misstag gjorda av svensk domstol inte kan söka uppehållstillstånd på de rätta grunderna, och därmed inte får sina rättigheter tillgodosedda, och då hamnar i en sämre situation?

Hur avser statsrådet att agera för att se till att en förälder, som av svenska ambassaden varken får visum eller information om att man fråntagits vårdnaden och därför inte haft möjlighet att ha umgänge med sitt barn eller att rätta till misstaget att man fråntagits vårdnaden, får sina rättigheter tillgodosedda?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2004/05:588, fallet Maarouf

Interpellationsdebatt 2004/05:588

Webb-tv: fallet Maarouf

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Barbro Holmberg (S)
Anf. 63 Barbro Holmberg (S)
Fru talman! Yvonne Ruwaida har frågat mig om fallet Maarouf. Hon har bland annat frågat hur jag avser att agera för att säkerställa rättssäkerheten för en människa som på grund av misstag gjorda av svensk domstol inte kan söka uppehållstillstånd på de rätta grunderna och därmed inte får sina rättigheter tillgodosedda och, som Yvonne Ruwaida nämner, hamnar i en försämrad situation. Hon har även frågat mig hur jag avser att agera för att en förälder som av svenska ambassaden varken får visering eller information om att han eller hon fråntagits vårdnaden om sitt barn ska få sina rättigheter tillgodosedda. Eftersom frågeställningarna utgår från ett enskilt fall kommer mitt svar att begränsa sig till vad som generellt sett gäller i situationer av det här slaget. Underåriga barn har enligt utlänningslagen en principiell rätt till uppehållstillstånd i Sverige om någon förälder är bosatt här. Omvänt finns emellertid inte en sådan ovillkorlig rätt för en förälder att få uppehållstillstånd på grund av anknytning till ett barn. Det finns emellertid möjligheter att genom så kallad särskild anknytning till Sverige bevilja ett sådant tillstånd om barnet inte kan återförenas med föräldern utomlands. En huvudförutsättning för uppehållstillstånd på grund av anknytning är givetvis att anknytningspersonen bor i Sverige. En bedömning måste göras i varje enskilt fall. Gemensam vårdnad kan utgöra ett skäl för att bevilja uppehållstillstånd, men som jag nämnt finns inte någon ovillkorlig rätt till uppehållstillstånd för en förälder som vill återförenas med sitt barn i Sverige. Visering kan beviljas av familjeskäl, till exempel då en förälder önskar utöva umgänge med sitt barn. Att föräldern i det enskilda fallet har vårdnaden om barnet kan utgöra ett starkt skäl för att bevilja besöksvisering men medför inte med automatik en rätt till visering.
Yvonne Ruwaida (Mp)
Anf. 64 Yvonne Ruwaida (Mp)
Fru talman! Med anledning av fallet Maarouf tänker jag ta upp en del principiella frågeställningar. Jag hoppas kunna få svar på alla, för jag tycker inte att svaret från Barbro Holmberg var särskilt uttömmande. Min första fråga är: Hur ska Migrationsverket och Utlänningsnämnden agera i ärenden som rör visum för föräldrar som har barn i Sverige för att en förälder ska ha möjlighet att agera för att få möjlighet att ha kontakt med sitt barn i enlighet med socialtjänstlagens rättighet till umgänge? Min andra fråga är: Hur ska Migrationsverket och Utlänningsnämnden agera i ärenden som rör visum för föräldrar som har barn i Sverige för att en förälder som är utländsk medborgare ska ha möjlighet att agera i fall där man måste kunna göra en polisanmälan eller driva en fråga i domstol för att rätta till ett misstag? Min tredje fråga är: Hur tungt vägande är det att en förälder på orätta grunder, till exempel genom misstag gjorda av svensk domstol, har blivit fråntagen möjligheten till umgänge med sina barn när man ska ta ställning till graden av anknytning till Sverige, detta speciellt i fall där en förälder blivit fråntagen möjligheten till umgänge under merparten av ett barns uppväxt? Min fjärde fråga: Om någon i Sverige bosatt person har blivit av med möjligheten att umgås med sina i utlandet bosatta föräldrar på grund av felaktiga ageranden av både svenska myndigheter och domstolar under merparten av sin barndom, vilken hänsyn ska tas till detta när föräldern vill besöka barnet? Min femte fråga är: Vilken hänsyn ska tas till detta när föräldern ansöker om uppehållstillstånd? Fallet Maarouf är ett av de mest skrämmande fall som jag har mött när det gäller hur vi inte har värnat en förälders och ett barns rättigheter att umgås med varandra. Detta har skett därför att både svenska ambassaden och svensk socialtjänst har agerat på ett felaktigt sätt. Svensk domstol har gjort misstag som har erkänts som misstag av Justitiekanslern. Dessa två människor är trasiga människor i dag, för de har inte fått umgås med varandra under nästan hela barnets uppväxttid. Anledningen är en psykiskt sjuk mamma som gjorde en förfalskning där hon hävdade att pappan frånsade sig vårdnaden. Det här fallet väcker väldigt många viktiga frågor. Jag kan inte låta bli att tro - jag vill ändå nämna det - att det här barnet har drabbats därför att hennes mamma är svensk, socialt svag som psykiskt sjuk, och hennes pappa är arab, tunisier. Den här familjen har drabbats av en diskriminering och ett utanförskap. Men jag önskar ändå mer principiella svar på de frågor jag har ställt. Jag hävdar att den här pappan hade haft uppehållstillstånd i Sverige och fått umgås med sitt barn om vi hade agerat annorlunda. Har man blivit fråntagen sitt uppehållstillstånd på grund av misstag som har gjorts, har man då inte rätt att få tillbaka det fastän barnet är 18 år i dagsläget? Jag vet att du inte kommer att ge något svar om det enskilda fallet.
Barbro Holmberg (S)
Anf. 65 Barbro Holmberg (S)
Fru talman! Jag är rädd att den här debatten kommer att halta lite eftersom det här väldigt mycket utgår från ett enskilt ärende, ett mycket komplicerat enskilt ärende om jag förstår saken rätt. Vad jag ändå måste hålla mig till är de regler som gäller. När det gäller barn och deras möjlighet att förenas med sina föräldrar finns det, som jag också sade i det tidigare interpellationssvaret, en rättighet för barn att återförenas med sina föräldrar som bor i Sverige. Barn under 18 år har den rättigheten. Föräldrars rättighet att förenas med sina barn är inte, som jag också sade i svaret, en absolut rättighet, utan det är en rad olika omständigheter som myndigheterna ska väga in. Det man tittar på är då naturligtvis barnets ålder och medborgarskap. Har barnet svenskt medborgarskap kan det till exempel inte krävas att barnet återförenas med föräldrarna någon annanstans. Man tittar också på var den andra föräldern är bosatt. Man tittar på tidsaspekter. Man tittar lite grann på hur kontakten ser ut mellan föräldern och barnet, om de har försökt att upprätthålla kontakt genom till exempel brev eller på annat sätt. Man tittar också på förälderns anknytning till hemlandet, om det finns en annan familj i hemlandet. Man tittar naturligtvis också på om vederbörande har begått brott eller inte, alltså den sökandes vandel. På det sättet är det väldigt svårt att svara på hur tungt olika saker väger. Vad som görs är en samlad bedömning av en rad olika faktorer. Det är svaret på Yvonne Ruwaidas frågor.
Yvonne Ruwaida (Mp)
Anf. 66 Yvonne Ruwaida (Mp)
Fru talman! Just nu pågår en förhandling med Barbro Holmbergs statssekreterare. Det finns ett litet papper om detta. När det gäller frågan om anknytning är det naturligtvis en väldig skillnad om man söker när ett barn är under 18 år eller över 18 år, om ett barn är under 15 år eller över 18 år. Om en svensk domstol gjort ett misstag, är inte det faktorer som både Migrationsverket och Utlänningsnämnden i så fall måste ta hänsyn till? Det handlar om misstag där domstolen inte tagit upp ett yrkande om att återfå vårdnaden som personen i fråga på felaktiga grunder blivit fråntagen, inte behandlat ett sådant yrkande och sedan dragit ut på förhandlingen under så lång tid att barnet hunnit fylla 18 år. Personen sökte om möjlighet att komma till Sverige för att träffa sitt barn som han inte fått ha någon som helst kontakt med, inte fått någon adress till, inte kunnat skicka några brev till, där barnet fått tro att pappan inte ville veta av det och befunnit sig i en fosterfamilj eftersom den enda släkting barnet har i Sverige är psykiskt sjuk och bor på ett hem. Han har fråntagits denna möjlighet trots att han fått rätt av JK, men barnet har då hunnit fylla 18. Om domstolen hade gjort rätt skulle barnet ha varit under 15 och troligtvis hade pappan fått möjlighet till umgänge med barnet. Det skulle ha gjort att anknytningen bedömts på ett annat sätt. När det gäller dessa två personer har vi i dag en flicka som inte gått i gymnasiet i Sverige. När hennes pappa skulle komma till Sverige skickade socialtjänsten henne till Grekland så att hon inte skulle kunna träffa pappan. Han har aldrig gjort någonting. Hon skickas till Grekland, pappan är här och i Grekland kan hon inte fullfölja sina studier, vilket betyder att hon inte gått i gymnasiet. Hon är över 18 år och utan gymnasieutbildning. I Sverige har hon ingen annan släkt än mamman, som är psykiskt sjuk. Pappan vill leva tillsammans med henne i Sverige så att hon kan fullfölja sin gymnasieutbildning, så att de kan ta igen de tolv år som de över huvud taget inte haft tillsammans. Jag vet att statsrådet inte kan kommentera enskilda fall, men jag kan inte förstå den bedömning som Migrationsverket och Utlänningsnämnden i det här fallet gör när de inte tycker att det är fråga om anknytning när båda säger att de vill göra det här. Nu har man inte kunnat söka uppehållstillstånd på rätta grunder - för man har sökt uppehållstillstånd - beroende på misstag gjorda av svensk domstol. JK har konstaterat att det i det här fallet gjorts helt fel, att det bryter mot svensk lag för så här ska man inte göra och domstolen borde ha agerat. Är det inte så - och det är en principiell fråga - att Migrationsverket och Utlänningsnämnden måste ta hänsyn till detta när de bedömer graden av anknytning och gör bedömningen av uppehållstillstånd? Ska de inte ställa sig frågan: Skulle han ha fått uppehållstillstånd om domstolen gjort rätt? Är inte det en rimlig fråga som de borde ställa sig?
Barbro Holmberg (S)
Anf. 67 Barbro Holmberg (S)
Fru talman! Det här är en haltande debatt eftersom det väldigt mycket handlar om ett enskilt ärende. Men även om det är ett enskilt ärende och jag inte kan kommentera det betyder det naturligtvis inte att enskilda ärenden inte är viktiga. Det är klart att det också ger en bild av vår lagstiftning. Det Yvonne Ruwaida egentligen frågar mig är huruvida den här personen skulle ha fått uppehållstillstånd för ett antal år sedan. Mitt svar är detsamma, nämligen att jag inte riktigt kan svara på det då det är samma sak där. Det handlar om en rad olika omständigheter. Det finns ingen absolut rätt för en förälder att få uppehållstillstånd när dess barn finns här i Sverige. Det är en rad olika omständigheter som vägs in. Som jag sade handlar det om barnets ålder, anknytning till hemlandet, om barnet bor i Sverige, den sökandes vandel - en rad olika omständigheter vägs alltså in. Hur man tidigare skulle ha bedömt kan jag inte svara på. Det är dock oerhört viktigt att noga titta på de här frågorna. När det sedan gäller visering finns inte heller där någon absolut rätt att få visering till Sverige, men gemensam vårdnad eller möjligheter för barn och vuxna att umgås väger ofta väldigt tungt. Det kan jag säga gäller generellt. Man ser väldigt mycket på detta utifrån barnets bästa eftersom det ska stå i förgrunden, alltså barnets behov av kontakt. Beträffande viseringar generellt bifalls mellan 85 % och 90 % av dessa. Men återigen: En rad olika omständigheter ska vägas in.
Yvonne Ruwaida (Mp)
Anf. 68 Yvonne Ruwaida (Mp)
Fru talman! Den här familjen har hamnat i ett moment 22 på alla möjliga plan. När pappan till exempel skulle söka visum till Sverige fick han nej, men han fick inte veta varför. Han visste alltså inte att han fråntagits vårdnaden. Han sökte gång på gång och tiden gick. När han väl fick veta att han fråntagits vårdnaden - vilket skedde när han kunde smyga sig till Arlanda och där bli häktad - var det för sent att göra en polisanmälan för då var ärendet preskriberat. Det största offret är dottern. Det handlar om en svensk medborgare som varken haft sin mamma eller pappa under uppväxten. När det gäller umgänget med föräldrar är jag helt övertygad om att han skulle ha haft den rätten. Han skulle ha haft rätten till umgänge med sin dotter under den tiden, men många olika instanser - inklusive instanser som migrationsministern inte är ansvarig för, socialtjänsten till exempel - har agerat i strid med de grundläggande rättigheter som barn och föräldrar har till umgänge. Om du inte är svensk medborgare men förälder är du totalt rättslös, och då gäller inte rätten till umgänge fullt ut. Och om du blivit illa behandlad av svensk domstol, svensk socialtjänst och andra svenska myndigheter straffas både du och ditt barn. Det är inte det samhälle jag vill ha. Tunisien har årligen under tolv års tid tagit upp det här fallet med svenska UD. De hävdar att det är kidnappning av ett barn. De har tagit upp ärendet vid vartenda svensk-tunisiskt möte, och det är allvarligt att Sverige inte reagerat på det och försökt agera.
Barbro Holmberg (S)
Anf. 69 Barbro Holmberg (S)
Fru talman! Även om jag inte kan kommentera enskilda ärenden betyder det inte, som sagt, att enskilda ärenden inte är viktiga. Jag tycker att Yvonne Ruwaida tar upp viktiga frågor. Det ger också en bild av hur lagstiftningen fungerar. Det handlar om visum. Visum ska ju underlätta utbyte mellan människor i olika länder och naturligtvis också underlätta möjligheten för föräldrar och barn att kunna umgås. När det gäller lagstiftningen i övrigt har våra partier tillsammans nu en lagrådsremiss om ny instans- och processordning. Vi kommer att förtydliga lagstiftningen på just den här punkten, vilket i framtiden kommer att kunna vara en vägledning för praxis.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.