Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

EU:s insatsstyrka

Interpellation 2003/04:507 av Widman, Allan (fp)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2004-05-19
Anmäld
2004-05-19
Besvarad
2004-06-02
Sista svarsdatum
2004-06-16

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 19 maj

Interpellation 2003/04:507

 av Allan Widman (fp) till försvarsminister Leni Björklund om EU:s insatsstyrka

Sent i höstas togs inom EU ett initiativ till skapandet av en snabbinsatsförmåga. För att med mycket kort varsel och inom en avsevärd radie kunna inleda internationell krishantering avser unionen att sätta upp ett antal bataljonstridsgrupper.

På regeringens uppdrag har Försvarsmakten under april månad utrett olika alternativ för ett svenskt deltagande. Det alternativ som myndigheten förordar utmynnar i en successiv tillväxt från en så kallad framework nation- stridsgrupp under nästa försvarsbeslutsperiod till en helsvensk nationell stridsgrupp efter år 2008. Personalbehovet uppgår till ca 1 050 respektive ca 1 900 soldater.

I underlaget från Försvarsmakten anges vidare att det rekommenderade alternativet förutsätter en minskning av långsiktiga internationella insatser av det slag som förekommer i till exempel Kosovo. Försvarsmakten slår också fast att uppgiften är av sådant slag att den blir dimensionerad för hela det svenska försvaret.

Ännu framstår det som osäkert vem som förfogar över snabbinsatsförmågan och villkoren för detta. Bland annat mot bakgrund härav finns det skäl att fundera över hur ofta snabbinsatsstyrkan i verkligheten kommer att användas.

Här tycks finnas en risk för att verksamma internationella insatser av det slag som Sverige i dag svarar för, kommer att bytas ut mot en förmåga som många andra länder kan och vill bidra till, men som mera sällan kommer till användning.

De kostnadsberäkningar som Försvarsmakten gjort förutsätter vidare att nya system för värnpliktsutbildning och övningar genomförs. Bland kraven nämns bland annat ökat inslag av frivillighet och grundutbildning direkt mot internationella uppdrag.

Det finns även skäl att belysa det läge som Försvarsmakten befinner sig i. Flera utvärderingar under senare år har visat på stora problem med den så kallade omställningen av försvaret. Materielavvecklingen har blivit flera gånger dyrare än vad som förutsatts. Förbandsomsättningen har misslyckats på så sätt att det finns stora luckor i insatsorganisationen och förbanden har ej övats i tillräcklig utsträckning. Personalavvecklingen har förorsakat dryga kostnader. Bara genom särskild pension av 2 100 yrkesofficerare har kostnaderna under en fyraårsperiod uppgått till svindlande 4,0@4,4 miljarder kronor.

I denna situation har myndigheten dessutom att hantera en besparing de kommande åren om ca 3 miljarder kronor. Detta aviserade statsministern redan för några månader sedan. Den stora uppgiften att ingå i EU:s snabbinsatsförmåga dyker med andra ord upp vid en tidpunkt då Försvarsmakten är hårt pressad av andra problem. Är det rentav trovärdigt vid sådant förhållande att drastiskt öka myndighetens uppgifter utan resurstillskott?

Mot bakgrund av det anförda vill jag ställa följande frågor till statsrådet:

Vilka åtgärder är statsrådet beredd att vidta för att de långsiktiga internationella insatserna inte minskar som en följd av svenskt deltagande i snabbinsatsstyrkan?

Är statsrådet beredd att vidta de åtgärder avseende nya system för värnpliktsutbildning och övningar som Försvarsmakten lagt till grund för sina kostnadsbedömningar?

Är statsrådet beredd att vidta några åtgärder med avseende på resurstilldelningen till Försvarsmakten om detta skulle visa sig nödvändigt för att möjliggöra ett svenskt deltagande i aktuellt samarbete?

Är statsrådet beredd att verka för att det av Försvarsmakten rekommenderade alternativet till deltagande förverkligas?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2003/04:507, EU:s insatsstyrka

Interpellationsdebatt 2003/04:507

Webb-tv: EU:s insatsstyrka

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Leni Björklund (S)
Anf. 32 Leni Björklund (S)
Herr talman! Allan Widman har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta med anledning av Försvarsmaktens förslag till svenskt deltagande i uppbyggnaden av EU:s snabbinsatsförmåga. Försvarsmakten redovisade den 30 april 2004 förslag till hur ett svenskt deltagande i uppbyggnaden av EU:s snabbinsatsstyrkor kan organiseras. Försvarsmaktens förslag är att under åren 2005-2007 organisera en multinationell snabbinsatsstyrka under svensk ledning som kan vara operativ från och med 2008. Det svenska deltagandet skulle uppgå till ca 750 personer. Efter 2008 föreslår Försvarsmakten att man börjar utveckla en nationell snabbinsatsstyrka om ca 1 500 personer. När en sådan nationell styrka kan vara operativ redovisas inte. Utöver dessa snabbinsatsstyrkor, som motsvarar det så kallade Battle Group-koncept som nu diskuteras i EU, föreslår Försvarsmakten att förstärkningsförband med snabbinsatsförmåga utvecklas. Dessa förband motsvarar i stort förband som i dag är anmälda till internationella styrkeregister och uppgår till ca 300 personer. Förstärkningsförbanden är tänkta att kunna stödja en snabbinsatsstyrka när så efterfrågas. Försvarsmakten har i sin redovisning antagit ett beredskapsförfarande där styrkan under en tvåårscykel kan upprätthålla hög beredskap under tre månader. Förstärkningsförbanden ska vid behov kunna sättas i hög beredskap. Enligt redovisningen kommer utvecklingen av svenska snabbinsatsstyrkor att medföra att Försvarsmaktens möjlighet till långvariga internationella insatser, liknande den som i dag genomförs i Kosovo, minskar i volym till ca 850 personer. Däremot kommer insatser att kunna genomföras av personellt sett mindre förband, liknande de som i dag genomförs i Liberia och Afghanistan. Försvarsmaktens förslag förutsätter att ett nytt förbandsutbildningssystem införs senast 2006. Nationell validering och internationell certifiering kan ske under hösten 2007. Försvarsmakten redovisar även de bedömda kostnaderna för den föreslagna utvecklingen, vilka uppgår till närmare 1 miljard kronor under den kommande försvarsbeslutsperioden och därefter lika mycket per år. Det förutsätter att Försvarsmaktens antaganden i övrigt, bland annat avseende personalförsörjning och förbandsutbildningssystem, uppfylls. Däremot har inte Försvarsmakten redovisat några förslag till hur detta ska finansieras. Som Allan Widman är medveten om avser regeringen överlämna en försvarsbeslutsproposition till riksdagen i höst. En av de principiellt viktiga frågorna i propositionen är frågan om ett svenskt deltagande inom ramen för EU:s snabbinsatsförmåga. Regeringen stöder utvecklingen av denna förmåga och att inriktningen är att Sverige ska bidra med styrkor. Det finns flera viktiga skäl till regeringens hållning. Behovet av att kunna sätta in trupp i ett tidigt skede har bland annat identifierats av FN. Insatsen i östra Kongo är ett bra exempel där EU på FN:s begäran kunde upprätta en snabbinsatsstyrka medan FN gavs tid att förstärka sin närvaro. Genom ett aktivt svenskt bidrag för att solidariskt stärka EU:s krishanteringsförmåga med snabbinsatsstyrkor bidrar vi samtidigt till att skapa större möjligheter för FN att utöva sitt ansvar för internationell fred och säkerhet. Jag tror också att ett svenskt bidrag kan utgöra en drivkraft för den fortsatta reformeringen av den svenska Försvarsmakten, och det är en positiv signaleffekt för en organisation som genomgår en stor omstrukturering. Det är för tidigt att i detalj svara på hur ett svenskt bidrag kan komma att se ut eftersom Försvarsmaktens förslag för närvarande bereds inom ramen för arbetet med den kommande försvarsbeslutspropositionen. Det är flera frågeställningar som i detta avseende behöver analyseras mer. Regeringen vill stärka Sveriges möjligheter att bidra till internationella insatser, och utvecklingen av snabbinsatsförmågan är en del av detta. Det är däremot angeläget att se till att det också finns en förmåga till långsiktiga insatser. Därför bör möjligheterna att använda snabbinsatsstyrkan efter genomförd beredskapsperiod till andra internationella insatser utredas. Ett svenskt deltagande oavsett ambitionsnivå kommer att kräva en omprioritering av Försvarsmaktens verksamhet på ett eller annat sätt. Även detta avser jag återkomma till i höstens proposition.
Allan Widman (Fp)
Anf. 34 Allan Widman (Fp)
Herr talman! Jag kan inte förstå hur Allan Widman och jag kan få så olika bilder av när Försvarsberedningens rapport presenterades. Det var ingen hurtig tillställning. Tvärtom gör denna beredning en rannsakning av erfarenheterna av det tidigare försvarsbeslutet och kommer fram till en kritisk prövning av förhållandena både när det gäller regeringens sätt att styra processen, riksdagens förmåga att uttala en tydlig inriktning och Försvarsmaktens förutsättningar och möjligheter att leva upp till det beslutet. Man konstaterar att det lever kvar mycket av planering och resursslukande delar som fortfarande hör till det gamla invasionsförsvaret - det som riksdagen har beslutat att avskaffa, och det som regeringen skulle styra mot att det skulle bli genomfört och som Försvarsmakten inte har klarat av. En viktig lärdom inför det kommande försvarsbeslutet blir att vara tydlig med vad det är vi vill uppnå och också tala om vad vi är beredda att plocka bort. Det kommer att vara en viktig process. Jag tycker inte att det är hurtigt att man konstaterar att det dessutom finns inte bara det gamla traditionella förvarets uppgifter i samhället utan också ett diffust hot som riktas mot inte bara Sverige utan många andra länder. Det måste mötas, och det kan inte mötas med hjälp av att stärka försvaret utan där handlar det faktiskt om att stärka andra delar i samhället för att skapa en ökad robusthet. Jag har uppfattat att det som var positivt med Försvarsberedningen var att man var rätt överens om inriktningen. Man har dessutom en bred önskan om att se till att Sverige kan delta i internationella insatser och ge substantiella bidrag till det. Det är också regeringens önskan att vi kan klara av den uppgiften, även om vi konstaterar att vi också måste avväga mot de nya hot som uppenbarligen finns i vårt moderna samhälle och där vi behöver förstärka andra delar av det svenska samhället för att kunna svara upp mot det. Jag hade önskat att Folkpartiet i stället för att ta ett steg tillbaka - pekar på försvarsallianser och att det behövs mer pengar - väldigt hårt går in för att hjälpa till så att det går att få igenom det vi vill ha, men också ser till att vi kan få ekonomiska resurser över från det stora invasionsförsvar vi har haft när säkerhetsläget var annorlunda i Sverige till att i stället ha förutsättningar att bygga upp en stabilitet mot de nya hoten. Jag tror att ju mer vi kan samlas och enas kring de väldigt tuffa målsättningarna, desto större förutsättningar har vi att få en modern försvarsmakt med ett modernt insatsförsvar, som också kan ställa upp i internationella insatser när FN ber oss. FN ber både om långsiktig hjälp och om snabbinsatsförmåga, och därför är en viktig del i regeringens prövning att se om det går att använda snabbinsatserna - för de behövs - i ett läge där man också kan göra andra insatser.
Leni Björklund (S)
Anf. 35 Leni Björklund (S)
Herr talman! Försvarsministern gjorde ett imponerande svep över det försvarspolitiska fältet, och jag ska bara kort kommentera det inledningsvis. Hon pekar på de brister som har funnits i omställningsarbetet. Det har funnits sådana brister. Vad jag tycker att regeringen alltför lätt glömmer är att de bristerna i första hand är regeringens ansvar. När materielavvecklingen inte fungerar och kostar tre gånger mer än vad som var förutsatt, och när personalavvecklingen tillåts kosta svindlande 4-4,4 miljarder, är det i första hand mot regeringen som kritiken måste riktas. Möjligheten att följa upp och kontrollera myndigheten måste förbättras. Här ligger initiativet i första hand på regeringen själv. Jag ställde tre, som jag själv tyckte, väldigt konkreta frågor. Statsrådet fortsätter att låtsas som om det är möjligt att göra alla internationella långsiktiga insatser samtidigt som Sverige är med och åtminstone på lång sikt etablerar en snabbinsatsförmåga, som kanske är bland det största och svåraste som vi någonsin har gjort, i alla fall under 1900-talet. Men hon undviker att svara på vad som är den viktiga prioriteringen, och det är problematiskt, eftersom det här arbetet och slutmålet för arbetet inte på något sätt är klart utan är under diskussion. Det är väl om bara ett par veckor som försvarsministern ska ta en ny diskussion om detta med sina kolleger i EU. Då är det viktigt att man gör klart för sig vad Sverige egentligen vill och vad vi ska välja om vi måste välja. Jag ställde också frågan om frivillighet, om att direktutbilda mot internationella uppdrag, om det är någonting som man tar fram och bejakar bara i detta sammanhang eller om det också är någonting som kan tillämpas med fördel i det övriga försvaret. Det är tankar som Folkpartiet har varit inne på under lång tid - därav mitt intresse för den här frågan. Herr talman! Det finns väldigt mycket att välja på i fråga om internationell krishantering. Förmodligen skulle Sverige kunna hitta uppgifter för tre, fyra eller fem gånger det antal soldater som i dag gör internationell tjänst. Behoven är nästan omätliga, men dessvärre är utbudet inte oändligt. Jag måste återigen ställa en fråga. Under hela denna vår känns det som om Sverige har intagit hållningen att det är viktigt att alla länder inom EU ska vara med i den här förmågan och i de här förbanden. Den som intresserar sig för sådana här saker kan, när man tittar på själva modellen för uppbyggnaden av snabbinsatsförmågan, konstatera att den i första hand är dimensionerad för stora länder. Det var också stora länder i EU som tog initiativ till detta. Därför ställer jag frågan återigen: Varför är det så oerhört viktigt, och varför återgår både regeringen och dess samarbetspartier till att Sverige ska delta och delta fullt ut, när det finns så mycket annat som är angeläget och som kanske också är bättre lämpat för ett land som Sverige att delta i? Sverige är inte specialiserat på mycket tuffa peace enforcement -uppgifter, utan vi är specialiserade på det som många gånger är flaskhalsarna i internationell krishantering, logistik, sjukvård, minröjning och annat, som inte är lika flashigt men som förvisso är en viktig beståndsdel i den totala insatsen.
Allan Widman (Fp)
Anf. 36 Allan Widman (Fp)
Herr talman! Det var inte jag som började tala om den allmänna försvarspolitiken, utan det var Allan Widman som i sitt första inlägg började tala om Försvarsberedningen. Det föranledde min reflexion över dess resultat. Varför vill vi från regeringens sida se till att Sverige är med i snabbinsatsdiskussionerna? Jo, det vill vi därför att FN har bett Europa att ha den förmågan. Det är en viktig sak för Sverige, som vill att FN ska vara starkt och framgångsrikt, att vi också har möjligheter att låta FN vara lyckosamt och kunna ställa upp när så behövs. Vi har dessutom från svensk sida visat oss vara duktiga på den typen av snabba insatser i svåra lägen. Den insats som vi gjorde tillsammans med fransmännen under EU:s mandat i Bunia förra sommaren har väckt stor internationell respekt. Det gör att i raden av förmågor som Sverige är bra på betraktas det nu internationellt som att Sverige är bra på att göra snabbinsatser i svåra och utsatta lägen. Det är, tycker jag, ett av de goda vitsord som Försvarsmakten får, och som de ska ha ett erkännande för, att de har en hög kvalitet på det som levereras. Då är detta en efterfrågan. Jag tycker att det är betydelsefullt att EU kan svara på FN:s uppfattning. Jag vill gärna också att Sverige ska kunna bidra till detta. Det är därför som jag konstaterar att om de stora länderna har gjort ett koncept där de ganska enkelt kan fylla upp det, har de gjort precis samma reflexion som vår egen försvarsmakt, att i ett svårt läge är det lättast om det bara är den egna truppen man behöver föra befäl över. Det är en poäng i det. Men mot det står att det i så fall är EU som gör en samlad insats på FN:s uppdrag. Då kan vi inte bara vara företrädda av några stora länder, utan då måste vi kunna utveckla konceptet så att den multinationella möjligheten dyker upp. Jag kan konstatera att det har slagit rot i den fortsatta planeringen. Det är från svensk sida som vi enträget har poängterat detta. Det finns dessutom ett stort intresse för det från många länder. Det har jag sagt i några sammanhang. Min holländske kollega, som kommer från ett land som är dubbelt så stort som Sverige, har sagt: Aldrig att vi kommer att ställa upp med en egen battle group . I de svåra och utsatta lägena är det EU som står för insatsen och inte ett enskilt land. Vi vill ha en markering av det genom att inte ställa upp med en egen nationell battle group utan EU-folk, utan vi vill göra det tillsammans med andra länder. Det är en annan aspekt som talar för att vi måste lära oss att öva och samordna så att ett sådant koncept kan bli effektivt och fungera i de svåra situationer som kan möta. Till det kommer att vi måste kunna titta på vilka stödinsatser och kompetenser som därutöver krävs. Har Sverige bra förmåga på de områdena kan det också vara ett verksamt bidrag. Battle group -konceptet ska läggas fast under detta år. Vi ska sent i höst anmäla hur vi ser på det från svensk sida. Då kommer riksdagen, i bästa fall, att ha behandlat försvarspropositionen, och det kommer att ges en väldigt tydlig signal från riksdagen om vad det är vi egentligen vill att Sverige ska driva i EU.
Leni Björklund (S)
Anf. 37 Leni Björklund (S)
Herr talman! Jag hoppas också att försvarsministern respekterar att vi som finns i opposition vill vara ute tidigt och kunna vara med och påverka så långt det över huvud taget är möjligt. Ja, det är riktigt att Sverige gjorde en av alla omvittnat fantastisk insats i Bunia förra året. Det förband som Sverige använde sig av i det sammanhanget har förmågor som är alldeles speciella, och det är det främsta förbandet som vi förfogar över. Det blir nog en utmaning om ministern tror att denna battle group , om det blir en svensk sådan om tio år som består av 1 900 man, ska ha precis samma kvalitet i alla avseenden. Det är kanske mycket begärt. Men jag erkänner som sagt gärna att också vi på enskilda punkter här har fått god kritik för våra insatser. Försvarsministern betonar att det är viktigt att hela EU är med, att EU gemensamt gör en insats. Jag vet ju att Sverige har anmält förband till andra register inom EU. Vi förekommer faktiskt mer än de flesta andra både i fråga om insatser och i beredskap som upprätthålls av EU. Men framför allt gäller det kanske i ännu högre grad sådant som görs inom Nato. Frågan inställer sig ju om det bara handlar om detta, att det är viktigt att det ska finnas med förband från vartenda EU-land i varje givet ögonblick. Det tror jag på sikt blir en väldigt krånglig ambition att uppnå. Frågan är om det inte snarare handlar om att Sverige, som ju skriver sig ur det säkerhetspolitiska samarbetet både i EU och i förhållande till Nato, i handling hela tiden känner sig förpliktat att visa att vi är lojala och att vi vill vara med bara för att vi inte vågar uttrycka detta i ord.
Allan Widman (Fp)
Anf. 38 Allan Widman (Fp)
Herr talman! Vi ska ha god kvalitet i det som vi levererar, men vi behöver numera andra förmågor. Det behöver vi här hemma, och det är samma typ av förmåga som efterfrågas i de internationella insatserna. Hela omvandlingen av det svenska försvaret handlar om det. Då är det en drivkraft att också känna att riksdagen och Sverige vill att vår försvarsmakt ska kunna delta mer i de internationella insatserna. Sedan är det så att i de styrkor som alla länder har anmält till EU i Headline goal 2003 har man konstaterat att det saknas förmåga att snabbt agera. Det är därför det här konceptet har blivit ganska tydligt i de nya mål som läggs fast, Headline goal 2010, för att se till att denna brist blir täckt. Det är en viktig angelägenhet för Sverige. Sverige tycker inte att det är nödvändigt att varje land ska vara representerat i varje operation. Det är inte vad det handlar om. Det skulle däremot bli en väldigt komplex battle group om man skulle arbeta på det sättet. Däremot är det viktigt att det finns en förutsättning också för mindre länder att kunna delta i de här operationerna där det är svårt att få ihop hela resursen på egen hand - och där detta skulle vara ett orimligt krav - så att man också känner att man deltar i ett europeiskt agerande. Sverige tycker att det är en självklarhet att vi är med i ett politiskt samarbete i en politisk union som EU precis som vi är med i ett politiskt samarbete i FN. Vi vill att man inom EU också ska kunna samla sig kring effektiva insatser. Ibland är det fråga om civila insatser. Ibland är det handel eller bistånd som säkrar fred för människor. Ibland är det fråga om militära insatser. Vi ska se till att vi kan göra lämpliga insatser. I det fortsatta arbetet med försvarspropositionen hoppas jag att också Folkpartiet kan bidra till att vi kan ta fram de resurserna i Sverige.

Intressenter

Frågeställare

Allan Widman
Allan WidmanFP

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.