ett brett perspektiv på ohälsan

Interpellation 2002/03:375 av Brus, Sven (kd)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad: 2003-05-12
Anmäld: 2003-05-12
Besvarad: 2003-05-26
Sista svarsdatum: 2003-05-26

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 12 maj
Interpellation 2002/03:375
av Sven Brus (kd) till statsrådet Hans Karlsson om ett brett perspektiv på ohälsan

Under år 2002 uppgick statens kostnader för ohälsan till 113 miljarder kronor och i dag är nästan varje sjätte svensk sjukskriven eller förtidspensionerad. Att bryta den negativa utveckling som pågått sedan 1997 när det gäller sjukskrivningstalen är enligt regeringen den viktigaste politiska frågan under denna mandatperiod. Målet är naturligtvis att minska statens kostnader men främst att förebygga och lindra livssituationen för de många drabbade människorna.

Det finns inga enkla förklaringar till att ohälsokostnaderna ökat så dramatiskt. Svaret är inte att svenskarna blivit så mycket sjukare. Av AHA-utredningens arbete framgår att folkhälsan snarare har blivit något bättre. En studie genomförd av Arbetslivsinstitutet visar att diagnosen utbrändhet är minst lika vanlig hos arbetslösa och studerande som hos förvärvsarbetande. I en enkätundersökning av RFV säger hälften av de långtidssjukskrivna att deras situation beror på andra faktorer än arbetslivet. Olika undersökningar pekar också på att attitydförskjutningar till sjukförsäkringen har stor betydelse för utvecklingen.

Regeringens hittills förda politik har närmast ensidigt fokuserat på arbetsmiljöns betydelse för människors hälsa eller ohälsa. Målet om halvering av sjukskrivningarna har haft sin utgångpunkt i ett budgettänkande där de accelererande kostnaderna hotar andra viktiga välfärdsområden.

Mot bakgrund, bland annat av här relaterade undersökningar, finns det anledning att anlägga ett brett perspektiv på ohälsans orsaker och därmed också på de åtgärder som krävs för att komma till rätta med problemet. I detta breda perspektiv hör arbetslivets villkor naturligt hemma. Men människors totala livssituation och de svårigheter man möter med att få hela "livspusslet" och gå ihop måste också beaktas. För småbarnsföräldrarna är exempelvis familjepolitiken av avgörande betydelse. Skattepolitikens utformning, utbildningspolitikens inriktning och jämställdhetsfrågorna är andra viktiga aspekter.

Regeringen har i den nu lagda vårpropositionen valt att föreslå en lösning som innebär att arbetsgivarnas kostnadsansvar för ohälsan ökar.

Min fråga till statsrådet blir därmed:

Vad avser statsrådet att göra för att anlägga ett bredare perspektiv på ohälsans orsaker och vilka åtgärder överväger statsrådet på olika politikområden för att komma till rätta med ohälsan och därmed minska statens kostnader och förbättra individernas livssituation?

Debatt

(6 Anföranden)

Interpellationsdebatt 2002/03:375

Webb-tv: ett brett perspektiv på ohälsan

Protokoll från debatten

Hans Karlsson (S)

Anf. 213 Hans Karlsson (S)

Herr talman! Sven Brus har frågat mig vad jag av- ser att göra för att det ska anläggas ett bredare per- spektiv på ohälsans orsaker och vilka åtgärder jag överväger på olika politikområden för att komma till rätta med ohälsan och därmed minska statens kostna- der och förbättra individernas livssituation. Jag håller med Sven Brus att det inte finns några enkla förklaringar till att ohälsan i arbetslivet och dess kostnader har ökat så dramatiskt sedan 1997. Detta framhöll jag också i det föregående svaret till Sven Brus. Det är en viktig utgångspunkt för reger- ingens strategi för hälsa i arbetslivet. Det har i sam- band med att 11-punktsprogrammet och regeringens fortsatta strategi presenterades framhållits att det behövs ett brett spektrum av åtgärder på olika områ- den. Dessa åtgärder ska ha två huvudsakliga syften, nämligen att förebygga ohälsa i arbetslivet och ge möjlighet till en snabb återgång till arbete. Sven Brus för ett resonemang om orsakerna till ohälsan utifrån olika undersökningar som närmast tycks gå ut på att orsakerna i första hand skulle finnas utanför arbetslivet. Som jag inledningsvis sade finns orsakerna att finna i olika faktorer såväl på som utanför arbetsplat- sen. Det handlar ofta om ett samspel mellan olika faktorer. Att ange exakt hur stor andel av sjukfrånva- ron som beror på det ena eller det andra är inte möj- ligt. Det finns emellertid omfattande forskning och statistik som ger en bra bild av utvecklingen och ett bra underlag för de åtgärder som måste vidtas. Den arbetsgrupp som Mona Sahlin tillsatte i början av år 2000 på arbetsmiljöområdet gjorde i sin slutrapport bedömningen att åtminstone hälften av långtidssjuk- skrivningarna var arbetsrelaterade. Även den av Sven Brus refererade RFV-undersökningen stöder den bedömningen. Enligt min uppfattning är förhållandena i arbetsli- vet avgörande inte bara för möjligheterna att före- bygga sjukfrånvaron utan också för möjligheterna för människor att komma tillbaka till arbetet. Att som Sven Brus gör påstå att regeringens hittills förda politik alltför ensidigt fokuserat på arbetsmiljöns betydelse för människors hälsa eller ohälsa är fel. Regeringen har hittills framför allt föreslagit åtgärder avsedda att förbättra rehabiliteringen samt förbättra och precisera sjukskrivningsprocessen. Detta är åt- gärder som framför allt är inriktade på de redan sjuk- skrivna. Ytterligare åtgärder behövs nu framför allt för att förstärka det förebyggande arbetet på arbetsplatserna. Åtgärderna inom detta ena huvudområde i regering- ens strategi måste fullföljas, utvecklas och förnyas. Inriktningen är att förhindra ohälsa, utslagning och utestängning från arbetet genom förebyggande åtgär- der innan sjukskrivning har blivit ett faktum. Goda arbetsvillkor och en god hälsa medverkar också till fler människor i arbete samt en ökad tillväxt. Det lokala arbetet på arbetsplatserna i samverkan mellan arbetsmarknadens parter är av grundläggande betydelse för att införa ett systematiskt arbetsmiljöar- bete. Genom aktiva åtgärder på arbetsplatserna ska- pas dessutom bättre förutsättningar för partiell sjuk- skrivning samt i övrigt snabbare återgång i arbete. En välfungerande tillsyn behövs med hänsyn till framför allt de arbetsplatser som har den sämsta ar- betsmiljön och för vilka de vanliga drivkrafterna inte verkar på ett effektivt sätt. Förutsättningarna för fö- retagshälsovården ska ses över. De regionala skydds- ombuden har en viktig uppgift i att medverka till att utveckla arbetsmiljöarbetet vid de mindre företagen. Försöksverksamheten inom den offentliga sektorn samt metodutvecklingen av hälsobokslut med mera måste följas upp och utvärderas. Resultaten av dessa verksamheter liksom goda exempel i övrigt måste föras ut till arbetsplatserna. En fortsatt ambitiös arbetsmiljöfokusering och goda analysmöjligheter är samtidigt nödvändiga för att ytterligare klarlägga förhållandena. Av det skälet tillsatte regeringen den så kallade AHA-utredningen, som alldeles nyligen har presenterat sina förslag. Utredningens slutbetänkande remissbehandlas för närvarande. Sammanfattningsvis vill jag hävda att regeringens strategi för hälsa i arbetslivet har ett brett perspektiv. Det är samtidigt viktigt att arbetet inom strategin fokuseras på de väsentligaste områdena för att den ska innebära den kraftsamling som behövs för att regeringens uppsatta mål för hälsan i arbetslivet ska uppfyllas.

Sven Brus (Kd)

Anf. 214 Sven Brus (Kd)

Jag tackar statsrådet för svaret även på den här interpellationen, som naturligtvis hör nära samman med den förra. Ohälsokostnaderna har mer än för- dubblats sedan 1997, och jag vet inte hur många gånger jag har fått frågan om vad som är orsaken. Mitt enkla svar brukar vara det här: Jag vet inte. Den enkla sanningen är nog den att det att det inte finns en sanning. Det vill säga: utom för regeringen, som har en väldigt bestämd uppfattning. Nu säger Hans Karlsson här i dag att man ska göra en bestämning till 50 %, och det var intressant, men då kanske också åtgärderna och insatserna borde fördelas så att man angriper arbetsmarknaden med 50 % och andra politikområden med den andra hal- van. Det verkar dock som om politiken inte fungerar på det sättet. Finns det någon som på allvar tror att svenska ar- betsplatser är sämst i Europa och att miljön på de svenska arbetsplatserna dessutom har försämrats så dramatiskt de senaste sex åren att det förorsakat med än fördubblade sjukskrivningar? En undersökning gjord av Arbetslivsinstitutet visar att utbrändhet är minst lika vanlig hos arbetslösa som hos förvärvsar- betande. De stora regionala skillnaderna indikerar också att sjukskrivningsfrekvensen har med attityder att göra. Nu talar jag inte om fusk i den mening som kan lag- föras. Sådant finns säkert också, men det är högst sannolikt marginellt. Men visst har det som var tänkt att vara en sjukförsäkring blivit en inkomstbortfalls- försäkring. Därför behövs förslagen om ökad preci- sion i sjukskrivningsprocessen, bredare företagsmedi- cinsk kompetens och så vidare. De här åtgärderna ska vi ju debattera om någon vecka här i kammaren, och de är nödvändiga och viktiga. Men åter till det breda perspektivet. Vi hade för en tid sedan besök av TCO:s ordförande Sture Nordh i socialförsäkringsutskottet, och när han fick frågan om orsaken till de höga sjukskrivningstalen svarade han så här: De beror på att människor inte får livs- pusslet att gå ihop. Det är mitt i prick - ingen krist- demokrat hade kunnat säga det bättre. Det handlar om människors kamp med livs- pusslets många bitar. Det finns många små och stora bitar. En del är små och vardagstriviala, andra är stora och livsavgörande. Men både de små och de stora bitarna behövs för att hela pusslet ska gå ihop. Nu säger statsrådet att orsakerna står att finna i olika faktorer såväl på som utanför arbetsplatserna. Så är det förvisso, men ändå inriktas regeringens politik i första hand på att angripa arbetsplatserna och framför allt arbetsgivarna. Man ska väl inte märka ord alltför mycket, men när man läser det svar som statsrådet Hans Karlsson har givit på den här inter- pellationen finner man att orden "arbete", "arbetsmiljö" och "arbetsplatser" återkommer 25 gånger. Det säger väl något om den fokusering som regeringen gör på arbetsplatserna. I livspusslet ingår väldigt många områden. Jag ska be att få återkomma till några av dem i nästa inlägg, men låt mig ge familjepolitiken som ett exempel. Vi ska debattera den också lite senare här i kväll. Är inte familjepolitiken, att få ihop livet i föräldrasituationen, en betydelsefull del av livspusslet? Har inte det minst lika mycket med ohälsa och stress att göra som situa- tionen på arbetsplatserna?

Anna Lilliehöök (M)

Anf. 215 Anna Lilliehöök (M)

Herr talman! Interpellanten har efterfrågat åtgär- der mot bakgrund av ett brett perspektiv på sjukskriv- ningarnas orsaker. Det är en stor fråga, men jag sak- nar en del infallsvinklar i ministerns svar, och det är därför som jag har begärt ordet. Den viktigaste åtgärd som regeringen hittills vid- tagit är att lägga över ett större ansvar på arbetsgi- varna, men om filosofin bakom detta nämner minis- tern ingenting i sitt svar. Vi moderater anser att det viktigt att involvera den enskilde i försäkringens konstruktion och att den enskilde ska ha en självrisk. Ministern har hittills inte nämnt någonting om detta, trots att en sänkning av ersättningsnivån ingår bland de åtgärder regeringen föreslagit. Självrisk är en vik- tig del i utformningen av en försäkring som bygger på förtroende. Andra åtgärder som vore möjliga inom politikom- råden som skulle kunna ge människor större möjlig- het att påverka sin vardag nämns heller inte i minis- terns svar. I många undersökningar visas att det är brist på kontroll över den egna tillvaron och utanför arbetsplatsen som är en faktor bakom ökade sjuk- skrivningar. Där har vi skattepolitik och familjepoli- tik som viktiga faktorer. Ministern nämner visserligen arbetsförhållandena inom den offentliga sektorn som en bidragande faktor till sjukskrivningarna. Förslagen till förbättrad orga- nisation och arbetsmiljö inom de offentliga arbets- platserna lyser emellertid med sin frånvaro. De of- fentliga arbetsplatserna får visserligen mera pengar i regeringens förslag, men det är ju knappast där som problemet ligger, när offentliga arbetsplatser inom vård och omsorg till exempel har både fler och be- tydligt längre sjukskrivningar, utan problemet ligger naturligtvis i organisation och ledarskap. Små fristående arbetsplatser inom vård och skola visar sig ha betydligt lägre frånvaro, så det är möjligt att om vi skulle få fler fristående arbetsplatser inom vård och omsorg skulle vi kunna få ned sjukskriv- ningarna. Inom ett annat område borde ministern verkligen ha förslag, nämligen att öka rörligheten på arbets- marknaden, men där hör vi inte heller några förslag eller tankegångar. När sjukskrivna byter jobb blir de i många fall friskare. Möjligheter till utbildning och utbildningspolitiken är en nyckel i det sammanhang- et. En annan aspekt som det hade varit intressant att få ministerns synpunkter på är det faktum att kön är den förklaringsvariabel som ger mest utslag för ohälsa och frånvaro. I klartext: Kvinnor är sjukskriv- na i mycket högre grad och längre tid än män, och det är kvinnornas sjukfrånvaro som ökat drastiskt. Sär- skilt oroväckande är det faktiskt att alltfler kvinnor, särskilt unga kvinnor, mår psykiskt dåligt. Ministern har vid annat tillfälle sagt att sjukför- säkringen ska användas för dem som är sjuka. För att belysa det breda perspektivet borde kanske också därför andra frågor ställas. Har svenskarna verkligen blivit så mycket sjukare som det förefaller? Kan det vara så att inte alla som sjukskrivs är sjuka? Något stämmer inte när vi verkar ha blivit dubbelt så sjuka på några få år. Sjukförsäkringen används uppenbarli- gen på ett sätt som den inte riktigt klarar av, och ris- ken är då att de som verkligen behöver försäkringen drabbas. Vi måste då få ett ifrågasättande för att komma åt bland annat förändrade normer och sjuk- skrivning som lösning på andra problem än traditio- nell sjukdom. Det behövs ett sådant brett ifrågasättande som ef- terfrågas i interpellationen, och det behövs många olika åtgärder för att komma åt de sammansatta pro- blemen. Jag hoppas att ministern nu kommer att före- slå ytterligare åtgärder och att regeringen inte bara lägger över problemen på arbetsgivarna. Därmed min fråga: Vilka ytterligare åtgärder står nu överst på ministerns lista för att komma till rätta med ohälsa, minska statens kostnader och förbättra individens livssituation?

Hans Karlsson (S)

Anf. 216 Hans Karlsson (S)

Herr talman! Jag måste säga att det är en viss en- sidighet i argumentationen. Vi har lagt fram ett för- slag som tydligt träffar arbetsgivaren, och det är den förlängda sjuklöneperioden. Jag vet inte hur många förslag som vi har lagt fram, men säkert kunde jag räkna upp 15 förslag som inriktar sig på annat. Det är sänkt sjukersättning, lägre ersättning till den som är arbetslös och sjukskriven och en rad för- slag till att förbättra sjukskrivningsprocessen. Det är att få till stånd avstämningsmöten mellan den sjuke och dennes läkare, arbetsgivare och försäkringskassa för snabba upp rehabiliteringsinsatser och att i högre grad få till stånd deltidssjukskrivningar för att elimi- nera risken för att människor slentrianmässigt sjuk- skrivs på heltid därför att man är orolig för att inte kunna komma tillbaka till arbetsplatsen på en deltids- sjukskrivning eller för läkaren inte förstår hur den sjukes arbetsliv ser ut. Vi föreslår bättre intyg, där läkarna ska tvingas att tydligare ange den medicinska grunden, också det i syfte att undvika slentrianmässiga långa sjukskriv- ningar. Vi föreslår utbildning i försäkringsmedicin till landets samtliga sjukskrivande läkare. Vi föreslår fler försäkringsläkare. Vi föreslår att sjukpenning byts mot sjukersättning senast ett år efter det att man har blivit sjuk, där försäkringskassan får ta initiativet. Vi föreslår obligatorisk rehabiliteringsutredning. Vi föreslår att man ska få ett bättre stöd för att byta jobb om man är sjuk och inte har möjlighet att komma tillbaka till sin gamla arbetsplats. Vi inför särskilt anställningsstöd för långtidssjukskrivna som ska kunna vara en hjälp för människor att få en ny an- ställning hos en annan arbetsgivare, som med ett anställningsstöd skulle vilja pröva att öppna möjlig- heten för en person som måste byta arbete att komma tillbaka. Detta är inte alla förslag; detta är några av de förslag vi lägger fram. Man blir sjukskriven från arbetet. Man blir inte sjukskriven från hemmet eller från fritiden. Man blir sjukskriven från arbetet. Arbetet är en av de vikti- gaste platserna i en människas liv. Det är på arbets- platsen som de bästa förutsättningarna finns, inte bara för att förhindra att ohälsa uppstår på arbetsplatsen. På arbetsplatsen finns möjligheten att också göra det möjligt för människor att komma tillbaka - tidigare, till annorlunda arbetsuppgifter eller med förebyggan- de rehabilitering - för att snabba på förloppet och minska sjukfrånvaron. Det finns goda exempel på hur man kan attackera detta. Nu efterlyser jag företagens, arbetsgivarnas, för- slag. Var finns företagens initiativ för att minska ohälsan? Nu har jag under ett halvår svarat på vad regeringen tänker göra. Nu vänder jag på frågan: Vilka initiativ tänker arbetsgivarna ta för att möjlig- göra för människor att komma tillbaka tidigare och för att undvika ytterligare utslagning på arbetsmark- naden?

Sven Brus (Kd)

Anf. 217 Sven Brus (Kd)

Herr talman! Nu uppträder ju jag i den här debat- ten som företrädare för Kristdemokraterna som riks- dagsledamot. Dialogen med arbetsgivarorganisationer och företagare får väl statsrådet föra på en annan arena. När statsrådet säger att den tredje sjuklöneveckan träffar arbetsgivarna så är det ju sant, men dock en sanning med modifikation. Om några träffas av den tredje sjuklöneveckan är det ju också arbetstagarna, och inte minst de svaga arbetstagarna, som vi debatte- rade för en liten stund sedan här. Så träffytan är be- tydligt större. Nu säger statsrådet att regeringen föreslår sänkt ersättning. Ja, förvisso. Det är samma statsråd som nu säger det här i talarstolen som i valrörelsen sade: Vi ska göra människor friskare, inte fattigare. Återigen: Den här interpellationen handlar om att vidga perspektivet. I det svar som statsrådet Hans Karlsson har gett på en interpellation som handlar om att vidga perspektivet till fler politikområden, till mer än arbetslivet, talar statsrådet 25 gånger om arbetsli- vet, arbetsmiljön, arbetsplatsernas ansvar. Det är inte underligt om detta ger intryck av ensidig fokusering. Det är en ensidig fokusering på arbetsplatserna. Det kan inte vara så att de svenska arbetsplatserna är sämst i Europa. Det kan inte vara så att de har blivit mer än dubbelt så dåliga under den här sexmånaders- perioden så att det förklarar en fördubbling av sjuk- skrivningsfrekvensen. Nej, alltså: Vad som behövs är ett bredare per- spektiv trots allt. Jag förstår att det här resonemanget stör Hans Karlsson och att han blir något frustrerad av det. Jag har full förståelse för det, men jag tänker med envishet ändå driva den debatten. Jag nämnde familjepolitiken för en stund sedan här. Man kan på denna korta tid nämna ytterligare några punkter. En ökad rörlighet på arbetsmarknaden, till exempel inom vård och omsorg, skulle ge bättre hälsotal - det är jag ganska övertygad om. Nu säger regeringen i sin politik nej till att öka mångfalden inom vård och omsorg. Man vill snarare snäva in den. Det är ju också en kontraproduktiv politik om man vill öka hälsan, inte minst inom vården. Möjligheter till avlastning vad gäller hemarbete genom skattereduktion på sådana tjänster har reger- ingen sagt nej till år efter år och hänvisat till att vi inte ska ha några pigor i Sverige. Men det är åtskilli- ga familjer som har svårigheter att få sitt livspussel att gå ihop och vars liv skulle underlättas om man kunde hitta en sådan lösning. Kompetensfrågorna är ytterligare ett annat exem- pel. I dag arbetar 40 % av personalen i den kommu- nala äldreomsorgen utan grundutbildning för sin viktiga uppgift. Om inte det är en grund för att må dåligt och för att ohälsan ökar så vet jag inte vad. De här personerna gör inte ett dåligt jobb, men det är lätt att föreställa sig vilken skillnad det skulle vara om de skulle få den trygghet och den yrkesstatus som ut- bildning betyder. Regeringen har ju berömt sig av att ha skjutit till mer pengar till kommunerna, just för personal och kompetensutveckling, de senaste åren. Det är bara det att både Kommunförbundet och tid- ningen Kommunalarbetaren säger att kommunerna i själva verket har fått mindre pengar till personal och kompetensutveckling de senaste åren genom reger- ingens politik. Herr talman! Det finns en rad områden som Hans Karlsson nogsamt undviker att ta upp i den här de- batten, och även om han blir aldrig så irriterad av att jag fokuserar på att han talar för mycket om arbetsli- vet så är det trots allt så.

Anna Lilliehöök (M)

Anf. 218 Anna Lilliehöök (M)

Herr talman! Statsrådet talar om att han efterlyser ytterligare förslag från framför allt företagare. Då kan man bara peka på att företagarna har föreslagit sjuk- löneperiod efter antal anställda. Det finns en del andra förslag som cirkulerar, som till exempel försla- get om friskpeng, som vi har begärt en utredning om, som går ut på att företagen kanske ska ta ett större ansvar men också få resurser för att göra det, resurser som avvägs efter vilken risk olika personer löper att råka ut för sjukskrivning. Det finns alltså förslag. Statsrådet har också läst upp en hel del av de för- slag som finns i den proposition som vi bereder här i riksdagen och ska diskutera nästa vecka och som bland annat är avsedd att precisera och strama upp sjukskrivningsprocessen. Men det är ju tyvärr inte så mycket i den, utom just avstämningsmöten och för- säkringsläkare, som är något vi moderater har efter- frågat i minst fem sex års tid. Samtidigt tas faktiskt intyg bort, intyg som är viktiga för att involvera den enskilde i processen, inte minst för att beskriva sam- band mellan sjukdom och arbetsförmåga. Likaså har vi hittills inte sett några förslag som förbättrar möj- ligheterna för företagshälsovården att arbeta. Vi har också tidigare i dag diskuterat hur vi ska kunna få en samverkan med sjukvården så att man faktiskt får i gång rehabilitering, särskilt när det nu kommer att dröja minst tre veckor innan försäkringskassan ens vet om att en person är sjukskriven. Jag vill då naturligtvis återkomma med min tidi- gare fråga: Vilka ytterligare åtgärder står nu överst på ministerns lista för att åstadkomma minskad ohälsa, minska statens kostnader för sjukpenning och förbätt- ra individernas situation?

Intressenter

Frågeställare

Sven BrusKristdemokraterna

Besvarad av

Hans KarlssonSocialdemokraterna