energipolitiken

Interpellation 2003/04:240 av Bill, Per (m)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad: 2004-01-23
Anmäld: 2004-01-23
Besvarad: 2004-02-06
Sista svarsdatum: 2004-02-06

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 23 januari
Interpellation 2003/04:240
av Per Bill (m) till näringsminister Leif Pagrotsky om energipolitiken

Regeringens utredare och förhandlare om en successiv avveckling av kärnkraften, generaldirektör Bo Bylund, redovisar i en debattartikel i Dagens Nyheter den 22 januari 2004 sin syn på regeringens energipolitik.

Bylund menar bland annat att det är ofrånkomligt att målkonflikter uppkommer om regeringen genomför sin så kallade omställning av energisystemet. Framför allt är det målet att förtidsavveckla kärnkraften som står i konflikt med dels målet att industrin ska ha god tillgång på energi till konkurrenskraftiga priser och dels målet att minska koldioxidutsläppen.

Bylund pekar även på att Sveriges strävan att vara "bäst i klassen" när det gäller reduktion av koldioxidutsläpp dels riskerar att skada svensk industri, dels kan leda till en global ökning av koldioxidutsläppen. Det senare beror på att svensk industri internationellt sett kommit långt i miljöarbetet, inte minst med avseende på koldioxidutsläpp. Om svensk industri, på grund av regeringens alltför hårda krav på utsläppsreduktioner i Sverige, konkurreras ut av utländska företag kan det paradoxala resultatet bli att koldioxidutsläppen totalt sett ökar. Detta är ingen ny slutsats, utan är väl belagd genom ett flertal forskningsstudier på området.

I synnerhet är det märkligt att målen för koldioxidutsläppen inte avskaffas i samband med att systemet med överlåtelsebara utsläppsrättigheter införs på EU-nivå. Att då ha ett mål för de svenska utsläppen är uppenbart orimligt, eftersom själva poängen är att svenska företag ska kunna köpa utsläppsrätter från företag i andra länder. Om utsläppen då ökar i Sverige så har det ingen betydelse eftersom det svarar mot en lika stor minskning i något annat land.

Bylunds slutsatser överensstämmer väl med vad moderaterna tidigare anfört bland annat i motioner till riksdagen. I vår senaste energipolitiska motion skrev vi till exempel följande:

"Det övergripande målet för energipolitiken beskrivs på Näringsdepartementets hemsida som följer:

Målet för den svenska energipolitiken är att på kort och lång sikt trygga tillgången på el och annan energi på villkor som är konkurrenskraftiga med omvärldens, för att främja en god ekonomisk och social utveckling i Sverige. Politiken ska skapa villkoren för en effektiv energianvändning och en kostnadseffektiv svensk energiförsörjning med låg negativ påverkan på hälsa, miljö och klimat samt underlätta omställningen till ett ekologiskt uthålligt samhälle."

Problemet är dock att regeringens övriga mål inom energipolitiken är svårförenliga med detta. Den största motsättningen finns mellan å ena sidan målet att förtidsavveckla kärnkraften och å andra sidan målet att på kort och lång sikt trygga tillgången på el och annan energi på villkor som är konkurrenskraftiga med omvärldens. Inte heller går det att uppfylla den svenska klimatstrategin, det vill säga att de svenska utsläppen av växthusgaser, utan hänsyn tagen till koldioxidsänkor, år 2010 ska vara 4 % lägre än 1990. Enligt den databas över växthusgaser som upprättats genom FN:s ramkonvention om klimatkontroll (UNFCCC) har Sverige en god bit kvar att nå det målet. Utsläppen låg 1991@2000 i snitt ca 1 % över 1990 års nivå.

Det är tydligt att det är omöjligt att samtidigt uppfylla miljömålen och målet om trygg tillgång på el till konkurrenskraftiga priser om kärnkraften stängs. Det är nödvändigt att elda tre ton stenkol i minuten för att fullt ut kompensera för bortfallet av el från en avställd reaktor i Barsebäck. Det motsvarar koldioxidutsläppen från 700 000 nya personbilar.

I regeringens proposition 2002/03:85 Vissa elmarknadsfrågor redovisas att en stängning av Barsebäck 2 beräknas leda till ökade koldioxidutsläpp med mellan 3,3 och 3,6 miljoner ton årligen. I förhållande till de totala utsläppen av koldioxid under år 2000 skulle detta innebära en ökning av utsläppen med över en tjugondel. Att tro att det ska vara möjligt att först öka utsläppen i en sådan omfattning, och därefter minska utsläppen tillräckligt mycket för att åstadkomma en minskning på 4 % i förhållande till 1990 års utsläppsnivå, utan att skada försörjningstryggheten eller tvinga fram mycket betydande prishöjningar är inte realistiskt. Därtill kommer att även utsläpp av främst svaveldioxid, kväveoxider, lättflyktiga organiska ämnen och stoft ökar om ytterligare en kärnkraftsreaktor stängs, vilket gör att det blir svårt att uppnå även andra miljömål.

Med anledning av ovanstående vill jag fråga näringsministern vad han ämnar göra för att säkerställa att målen inom energipolitiken blir förenliga.

Debatt

(7 Anföranden)

Interpellationsdebatt 2003/04:240

Webb-tv: energipolitiken

Dokument från debatten

Riksdagens protokoll 2003/04:65 Fredagen den 6 februariProtokoll 2003/04:65 8 § Svar på interpellation 2003/04:240 om energipolitiken

Protokoll från debatten

Leif Pagrotsky (S)

Anf. 38 Leif Pagrotsky (S)

Herr talman! Per Bill har frågat vad jag tänker göra för att säkerställa att målen inom energipolitiken blir förenliga. Låt mig först kommentera en föreställning som genomsyrar Per Bills interpellation. Han tycks anse att energipolitiken skulle kunna vara helt fri från målkonflikter. I motsats till Per Bill är jag övertygad om att detta är omöjligt, såväl inom energiområdet som inom alla andra politikområden. Målkonflikterna inom energiområdet är ett faktum, oavsett om kärnkraften avvecklas eller inte. Det är just det förhållandet att det finns målkonflikter som gör att vi politiker måste ta ställning och våga göra avvägningar mellan motstående intressen utifrån en långsiktig helhetssyn. Den övergripande princip som gällt sedan folkomröstningen 1980 har varit att kärnkraften ska avvecklas i den takt som är möjlig med hänsyn till behovet av elektrisk kraft för att upprätthålla sysselsättning och välfärd. Denna princip visar att vi inser att det finns målkonflikter. Det som skiljer oss från en del andra partier är dock att vi inser att målkonflikterna inte försvinner om vi blundar och avstår från att ta ställning till kärnkraftens fortsatta drift. Detta är bakgrunden till 1997 års energipolitiska beslut då slutåret 2010 avskaffades. Därigenom visade vi att vi ser kärnkraften som nödvändig till dess att andra energikällor kan bidra till energiförsörjningen i tillräcklig omfattning. Omställningsprocessen har främjats genom en målmedveten satsning på utveckling av ny energiteknik, en effektivare energianvändning och ett ökat utnyttjande av förnybara energislag. Vi planerar nu nästa steg i form av ett förslag till riksdagen i mars i år om ett nytt långsiktigt energipolitiskt program. Förr eller senare kommer de svenska kärnkraftverken att ha tjänat ut. Det är ofrånkomligt. Om vi blundar nu kommer vi kanske senare att tvingas genomföra en mycket snabb stängning som kan ge upphov till mycket allvarliga problem. Jag är övertygad om att det finns större möjligheter att hantera målkonflikter i en målmedvetet genomförd successiv omställningsprocess. Den kan ske i en takt som samhället klarar av och en avreglerad elmarknad kan hantera. Det kommer att krävas tid för att genomföra omställningen, men det blir inte lättare om vi väljer att senarelägga starten därför att vi inte vågar se målkonflikterna. De tre partier som samarbetar på energiområdet anser att det är nödvändigt att finna en helhetslösning som ger förutsägbarhet och långsiktighet för kraftindustrin och för hela det svenska näringslivet. Det är därför vi i samband med 2002 års energipolitiska proposition tog initiativ till en dialog med kraftindustrin som syftar till att åstadkomma en brett förankrad överenskommelse om den fortsatta omställningen av energisystemet. Generaldirektör Bo Bylund förordnades sommaren 2002 som förhandlare med uppdrag att för statens del genomföra de förhandlingar som aviserades i propositionen. Jag är övertygad om att vi därmed nu står bättre rustade än någonsin tidigare för att den nödvändiga förnyelsen av vårt elproduktionssystem ska kunna ske på ett sätt som håller nere de samhällsekonomiska kostnaderna och minskar riskerna för störningar i elförsörjningen samtidigt som vi beaktar våra klimat- och miljömål. Jag ser fram mot resultatet av förhandlarens arbete.

Per Bill (M)

Anf. 39 Per Bill (M)

Herr talman! Det finns en skillnad i hur vi ser på målkonflikter. Vad näringsministern har är tre helt oförenliga mål. Det är inte en målkonflikt. Målkonflikter kan lösas antingen genom att forskning och utveckling gör att saker och ting kan göras smartare eller genom kloka marknadsmekanismer eller genom en mångfald aktörer som hittar sätt att komma fram. Däremot går det inte att lösa helt oförenliga mål. Det är där som Socialdemokraterna har problem. Den förtida avvecklingen av kärnkraften är den märkliga nysocialismen. Man tar väl fungerande produktionsanläggningar, lägger dem under statlig kontroll och förstör dem sedan. Herr talman! Historiskt kan jag åtminstone förstå motiven för socialiseringar även om jag inte håller med om dem. Men en nysocialism där man socialiserar saker och sedan förstör produktionsanläggningarna, både 10, 20 och 30 år innan de skulle ha tjänat ut därför att det skulle vara för dyrt att byta delarna som behövs för att driva anläggningarna vidare, är konstigt. Herr talman! De målkonflikter som vi alla har tror jag att man enklast på det här området, och på de flesta andra områden, hjälper till att lösa genom att man har en definierad roll för marknaden och för vad staten ska och inte ska göra. Vi behöver väl fungerande marknader även för energi. Vi behöver många aktörer, vi behöver tydliga regler, vi behöver långsiktighet och vi behöver stabilitet. Utan långsiktighet och stabilitet blir det inte möjligt för investerare att göra långsiktiga investeringar i nya anläggningar. Det här innebär inte att staten inte har en roll. Staten har en mycket viktig roll genom att se till att det finns goda institutioner som ställer höga krav på säkerhet, som ställer höga krav på konkurrens på lika villkor, som ställer höga och tydliga krav på en miljöpolitik som bygger på globala konventioner, Kyotoprotokoll, EU-överenskommelser och så vidare. Det behövs en långsiktig helhetssyn. Det är det som nysocialismen inte är. Nysocialismen är oansvarig och tillväxtfientlig. Jag har två frågor till näringsministern. Den första frågan gäller vad det är för fel på att exportera energi. Sverige har gått från att vara ett exportland till att nu vara ett importland. Jag tror att vi har en import som motsvarar 10 % av vårt behov. Det är inte så många år sedan det var motsatsen. Min andra fråga blir: Vilket av de helt oförenliga målen måste ändras? Det enda sättet att klara av dessa helt oförenliga mål är nämligen att man ändrar något av de tre målen. Ska vi skjuta på den förtida kärnkraftsavvecklingen, eller ska vi ändra utsläppsmålen, eller kommer vi inte längre att ha konkurrenskraftiga energipriser för vår industri?

Leif Pagrotsky (S)

Anf. 40 Leif Pagrotsky (S)

Herr talman! Jag ska koncentrera mig på en av de målkonflikter som energipolitiken har och som Per Bill tog upp. Jag ska börja med att instämma i en del av Per Bills kommentarer. Jag räknar inte med att han kommer att instämma så mycket i vad jag säger, men jag ska börja med att bjuda på detta. Per Bill säger att de som fattar beslut om långsiktiga investeringar behöver långsiktighet och stabilitet - så tror jag att orden var - i förutsättningarna för att de ska våga satsa på en investering med lång livslängd. Låt mig säga att det är en för mig väldigt viktig aspekt. Jag håller med om detta, och jag lägger just detta till grund för min syn i de här frågorna. Jag är också näringsminister, inte bara energiminister. Investeringar och näringslivets utvecklingsförmåga och framtidsutsikter är fullständigt fundamentala. Jag konstaterar att de senaste 30 åren har den långsiktighet och stabilitet som vi behöver för investeringsverksamheten saknats på energiområdet i Sverige. Ända sedan valrörelsen 1973 har det för de svenska företagen varit omöjligt att veta vilken energipolitik som gäller bortom nästa val. Det har inneburit att alltihop har kunnat vändas upp och ned tre år, som det var först, och sedan fyra år, maximalt, efter en given tidpunkt. Detta är nämligen en fråga som väcker så starka känslor, så starkt engagemang och som mobiliserar så många medborgare i olika riktningar. Observationen om hur Sverige har varit beskaffat de senaste 30 åren har lett mig till att just det här måste prioriteras när man gör avvägningen mellan de olika motstående målen för energipolitiken. Jag prioriterar en politik som är så beskaffad att den har förutsättningar att bli långsiktigt bestående. Det kräver, menar jag, en uppgörelse som är bred, som väcker respekt hos de olika parter som är med och kompromissar och som går att leva med också för de olika parter och medborgargrupper som står utanför kompromissen. Den ska vara så pass lite motbjudande för dem att den ändå går att leva med. Om man gör den bedömning som jag här har redovisat menar jag att det utesluter en energipolitik av det snitt som Per Bill förordar. Den baseras ju på att Moderaterna gör en analys av vad Moderaterna vill och på att man vill driva igenom detta fullt ut. Den kan mycket väl gälla i tre år. Den kan mycket väl få väljarnas stöd i ett val eller i en kohandel efter en borgerlig valseger där de olika partierna lägger olika frågor i potten, men den kan inte ge någon grad av långsiktighet och stabilitet för vår energikrävande industri. Även om det finns ett visst beslut i riksdagen för en viss period måste de räkna med att en folkopinion mycket snabbt kan uppstå som ändrar förutsättningarna för de investeringar som de gör. Just den viktiga förutsättning som Per Bill själv pekar på undermineras av att man genomför en energipolitik från utkanten av det energipolitiska spektrumet. Jag vill mana Per Bill att i stället närma sig oss som har en kompromissvillig och resonerande och mer ödmjuk attityd till de svåra energipolitiska val som vi står inför.

Per Bill (M)

Anf. 41 Per Bill (M)

Herr talman! Då får jag kanske förvåna näringsministern igen och säga att jag håller med om en del av resonemanget. Men som jag ser det blir ett av de stora problemen att dagens energipolitik bygger på - rätta mig om jag har fel - Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centern. Det var visst inte riktigt rätt, men det är åtminstone Socialdemokraterna och Centern och Miljöpartiet. Nej, det var inte heller riktigt rätt, men det är Miljöpartiet lite grann. Under den korta tid som jag har varit vice ordförande i näringsutskottet har jag också sett att kd har hoppat in som er räddare när det gällde torven, och det tycks finnas lite olika överenskommelser här och där på det energipolitiska planet, men Socialdemokraterna och Centern brukar utgöra någon typ av grund för detta. Utan att vara elak mot Centerpartiet, herr talman, undrar jag: Hur länge är Centerpartiet någon stark grund att stå på? Jag tolkade åtminstone näringsministern som att näringsministern vill ha en tillväxtvänlig politik och att den osäkerhet som vi båda är överens om har funnits under 30 år är någonting som vi borde komma till rätta med. Då tror jag att näringsministern ska vända sig till Moderaterna och Folkpartiet, som väl är de två mest tillväxtvänliga partierna. Dessutom borde han kanske lyssna på den ganska tydliga majoritet som är för att man ska använda kärnkraften så länge som den är konkurrenskraftig och helt säker. Det är inte så, herr talman, att jag eller Moderaterna är kärnkraftskramare. Jag eller Moderaterna skulle inte vilja att man subventionerade byggandet av ett nytt kärnkraftverk om det inte hade någon ekonomisk bäring på en avreglerad fungerande marknad. Varje energislag måste stå på sina egna ben. Det är inte så att vissa typer av energi är bättre och andra sämre. Jo, de kanske är bättre och sämre, men i så fall ska de ramla bort därför att de miljömål vi har och de säkerhetsmål vi har sätter stopp för dem, inte därför att vi här i riksdagen gör överenskommelser i samband med maktväxlingar eller i samband med underbara nätter i energipolitiken. Jag håller med. Jag ser det ändå som en möjlighet att ni i samband med er tillväxtkonferens kan få en förändring av energipolitiken mot mer långsiktighet, mer förutsägbarhet och mindre politisk styrning genom riktade subventioner till än det ena än det andra. Det handlar om ett bättre och mer långsiktigt sätt att se på det hela. Sedan, herr talman, fick jag faktiskt inte svar på mina två frågor: Tycker näringsministern att det är fult och dåligt om Sverige skulle exportera 10 eller 20 % av sin energi? Det var den första frågan. Den andra frågan handlade om vilket av de här tre målen man kommer att tvingas att ändra på för att klara av de helt oförenliga mål som för tillfället finns i den socialdemokratiska politiken.

Leif Pagrotsky (S)

Anf. 42 Leif Pagrotsky (S)

Herr talman! För att vårda debattonen ska jag börja med att svara på frågorna, så att jag inte råkar i tidsnöd och hoppar över dem en gång till. Jag tycker inte att det är något fult med export. Vi ägnar oss åt det då och då, vissa år. Vi ägnar oss åt import vissa andra år. Jag tycker att det är ett bra och naturligt sätt att utjämna förhållanden mellan länder som har mycket berg och mycket snö och länder som är platta och inte har mycket berg och inte mycket snö, till exempel mellan Sverige och Tyskland och Polen. Jag tycker att det är i sin ordning. Det leder till jämnare priser och till att vi inte behöver lägga lika mycket pengar på att investera i reservkapacitet för de verkligt torra vintrarna jämfört med om vi inte hade någon utrikeshandel i el. Den andra frågan gällde de energipolitiska målen, vilket som ska stryka på foten. Jag tycker att hela mitt inlägg byggde på synen att vi ska ha en ödmjukhet när vi diskuterar de här frågorna. Vi ska konstatera att olika intressen och olika önskemål står emot varandra, och vi ska försöka väga dem mot varandra på ett nyanserat sätt. Vi har redovisat på ett utförligare sätt än vad jag klarar nu hur vi hanterar de frågorna i den process som vi nu är inne i. En ytterligare fråga som Per Bill ställde till mig var vilka partier som står bakom dagens energipolitik. Jag kan upplysa näringsutskottets vice ordförande om att det är Socialdemokraterna, Centerpartiet och Vänsterpartiet. Miljöpartiet vill avskaffa en reaktor i halvåret de kommande åren så att allt ska vara avskaffat 2010. Det är en syn som jag inte finner möjlig att förena med ens generöst formulerade krav på vad som är förenligt med svensk konkurrenskraft och sysselsättning. Moderaterna är inga kärnkraftskramare, säger Per Bill. Det må vara så, men Moderaterna och Folkpartiet vill ju bygga ut kärnkraften. Jag betraktar det som en utkantsposition inom det energipolitiska spektrumet. Inga andra partier pratar om det på det sättet, även om jag ibland har lite svårt att tolka var kd står i den här frågan. Vi tre partier som nu har enats om vilken politik som bör gälla delar synen att kärnkraften är förenad med väldigt stora risker av en mycket speciell art. Det är en liten risk för mycket allvarliga effekter. Dessutom måste den ställas om förr eller senare. Om vi inte gör det och griper oss an det nu riskerar vi att det kommer plötsligt och att omställningen måste ske under kortare tid. Eftersom det handlar om hälften av vår elförsörjning är det väldigt dramatiskt. Vi vill börja snart. Varje energislag måste stå på egna ben, säger Per Bill. Hur ska jag tolka det? Innebär det att Per Bill vill att kärnkraftverken ska stå för sina egna riskkostnader? I dag är det skattebetalarna som står för risken om det händer en kärnkraftsolycka. Ska jag tolka Per Bills uttalande mot riktade subventioner och att varje energislag ska stå på egna ben som att det ska avskaffas? I övrigt fann jag inga argument hos Per Bill om hur det ska gå till att förena en utkantsposition i energipolitiken, baserad såvitt jag förstår på en borgerlig regering med Centerpartiet som medlem, med bilden av långsiktighet och stabilitet för näringslivets investeringsbeslut. Vad har Moderaterna lärt av 1976 års regeringsförhandlingar? Vad av 1976 års situation är inte för handen i dag? Vad gör att ni kan garantera svensk industri långsiktighet och förutsägbarhet med den utkantspolitik som ni föreslår?

Per Bill (M)

Anf. 43 Per Bill (M)

Herr talman! Nu hettar det till lite i debatten, och det är väl roligt. Det är synd att jag bara har 1 minut och 53 sekunder på mig. Statsrådet vet säkert att interpellationsdebatterna är till för att riksdagsledamöter ska ställa frågor till statsråden, inte för att statsråden ska komma till riksdagen för att fråga ut riksdagsledamöterna. Näringsministern känner säkert väl till kontrollmaktens olika verktyg. Export är enligt näringsministern tydligen en utjämning mellan soliga år och mindre soliga år. Det är inte någonting som långsiktigt ska kunna skapa jobb, tillväxt och framtid för Sverige. Det tycker jag att det borde vara. Jag tycker att det skulle vara ett mål att Sverige, som har geografi och naturtillgångar för det här området, borde vara nettoexportör varje år. Kanske har vi ett av tio år så märkligt väder att vi inte skulle vara det. Jag håller med om att de små topparna ofta är den väldigt dyra energi vi har, när vi ska få fram resurser till den. Där finns det en tydlig skillnad. Huruvida det ena är en ytterkantspolitik och det andra inte låter jag vara osagt. Är det ytterkantspolitik att man inte ska lägga ned väl fungerande energianläggningar i dag? Det kanske är några företag i morgon som ska socialiseras och läggas ned för att de anses vara mindre bra. De ska ändå läggas ned om 50 eller 100 år så då kan man lika gärna börja nu. Är det ytterkantspolitik? Då står vi en bit ifrån varandra. Jag hoppas och tror att vi ändå kan mötas och fundera över om vi inte får en bättre tillväxt i Sverige om vi gemensamt kan bidra till en långsiktig energipolitik.

Leif Pagrotsky (S)

Anf. 44 Leif Pagrotsky (S)

Herr talman! Per Bill har ingen debattid kvar, så jag ska nöja mig med att informera om min syn på interpellationsdebatter. Per Bill lever i föreställningen att jag är hitkallad för att svara på frågor. Jag kan upplysa att det vi i dag ägnar oss åt är en interpellationsdebatt. Det står "Debattregler" som rubrik på de regler som är utformade för vårt meningsutbyte. Jag tolkar det som att vi ska debattera politiken. Vi har ett annat institut för frågor och svar. Det kan vi också använda oss av. Det vet jag att Per Bill ibland gör. Att Moderaterna inte vill utsätta sin politik för debatt och granskning kan man förstå. Men på något sätt kanske man hade väntat sig en kommentar om hur man ska åstadkomma långsiktighet och stabilitet - det som Per Bill själv sätter i centrum - i en parlamentarisk demokrati baserad på partier som kanske har 25 % av riksdagens ledamöter bakom sig? Hur ser geometrin ut bakom en sådan stabilitet? Var ligger balanspunkten på brädan när vikten ligger längst ut? Det var den frågan jag försökte ställa. De tio minuter Per Bill har haft till sitt förfogande har uppenbarligen inte räckt för att reda ut detta för mig och för Sveriges folk och väljare. Men vi kanske får tillfälle att återkomma till det vid andra debatter.

Intressenter

Frågeställare

Per BillModeraterna

Besvarad av

Leif PagrotskySocialdemokraterna