en stad med mänskliga värden

Interpellation 1999/2000:340 av Daléus, Lennart (c)

den 5 april

Interpellation 1999/2000:340

av Lennart Daléus (c) till statsrådet Lars-Erik Lövdén om en stad med mänskliga värden

Storstädernas snabba tillväxt leder till bostadsbrist, trafikträngsel och miljöproblem. Den snabba omfördelningen av befolkningen från landsorten till Stockholm som pågår är på många sätt olycklig. I framför allt Stockholmsområdet har bostadsbristen återkommit som en viktig politisk fråga.

För att få fart på byggandet uppdrog regeringen i september i fjol åt landshövding Ulf Adelsohn att överlägga med kommunerna i länet vad som skulle fordras för att öka byggandet. I de mycket knapphändiga direktiven till Adelsohn pekades två frågeställningar särskilt ut: Den ena var mark- och planberedskapen, den andra vilka andra hinder för ett ökat byggande som kunde identifieras. I de betänkanden Adelsohn har redovisat finns dock inte mycket av nya idéer. En anmärkningsvärd detalj är att Adelsohn förespråkar att möjligheterna att överklaga beslut om detaljplaner och andra planbeslut ska begränsas.

Frågan är dock om inte den snabba expansion vi nu bevittnar är något av det mest Sockholmsfientliga som man kan föreställa sig. Den leder till att bostads- och markpriser trissas upp till orimliga nivåer och den tvingar framför allt unga människor till ett osäkert och dåligt boende. En god stadsmiljö handlar inte enbart om goda tekniska och fysiska miljöer. Lika viktigt är att ställa sociala kvalitetskrav. Staden måste vara byggd för människor, på människors villkor.

Bostadsbristen i de större orterna är i dag stor och byggandet av bostäder måste komma i gång. Ny bostadsbebyggelse bör dock inte ske i grönområden och i parker. Däremot bör kontoriserade innerstadsfastigheter på lämpligt sätt åter bostadiseras. Det skapar mer levande stadskärnor och skapar dessutom fler och attraktivare boendemiljöer. Redan exploaterade ytor som gamla industritomter, nedlagda hamnområden, tomma p-platser osv. är utmärkta platser för ny och miljöinriktad bostadsbebyggelse där livskvaliteten sätts främst.

Genom Centerpartiets engagerade insatser fick Stockholm år 1994 världens första nationalstadspark. Genom att ett så stort område kunnat ges skydd och status som helhet finns förutsättningar för att förvalta denna tillgång för staden i framtiden. Det är viktigt att det inte tillåts några undantag för storskalig nybyggnation inom nationalstadsparken. Någon uppluckring av nationalparksinstitutet får inte komma i fråga.

Under 70- och 80-talen beräknas varje år i genomsnitt ett par kvadratkilometer av de gröna kilarnas områden ha tagits i anspråk för exploatering. Att befolkningen växer innebär i sig att den tillgängliga arealen oexploaterad natur per invånare minskar. Om man dessutom fortsätter att bygga på ny mark, minskar invånarnas tillgång till naturmarker ytterligare. Det här är en process som redan pågår och som kommer att accelerera om man satsar på en trångsynt expansion av bostadsbyggandet. Nuvarande lagstiftning är alldeles uppenbart helt otillräcklig för att förhindra detta.

Natur-, kultur- och miljövärden får inte åsidosättas i utvecklingens namn. Tätortsutvecklingen får inte ske på ett sådant sätt att riksintressen och friluftslivet skadas. Stora och sammanhängande grönområden måste i vissa fall få ett lagfäst skydd i enlighet med exempelvis naturresurslagen. En förtätad stadsmiljö ställer också krav på mer konsekventa genomgångar av kommunala översikts- och detaljplaner. Ur folkhälsosynpunkt är det oerhört viktigt att tillgång till primärvård och social omsorg är med redan från början i ett områdes planering.

En annan fråga är hur det nya byggandet kommer att se ut. Men hur kommer våra nya bostäder att se ut? Ska det vara möjligt att få till stånd energisnåla och transporteffektiva lösningar @ då måste detta prägla planeringen redan från början. Att bygga i panik som Socialdemokraterna gjorde under miljonprogrammens dagar leder till det omvända, dvs. att strukturerna blir allt mindre miljöanpassade och mindre mänskliga.

Ingen av dessa aspekter @ vare sig skyddet för naturvärdena i regionen eller hur man säkrar att de nya hus och bostadsområden som byggs gynnar en ekologiskt hållbar utveckling @ nämns i direktiven till Adelsohn och följaktligen inte heller i hans rapporter till regeringen.

En annan oroande utveckling är segregationen av bostäder i Stockholm. Det viktiga är att gynna ett varierat byggande, med olika upplåtelseformer som hyresrätt, bostadsrätt, radhus eller egnahem. Särskilt viktigt är det att områden som helt domineras av hyresrätter får ett ökat inslag av bostadsrätter. En inriktning mot billiga smålägenheter som kan bli attraktiva alternativ bör också prioriteras. Ombyggnation inom befintliga områden kan därmed både handla om förtätningar, rivningar och förändringar av upplåtelseformen. En ombyggnad bör inte heller ske storskaligt utan på längre sikt och med många olika aktörer. Kommunerna måste få rätt att själva bestämma om rätten att sälja kommunala fastighetsbolag. Dessutom måste kommunerna själva få besluta om ombildning till bostadsrätter utan att regeringen lägger hinder i vägen. Det är människorna som själva ska få välja om de vill friköpa sina lägenheter eller inte, inte staten eller kommunen.

Jag vill mot denna bakgrund fråga biträdande finansminister Lars-Erik Lövdén:

1. Vilka åtgärder avser regeringen att vidta för att garantera att inte ytterligare värdefulla naturområden i Storstockholms Gröna Kilar tas i anspråk för vägar och bebyggelse?
2. Hur tänker regeringen försäkra sig om att den nybyggnation som sker motsvarar de krav både när det gäller teknisk utformning och lokalisering för att nybyggnationen ska ske på ett ekologiskt hållbart sätt?
3. Hur avser regeringen att motverka ett segregerat boende och kunna skapa varierade upplåtelseformer för människor?