En barnrätt för alla barn
Interpellation 2020/21:262 av Mikael Eskilandersson (SD)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2020-12-17
- Överlämnad
- 2020-12-17
- Anmäld
- 2020-12-18
- Svarsdatum
- 2021-01-15
- Sista svarsdatum
- 2021-01-15
- Besvarad
- 2021-01-15
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
till Statsrådet Åsa Lindhagen (MP)
Jämlikhet är en utgångspunkt i den svenska lagstiftningen, och den stadgas i grundlagen. I de svenska normerna och värderingarna och i välfärdssystemet ska demokrati, jämställdhet, fri- och rättigheter utgöra en viktig bas. Detta måste även gälla för barn. Barnens rättigheter behöver garanteras – en barndomsgaranti är på sin plats.
På flera sätt visar det sig att barnrätten inte fungerar i praktiken och att många barn far illa, inte tas på allvar och inte lyssnas på. Det visar sig också att inte alla instanser arbetar för en stark barnrätt. Det finns instanser inom kommuner som utvecklar nya metoder för en stärkt konkret barnrätt, vilket är positivt. Detta uteblir dock på andra håll. Prioriteringar, resurser och kunskap varierar.
Att metodik utvecklas togs upp av föredragshållare på en konferens på temat Tillsammans för barnens bästa, som nyligen arrangerades av Myndigheten för föräldrarätt och föräldraskapsstöd. Men det är negativt att det inte sker på flera håll och innebär därigenom att variationerna kommer att i allt högre grad innebära ojämlika förhållanden för barnen.
Den utredning som nyligen publicerades om barnkonventionens överensstämmelse med svensk rätt visade vid sidan av att inkorporeringen var onödig att det brister konkret på många håll i tillämpningen av barnrätten. Detta får svenska barn lida av. Barns egna berättelser samt rapporterade fall visar också att det inte bara brister i barnrättens tillämpning, utan att det förekommer avgörande brister. Det gäller bland annat resurser, samordning, kunskap i att prata med barn och metodstöd. Detta får förstås katastrofala följder för barnen.
Med anledning av detta vill jag fråga statsrådet Åsa Lindhagen:
Anser statsrådet att det föreligger ett behov av en stärkt konkret barnrätt, och vilka åtgärder avser regeringen i så fall att vidta för att alla barn i Sverige ska få ta del av en likvärdig och välfungerande barnrätt, på lika villkor, i alla landets kommuner?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2020/21:262
Webb-tv: En barnrätt för alla barn
Dokument från debatten
- Fredag den 15 januari 2021Kammarens föredragningslistor 2020/21:65
- Protokoll 2020/21:65 Fredagen den 15 januariProtokoll 2020/21:65 Svar på interpellation 2020/21:262 om en barnrätt för alla barn
Protokoll från debatten
Anf. 79 Statsrådet Åsa Lindhagen (MP)
Fru talman! har frågat mig om jag anser att det föreligger ett behov av en stärkt konkret barnrätt och vilka åtgärder regeringen i så fall avser att vidta för att alla barn i Sverige ska få ta del av en likvärdig och välfungerande barnrätt på lika villkor i alla landets kommuner.
Som jag hänvisade till i svaret på en skriftlig fråga från interpellanten med liknande innehåll den 16 december 2020 är målet för barnrättspolitiken att alla barn och unga ska respekteras och ges möjlighet till utveckling och trygghet samt delaktighet och inflytande. Målet syftar till att främja och skydda barnets rättigheter och intressen i samhället och innebär att alla barn ska få sina rättigheter tillgodosedda.
För nästan precis ett år sedan blev barnkonventionen svensk lag. Det är ett historiskt steg framåt för barns rättigheter och bidrar till att synliggöra barnets rättigheter och skapa förutsättningar för ett barnrättsbaserat synsätt i all offentlig verksamhet.
För att barnkonventionen ska få genomslag i praktiken krävs, vid sidan av en inkorporering och fortsatt transformering, en kombination av olika åtgärder såsom vägledning, utbildning och samordning mellan olika aktörer på olika nivåer i samhället. Att öka kunskapen om barnets rättigheter bland statliga myndigheter, kommuner och regioner och vad dessa rättigheter innebär i praktiken är en grundförutsättning för att uppnå de barnrättspolitiska målen och för att alla barn ska få sina rättigheter tillgodosedda.
Regeringens kunskapslyft för barnets rättigheter pågår sedan 2017 och syftar till att höja kunskapen och stärka kompetensen om barnets rättigheter och i synnerhet barnkonventionen hos offentliga aktörer. Totalt har 17 statliga myndigheter haft uppdrag av regeringen inom ramen för satsningen om ett kunskapslyft.
Det är i kommuner och regioner som de flesta verksamheter som rör barn finns. Inom socialtjänst, utbildning och barnomsorg, fysisk planering, hälso- och sjukvård och kultur och fritid fattas beslut som har direkt inverkan på barns vardag och deras livssituation. Undersökningar visar att kännedomen om barnets rättigheter och engagemanget för frågorna generellt är mycket hög bland både beslutsfattare och yrkesverksamma i kommuner och regioner. Däremot behövs mer kunskap om hur bestämmelserna i barnkonventionen kan omsättas i praktiken.
Kunskapslyftet för barnets rättigheter kommer att utvecklas och fördjupas. Regeringen har beslutat att åtta nya statliga myndigheter ska delta i arbetet under 2021, och två som redan deltagit får verksamhetsanpassade uppdrag. Inom ramen för kunskapslyftet har Barnombudsmannen tidigare bland annat tagit fram en webbutbildning om barnkonventionen, webbseminarier samt ett digitalt processtöd som kallas Barnrättsresan. Barnombudsmannen får nu möjlighet att utveckla sitt stöd.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Om barnkonventionen ska få ett reellt genomslag i alla barns och ungas liv är det även viktigt att kommuner och regioner får fortsatt stöd. För att bidra till att tillämpningen av barnets rättigheter i större utsträckning säkerställs i praktiken har regeringen därför gett Länsstyrelsen i Dalarnas län fortsatt uppdrag att, i samverkan med Barnombudsmannen, samordna och utveckla länsstyrelsernas tillämpning av barnets rättigheter samt stödja arbetet med att säkerställa tillämpningen av barnets rättigheter i kommuner och regioner.
Anf. 80 Mikael Eskilandersson (SD)
Fru talman! Tack, Åsa Lindhagen, för svaret!
I dag skiljer det ibland extremt mycket mellan kommuner när det gäller hur de hanterar frågor som rör barn. Det är en effekt av det kommunala självstyret och av de skillnader i ekonomiska och politiska förutsättningar som finns i våra olika kommuner. Arbetssätten kan också variera mellan kommuner som på ytan verkar ha liknande förhållanden. Detta är givetvis ett stort problem för de barn och familjer som inte får den hjälp och det stöd som de behöver.
En del brister kan säkert åtgärdas och avhjälpas med det kunskapslyft som regeringen arbetar med, om det utformas på rätt sätt. Det gäller dock att verkligen nå ut till alla kommuner, vilket inte är helt lätt. Tyvärr är det troligen de kommuner som redan har bäst förutsättningar som har lättast att ta till sig ett nytt arbetssätt och som snabbast anammar det. Därmed tenderar kommuner med sämre förhållanden att bli förhållandevis ännu sämre.
Barnkonventionen är knappast en lösning på dessa problem. Det oroar mig att regeringen verkar tro att den löser alla problem. Barnkonventionen har gällt länge och att den infördes som lag förändrade egentligen inte innebörden på något sätt. En enkel rundfrågning hos de större kommunernas socialtjänster ger också vid handen att ingenting har förändrats i tjänstemännens sätt att arbeta sedan barnkonventionen blev lag.
En viktig pusselbit för att komma till rätta med skillnaderna mellan kommunerna tror jag är att bygga upp ett bättre utbyte av information mellan kommunerna. Mitt parti driver sedan länge att det ska finnas gemensamma register för familjehem och även gode män. Egentligen borde det mest logiska vara att bygga upp databaser där kommuner kan utbyta flera sorters information. Det behöver också utvecklas bättre system för att göra rättssäkra utredningar om barn och omhändertagande. En hel del finns men används på olika sätt i olika kommuner. Detta är en liten del i det som vi kallar barndomsgaranti och som vi lanserade före förra valet.
Samtidigt har kommuner en styrka i att kunna arbeta på olika sätt. Det kan vara inspirerande, och kommuner kan tjäna som goda exempel och vara föregångare för andra kommuner. Därför är det viktigt att självstyret i sig inte inskränks alltför mycket.
Tyvärr hör jag mycket lite konkret i Åsa Lindhagens svar. Det mesta är en uppräkning av vackra ord och floskler. Vi fick höra att olika aktörer ska samverka på olika nivåer, att kunskapen ska höjas och att arbete ska stödjas i kommuner och regioner. Men hur ska samverkan gå till? Mellan vilka aktörer och vilka nivåer gäller det? Vilken kunskap är det som saknas, och hur ska den nå ut? Hur ser stödet till kommuner och regioner ut? Är det pengar vi pratar om? Hur mycket pengar pratar vi i så fall om? Svaret ger upphov till mer frågor än det ger svar.
Anf. 81 Statsrådet Åsa Lindhagen (MP)
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Fru talman! Jag vill tacka riksdagsledamoten för att jag får möjlighet att reda ut just de frågorna lite.
Ja, vi har regionala och kommunala skillnader. Det är också något som barnrättskommittén återkommande kritiserar Sverige för. Det ska förstås inte spela någon roll för ett barn var i Sverige man växer upp. Man ska kunna få stöd och hjälp. Det är en utmaning vi har. Vi jobbar med att stärka barns rättigheter i Sverige, inte minst för de barn som har det tuffast.
Det finns några saker som jag tänker är viktiga. För att vara mer konkret har vi gett Länsstyrelsen i Dalarnas län i uppdrag att samordna och utveckla länsstyrelsernas uppdrag med att jobba med barns rättigheter i praktiken. De ska även ge stöd till kommuner och regioner om hur man kan jobba tillsammans för att stärka barns rättigheter och vad det innebär för kommunens verksamhet. De ska även främja erfarenhetsutbyte, att lära av varandra, vilket riksdagsledamoten också lyfter fram som viktigt.
Den här typen av uppdrag i politiken ger inte några vackra och stora rubriker i medierna. Men jag är inte i politiken för att jaga vackra och stora rubriker i medierna, utan för att vi ska göra ordentlig och konkret skillnad i barns liv på riktigt. Det är alltså ett väldigt viktigt uppdrag som Länsstyrelsen i Dalarnas län har med att hålla ihop det här arbetet och ge stöd till länsstyrelserna, som förstås i respektive län ska ge stöd till kommunerna och regionerna. Det är ett harvande i det här arbetet med att stärka barns rättigheter.
Kunskapslyftet, som jag nämnde tidigare, är också oerhört viktigt. Barnombudsmannen jobbar även med att ge stöd till kommuner, regioner och myndigheter i fråga om vad barns rättigheter betyder i praktiken. Jag tänker att man även där kommer att behöva gräva ännu mer i vad det betyder för våra olika yrkesroller. Vad betyder det om jag är socialsekreterare? Vad betyder det om jag är lärare? Vad betyder det om jag är stadsplanerare? Hur ska jag tänka kring detta? Det har också tagits fram en vägledning för hur man kan tolka och tillämpa barnkonventionen.
Det har dock gått ett enda år. Jag tror att vi har en lång resa. Jag skulle inte våga stå här och säga att det inte har någon betydelse att barnkonventionen har blivit svensk lag. Jag är också övertygad om att den hypotesen kommer att visa sig vara felaktig. Men jag är glad över att riksdagsledamoten ändå hoppas att jag har rätt, vilket han sa tidigare.
Det är vidare viktigt att nämna att Barnombudsmannen har ett uppdrag att samla rättspraxis. Vilken betydelse får det att barnkonventionen har blivit svensk lag? Hur kommer domstolarna att döma? Hur kommer man att använda lagstiftningen? Det är något som vi också måste följa. Jag tycker att det ska bli väldigt intressant att ta del av det. Barnombudsmannen har just detta uppdrag att se vilken konkret betydelse det har fått. Det gäller inte bara det som jag tidigare har pratat mycket om, det vill säga vilket genomslag det får i offentlig sektor, utan också vilken konkret betydelse det får i våra domstolar i ärenden som på olika sätt rör barn.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Det var några ord om detta.
När det gäller barns rättigheter är det också viktigt att jobba med de kunskapshöjande insatserna för kulturförändring i våra verksamheter. Den andra delen är givetvis lagstiftningen. Den behöver fortsätta stärkas på olika sätt för barn så att vi hela tiden stärker barnrättsarbetet i samhället.
Anf. 82 Mikael Eskilandersson (SD)
Fru talman! Vi kommer nog att kunna diskutera barnkonventionen ofta och mycket och om det var det faktum att man införde barnkonventionen som lag som hade störst betydelse eller att man därefter började anpassa lagarna efter barnkonventionen. Det hade man kunnat göra utan att införa barnkonventionen som lag. Det kommer att bli en diskussion om vad som var hönan och vad som var ägget.
Vi kan däremot konstatera att ojämlikheten mellan kommunerna är stor, ibland mycket stor. Problem som då uppstår är att skyddsbedömningar görs för sent eller inte alls. Förhandsbedömningar tar för lång tid. Barnets situation utreds inte alltid vid våld. Barnet kommer inte i kontakt med den ansvariga socialsekreteraren eller får inte svar på de frågor som det har. Listan över de brister som redan finns i dag kan göras nästan hur lång som helst.
En ny socialtjänstlag är på väg, och det är högst oklart om den kommer att förändra så mycket, särskilt med tanke på att många av de brister som finns i kommunerna i dag finns på grund av brist på följsamhet. Den lag som redan finns följs inte. Frågan är om en ny lag kommer att påverka särskilt mycket.
I varje tragiskt fall som framkommer, oavsett om det handlar om att kommunen har agerat eller inte, är den ständiga gemensamma nämnaren att gällande lagar och regler på något sätt har kringgåtts. Ibland har det gjorts medvetet, och ibland har det gjorts av okunskap. Ofta är den mänskliga faktorn avgörande. Om man ska komma åt dessa problem kan man inte enbart förlita sig på nya lagar när de gamla inte följs. I stället måste följsamheten bli bättre och metodstödet bli säkrare, och det måste finnas rutiner för att få allting att fungera.
Jag saknar konkreta åtgärder som lyfter upp barnrätten och hur de lagar och regler som finns ska följas av kommunerna. Vilka konkreta förslag har regeringen egentligen? Hur ska regeringen tillse att de lagar som vi i Sveriges riksdag stiftar verkligen följs? Att bara kasta in nya lagar, som man gjorde med barnkonventionen och som man antagligen kommer att göra med socialtjänstlagen, utan att tydligt säga hur de ska tolkas och ge ett medföljande metodstöd är ganska meningslöst.
Vilken lag står i dag överst? Är det barnkonventionen eller socialtjänstlagen? Hur ska kommunerna tolka det här? Gäller kanske barnkonventionens artikel 8 över socialtjänstlagen? När tänker regeringen anta Europakonventionen som lag, om det nu är så bra att anta konventioner som lag?
Jag tror inte att man kommer att anta Europakonventionen som lag, utan den gäller över allt och sedan anpassar man de lagar man har för att de ska fungera under de konventioner som vi har skrivit under.
Att flera lagar krockar med varandra gör det knappast lättare för barn att få sina rättigheter tillgodosedda i Sverige i dag.
De exempel jag tog upp tidigare om gemensamma plattformar och utbyte av socialtjänstinformation är något man kan göra. Det finns ytterligare saker som man konkret kan göra. Det handlar om vilken detaljnivå man ska ha. Mitt parti har lagt fram en lång rad detaljförslag, men jag har tyvärr inte tid att ta upp dem här.
Anf. 83 Statsrådet Åsa Lindhagen (MP)
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Fru talman! Möjligheterna att utbyta information är en intressant fråga att diskutera. Det är en viktig punkt som lyfts upp, och den är verkligen värd att diskutera.
Det som förs fram om implementering av lagstiftning är också viktigt. Det finns mycket riktigt exempel på när lagstiftning har funnits på plats men inte har använts. När det gäller barnkonventionen är det kanske få lagar som har ett lika gediget arbete bakom sig. Det handlar om förberedelser inför att barnkonventionen skulle bli lag. Framtagandet av en vägledning har under flera års tid varit ett pågående arbete. Den ska stärka kunskapen om vad barns rättigheter betyder i praktiken och hur man kan jobba med detta. Det finns även ett uppdrag att följa vad det får för betydelse i de konkreta domarna.
Det är förstås viktigt i all lagstiftning att ha god information till dem som ska tillämpa lagarna i praktiken.
Jag vill återkomma till betydelsen av att socialtjänsten får de resurser man behöver för att kunna göra sitt jobb. Vi vet att det inte minst inom barn- och ungdomsvården runt om i våra kommuner finns många exempel på att socialtjänsten inte har haft tillräckliga resurser och att det ibland har varit som allra svårast inom just barn- och ungdomsvården. Där borde vi vara som allra bäst. I det arbete som bedrivs för barn och unga har man ibland haft sämst förutsättningar att göra sitt arbete. Det får konsekvenser för barn i utsatthet.
Vi har ett politiskt ansvar att prioritera socialtjänsten, och vi måste ta detta ansvar. Vi skulle behöva mycket mer debatt i samhället om socialpolitik och om människor i utsatthet, också vuxna, som har det svårt. Hur bygger vi ett samhälle där alla människor har goda levnadsvillkor? Där är socialtjänsten en avgörande del, om än inte den enda, för att skapa ett gott samhälle.
Detta är en väldigt viktig del som jag tycker att vi talar alldeles för lite om. Vad får det för betydelse för enskilda socialsekreterare om de har en tuff arbetssituation och många ärenden som de ska hantera? Självklart har socialarbetarna ett eget ansvar, och verksamheterna har också ett ansvar. Men ytterst har vi politiker det största ansvaret för detta. Det är vi som ger förutsättningarna för att de ska kunna göra jobbet.
Det här är en viktig del när det gäller implementeringen av de lagar som stiftas. Man måste ha möjlighet att ta till sig dem och jobba i verksamheterna för att tillämpa dem. Det är förstås självklart att svensk lag ska följas.
Det är viktigt att lyfta upp och diskutera att de lagar som finns måste användas. Men det är också väldigt tydligt för mig att det behövs fler lagstiftningsförändringar för att stärka barns situation i Sverige. Ibland behöver vi gå in i enskilda paragrafer och skruva, och det kommer förstås inte barnkonventionen att åtgärda. Den gör skillnad på ett helt annat sätt. Det handlar inte minst om de värderingar och normer som styr vårt samhälle. Barns rättigheter och barnets bästa måste få ett starkare genomslag. Jag tror att barnkonventionen kommer att vara avgörande för att vi ska kunna ställa om samhället så att barns rättigheter sätts främst.
Anf. 84 Mikael Eskilandersson (SD)
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Fru talman! Vi kan vara överens om att det är helt orimligt att barn ska vara beroende av att råka bo i rätt kommun för att få rätt hjälp och för att få sina rättigheter tillgodosedda. I dag är skillnaden mellan kommuner ibland alltför stor.
Åsa Lindhagen säger att vi ska prioritera socialen. Det är lätt att säga i riksdagens kammare, men vi vet ju att det är kommunerna som beslutar om deras budget. Regeringen slår sig gärna för bröstet om barnkonventionen men glömmer att den funnits sedan 1989 och att Sverige förband sig att följa den utan reservation redan 1990. Den har alltså gällt för svenska kommuner i över 30 år. Under dessa 30 år har de rödgröna partierna varit med och styrt under större delen av tiden - Miljöpartiet kanske ännu längre än Socialdemokraterna.
Det finns mycket vi kan göra för att förbättra barns rättigheter i Sverige. Själv propagerar jag för den barndomsgaranti som mitt parti sjösatte inför förra valet och som vi står bakom. Den är tänkt att på ett tydligt sätt visa kommunerna vad som förväntas av dem samtidigt som den ska ge det stöd som kommunerna behöver för att utföra uppgiften.
Slutligen kan jag konstatera att vi har mycket kvar att göra. Jag hoppas att regeringen har mer konkreta åtgärder att genomföra än vad som har presenterats här i dag.
Anf. 85 Statsrådet Åsa Lindhagen (MP)
Fru talman! Regeringen har gjort stora satsningar på välfärdsmiljarder till kommunerna, där man utifrån sina kommunala förutsättningar ska göra bedömningar av vad resurserna behövs till. Men det är klart att det finns en förväntan att medlen ska användas till människor i kommunerna på ett så klokt sätt som möjligt, inte minst till de människor som har det svårt, även sett till att deras situation kan bli ännu tuffare under coronapandemin. Vi har också tidigare gjort särskilda satsningar och skjutit till pengar till just socialtjänsten från regeringens sida. Det är alltså viktigt att vi också tar ett nationellt ansvar för detta. Jag delar helt uppfattningen att det finns stora regionala och kommunala skillnader och att det är en fråga som vi verkligen behöver ta på stort allvar för att se till att barn i hela Sverige får goda uppväxtvillkor.
Ja, barnkonventionen har funnits sedan 1989, och den har fortfarande inte fått fullt genomslag. Det är det som är bakgrunden till att vi tar det här steget. Vi kan inte fortsätta 30 år till utan att få starkt genomslag för barns rättigheter i samhället. Det har haft otrolig betydelse för barn att barnkonventionen tillkom och att vi ratificerade den här i Sverige. Vi jobbar aktivt med barns rättigheter. Men det räcker inte. Vi har så mycket kvar att göra.
Interpellationsdebatten var härmed avslutad.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.