Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Ekeskolan

Interpellation 2001/02:203 av Tolgfors, Sten (m)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2002-01-25
Anmäld
2002-01-29
Besvarad
2002-02-05

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 24 januari

Interpellation 2001/02:203

 av Sten Tolgfors (m) till statsminister Göran Persson om Ekeskolan

Ekeskolan finns inte längre, ens till namnet. Numera heter det Resurscenter Syn, Örebro.

Den 1 juli 2001 antogs de sista eleverna till specialskolan Ekeskolan. Hädanefter kommer behövande blinda och synskadade barn med multifunktionshinder att vara hänvisade till sina hemkommuner, också om alla alternativ där redan prövats.

Ingenting tyder på att kommunerna sedan beslutet att stänga Ekeskolan fattades har blivit bättre på att erbjuda undervisning för barn med svåra multifunktionshinder och att behovet av specialskolor därmed skulle ha bortfallit.

De flesta kommuner kommer få problem att bygga upp en erforderlig kompetensnivå och svårt att bära kostnadsansvaret för barn med multifunktionshinder, vars behov kan kosta miljontals kronor. Häpnadsväckande nog gjordes ingen ekonomisk analys @ vare sig i FUNKIS-utredningen, i propositionen eller av utbildningsutskottet @ av kommunernas möjligheter att ge blinda eller synskadade barn med multifunktionshinder en fullgod utbildning, innan beslutet att stänga Ekeskolan fattades.

Varje kommun kan knappast förväntas nå den nivå på specialpedagogik som en nationell specialskola, med fokuserade resurser kan. Det är därtill brist på lärare med den specialkunskap som krävs för de barn som i dag går på Ekeskolan.

I nedläggningsdebatten menade skolministern att söktrycket till Ekeskolan var lågt. Nu bidrog debatten till att göra Ekeskolan känd och till att dramatiskt många fler elever har sökt sig till Ekeskolan. De får dock fortsättningsvis inte komma in. Skolministern har stängt dörren till specialskolan.

Elever ska bara få komma till det kvarvarande resurscentrumet för besök på @ som det heter @ "visstid". Vad detta med "visstid" innebär råder det alltjämt oklarhet om.

Det har inte klarats ut hur Ekeskolan under avvecklingsperioden ska klara ekonomin när nu intagningen av elever till specialskolan stoppats, men verksamheten ska drivas vidare för kvarvarande elever i takt med vikande elevantal. Inga löften har getts.

Beslutet att avveckla specialskolan Ekeskolans fasta skoldel måste rivas upp. Ju förr desto bättre.

Eftersom landet saknar skolminister som svarar på interpellationer ställer jag den därför till statsministern.

Avser statsministern förändra regeringens politik så att barn med funktionshinder ska ha rätt att välja skola?

Är statsministern beredd att riva upp beslutet att stänga Ekeskolan på grund av det ökade söktrycket?

Avser statsministern ändra regeringens politik som innebär att barn med funktionshinder inte bara har en rätt att gå integrerade i den kommunala skolan, utan också har en skyldighet att mot sin vilja göra det?

Vilka initiativ ämnar statsministern vidta för att samtliga kommuner i landet ska nå samma högtstående kompetens i undervisning av blinda barn med multifunktionshinder som Ekeskolan?

När avser statsministern klara ut vad begreppet "visstid" innebär för barns vistelse vid resurscentret i Örebro?

Hur avser statsministern tillse att Ekeskolan ska klara ekonomin när elevantalet successivt minskar på grund av det påtvingade intagningsstoppet?

Vilka bedömningar har statsministern gjort vad gäller kommunernas förmåga att finansiera skolan för barnen med de mest komplicerade funktionshindren?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2001/02:203, Ekeskolan

Interpellationsdebatt 2001/02:203

Webb-tv: Ekeskolan

Protokoll från debatten

Utbildningsminister Thom (S)
Anf. 53 Utbildningsminister Thom (S)
Fru talman! Sten Tolgfors har frågat statsminis- tern om Ekeskolan. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen. Sten Tolgfors har frågat mig 1. om regeringen kommer att ändra sin politik så att barn med funktionshinder ska ha rätt att välja skola, 2. om jag är beredd att riva upp beslutet att stänga Ekeskolan på grund av det ökade söktrycket, 3. om jag avser att försöka förändra regeringens politik, som innebär att barn med funktionshinder inte bara har en rätt att gå integrerade i den kom- munala skolan utan också har en skyldighet att mot sin vilja göra det, 4. vilka initiativ jag ämnar vidta för att samtliga kommuner i landet ska nå samma högtstående kompetens i undervisningen av blinda barn med multifunktionshinder som Ekeskolan, 5. när jag avser klara ut vad begreppet "visstid" innebär för barns vistelse vid resurscentret i Öre- bro, 6. hur jag avser att tillse att Ekeskolan ska klara ekonomin när elevantalet successivt minskar på grund av det påtvingade intagningsstoppet samt 7. vilka bedömningar jag har gjort vad gäller kom- munernas förmåga att finansiera skolan för de barn som har de mest komplicerade funktions- hindren. Inledningsvis vill jag framhålla att jag anser det vara utomordentligt viktigt att finna sådana lösningar som gör att situationen för alla barn och i synnerhet för barn med funktionshinder hela tiden förbättras. Barn med funktionshinder måste så långt som möjligt få möjlighet att bo med sina föräldrar eller i deras närhet, och de måste få tillgång till en anpassad ut- bildning av hög kvalitet. I likhet med Sten Tolgfors anser jag att det är vik- tigt att kommunernas beredskap och förutsättningar att ordna undervisning för dessa elever förbättras. Specialpedagogiska institutet inrättades just för att ge råd och stöd i specialpedagogiska frågor som rör barn, ungdomar och vuxna med funktionshinder till huvudmän med ansvar för förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg, utbildning inom det offentliga skolväsendet, sådana fristående skolor som står under statlig tillsyn och utbildning som motsvarar försko- leklassen. Institutets uppdrag har härmed utökats jämfört med det uppdrag som Statens institut för handikappfrågor i skolan hade. Institutet ska särskilt svara för specialpedagogisk rådgivning, arrangera och medverka i kompetensut- veckling, sprida information till skolhuvudmän och vårdnadshavare, bedriva och medverka i specialpeda- gogisk utvecklingsverksamhet, samla in och förmedla forskningsresultat samt ta initiativ till och delta i internationell samverkan. Verksamheten vid Ekeskolan är en viktig del av institutet. Genom det omställningsarbete som nu pågår vid Ekeskolan utökas möjligheten att på ett kraftfullt sätt stödja kommunerna i deras uppgift att erbjuda även barn med synskada och ytterligare funktionshinder en skolsituation som möter de krav som ställs. Här kommer visstidsplaceringarna in som en viktig förutsättning för att elever i hemkommunens skola ska få sina behov tillgodosedda. En sådan pla- cering kan vara en kortare eller en längre period, alltefter elevernas behov. Visstidsplaceringarna ska ses som en möjlighet för eleverna att även i fortsätt- ningen få möjlighet till skolgång vid resurscentret. Det är dock viktigt att hemkommunens ansvar här betonas och att resurscentret parallellt med att ge eleven undervisning också arbetar med elevens hem- kommun för att stärka kompetensen och beredskapen att ta emot eleven. En kombination av insatser i form av visstidsplacering vid resurscentret samt kompe- tensutveckling i hemkommunen möjliggör att en helhetssyn kring eleven skapas och att elevens behov bättre kan tillvaratas. Det viktiga är att elevernas behov och intressen blir till fullo tillgodosedda och att de erbjuds den bästa möjliga undervisningen. Jag avser därför att ta initiativ till att utreda hur visstids- placeringarna bäst bör utformas. När Specialpedagogiska institutet inrättades över- fördes medel från Statens institut för handikappfrågor i skolan, Ekeskolans, Hällsboskolans, Tomteboda- skolans samt Åsbackaskolans resurscenter till insti- tutet. Det är således Specialpedagogiska institutet som är ansvarig myndighet och som också har till uppgift att fördela medel till de olika verksamheterna inom myndigheten. Vad beträffar kommunernas förmåga att finansie- ra skolgång för elever med komplicerade funktions- hinder står det klart i skollagen att hänsyn ska tas till elever som är i behov av särskilt stöd. Det är alltså kommunernas skyldighet att ge stöd till alla elever utifrån varje elevs behov. För att kommunerna ska ges bättre förutsättningar att klara denna uppgift sat- sar staten medel bl.a. i form av de särskilda statsbi- dragen på 17,5 miljarder kronor under fem år för att skolorna ska kunna anställa fler vuxna. Dessutom satsas medel för att Specialpedagogiska institutet ska initiera och utveckla formerna för en riktad kompetensutveckling för lärare som arbetar i det offentliga skolväsendet med elever med synskada och ytterligare funktionshinder.
Sten Tolgfors (M)
Anf. 54 Sten Tolgfors (M)
Fru talman! Det var sju frågor, men inget svar. Den tidigare skolministern lämnade så sent som i höstas plenisalen när Ekeskolan skulle diskuteras. Det är bra att Östros är här, men det hade varit bättre om han gav svar på de frågor som han själv läste upp. Har barn med funktionshinder rätt att välja skola, eller har de det inte? Oviljan att debattera sakfrågorna visar hur ihåligt nedläggningsbeslutet är. Verkligheten har redan visat att regeringen har fel. Jag skulle vilja veta om skol- ministern ens har besökt Ekeskolan, så att han vet vilka barn han talar om. Nyckelmeningen i Östros inlägg var: "Det viktiga är att elevernas behov och intressen blir till fullo tillgodosedda och att de erbjuds den bästa möjliga undervisningen." Det är precis just så vi vet att det inte är i dag, skolministern. Och det är den stora bristen i regeringens skolpolitik. Många barn med funktionshinder sitter i en skrubb med en assistent helt vid sidan av alla andra barns liv. När andra barn springer in från rasten är de fortfarande på väg ut med sin rullstol och sin assi- stent. Det är integration, som den ser ut på många håll i dag. Om skolministern tvekar, så låt mig efter de- batten ge telefonnummer till ett antal barn och föräld- rar som är berörda, så kan han ringa och fråga. Skolministern pratar om myndigheter och system men missar att de barn som drabbas av Ekeskolans stängning ger honom fel på varje enskild punkt. Hur känns det för en skolminister? Ekeskolan finns inte längre, inte ens till namnet. Numera heter den Resur- scenter syn Örebro. Blinda och synskadade barn med multifunktionshinder hänvisas därför nu till sina hemkommuner. Andra alternativ gives icke. Men alla Ekeskolans barn har redan prövat och misslyckats i ett stort antal skolor därhemma, och ingenting tyder på att kommunerna sedan beslutet att stänga Ekesko- lan fattades har blivit bättre på att ge de här barnen den undervisning som de behöver. Ingenting tyder på att behovet av specialskolor skulle ha bortfallit, och ingenting har heller gjorts reellt för att så ska bli fal- let. Ingen har ens undersökt om kommunerna har beredskap att undervisa barnen med de svåraste mul- tifunktionshindren. Så Östros vet inte vad han står här och säger - det har inte skett någon undersökning - när han påstår att elevens behov bättre kan tillvaratas. Den tidigare skolministern menade att söktrycket på Ekeskolan var lågt, och därför behövdes den inte. Hon gick t.o.m. så långt att hon bortdefinierade ett tiotal av skolans elever. De fanns inte, för att de hade fel ålder. Debatten om Ekeskolan gjorde skolan känd, och dramatiskt många fler elever har sökt sig dit. I våras stod 20 barn i kö till skolan, men bara hälften fick plats eftersom skolan inte, trots regeringens löfte, hade fått pengar så att det räckte till alla som behövde gå där. Så regeringens löfte, att alla barn som behöv- de skulle få skrivas in till halvårsskiftet 2001, sveks grovt, dels genom att alla barn som behövde det inte alls fick skrivas in, trots experternas bedömningar, dels genom att pengarna för de nya eleverna inte sköts till. Det intressanta är att barnen såg igenom det här från början, redan när förslaget kom. Men det saknas inte bara resurser för skolplatser. I höstas stod 120 barn i kö för att tilldelas utredning- spedagog, alltså för att få sina behov utredda. Många av de barnen skulle i framtiden rimligen behöva en skolplacering på Ekeskolan, så regeringen har fällts av sina egna argument. Det ökade söktrycket visar ju att skolan behövs i sin tidigare form. Nu skulle jag vilja ha svar på frågan, fru talman: Varför vill Thomas Östros neka barn, blinda och hörselskadade barn med multifunktionshinder, rätten att välja skola? Varför vill han neka dem rätten att välja en specialskola?
Utbildningsminister Thom (S)
Anf. 55 Utbildningsminister Thom (S)
Fru talman! En av hörnstenarna i svensk handi- kappolitik är en grundprincip som gör att vi strävar efter att inte minst barn med olika typer av funktions- hinder så långt som möjligt ska kunna få bo nära sina föräldrar i sin hemmiljö, den miljö där de kan känna tryggheten och kärleken från sina närmaste. Det är en princip som delas av de allra flesta. Jag ser gärna att vi kan utveckla verksamheten kring resurscentret så att visstidsplaceringarna blir ett bra och verkningsfullt sätt att stödja barnens utveck- ling. Där kan man vara en kortare eller längre tid, och ledstjärnan ska vara barnens individuella behov. Det är det som jag vill att vi fortsätter att titta på, hur vi kan utveckla möjligheterna med kortare och längre visstidsplaceringar vid Resurscenter syn Örebro. Då får vi också kontakten med och hjälpen och stödet till hemkommunen. Då kan vi få den kunskapsöverföring som är viktig för att det ska bli en väl fungerande skolgång för barnen. Sten Tolgfors, som ju är engagerad i frågan, me- nar att alternativet är full integrationen i den vanliga kommunala skolan, men det finns ju olika delar av den kommunala skolverksamheten som kan vara mer eller mindre lämpade som hemskola. Särskolan, sär- skilt träningsskolan, är ju för de allra flesta barn med den här typen av handikapp redan i dag den skola som man går i. Med resurscenter som utvecklas och som får möjlighet att med visstidsplaceringar vidare- utbilda både personal och föräldrar kan vi få en star- kare utveckling också av våra träningsskolor. För mig är den viktiga utgångspunkten barnens bästa, och jag ser gärna över hur vi kan förstärka resurscentrens ställning när det gäller att utveckla skolgången för alla våra barn som har den här typen av behov.
Sten Tolgfors (M)
Anf. 56 Sten Tolgfors (M)
Fru talman! En av utgångspunkterna i FN:s barn- konvention är att man, när man bedömer barnens bästa, ska lyssna till de barn som frågan berör. Har Thomas Östros gjort det? Har han besökt Ekeskolan? Har den tidigare skolministern haft en dialog med de barn som den här frågan berör? Svaret är: Nej, det har man inte gjort. Jag inbjuder Thomas Östros att komma till Ekeskolan, med eller utan mig, och träffa barnen och lyssna på deras synpunkter. De kommer att ge en helt annan bild av den retorik som han nu gav prov på. Särskolan är i första hand för utvecklingsstörda. När det gäller Ekeskolan motsvarar inte alltid barnens fysiska ålder utvecklingsåldern, på grund av olika funktionshinder. De kan behöva gå kvar längre i specialskolan för att tillgodogöra sig samma saker. Det hindrar regeringen. Det är helt fel. Det kan inte vara rätt att stänga en specialskola innan det har ut- retts hur alternativen ser ut. Jag noterar, fru talman, att Thomas Östros på ing- en punkt gav mig fel när jag hävdade att ingen vet hur den kommunala skolan för barn med funktionshinder i dag fungerar, eftersom ingen har utrett det. Det rimliga borde väl vara att man gör det. Jag vill påstå att ju svårare barns funktionshinder är desto sämre klarar kommunerna att möta behoven. Skulle kommunerna förbättras försvinner ju behovet av Ekeskolan och andra specialskolor av sig självt. Då behöver inte Östros stänga dem, men Socialde- mokraterna vågar inte låta barnen välja. Det är därför jag säger: Ge barn med funktionshinder rätt att välja skola, så får de pröva din politik, Thomas Östros! Jag hävdar att det är orimligt att tro att alla landets 289 kommuner ska kunna nå samma kunskapsnivå som en specialskola, hur mycket de än försöker. Kommunerna har inte och kan inte bygga upp det kunnande som krävs för de mycket speciella behov som barn med multifunktionshinder har. Det är tydligt för mig att det är två principer som väger tyngre för regeringen än barnens bästa och deras egen vilja. För det första ska barnen, med eller mot sin vilja, integreras i den kommunala skolan. Går andra barn integrerat ska också barn med multifunktionshinder göra det. Men alla barn vill inte ha det på det sättet. Fråga de på Ekeskolan! Det är därför som jag påstår att det för regeringen är viktigare att integrera än att lyssna på barnen. Med socialdemokratisk politik är en integrerad skolgång inte bara en rättighet för barnen, utan det är också en skyldighet som ska upprätthållas gentemot staten. De är inte verktyg för Östros integ- ration. De har en egen rätt och en egen uppfattning. Fru talman! Skolministern sade att man så långt det är möjligt ska integrera. Javisst är det så. Det är därför det är en rättighet men inte en skyldighet. Men om det inte funkar, vad gör man då? Nu stänger Östros alternativen, så att de inte finns längre. Ett barn är ju inte integrerat bara för att det vistas i samma byggnad som andra barn, om det inte accepteras, kan delta i lekar, socialt liv, undervisning eller fritidsaktiviteter. Den andra principen som regeringen hävdar är skolans kommunalisering. Är i princip alla andra skolor kommunala ska också blinda multifunktions- hindrade barn gå i kommunala skolor. Jag frågar mig: Hur kan ett vackert enhetligt kommunalt skolsystem vara viktigare för Thomas Östros än barns och föräld- rars egen vilja? Våga möta den, till att börja med! En speciallärare kanske träffar ett barn med de här behoven under hela sin speciallärarkarriär. Så speci- ella är de. Då säger det sig självt att alla hemkommu- ner i landet inte kan nå en tillräcklig kunskapsnivå. Dessutom råder det betydande brist på speciallärare, vilket är beklagligt. Det som jag tycker är riktigt tråkigt med Thomas Östros inlägg, fru talman, är att Socialdemokraterna menar att det enda sättet att stärka den kommunala kompetensen för barn med funktionshinder är att stänga specialskolorna för att sedan sprida resurserna via resurscenter över landets kommuner. Varför ska man ställa barn med mycket stora behov på special- skolor mot barn med samma behov i hemkommuner- na? Utgångspunkten är att vi först ska tillgodose dessa barns rättigheter innan vi tar tag i de övriga uppgifter som vi har. Dessa barn har rätt att få de resurser och den hjälp som de behöver oavsett om de går på en specialskola eller i en skola därhemma. Ställ inte barnen mot varandra!
Utbildningsminister Thom (S)
Anf. 57 Utbildningsminister Thom (S)
Fru talman! För mig är ledstjärnan barnets ut- veckling, inte genomförandet av någon princip eller integration på det sätt som Sten Tolgfors beskriver. Det är för mig alldeles främmande. De flesta barn som har en synskada och ett ytterli- gare funktionshinder finns i dag i den kommunala skolan - i träningsskola, i grundsärskola eller i andra typer av lösningar. Det är klart att det är väldigt vik- tigt att se till att också här utveckla kvaliteten för att se till att få en så bra skolgång som möjligt. Jag me- nar att resurscenterverksamheten kan bli väldigt cen- tral i den utvecklingen - av kvaliteten och av en trygg och bra tillvaro. Man får den på så sätt att vi också kan se till att barnen kan finnas nära sin hemmiljö, sina föräldrar och sin släkt. Jag tror också att visstidsplaceringarna i detta per- spektiv kan bli väldigt viktiga. Det kan i vissa fall vara långa placeringar. Det kan inte jag beskriva här, för det måste beskrivas utifrån det enskilda barnets behov - tillsammans med de professionella, tillsam- mans med föräldrarna. Detta resonemang ska leda till: Vad är barnets bästa? Hur löser vi utvecklingen på bästa sätt för det enskilda barnet? Men visst finns det ett behov av att sprida kunskaper, att stötta kommu- nerna och att se till att de skolor som i dag fungerar väl men som kan bli ännu bättre får det professionella stöd som de behöver. Jag kommer att följa den här frågan väldigt nog- grant. Jag har, liksom jag antar att Sten Tolgfors också har, framför allt barnets bästa för ögonen - inte principers genomförande.
Sten Tolgfors (M)
Anf. 58 Sten Tolgfors (M)
Fru talman! Jag välkomnar skolministerns sista uttalande. Det kanske innebär att han är beredd att riva upp stängningsbeslutet, om det verkligen är bar- nets bästa som styr och inte principer. Det var nämli- gen det viktigaste för hans företrädare. 1. Följer skolministern med till Ekeskolan? 2. Anser han att integration är en rätt eller en skyl- dighet för barn med funktionshinder? 3. Varför ska vi, för att hjälpa barn i hemkommu- ner, tvingas avveckla specialskolorna? 4. Är det inte rimligt att vi ser till att garantera samtliga barn med multifunktionshinder de re- surser de behöver? Sedan kan jag inte annat än häpna: Två år efter stängningsbeslutet vill Thomas Östros utreda vad begreppet visstid innebär. Ni har ju drivit igenom en proposition i riksdagen där visstid ska ersätta special- skolan, och vi har påpekat i flera år att ingen vet vad detta innebär. I dag ger mig Östros rätt: Han vet inte vad visstid innebär. Två år efter stängningsbeslutet vet inte regeringen ens vad man själv menar med sin egen politik! Vad är det för någonting? Nästa fråga: Varför ska barn med multifunktions- hinder nekas rätten att gå i skolan läsårsvis med klasskamrater och i en stabil skolmiljö, som skolmi- nistern och jag gjorde, och hänvisas till visstidsvistel- ser? Många av de barn vi här pratar om är autistiska. Hur kan någon tro att det är lämpligt att flytta ett autistiskt barn från hemkommunen till visstidsbesök på Ekeskolan? De har ju tvärtom ett alldeles särskilt behov av en långsiktigt trygg och stabil miljö där man känner människorna i sin närhet. Barnen måste få veta, känna och kunna lita på att de får vara kvar. Dessutom vill jag understryka för skolministern att barnen inte ens har rätt till visstidsvistelse, vilket han uppenbarligen inte är medveten om. Det beror på hemkommunernas vilja om de vill betala eller inte, och där kan en kommunal ekonomi lägga hinder i vägen. Kan skolministern i dag ge besked om avgif- ternas långsiktiga utformning? Ingen vet nämligen i dag hur mycket kommunerna kommer att få betala för visstidsvistelser. Era argument har faktiskt vederlagts av verklig- heten, skolministern. Var nu prestigelös och ompröva detta! Och slutligen: Följ med mig till Ekeskolan och debattera saken där! Då får skolministern pröva om hans argument håller i verkligheten på egen hand.
Utbildningsminister Thom (S)
Anf. 59 Utbildningsminister Thom (S)
Fru talman! Jag är alldeles övertygad om att vi kan fortsätta att utveckla både verksamheten i resur- scentret och den viktiga verksamhet som finns ute i kommunerna. Sten Tolgfors vill ge intryck av att det är integration i den vanliga kommunala skolan som ska framtvingas. Så är ju inte fallet. Redan i dag går de allra flesta barn i någon typ av särskola, t.ex. trä- ningsskola, och det handlar om att utveckla kvaliteten också där. Sedan ser jag resurscentren som väldigt viktiga i att stödja barnets utveckling i både ett kortare och ett längre perspektiv, men också i att överföra kunska- perna till hemkommunen. Man har mycket goda kun- skaper på resurscentren som kommer att vara väldigt viktiga i den totala utvecklingen av detta i hela landet. Jag menar att vi måste titta närmare på hur vi ska utveckla visstidsplaceringarna. Det ingår naturligtvis som ett uppdrag. Men visst kan det göras bättre, och visst kan vi göra en översyn för att se hur visstidspla- ceringarnas roll kan bli viktig i det fortsatta arbetet.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.