det globala handelssystemet och hot mot liberalisering av EU:s jordbrukspolitik
Interpellation 2003/04:435 av Hamilton, Carl B (fp)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2004-04-20
- Anmäld
- 2004-04-20
- Besvarad
- 2004-05-04
- Sista svarsdatum
- 2004-05-04
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 19 april
Interpellation 2003/04:435
av Carl B Hamilton (fp) till näringsminister Leif Pagrotsky om det globala handelssystemet och hot mot liberalisering av EU:s jordbrukspolitikSöndra och härska är en välkänd maktmetod, det vill säga splittra dina motståndare så att de sammantaget försvagas. Det är just det som EU-kommissionen planerar: att minska reformtrycket på, och kritiken mot, EU:s gemensamma jordbrukspolitik (CAP) genom att söka splittra resten av världens opposition mot politiken.
Förslaget är att EU-länderna ska erbjuda medlemmar av Mercosur, det latinamerikanska frihandelsområdet, särskilda handelsförmåner. Genom att på så sätt gynna vissa av kritikerna skulle EU "muta" främst potentiella jordbruksexportörer som Brasilien, Argentina och Uruguay att ge upp mycket av sitt motstånd mot CAP. I dag finns en enad front mot CAP som utgörs av den så kallade Cairnsgruppen, det vill säga 18 jordbruksexporterande länder under ledning av Brasilien. På detta machiavelliska sätt skulle EU undgå att i WTO:s Doharunda behöva möta övermäktiga krav på att liberalisera sin oacceptabla jordbrukspolitik: den subventionerar EU:s jordbruksexport och produktion, utestänger import till EU, är fattigdomsskapande, miljöförstörande, konsumentfientlig och globalt resursslukande.
Självklart skadar detta förslag länder som Indien, Thailand, Chile, Nya Zeeland och Australien som skulle drabbas dubbelt: dels av EU:s fortsatta protektionism på jordbruksområdet, som dessutom skulle öka @ relativt sett @ för dessa länder, dels genom att Mercosurländerna kan etablera signifikanta marknadsandelar på EU-marknaden. Det drabbar även förhandlingsmässigt svaga och fattiga länder, till exempel i Afrika och annorstädes, till exempel alla ACP-länderna, som redan i dag skadas av CAP. Skadeverkningarna skulle leva vidare år efter år så länge som inte CAP liberaliseras och handelshinder avskaffas gentemot alla länder @ inte bara Mercosur.
En mycket allvarlig konsekvens av EU-kommissionens söndra-och-härska-teknik är sålunda att förslaget, om det genomförs, kommer att allvarligt skada det globala handelssystemet: WTO:s (World Trade Organization) grundläggande uppgift att skapa och bevara ett verkligt multilateralt och icke-diskriminerande handelssystem undermineras ytterligare. WTO grundades 1995 på principen att varje advantage, favour, privilege or immunity (företräde, förmån, privilegium eller undantag) som ges till varor från ett land ska gälla immediately and unconditionally (omedelbart och villkorslöst) också för samma varor från varje annat land. En överenskommelse mellan EU och Mercosur skulle bryta mot dessa principer och sänka ytterligare en bilateral överenskommelse ned i det träsk av överlappande och utestängande bilaterala handelsavtal som i dag tynger det internationella handelssystemet.
EU-kommissionen agerar i detta fall som bara en maktfullkomlig ekonomisk stormakt kan tillåta sig. Kommissionen söker genom undantag plocka bort de effektivaste kritikerna, skapar en ny intressegrupp, i detta fall Mercosur, mot en allmän handelsliberalisering lika för alla, och gör världshandelns villkor svårförutsebara. Detta slår mot såväl exportörer och importörer som investerare. Resultat: lägre tillväxt, fler och fattigare u-länder, några få länder som blir rikare, och en ökad osäkerhet hos företag och konsumenter om framtida ekonomiska villkor.
Det är dags att sätta stopp för denna utveckling med alltfler bilaterala handelsuppgörelser. Läget är redan illa nog: Sedan januari 1995 har inte mindre än 157 bilaterala preferensavtal rapporterats till WTO. Alternativet till att följa WTO-principerna är en löpeld av handelsdiskrimineringar och en värld i vilken de starka dominerar och dompterar de svaga.
Avser näringsministern att gå emot EU-kommissionens initiativ, och vilka mått och steg kommer näringsministern att ta inom EU och utom EU, i till exempel WTO, för att hindra att EU-kommissionen på detta sätt 1) minskar trycket på att reformera CAP, 2) undergräver WTO:s principer och det multilaterala handelssystemet, 3) därigenom för lång tid framöver bibehåller en mer omfattande fattigdom hos fler u-länder och 4) motverkar målet för Sveriges politik att reformera och avveckla CAP?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2003/04:435
Webb-tv: det globala handelssystemet och hot mot liberalisering av EU:s jordbrukspolitik
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2003/04:108 Tisdagen den 4 majProtokoll 2003/04:108 6 § Svar på interpellation 2003/04:435 om det globala handelssystemet och hot mot liberalisering av EU:s jordbrukspolitik
Protokoll från debatten
Anf. 25 Leif Pagrotsky (S)
Herr talman! Carl B Hamilton har frågat vilka steg jag avser att ta för att förhindra att EU-kommissionens agerande i de pågående förhandlingarna om ett associeringsavtal mellan EU och Mercosur motverkar regeringens höga ambitioner i Världshandelsorganisationen, WTO, i arbetet med att reformera EU:s jordbrukspolitik och i bekämpningen av fattigdom i u-länder. Mercosur avser en grupp av fyra länder i Latinamerika: Brasilien, Argentina, Uruguay och Paraguay.
Sedan den 1 januari 1995 ingår Sverige som en del av EU och därmed dess gemensamma handelspolitik. Den svenska regeringen förhandlar därför inte längre själv på handelspolitikens område. I WTO talar EU med en röst. Medan Sverige spelar en mycket aktiv roll inom EU när den gemensamma politiken ska slås fast har vi att, precis som övriga medlemsländer, underordna oss den kompromiss som blir resultatet.
De nu pågående associationsförhandlingarna mellan EU och Mercosur orsakade rejäla kraftmätningar mellan EU-länderna när tidtabellen skulle slås fast. Det mandat som EU-kommissionen har i dag att förhandla med Mercosurländerna om lades fast i ljuset av att den nya förhandlingsrundan i WTO förväntades starta i Seattle hösten 1999. Tanken var att WTO-förhandlingarna skulle ha nått ganska långt innan EU:s förhandlingar med Mercosur kom in i en avgörande fas. Därför uppsköts förhandlingsstarten för Mercosurförhandlingarna till den 1 juli 2001.
Som bekant fördröjdes WTO-rundans start med två år. Den började inte förrän i Doha hösten 2001. Därmed ändrades också den möjliga inbördes relationen mellan EU:s förhandlingar i WTO och EU:s förhandlingar med Mercosur. Det är således tillfälligheter snarare än maktpolitik från EU som ligger bakom det faktum att tidtabellerna nu överlappar.
Handelsförhandlingarna med Mercosur har behandlats i riksdagens EU-nämnd i maj och september 1999. Inget parti motsatte sig då att Sverige skulle stödja att EU-kommissionen fick mandat att på unionens vägnar inleda förhandlingar om ett regionalt frihandelsavtal med Mercosur.
Under det svenska ordförandeskapet i EU våren 2001 pressade Sverige på för att den fastslagna tidtabellen för Mercosurförhandlingarna skulle hållas. I juni samma år hade jag glädjen att i Luxemburg företräda EU vid de möten som accelererade handelsförhandlingarna mellan såväl EU och Chile som EU och Mercosur.
Jag för min del tror inte att globala, multilaterala avtal inom ramen för WTO och regionala handelsavtal behöver stå i strid med varandra. Det bästa behöver inte vara det godas fiende. WTO har regler för regionala frihandelsavtal. Det är ett självklart krav från Sverige att EU i alla avtal efterlever dessa regler. Det har också regeringen framfört vid otaliga tillfällen till EU-kommissionen, senast när Mercosurförhandlingarna diskuterades vid allmänna rådet den 26 april i år.
Jag tror att Carl B Hamiltons farhågor angående Mercosurförhandlingarnas effekter för WTO-rundan är överdrivna. Förhandlingarna med Mercosur kan tvärtom fungera som murbräcka för en öppnare handel globalt på jordbruksområdet. Framsteg på jordbruksområdet har länge hindrats av EU:s mer protektionistiska länder. I EU har den lägsta ambitionsnivån fått bestämma takten. I Mercosurförhandlingarna görs EU:s offensiva intressen tydligare, vilket medför att de protektionistiska jordbruksländerna har svårare att hävda sina intressen. Den senare utvecklingen i förhandlingarna med Mercosur sammanfaller med Sveriges intresse av att få till stånd mer långtgående jordbruksreformer.
Anf. 26 Carl B Hamilton (Fp)
Herr talman! Jag börjar med att tacka statsrådet för svaret. Jag tycker kanske inte att det var något bra svar. Detta är en komplicerad fråga, men just i fråga om synen på Mercosurförhandlingarna tycker jag att svaret är välvilligt på gränsen till otillåtet naivt i sin tolkning av vad som nu pågår mellan EU-kommissionen å den ena sidan och Mercosurländerna å den andra.
Leif Pagrotsky säger att det avtal som man nu förhandlar om och som eventuellt går in i en avgörande fas skulle kunna fungera som en murbräcka för en öppnare handel globalt. Jag ser det på ett annat sätt, nämligen att man försöker köpa ut Brasilien och de andra länderna som är EU-kommissionens och EU-protektionisternas hårdaste och kanske effektivaste kritiker - effektivare än påtryckningsgrupperna inom EU för frihandel. Den gruppen tillhör vi ju själva.
Det finns också en mer principiell, grundläggande fråga. Jag har följt Leif Pagrotskys uttalanden i handelspolitik, och jag blir inte riktigt klok på var regeringen egentligen står i den frågan. Rättare sagt står regeringen på två stolar - inte mellan stolarna men på båda två på en gång. Det finns nämligen en genial tanke i grunden till mest-gynnad-nation-systemet; en fördel som Frankrike ger till England ska sedan vidarebefordras till alla andra länder. Sedan sprider sig detta, och det har det också gjort, och man har en multilateral liberalisering av handelspolitiken i världen. Detta är GATT-systemets själva grundtanke, även om tanken lanserades på 1800-talet. Den har sedan konfirmerats i WTO.
Den här multilaterala synen på handelspolitiken håller nu på att knäckas. Sedan 1995 har 159 bilaterala avtal slutits. Det undergräver det multilaterala handelssystemet. Det ger den starke med klientstater omkring sig rätt att agera. EU är en sådan. Det ger upphov till komplicerade tvister om ursprungsregler, godtycke, ekonomisk ineffektivitet och inte minst diskriminering.
Det avtal som vi nu ser är den grundläggande, principiella svårighet som jag inte tycker att Sverige har tagit upp och hävdat. Den andra är detta att man köper ut de effektivaste och viktigaste kritikerna av den gemensamma handelspolitiken. Brasilien och andra länder är en stödgrupp för Sverige och för liberaler inom EU i kampen för att få bort den gemensamma jordbrukspolitiken. Om vi låter kommissionen köpa ut Brasilien och andra länder försvårar vi när det gäller att uppnå våra egna mål vad beträffar en reformering av den gemensamma jordbrukspolitiken. Det blir högre matpriser, sämre miljö och så vidare.
Jag såg en genomgång gjord av Ewa Rabinowicz, vår främsta jordbruksekonom. Hon betecknade WTO-kritikerna som de effektivaste reformpåtryckarna beträffande EU:s jordbrukspolitik - inte Sverige och andra länder inom unionen.
Det viktigaste är naturligtvis att om Sverige bejakar utköpsstrategin, att muta kritikerna, och om den lyckas så kommer Sverige att befästa fattigdomen i tredje världen och att befästa en jordbrukspolitik som gör att människor hålls kvar i produktion av produkter vars priser pressas alltmer av Europeiska unionens överskott. Den gemensamma jordbrukspolitiken är ju en grotesk omfördelning mellan de rika i de rika länderna och de fattigaste i de fattigaste länderna, och som jag ser det kan vi aldrig låta kommissionen förhandla fram ett avtal som tar bort de effektivaste medhjälparna i att skapa en bättre europeisk jordbrukspolitik än i dag.
Anf. 27 Leif Pagrotsky (S)
Herr talman! Carl B Hamilton kallar mig otillåtet naiv. Jag skulle för min del vilja returnera den vänligheten med att säga att jag tycker att det som Carl B Hamilton föreslår vore en naiv strategi. Vi lever i en tid när det träffas bilaterala avtal runtomkring. Det råder febril aktivitet på det området runtom i världen. Många länder förhandlar just nu kors och tvärs med varandra om detta.
Det sägs här att jag skulle avstå från att värna svenska intressen när det nu uppstår möjligheter att åstadkomma billigare matpriser och större marknad för våra industrivaror genom ett avtal med Brasilien, Argentina, Uruguay och Paraguay. Det är ett avtal som vi har varit överens om att eftersträva och som jag själv har varit med om att sparka i gång.
Man kan diskutera om det här innebär att man köper ut en motståndare eller om det innebär att man slår in en kil bland EU-protektionisterna, som Carl B Hamilton kallar dem, och deras front. Jag har frågat en av de andra ledande aktörerna i G 20-kretsen - de som enligt Carl B Hamiltons analys skulle slås sönder av detta. Det är min kollega från Sydafrika, Alec Erwin. Han säger att han å det bestämdaste uppmuntrar Brasilien att förhandla vidare och gå i mål med förhandlingen. Han ser det som en hjälp att gå vidare med att luckra upp den jordbrukspolitik i EU som både han, Carl Hamilton och jag ogillar. Om jag är otillåtet naiv, är Sydafrika det också i så fall. Då befinner jag mig i ett sällskap som jag trivs med. Jag tror i stället på den bedömning som vi har gjort tillsammans.
Jag noterar också att Carl Hamilton har hamnat i samma position som Frankrike. Det var Frankrike som motsatte sig att vi skulle starta de här förhandlingarna från början. De drev fram ett uppskov till dess att man trodde att Seattlerundan skulle ha kommit så långt att risken för att EU, via Mercosurförhandlingen, skulle tvingas till eftergifter på jordbruksområdet skulle vara liten. Därför skulle förhandlingen hållas på sparlåga till dess att vi hade ett multilateralt förhandlingsresultat på plats.
Carl Hamilton och Jaques Chirac har här gjort samma bedömning. Jag gissar att det är en ovanlig kombination som vi kanske inte kommer att få se upprepas särskilt ofta.
Anf. 28 Carl B Hamilton (Fp)
Herr talman! Låt mig börja med den febrila aktiviteten och handelsavtal kors och tvärs. Det var ju det jag nämnde. Det har träffats 159 bilaterala avtal sedan 1995.
Jag tror inte att det ligger i Sveriges långsiktiga intresse att det multilaterala förhandlingssystemet faller sönder. Det är det som håller på att ske nu genom det ena avtalet efter det andra. Det är 18 avtal om året i genomsnitt, om jag räknar rätt. Det kommer inte att ligga i Sveriges intresse att det multilaterala handelssystemet, WTO-systemet, blir alltmer bräckligt med ett antal länder som står utanför.
Jag tror att det är fel att säga att vi ska få lägre matpriser genom import från Brasilien. Vi ska få lägre matpriser genom att vi blir av med EU:s jordbrukspolitik och genom att vi får import från Afrika, Asien och Latinamerika på icke-diskriminerande villkor. Det är den vägen vi ska gå.
Vägen till helvetet är stensatt av goda föresatser. De goda föresatserna i det här sammanhanget är att man tittar på varje bilateralt handelsavtal och säger att det ser bra ut. Här har vi ett avtal med det landet, med det landet och med det landet. Men summan av alla dessa avtal är ju helvetet, nämligen att det globala världshandelssystemet knäcks. Det är den problematiken som Leif Pagrotsky, när jag nu hör honom andra gången här, förefaller mer eller mindre omedveten om. Det är en jättelång debatt, som dessutom återspeglas i GATT:s och WTO:s regelsystem, om hur denna avvägning ska göras. Jag tror att det här avtalet skulle vara väldigt skadligt för handelssystemet och framför allt för möjligheten att minska jordbruksprotektionismen.
Det verkar vara en älsklingsfras att säga att man är i fel sällskap eller i rätt sällskap. Näringsministern nämner Sydafrika. Jag kan räkna upp Indien, Thailand, Australien, Nya Zeeland och så vidare som har ungefär samma position som jag har. Jaques Chirac är en gammal jordbruksprotektionist. Det faller nog på sin egen orimlighet att han skulle vara för att man lägger ned EU:s jordbrukspolitik på det sätt som jag förespråkar. Detta skjuter lite vid sidan av målet.
Jag vill vädja till Leif Pagrotsky att ta upp den här frågan i EU-kretsen. Och jag ska ställa frågan: Vad har ni gjort i EU-kretsen för att ta upp den här frågan efter det att det här förhandlingsmandatet har lagts fram? Det har ju ändå skrivits den ena artikeln efter den andra, till exempel i Financial Times, där man har beskrivit detta. Så löjeväckande är inte de tankar som jag framför i den interpellation som Leif Pagrotsky svarar på. Det är faktiskt väldigt viktigt att Leif Pagrotsky är tydlig här. Om Leif Pagrotsky tycker att det är en väldigt bra politik bör han skriva om den i Financial Times. Jag tror att det skulle väcka ett väldigt uppseende om det normalt frihandelsvänliga Sverige gick in för en bilateral förhandlingsstrategi och upphöjde det till höjden av visdom i världshandelspolitiken.
Nej, sätt stopp för det här djupt skadliga initiativet som har tagits! Sitt inte passiv utan ta upp det på nästa rådsmöte!
Anf. 29 Leif Pagrotsky (S)
Herr talman! Jag vill verkligen inte få det att framstå som om jag tycker att Carl Hamiltons åsikt är konstig eller naiv eller att jag försöker förlöjliga den på något sätt. Det är en mycket rimligt hållning, men jag har en annan åsikt. Jag respekterar Carl Hamilton och många andra som har den synen att bilaterala handelsavtal är av ondo och man enbart ska gå den multilaterala vägen.
Man pratar om den komplexitet som nätet av bilaterala avtal ger och att det bara gynnar de starka som är attraktiva på avtalsmarknaden. Jag är väl medveten om dessa svagheter. Om det fanns en utbytbarhet och de konkurrerade inbördes, och om de bilaterala avtalen de facto var i stället för avtal på bred front hade jag också haft den åsikten. Men jag råkar ha den uppfattningen att båda kan innebära framsteg. De konkurrerar möjligen om förhandlingskapacitet, och i sådana fall ska man prioritera de multilaterala förhandlingarna.
Min uppfattning är ändå att vi bör ta de möjligheter som erbjuds i till exempel det här fallet, precis som vi gjorde när det gäller Sydafrika, Chile och Mexiko för ett par år sedan. Det gäller att ta chansen att åstadkomma lägre priser för våra konsumenter och vidga marknaden för våra exportörer när dessa möjligheter bjuds på ett bra vis. Kom ihåg att det finns tydliga regler i WTO, liksom det tidigare gjorde i GATT, för att reglera att sådana här avtal inte blir på andras bekostnad. De måste vara konstruerade på ett visst sätt, och de måste innebära att resten av världen åtminstone blir neutralt behandlade. Det får inte bli en försämring för tredje land. Vi driver naturligtvis att de reglerna ska iakttas. Vi åberopade det, påminde om det och krävde det vid det senaste rådsmötet i förra veckan när detta diskuterades. Man kan diskutera om det är nödvändigt att vi upprepade gånger berättar att vi tycker att man ska följa lagen. Det borde kanske vara självklart för en aktör som EU.
Låt oss inte heller glömma att vi nu precis har utvidgat EU. EU är ett regionalt frihandelsområde i det här avseendet. Efter en förhandling med några få länder, tio stycken, av WTO:s bortemot 150 medlemmar kom de i åtnjutande av stora fördelar på vår marknad. Vi kom i åtnjutande av stora fördelar på deras marknad. Övriga WTO-länder stängdes ute från denna möjlighet. Jag tycker inte att vi skulle ha avstått från detta. Vi har väldigt mycket att vinna, och jag är övertygad om att också WTO-systemet kan ha någonting att vinna på detta. Jag ser inte denna konflikt så skarpt som Carl B Hamilton och andra kvalificerade bedömare gör. Jag tycker att man kan ha respekt för att man kan göra olika bedömningar i den här frågan utan att kalla det naivt eller förlöjligande. Jag har respekt för den andra åsikten, och jag tycker att vi som tycker som jag förtjänar respekt för det också.
Anf. 30 Carl B Hamilton (Fp)
Herr talman! Jag har också respekt för andra. Detta är en avvägningsfråga. EU-exemplet är bra. Man bildar ett regionalt frihandelsområde som successivt utvidgas och hoppas att det ska leda till global frihandel.
Men det som är oroväckande och gör att jag reagerar så skarpt är att antalet avtal har växt så väldigt snabbt under de senaste tio åren. Det finns egentligen ingen motkraft som jag ser det. Det är väldigt få som står upp och hävdar att vi måste slå vakt om det globala handelssystemet och att de här regionala och bilaterala avtalen är ett hot. Jag anser att detta till sin effekt är i stället för en multilateral handelsliberalisering, i motsats till vad Leif Pagrotsky säger. I stället för att säga att vi får lägre priser genom att öppna ett avtal med Chile, Mexiko och Brasilien säger jag att vi kunde få ännu lägre priser om vi hade en global handelsliberalisering genom att vi då kan köpa från ännu mer konkurrenskraftiga länder.
Det är klart att andra länder diskrimineras om Brasilien får tillträde till den europeiska livsmedelsmarknaden. Det måste ju ske på andra utomeuropeiska exportörers bekostnad. Det är inte så att den europeiska konsumenten kan äta hur mycket som helst, utan äter man mer från Brasilien äter man mindre från andra ställen utanför EU. Man kan alltså ha det här regelverket och vissa kompensationsmekanismer, ersättningar och sådant, men de facto måste en fördel för en vara en nackdel för en annan i det här systemet eftersom den totala handelsvolymen som sagt inte ökar samtidigt.
Vi får återkomma till detta. Jag tror att den här principiella frågan är väl så viktig som EU:s jordbrukspolitik.
Anf. 31 Leif Pagrotsky (S)
Herr talman! Carl Hamilton säger att det inte finns någon motkraft till de växande bilaterala avtalen. Jo, det gör det. EU har drivit fram att det faktiskt nu förs en global förhandlingsrunda. Man kan diskutera hur EU har skött den förhandlingen och med vilken kraft det har gjorts framsteg, men det hade inte blivit någon global förhandling över huvud taget om inte vi i EU hade engagerat oss och drivit fram en sådan. Många av oss är bekymrade över att den inte går fortare, men jag har inte träffat någon som tror att det beror på att vi har för många bilaterala avtal.
I själva verket är expansionen och accelerationen av de bilaterala avtalen just nu ett resultat av att det går för långsamt med framstegen på det globala planet. Att utbytbarheten, det nollsummespel som Carl Hamilton beskriver - nu väljer vi att sluta avtal med Sydafrika och göra en gräddfil för sydafrikansk export och ekonomisk utveckling på den europeiska marknaden - skulle stå i strid med strävandena att gå fram på bred front är en uppfattning som jag inte har.
Jag kan inte förstå på vad sätt det skulle hjälpa de processerna om vi inte hade frihandel med Norge eller med Polen, om vi inte tog den regionala vägen på allvar utan ansåg den vara stängd.
Till sist vill jag göra en reflexion - jag inser att Carl Hamilton inte har någon talartid kvar. Jag vet inte om Carl Hamilton talar bara för sig själv eller om den enighet vi haft i de här frågorna när vi har fastställt vilka mandat som ska gälla när regeringens förhandlare i Bryssel diskuterar med andra länder om förhandlingarna nu är borta, om Folkpartiet nu är det enda parti som inte längre är för att vi ska förhandla med Mercosurländerna på det sätt som vi tidigare gjort med Sydafrika, Chile och Mexiko och om vi, om vi vill gå vidare med sådana förhandlingar med till exempel östafrikanska eller nordafrikanska länder, i så fall har en oenighet i Sveriges riksdag. Det tycker jag vore tråkigt. Jag inser dock att debatten är slut och att vi får ta det någon annan gång.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.