Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

den gömda arbetslösheten

Interpellation 2004/05:660 av Hamilton, Carl B (fp)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2005-05-23
Anmäld
2005-05-24
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält
2005-06-02
Sista svarsdatum
2005-06-07
Besvarad
2005-06-08

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 23 maj

Interpellation 2004/05:660

 av Carl B Hamilton (fp) till statsminister Göran Persson om den gömda arbetslösheten

Den f.d. LO-ekonomen Jan Edlings rapport Alla behövs. Blott arbetsmarknadspolitik skapar inga jobb om hur den svenska arbetslösheten göms i statistik för sjukskrivningar och förtidspensioner har väckt mycket uppmärksamhet.

De fakta som rapporten bygger på är visserligen sedan tidigare kända, men tål väl att upprepas. Till exempel den skrämmande sammanfattande informationen att "sammanlagt drygt en halv miljon eller 19,7 procent av alla i åldrarna 20@64 år har någon form av ersättning" som i dag betecknas som arbetslöshet eller ohälsa (s. 60). Då har Edling i dessa tal ändå inte tagit hänsyn till dem som går på socialbidrag och är utförsäkrade.

Denna förskräckande situation på arbetsmarknaden härskar, märk väl, efter drygt elva år av obrutet socialdemokratiskt styre med stöd av LO och dess förbund! Att som jag nu gör genom denna interpellation, till den för sakernas tillstånd skyldiga regeringen, ställa frågor och begära åtgärder kan därför synas meningslöst. Icke desto mindre är det en plikt gentemot de människor som varje dag drabbas.

Att erkänna verkligheten, och problemen, är förhoppningsvis första steget till att också göra något för att få en ändring till stånd.

Regeringen berömmer sig gärna av att långtidsarbetslösheten är låg i Sverige jämfört med övriga EU-länder. Men, som Edling konstaterar, det finns i Sverige, jämfört med andra EU-länder, fler utgångar från arbetsmarknaden i Sverige. Den viktigaste heter "sjuk- och aktivitetsersättning", det nya namnet på vad som tidigare kallades förtidspension. Mer än en halv miljon människor, drygt 10 % av alla svenskar i arbetsför ålder, har i dag sjuk- och aktivitetsersättning. Ökningen av förtidspensionerna är kraftigast bland de unga, vilket betyder att tiotusentals unga nu slås ut från arbetsmarknaden permanent och att deras ersättningar som en kvarnsten runt halsen kommer att ligga kvar som ett offentligt ekonomiskt åtagande i decennier framöver.

Edling visar att ju högre arbetslösheten är i en kommun desto fler människor i kommunen lever på sjuk- och aktivitetsersättning. Sjuk- och aktivitetsersättningen är, menar Edling, i praktiken en arbetsmarknadspolitisk ersättning och har sedan krisen i början på 1990-talet mer och mer fått till syfte, och konsekvens, att hjälpa människor som är friska men som bor i regioner där det inte finns tillräckligt med arbeten i näringslivet. "Det står således klart att S/A-ersättning till stor del är en arbetsmarknadspolitisk ersättning" (s. 51), och att "S/A-ersättningen är en ersättningsform som delvis döljer den brist på jobb som finns på en ort" (s. 52).

Den bästa politiken, menar Edling, för att antalet förtidspensionärer ska vara lågt är en politik som kan skapa fler nya reguljär jobb i näringslivet. "Utsikterna att lyckas med rehabilitering till ett annat jobb än de [personen i fråga] tidigare haft är betydligt sämre i regioner som har litet utbud av arbetstillfällen, liksom [chanserna att komma tillbaka] för personer med hög ålder och låg utbildning" (s. 59).

Det nog mest intressanta för de som vill angripa sakfrågan, snarare än gömma enskilda människor under vilseledande rubriker i offentliga statistiken, är LO-mannen Edlings betoning av näringslivets roll. "Ju fler som arbetar i näringslivet, desto lägre är andelen ersättningar [baserade på arbetslöshet eller ohälsa]" (s 64). (Edling definierar näringslivet som "hela det privata näringslivet" och "de offentligt ägda företagen".) Det är naturligtvis ingen ny insikt för exempelvis liberaler, men näringslivets vitala roll för arbetsmarknaden och de offentliga finanserna har dessvärre länge bagatelliserats inom arbetarrörelsen, fokuserad som den är på den offentliga sektorn och dess regelverk och utgiftsmöjligheter som instrument för att påverka arbetsmarknaden (arbetsmarknadspolitik).

I ljuset av statistiken i bland annat Edlings rapport är det märkligt till exempel att regeringen valt att bekämpa sjukskrivningar och förtidspensioner genom att lägga över en ökad del av kostnaderna för ohälsan på arbetsgivarna och därmed har gjort det ännu mera riskfyllt för arbetsgivare att anställa, och drivit på incitamenten för arbetsgivare att gallra bort allt utom hälsomässigt prima arbetstagare. Nu visar det sig dessutom (SVT Rapport och Försäkringskassan) att den i december 2004 beslutade förlängda sjuklöneperioden givit en oplanerat stor inkomstökning, det vill säga att arbetsgivaravgiften inte sänkts så mycket att nettoresultatet av omläggningen blivit noll för arbetsgivarkollektivet.

Den så kallade regionförstoring som Edling diskuterar och föreslår @ företrädesvis i hans modell åstadkommen genom ökade infrastrukturinvesteringar @ innebär att den relevanta arbetsmarknaden förstoras och därigenom också blir mera differentierad. "Ju fler kommuner som är sammankopplade med varandra i ett lokalt arbetsmarknadsområde, desto fler olika slags jobb finns att välja mellan. . Också den som blivit arbetslös hittar i regel ett nytt jobb snabbare om utbudet av jobb är större" (s. 66). Om denna modell verkligen ska fungera för huvuddelen av de kommuner som ligger värst till i Edlings egen dystra statistik måste man dock vara realistisk och acceptera att det då inte bara kan handla om bättre (och dyr) infrastruktur utan om att skapa en kritisk massa i flera olika dimensioner: differentierad och dynamisk arbetsmarknad, ja, men även offentlig utbildning och service, kommunikationer till och från regionen etcetera. Det innebär att våga säga, och driva en sådan politik, att människor uppmuntras att flytta till större och färre regionala centra än i dag för att dessa centra därigenom ska ha en chans att nå en kritisk storlek, bland annat vad gäller arbetsmarknaden för olika yrken, både män och kvinnor, och utbildningsnivåer etcetera.

I slutet av sin skrift lägger Edling fram förslag längs tre linjer. För det första, den nuvarande linjen "att stoppa huvudet i sanden och förneka att något har hänt" (Johan Schuck i Dagens Nyheter den 21 maj 2005). För det andra "moderaternas linje med sänkta ersättningsnivåer, som enligt [Edling] leder till sociala klyftor", och för det tredje "en regionalt baserad näringspolitik [som] endast är löst skisserad".

Även om Edling enligt min uppfattning har alltför stor tilltro till näringspolitiska åtgärder finns det hos honom en insikt om näringslivets betydelse som måsta vara grunden för att få i gång en bättre politik än den som dagens regering står för.

Frågor:

Är statsministern utifrån bland annat de fakta som "Edlingutredningen" presenterar beredd att erkänna att den växande ohälsan i huvudsak är dold arbetslöshet och att som följd därav ändra politiken?

Är statsministern utifrån till exempel Edlinganalysens slutsats att "mer näringsliv ger lägre frånvaro", beredd att vidta några nya åtgärder som kan öka lönsamheten och andra förutsättningar för att övertyga (nuvarande och potentiella) företagare om att driva fler och expanderande företag och göra fler privata investeringar, som kan ge fler varaktiga arbetstillfällen i lönsamma företag med god lönebetalningsförmåga?

Avser statsministern att minska omfattningen av arbetsmarknadspolitiken nu när konjunkturen enligt regeringens egen uppfattning förbättras?

Om inte, hur vill statsministern skapa förutsättningar för fler långsiktigt lönsamma jobb i svensk ekonomi?

Kommer Edlings förslag om regionalt baserad näringspolitik att föranleda någon åtgärd från statsministerns sida?

Är statsministern beredd att sänka arbetsgivaravgiften på grund av den förlängda sjuklöneperioden ytterligare, i ljuset av att den hittillsvarande sänkningen uppges ha givit upphov till större offentliga intäkter än som var beräknat, det vill säga gått med vinst för statskassan när omläggningen skulle ha gått jämt ut?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2004/05:660, den gömda arbetslösheten

Interpellationsdebatt 2004/05:660

Webb-tv: den gömda arbetslösheten

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Hans Karlsson (S)
Anf. 94 Hans Karlsson (S)
Fru talman! Carl B Hamilton har frågat Göran Persson om ohälsa och arbetslöshet, om åtgärder för fler och expanderande företag, om minskad omfattning på arbetsmarknadspolitiken, om förutsättningar för fler långsiktigt lönsamma jobb, om regionalt baserad näringspolitik samt om sänkt arbetsgivaravgift. Ansvarsfördelningen inom regeringen är sådan att jag besvarar frågorna. Carl B Hamiltons sex frågor spänner över hela den ekonomiska politiken, över hela näringspolitiken och över hela arbetsmarknadspolitiken. Carl B Hamilton är säkert medveten om att allt detta inte låter sig avhandlas i en interpellationsdebatt. Jag nöjer mig med att ge exempel på regeringens åtgärder inom vart och ett av de sex områden som Carl B Hamilton tar upp. Regeringens arbete mot ohälsan inom ramen för det så kallade elvapunktsprogrammet omfattar bland annat satsning på fler deltidssjukskrivningar, avstämningsmöten, fler försäkringsläkare och utbildning i försäkringsmedicin. Stora effekter har nåtts genom ökad precision i sjukskrivningsprocessen. Regeringen verkar för fler och växande företag genom att bland annat underlätta för generationsskiften inom företagande och övriga åtgärder som genomförs steg för steg i enlighet med regeringens program för fler och växande företag i strategin Innovativa Sverige. En aktiv arbetsmarknadspolitik anpassas efter konjunktur. När den förbättring prognoserna förutspår infinner sig kommer arbetsmarknadspolitiken att anpassas efter behov. Stabila statsfinanser ger förutsättningar för en låg ränta som gör investeringar för fler arbetstillfällen möjliga. I den regionala utvecklingspolitiken är huvudinstrumentet regionala tillväxtprogram. I tillväxtprogrammen enas offentliga och privata aktörer om regionala insatser som kan motiveras som viktiga för näringslivets utvecklingskraft. Försäkringssystemens finansiering via arbetsgivaravgiftens delar anpassas efter förändringar i försäkringssystemens kostnader. Det är ännu för tidigt att säkert avgöra utfallet av den senaste förändringen av sjukförsäkringsavgiften.
Carl B Hamilton (Fp)
Anf. 95 Carl B Hamilton (Fp)
Fru talman! Bakgrunden till interpellationen är en rapport som har skrivits av LO-ekonomen Jan Edling som heter Alla behövs. Blott arbetsmarknadspolitik skapar inga nya jobb. Den statistik som Edling sammanställer där innehåller i sig inte så många nyheter. Det är snarare det att avsändaren kommer från ett håll som vanligtvis brukar, enligt min mening, bagatellisera problemen på arbetsmarknaden. Det är därför som det är av stort intresse och möjligen ett tecken på ett nytänkande. Edling konstaterar till exempel, och det är sammanfattningsvis det mest allvarliga, att drygt en halv miljon, eller 19,7 %, av alla i åldrarna 20-64 år, det vill säga i arbetsför ålder, har någon form av ersättning och får någon form av offentlig finansierad försörjning. Statsrådets namne Hans Karlsson, LO-ekonom, har bedömt siffran som lite högre. Han bedömer hälften av dessa personer som arbetsföra, det vill säga att de är arbetslösa. Anna Hedborg har uppskattat att ungefär en fördubbling har skett på 20 år av dem som är försörjda med sjukpenning, förtidspension, a-kassa och socialbidrag. Antalet har ökat från 11 % till drygt 22 % eller någonting i den vägen. Det som kanske är enskilt mest allvarligt är att ökningen av antalet förtidspensioner är kraftigast bland de unga. Det är långsiktiga problem. Men vi har också ett kortsiktigt problem som jag tycker man bör nämna. Det presenterades häromdagen, den 1 juni, i Dagens Industri under rubriken Nattsvart för jobben, Ams skruvar ned prognosen för 2005 och 2006. Amschefen säger: "Förbättringstakten har gått från kameltakt till snigelfart". Vi har en situation efter elva år med socialdemokratiskt styre där läget både på kort sikt och på lång sikt på arbetsmarknaden är sämre än i mannaminne. Det är faktiskt så att antalet arbetade timmar per person i åldern 20-64 år är lägre i dag än vad det var under krisåren i början på 1990-talet. Det är alltså lägre i dag än under krisåren, något som då karakteriserades som massarbetslöshet. Problemet är att människor går från en form av arbetsmarknadspolitisk ersättning till en annan och att Ams har blivit någon form av en jättelik socialbyrå. Det som jag egentligen tycker är intressantast i LO-mannen Edlings skrift är hans förslag till åtgärder. Det som är centralt är detta: "Ju fler som arbetar i näringslivet, desto lägre är andelen med ersättningar" baserade på arbetslöshet eller ohälsa. Han konstaterar detta efter att ha gått igenom kommuner och olika regioner. Näringslivet är definierat som det privata näringslivet och offentligt ägda företag. Jag tror att detta är helt centralt om vi ska bemästra dessa problem. Att anställa eller investera är en fullständigt frivillig handling av företag och företagare. De gör det inte om de inte vill och om de inte är övertygade om det är lönsamt och förenat med rimliga risker. Det ska vara en ur företagets synpunkt väsentlig och bra åtgärd. Min fråga till statsrådet är: Hur ska han övertyga företagen att göra denna frivilliga handling att anställa fler och göra investeringar? Hur ska regeringen övertyga företagen om att detta är önskvärt ur deras egen synpunkt?
Hans Karlsson (S)
Anf. 96 Hans Karlsson (S)
Fru talman! Jag vet inte hur långt Carl B Hamiltons mannaminne sträcker sig när han säger att vi inte har haft en sämre situation i mannaminne. Man behöver bara i det mannaminnet gå tillbaka till den period då Carl B Hamiltons parti satt i regeringen. Då hade vi en sämre situation. Det var flera som var arbetslösa, sjukskrivna och förtidspensionerade än vad det är i dag sammantaget, så det så. Carl B Hamilton tar upp den så kallade Jan Edling-rapporten. Jag läste en av frågorna i interpellationen där Carl B Hamilton förväntar sig att regeringen ska erkänna en dold arbetslöshet. Vi döljer inte, Carl B Hamilton. Varför misstänkliggöra politiken på det sättet? Är det något vi har i det här landet är det öppen statistik där man kan läsa om precis varje del både i arbetsmarknadspolitiken och i sjukförsäkringssystemet. Varken vi eller någon annan försöker gömma någonting. Det är dumt att säga så. Vi har en fördummande debatt om arbetsmarknadsstatistik som inte leder någonstans. Vi har en gemensam, öppen och med EU samordnad statistik med gemensamma kriterier för hur man ska mäta och bedöma. Av detta kan man läsa ut precis hur det är. Däremot kan inte jag se några stora överraskningar i den rapport som Carl B Hamilton tar upp här som LO-utredaren gjorde. Det är allmänt känt att en svag arbetsmarknad tenderar att göra sjukskrivningarna längre. En arbetsmarknad där det är ont om jobb riskerar att förlänga arbetslöshet. Lång arbetslöshet, Carl B Hamilton, leder också till sjukdom. Människor blir sjuka av att vara arbetslösa länge. Det som hände på 90-talet, både med och utan Carl B Hamiltons och den borgerliga regeringens förskyllan, var en massarbetslöshet som slog ut människor. Det ser vi resultaten av nu i ökande sjuktal och för den delen också ökande sjukersättningar och förtidspensioner. Det är heller ingenting som har ändrat sig nu på senare tid. De stora regionala skillnaderna har varit ganska lika dem på 90-talet. Det sambandet finns. Det betyder inte att Försäkringskassan försöker manipulera till förtidspensioneringar. De beslut som fattas om förtidspensioneringar är nog i huvudsak riktiga beslut. Det betyder att man får ett beslut därför att man saknar arbetsförmåga. Men det betyder inte att man inte kan återfå arbetsförmågan. Man kan få vilande sjukersättning som gör att man kan prova på annat arbete. Det är sådana faktorer och sådana verktyg som kan utnyttjas mycket bättre. Det avser vi att göra så att vi också kan möjliggöra för fler med förtidspension att återgå i arbete.
Carl B Hamilton (Fp)
Anf. 97 Carl B Hamilton (Fp)
Fru talman! De här historiska diskussionerna är inte ointressanta. Jag tycker att det var en väldigt allvarlig och i många hänseenden mycket svår situation i början av 1990-talet. Vi kan i och för sig gå in på detta, men det som är intressant i dag, tycker jag, är att vi faktiskt har färre arbetade timmar per person i arbetsför ålder i dag än vad vi hade då. Därför klingar det lite ihåligt. Det som jag tycker är konstigt med statsrådets svar är att han säger: Varför misstänkliggöra? Vi är öppna. Jo, men samtidigt pågår det en intensiv argumentation för att man bara får säga att andelen arbetslösa är fem och en halv procent. Det som Jan Edling och många andra, och jag håller med om det, har påpekat är ju att de här olika systemen för offentlig försörjning griper in i varandra. Människor går från det ena systemet till det andra. Alla är inte arbetslösa - alla är inte arbetsföra. Men en mycket stor andel är det, kanske hälften. Därför är det faktiskt viktigt att diskutera vad som finns bakom de här talen i statistiken. Det är ju enskilda människor. Förstår man inte vad det är för slags människor kan man ju inte heller göra något åt det. Grunden i det här, om man ska få alla i arbete, är ju att man har dem som vill anställa. Det är företag, företagare och entreprenörer som vill starta företag. Jag återkommer till min fråga, som är helt grundläggande, om hur vi ska lösa detta svenska problem. Det är en frivillig handling att fatta ett beslut om att anställa. Det är en frivillig handling för ett företag att investera mera, att köpa nya maskiner, att bygga nya fastigheter som ska innehålla människor som arbetar och får sin försörjning där och som får jobb. Får de jobb så får de som har det svårare på arbetsmarknaden, som har olika typer av handikapp eller är svårplacerade av något annat skäl, till exempel att de varit långtidsarbetslösa, också en större efterfrågan på sina tjänster. Det är helt avgörande att man får en expansion hos dem som har att fatta de här anställningsbesluten. Jag upprepar: Vad vill regeringen göra för att det ska bli mer intressant för privata företag och företagare, entreprenörer, att se till att det anställs fler människor i riktiga jobb? Jag talar alltså inte bara om att expandera statliga system som är skattefinansierade. Vi kan inte i längden, och inte heller på kort sikt, leva på att byta tjänster med varandra inom offentlig sektor. Vi måste ha en fungerande privat sektor som expanderar. Då är problemet att regeringen enligt min mening snarare skrämmer företag och företagare från att anställa genom att man till exempel har infört den här förlängda medfinansieringen i sjukförsäkringen. Man talar om att människor ska ha rätt till heltid när företagen säger att de bara behöver deltid, till exempel i handeln. Vi har också krånglet med temporära F-skattesedlar. Allt detta är sådant som gör att det blir färre som vill utföra den frivilliga handling som jag talar om, att företagen måste anställa fler. Det blir färre som vill göra detta. Så jag upprepar min fråga: Vad kommer regeringen att göra för att det ska bli fler som tar steget att anställa människor och därmed se till att det blir bättre drag på arbetsmarknaden rakt igenom - även ned till dem som har det svårast?
Hans Karlsson (S)
Anf. 98 Hans Karlsson (S)
Fru talman! Innan vi kommer till det där med "vad ska vi göra?" fastnar ju Carl B Hamilton i frågan om hur verkligheten ser ut. Vi försöker beskriva verkligheten, och vi gör det uppenbarligen på olika sätt. När Carl B Hamilton beskriver sin verklighet måste jag ju beskriva den bild som jag har för att försöka ge en motbild. Där fastnar vi. Det är sant att varje företag frivilligt ska anställa - förstås. Det är så elementärt att vi alla förstår det. Men får jag ge en motbild till Carl B Hamiltons beskrivningar? Man kan ställa sig frågan: Varför tar ett antal stora företag tillbaka jobb till Sverige från utlandet? Varför flyttar man hem arbete? Det är intressant att se. Vi får nästan alltid bara del av skälen till att företag flyttar. Det har nyligen gjorts en studie av varför företag tar hem arbete till Sverige, varför man finner Sverige intressant att utföra arbete i. Då är det för att öka produktiviteten. Man har frågat 15 företag. Det är stora svenska företag, Scania, ABB, Ericsson, Astra Zeneca, Atlas Copco och andra riktigt stora företag. Skälet är produktivitetsförbättringar. De gör produktivitetsförbättringar i Sverige. Jag tror inte att Carl B Hamilton är alldeles okunnig om detta, men han aktualiserar ju den här debatten. Man tar hem jobb, för i Sverige finns det tillgång till kompetent arbetskraft. Vi har dessutom arbetskraft som har unik kompetens. Det är en bra forskarmiljö i Sverige. Det finns krävande kunder, vilket är bra för utveckling. En sådan krävande kund är den offentliga sektorn. Det är en viktig faktor för att utföra arbete i Sverige. Vi har duktiga, specialiserade underleverantörer. Vi har en bra infrastruktur. Vi har också något annat - och lyssna nu noga: Ett av de sju åtta skäl som företagen anger är att vi har flexibla fackliga organisationer i Sverige. Vi har fackliga organisationer som vill vara med och förändra, som orkar och vågar delta i förändringsprocesser för att förbättra och ligga i framkant för att ställa om från gammalt till nytt och inte är rädda för framtiden. Då drar jag en slutsats. Detta sägs inte i rapporten, nu är det jag som drar slutsatser. Varför, kan man fråga sig, agerar svenska fackföreningar på det här sättet? Jo, det är för att de har varit med och byggt upp ett land där trygghet är en lika viktig faktor som rationalitet i ekonomin - trygghet för människor. Trygga människor är produktiva människor. Jag menar trygghet i form av hygglig a-kassa. Man behöver inte riskera hus och hem när man blir arbetslös. Vi har bra socialförsäkringar, en bra välfärd. Man behöver inte riskera att barnen missar skolan för att pappa blir arbetslös. Det där, Carl B Hamilton, är faktorer. Det är motbilden. Det är inte så nattsvart. Det ser rätt bra ut. Företag tar hem jobb till Sverige, för Sverige är bra. Vi har minsann problem. Vi har alldeles för hög arbetslöshet och alldeles för många som är sjukskrivna. Vi har arbetsmiljöer som fördärvar många människor. Så är det. Lika fullt har vi en bättre situation än praktiskt taget alla andra EU-länder. Vi har en lägre arbetslöshet. Vi har högre sysselsättning. Vi har 3 % lägre arbetslöshet än Tyskland och Frankrike, och vi har högre sysselsättning än de flesta EU-länder. Det är inte så tokigt. Men mycket kan bli bättre. Vi är inte nöjda, men vi är stolta.
Carl B Hamilton (Fp)
Anf. 99 Carl B Hamilton (Fp)
Fru talman! Jag blir förtvivlad när Hans Karlsson säger att han är stolt över situationen på svensk arbetsmarknad bara för att den är bättre än i andra EU-länder. De här siffrorna, jämförelserna som Hans Karlsson gör, kommer sig just av att man använder den här statistiken. Många av de människor som är arbetslösa i andra länder går ju inte i Sverige in under arbetslöshetsstatistiken. De går in i andra välfärdssystem. Det är det som gör de här internationella jämförelserna ganska besvärliga. Man ska inte göra den typ av enkla jämförelser som Hans Karlsson gör enligt min mening. Sedan säger Hans Karlsson att företagen tar hem. Ja, men om de tar hem är det ändå så att det är 20 % i förvärvsarbetande ålder som är offentligförsörjda. Det är alltså uppenbart att de inte tar hem tillräckligt eller att det motverkas av att det är fler jobb som flyttar utomlands. Det är riktigt att vi har en snabb produktivitetsförbättring, vilket gör att det inte blir så mycket nya jobb. Det är framför allt i industrin, och det är också i industrin som vi har de flexibla, ansvarstagande fackföreningar som Hans Karlsson fokuserar på. Men problemet är att vi inte har en tillräckligt snabbt växande tjänstesektor som kan anställa inte bara dem som har den här unika kompetensen, den utsökta, långa erfarenheten och kunskapen, utan även människor med mer modesta gåvor att erbjuda arbetsmarknaden. De fackföreningar som finns i den skyddade hemmamarknadssektorn är inte de korgossar och konfirmationsflickor som Hans Karlsson beskriver här. De är ju inte alls på samma sätt flexibla, enligt min mening, som till exempel Metall. Jag återvänder till att jag tror att det är omöjligt att lösa detta problem om man inte samtidigt sätter sig in i dessa företagares situation och ställer sig frågan: Vad kan jag som statsråd göra för att dessa företagare ska anställa fler människor?
Hans Karlsson (S)
Anf. 100 Hans Karlsson (S)
Fru talman! Jag ska avslutningsvis ta upp en fråga som Carl B Hamilton aktualiserade när han sade att vi har ett antal personer som är offentligt försörjda. Jag vill vända mig mot den formuleringen. Nu sade Carl B Hamilton inte bidragsberoende. Det håller jag honom räkning för. Men låt mig påminna om att de som Carl B Hamilton kallar offentligt försörjda är personer som är i situationer där de har råkat ut för något oförutsett. De har blivit sjuka eller arbetslösa. De har en gemensam försäkring som träder in, precis som trafikförsäkringen när man krockar eller hemförsäkringen när det brinner. Man kallar dem inte offentligt försörjda eller försäkringsförsörjda. Det handlar om löneutrymme som människor har avstått från för att gemensamt finansiera försäkringar som träder in när man drabbas. Sedan kan man minska risken för att drabbas. Politiken går bland annat ut på att minimera dessa risker för människor. Jag håller med Carl B Hamilton om att det inte går utan företag som är villiga att anställa. Vi måste ha stora och små, inte minst små, företag som växer och vill investera. Jag är inte orolig för att detta inte kommer att hända. Jag tillhör inte dem som tror att jobben tog slut i juni 2005, utan jag tror att företag kommer att investera för att lansera nya produkter och för att göra nya vinster. Jag har en optimistisk framtidstro. Jag tror på Sverige, och jag tror på svenska företag.

Intressenter

Frågeställare

Carl B Hamilton
Carl B HamiltonFP

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.