Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Demokratiskt inflytande och kontroll över finanskapitalet

Interpellation 2008/09:32 av Johnson, Jacob (v)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2008-10-10
Anmäld
2008-10-14
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält
2008-10-27
Sista svarsdatum
2008-10-27
Besvarad
2008-11-11

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 10 oktober

Interpellation

2008/09:32 Demokratiskt inflytande och kontroll över finanskapitalet

av Jacob Johnson (v)

till finansminister Anders Borg (m)

Finansminister Anders Borg anser enligt TT att ”det är rå girighet som ligger bakom den internationella finanskrisen”. Det är bara att hålla med.

Men frågan är vad finansministern vill och kan göra. Det inträffade visar hur det går när demokratiskt valda politiker låter det internationella kapitalet få företrädesrätt i samhället, till exempel genom artikel 63 i Lissabonfördraget som föreskriver fri rörlighet för kapital: ”Inom ramen för detta kapitel ska alla restriktioner för kapitalrörelser mellan medlemsstater samt mellan medlemsstater och tredje land vara förbjudna.” Detta är ett fördrag som borgerliga partier och socialdemokrater vill att riksdagen ska ratificera i höst, och det utan en folkomröstning i frågan!

Kontrollen av bankväsendet måste förstärkas. Finansinspektionen i Sverige behöver utökas. Regeringens avsikt att sälja ut sina aktier i Nordea och sälja statens bank SBAB avvisas. Tvärtom visar det inträffade att statens inflytande och ägande inom banksektorn bör utökas, inte minst för vanligt folk med bostadslån.

Men mer långtgående åtgärder krävs. Det gamla förslaget om en så kallad Tobinskatt på internationella valutatransaktioner bör aktualiseras och prövas seriöst. Åtgärder krävs mot så kallade skatteparadis i olika länder med mera.

Det internationella finanssystemet är i dag en livsviktig del av våra samhällens infrastruktur – något som vi alla tar del av. Vi måste kräva ordentligt demokratiskt inflytande över dessa. Och precis som för all annan gemensam verksamhet ska det bygga på relevant lagstiftning. Land ska med lag byggas!

Mot bakgrund av vad som anförts vill jag fråga finansminister Anders Borg:

Vilka initiativ avser ministern att ta för att säkerställa det demokratiska inflytandet och kontrollen över finanskapitalet?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2008/09:32, Demokratiskt inflytande och kontroll över finanskapitalet

Interpellationsdebatt 2008/09:32

Webb-tv: Demokratiskt inflytande och kontroll över finanskapitalet

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Anders Borg (M)
Anf. 127 Anders Borg (M)
Fru talman! Jacob Johnson har frågat mig vilka initiativ jag avser att ta för att säkerställa det demokratiska inflytandet och kontrollen över finanskapitalet. Under den senaste tidens oro på de globala finansiella marknaderna har ett flertal funktionsbrister uppmärksammats. Bland annat har genomlysningen av riskerna i vissa instrument varit för dålig och incitamentsstrukturer har bidragit till kortsiktighet och ett alltför stort risktagande. Detta ställer krav på både akuta krisåtgärder och en mer långsiktig reformering av lagstiftningen för att finansmarknaderna ska fungera bättre i framtiden. För att säkerställa stabiliteten i det finansiella systemet har regeringen, med EU:s handlingsplan som utgångspunkt, lagt fram en stabilitetsplan för Sverige. Ett garantiprogram införs för bankernas och bostadsinstitutens medelfristiga finansiering. En stabilitetsfond upprättas för att hantera framtida solvensproblem i svenska institut. Regeringen kommer att säkerställa erforderligt inflytande i den mån staten stöder utsatta kreditinstitut samt begära restriktioner för bland annat bonusar och avgångsvederlag under garantiperioden. Regeringen har gett Finansinspektionen i uppdrag att se till att de åtgärder som vidtas för att stödja kreditinstitut också kommer hushåll och företag till del. Regeringen arbetar samtidigt aktivt med åtgärder mot skatteparadis genom att söka få till stånd ett fungerande internationellt informationsutbyte. Tobinskatten har tagits upp i tidigare interpellationer. Då framfördes flera invändningar mot förslaget. En Tobinskatt skulle försämra effektiviteten i ekonomin och därmed leda till lägre långsiktig tillväxt. En omsättningsskatt leder vidare till försämrad likviditet. Skatten skulle därmed minska möjligheten att skydda sig mot risk. En Tobinskatt kräver dessutom en global överenskommelse mellan länderna i det finansiella systemet. Därmed är Tobinskattens införande i praktiken en omöjlighet.
Jacob Johnson (V)
Anf. 128 Jacob Johnson (V)
Fru talman! Jag börjar med att tacka finansministern för svaret. Bakgrunden till min interpellation är naturligtvis den internationella finanskrisen som sådan vars konsekvenser nu sprider sig runt jorden i form av fördjupad lågkonjunktur, varsel och uppsägningar och helt nya bedömningar av situationen på arbetsmarknaden. Konjunkturinstitutet bedömer att arbetslösheten i Sverige kommer att öka med ca 100 000 personer fram till 2010. Jag noterade i min interpellation att Anders Borg i finanskrisens inledning sagt till TT att det är rå girighet som ligger bakom den internationella finanskrisen. I mitt utkast till dagens interpellation använde jag just ordet "girighet". Jag tänkte fråga finansministern vilka initiativ han tänker ta för att stävja det giriga finanskapitalet, men jag avråddes från detta av vårt kammarkansli. Det var en väl stark eller provocerande formulering. Därav den fråga Anders Borg läste upp. Men eftersom både finansministern och jag har funderingar på det här med girigheten vill jag inledningsvis uppehålla mig lite vid detta. Man kan se girighet som ett överdrivet begär, att samla ägodelar förenat med vinningslystnad och snikenhet. Det stämmer ganska bra in på högavlönade bankdirektörer som ovanpå sina otroliga löner, motsvarande kanske finansministerns årslön per månad eller 50 gånger en kvalificerad yrkesarbetares lön, också har kunnat plocka ut höga bonusar från en finanssektor där vinstnivån nu legat högt över vinstnivån inom industri och handel. Min första fråga till finansministern är: Hur ser finansministern på girigheten? Är det i finanskrisens fall exempel på personliga tillkortakommanden hos bankdirektörer och andra ledande befattningshavare eller är det också inbyggt som grundelement i dagens spekulativa, globala kapitalism? Anders Borg säger i sitt svar att ett flertal funktionsbrister har uppmärksammats hos finansmarknaden, till exempel dålig genomlysning av riskerna med vissa instrument och att incitamenten, exempelvis bonusarna, har bidragit till kortsiktighet och ett alltför stort risktagande. Han hänvisar naturligt nog till stabilitetspaketet. Även jag och Vänsterpartiet ställer oss bakom dessa kortsiktiga och nödvändiga åtgärder, men vi menar att det krävs en ordentlig samhällelig diskussion om hur vi kan undvika att hamna här igen. Därför föreslog vi att det ska tillsättas en finanskommission som ska ta fram förslag på hur vi kan utforma en ny finanssektor där de inneboende riskerna åtminstone är färre än i dag - en kommission med deltagande från politiska partier, akademisk forskning och arbetsmarknadens parter. Det finns många frågor som söker svar. Hur hantera girigheten? Hur kan vi hitta sätt att ge bankerna bättre incitament? Vilka internationella förslag bör Sverige driva? Hur ska vi agera när det gäller reformering av Bretton Woods-institutionerna? Vore det inte på sin plats, Anders Borg, mot bakgrund av finanskrisen och den internationella debatt som nu har påbörjats att skapa ett forum som kan leda en sådan framtidsinriktad debatt i Sverige? Varför avvisa förslaget om en finanskommission?
Anders Borg (M)
Anf. 129 Anders Borg (M)
Fru talman! Vi har nu arbetat nära nog i konstant tvåskift i Sverige för att hantera finanskrisen sedan den 15 september. Det är klart att man efter den här perioden känner en betydande trötthet över vad dessa marknader har för effekter. Det vore väl en sak om det här inträffade, som man en gång i tiden sade, en gång per generation, alltså vart trettionde eller vart femtionde år. Men så är inte vår historia. Vi hade denna kris i Sverige 1992. Den gick vidare över Europa in i 1993. År 1994 small det till, som ni säkert alla minns, med de amerikanska räntehöjderna som ledde till en kedjereaktion genom världen där Sverige drabbades mycket påtagligt. År 1995 hade vi Mexikokrisen, 1997 Asienkrisen, 1998 Rysslandskrisen, 2001 IT-kraschen och några år senare sitter vi nu i detta. Det är alldeles uppenbart att de finansiella marknaderna inte fungerar på ett sätt som man kan vara nöjd med. Man kan naturligtvis diskutera vad de här konvulsionerna beror på. Jag har tagit mig friheten att tro att en bidragande orsak är girighet. När jag betraktar dem som nu har påverkats av detta, AIG, Bear Sterns eller Lehman Brothers, ser jag att det är företag som har haft en intern kultur där kortsiktig lönsamhet har varit det enda riktmärket. Det har inte funnits några starka ägare. Det har inte funnits någon långsiktighet utan det har funnits en girighet som har präglats av att skaffa sig själv så mycket pengar som möjligt på kort sikt. Det har funnits en ansvarslöshet. Man har inte haft ägare och man har lekt med andra människors kapital. Jag tyckte dock när jag läste Finansinspektionens yttrande över Carnegie i går att det kom i en ny dimension, därför att det där inte är fråga om girighet och ansvarslöshet. Girighet och ansvarslöshet är att man tar för stora risker med andra människors pengar. Man tar de här riskerna och förlorar pengarna. Här är det fråga om någonting värre, vad som måste bedömas som ren omdömeslöshet. Man har gjort grova övertramp när det gäller regler. Man har gjort mycket avancerade transaktioner för att dölja de här övertrampen. Det är klart att det gör att det inte bara i Sverige utan i varenda huvudstad i Europa växer fram en trötthet över att vi ska behöva hantera detta ständigt pågående fallissemang i olika verksamheter. Det vi har försökt göra är att skapa en relativt tuff ordning för de här bankerna. I en mening kan man säga att det möjligtvis skulle kunna beskrivas som en Tobinskatt som vi har lagt på bankernas inlåning för att därmed skapa en fondering som gör att vi kan hantera bankkriser utan att det ska drabba skattebetalarna. Jag vet att det är mycket komplicerat, och vi har inte nått fram. Men det är naturligtvis så att man allra helst skulle vilja lägga de här pengarna utanför det finansiella sparandet, utanför statens budget, så att vi kunde vara säkra på att bankerna fick hantera sina egna kriser med sitt eget kapital så att vi slapp känna en oro för att barnomsorg, skola och skattehöjningar skulle bli resultatet av de här kriserna. På sikt tror jag att vi måste försöka hitta en sådan ordning. Vi måste ha en ordning där vi utkräver ansvar av dem som tar risker, begår omdömeslösheter på basis av ren girighet eller vad det nu kan vara för motiv som ligger bakom. Den ordningen tycker jag att vi börjar få på plats i Sverige. I sin allra tydligaste form blev det så att vi tvingades ta över Carnegie i går. Jag tror att vi också på sikt måste hitta en gemensam ordning för bonusar och ersättningssystem. Jag har i många debatter här framhållit att jag tror att ekonomiska drivkrafter spelar roll för människor. Jag tror att om man belönar människor på ett extremt sätt för att ta risker med andra människors pengar kommer de att ta extrema risker. Det är alldeles uppenbart i de här företagen att personer har kunnat tjäna fruktansvärt stora belopp på att ta risker med andra människors pengar. Här måste vi globalt hitta en ordning. Vi ska naturligtvis ha goda löner och bra villkor i banksektorn, men vi måste hitta en ordning som ger en större stabilitet på sikt.
Jacob Johnson (V)
Anf. 130 Jacob Johnson (V)
Fru talman! Jag tolkar finansministerns svar som ett halvt medgivande av att vi har en girighet inte bara hos enskilda personer utan den är inbyggd i dagens internationella finanssystem. Det tycker jag är en god insikt och talar för mer av offentliga ingripanden och offentligt ägande också inom dessa system, som jag ser det. Däremot svarade inte finansministern på min fråga om vårt förslag om en finanskommission. Det är väldigt stora frågor. Vi behöver en bred debatt. Även om jag förstår att finansministern har jobbat i tvåskift för att lösa de kortsiktiga frågorna gäller det också att lyfta blicken på längre sikt och få ut den här frågan brett i samhället. Carnegieaffären är det senaste resultatet av finanskrisen här i Sverige. Svenska Dagbladet har som rubrik: Staten räddare i nöden. I Dagens Nyheter är det en stor bild av Reinfeldt med rubriken: Sveriges nye bankdirektör. Bland andra liknande rubriker tror jag att det var någon om socialisering med en bild på Odell. De här skyhöga bonusarna har också tidigare betalats ut till de anställda på Carnegie. De sticker naturligtvis i ögonen på vanliga människor som ska försörja sig på vanliga löner och betala vanliga hyror. Tyvärr är det väl så att den girighetskultur och omdömeslöshetskultur som finns hos Carnegie inte är någonting som bara finns hos dem utan nog tyvärr finns brett utbrett inom finanssektorn. Det kanske är förklarligt med de höga vinster som denna sektor har kunnat ta ut, som - det har jag sagt tidigare - är väsentligt högre än inom industri och handel. Det kanske inte är rimligt. Det är egentligen ett klassiskt exempel på att de som sitter där uppe berikar sig. Det måste bli ett stopp för det. Kanske är det dags för Finansinspektionen, som för övrigt behöver förstärkas för att klara sitt uppdrag, att ordna studiecirklar i samhälleligt ansvar för dem som verkar inom finanssektorn. Finanssektorn är ju en del av vårt samhälles gemensamma infrastruktur och måste stå under strikt demokratisk övervakning. Staten kan visa föredöme genom eget ägande inom sektorn. Jag skulle vilja höra lite mer, om Anders Borg kunde utveckla vilka initiativ han tänker ta för att få till en förändring av denna kultur inom finanssektorn. Sedan vill jag lyfta blicken något till det internationella också. Vi har ju toppmöte i Washington nu till helgen. EU har ställt sig bakom vissa principer om att inga finansinstitut, marknadssegment eller någon jurisdiktion ska undgå proportionerlig adekvat reglering. Det systemet ska vara grundat på principer om ansvar och insyn. Det är väldigt allmänt formulerade principer som man kan ställa sig bakom här, men jag tror att regeringen har bromsat de här skrivningarna lite grann. De var skarpare från början. Det är väldigt viktigt att komma till rätta med de skatteparadis som finns runt jorden. Jag vet också att regeringen arbetar på det. Jag vill också ta upp de olika instrumenten. Om jag går till marknaden på Vaksala torg i Uppsala kan jag välja till exempel billiga kantareller av okänt ursprung eller dyra från Uppland. I den valsituationen fungerar den marknadsekonomiska liknelsen väl. Men hur är det med dessa instrument, dessa hedgefonder, dessa derivat? Anser ministern att den marknadsekonomiska modellen är tillämpbar på derivat och hedgefonder? Bör inte det internationella samfundet överväga att rensa ut dessa ur denna flora?
Anders Borg (M)
Anf. 131 Anders Borg (M)
Fru talman! Jacob Johnson och jag har en grundläggande principiell skillnad i våra synsätt. Jag anser att man ska plocka sina kantareller själv, inte köpa dem. Jag försökte få ihop detta i det förra inlägget. Tyvärr blev det kanske för mycket engagemang i början. Men jag tycker att vi lever i en värld där girigheten spelar en sådan roll att vi vart och vartannat år har mycket omfattande problem i hela samhällsekonomin. Problemet är inte att lönerna i den här sektorn är höga. Där har Jacob Johnson och jag olika syn. Jag tycker inte att det generellt sett är ett problem att man i vissa sektorer har höga löner. Problemet är att de här lönerna bidrar till att skapa en samhällsinstabilitet. Man belönar ett risktagande som vartannat, vart tredje eller vart femte år leder till bekymmer och svårigheter som inte banksektorn i första hand bär utan som samhällsekonomin i olika länder bär. I Sverige kostade bankkrisen 2 procent av bnp. I Indonesien kostar den 50 procent av bnp. Island går från att ha en skulsättning på noll kronor till 120 procent av bnp. Varje islänning skulle behöva betala 2 500 kronor mer i månaden i skatt för att betala för banker som man inte längre äger. Det är naturligtvis det som är systemproblemet, som är ett globalt problem. Jag tror inte att det är så enkelt att det hjälper med offentligt ägande. Nordbanken var en del av vår förra kris. Det är alldeles uppenbart att en av våra AP-fonder har funnit det skäligt att gå in som mycket stor ägare i Carnegie och dessförinnan i Northern Rock. Däremot tror jag, om jag får skoja med Jacob Johnson i denna allvarliga fråga, att socialismen kan spela en viktig roll som vakthund över kapitalismen. Det enda som de här människorna förstår och blir bekymrade över är om vi hotar att ta över företagen, om vi hotar att tvångsinlösa dem om de låter det egna kapitalet gå i botten. Det är därför den ordning vi har är byggd med den grundbulten. Det är för att det i slutändan är det enda som är tillräckligt skarpt för att de i goda tider ska känna att de inte tar de risker som startar dessa systemkriser. Jag kan naturligtvis förstå att det finns en koppling med skatteparadis och global stabilitet. Vad Island belyser är att ett land med 300 000 invånare måste ha ett banksystem som står i rimlig proportion till det. Det finns ett antal länder med banksystem. Jag tror att det är 400 eller 500 banker som har sitt huvudkontor i en enda byggnad på Cayman Islands. Nu har ingenting inträffat där, men det är alldeles uppenbart att det finns ett antal skatteparadis som skulle kunna ställa till en oerhörd global instabilitet därför att det inte finns en proportion mellan deras förmåga att sköta ett finansiellt system och den finans- och skattesektor de har. Vi ska göra något gemensamt. Ekofinrådet har givit The Financial Stability Forum uppdraget att arbeta fram gemensamma regelverk om bonusar och ersättningar. Det ska ske i samråd med IMF. Detta ska sedan inkorporeras i en del av det regelverk som finns för hur bankerna ska sköta sin verksamhet. Det handlar inte primärt om att sänka lönerna för bankdirektörerna, utan det handlar primärt om att skapa någon typ av koppling mellan långsiktig lönsamhet, långsiktig stabilitet och den ersättning man får. Jag vill korrigera Jacob Johnson på en punkt, nämligen vad Sverige hade för ståndpunkt och synpunkt inför Europeiska rådet. Fransmännen hade två positioner. Jacob Johnson nämner den ena, nämligen den som inte var den problematiska. Det vill jag understryka. Det mer problematiska var att man ville undergräva hårdheten i de kapitaltäckningskrav vi har och de redovisningsregler vi har. Det skulle bli ökade möjligheter att omvandla kapital från sin handelsbok till sitt eget kapital, och det skulle bli ökade möjligheter att variera kapitaltäckningskraven. Det hade inte varit bra för den finansiella stabiliteten.
Jacob Johnson (V)
Anf. 132 Jacob Johnson (V)
Fru talman! Finansministern har fortfarande inte utvecklat sitt svar på frågan varför ni inte stöder vårt förslag på en finanskommission som skulle kunna jobba långsiktigt med frågorna och lyfta upp dem till debatt i Sverige. Sedan var det frågan om det statliga ägandet inom finanssektorn, banker och så vidare. Visst har det varit problem tidigare med statliga banker, men jag tror att i den situation som har uppstått att ett utvecklat statligt ägande skulle ha en betydelsefull roll för att bland annat visa att bankväsendet kan drivas med lägre vinster. Vinsterna inom företag skulle gå till dem som lånar, företagare och låntagare, och inte till aktieägarna i så stor utsträckning. Det skulle också bli fråga om att pressa andra banker. Jag vill avslutningsvis tacka finansministern för debatten. Jag tror inte att det är den sista. Frågan hur vi kan öka det demokratiska inflytandet och kontrollen över finanskapitalet måste hållas levande. Finansministern sade nyss, och har även sagt tidigare, att han ser socialismen som kapitalismens vakthund. En bättre liknelse, inte minst mot bakgrund av Carnegieaffären, är att socialismen kan vara kapitalismens befriare.
Anders Borg (M)
Anf. 133 Anders Borg (M)
Fru talman! Jag ska försöka tydliggöra mitt svar på Jacob Johnsons frågeställning. Min uppfattning är att vi i första hand på det internationella planet via det arbete som Ekofin har initierat inom detta forum för finansiell stabilitet och IMF ska försöka få fram ett ramverk för ersättningar och bonusar inom hela det globala finansiella systemet. Jag tror att det finns en betydande fördel om vi hanterar denna fråga globalt. Det skulle vara mycket svårt att hitta ett alldeles eget svenskt regelverk i detta. Det måste vi kanske göra som en del av det globala. Även om svenska banker sköter sig som scouter varje dag kan vi inte komma undan att vi lever i en värld där denna globala instabilitet återkommer med en periodicitet, en vana och en frekvens som man bara kan känna trötthet och upprördhet över. Vi ska inte förenkla diskussionen och säga att det skulle vara större risk för felaktigheter i Nordea eftersom de delvis ägs av staten. Det tror jag inte ett ögonblick på. Det finns risker med både statliga och privata verksamheter. Men vi ska vara medvetna om att det ligger i den mänskliga naturen att drabbas av hybris, Ikarostanken att vi ska flyga till himlen, att alla priser går upp och att man tar större och större risker. Därför ska vi se till att vi har en kraftfull riksbank som kan marknaderna, som följer verksamheten noggrant och som har hårda nypor när det krävs för att gripa in. Vi ska ha en finansinspektion som kan se igenom bolagen och konstruktionerna. Vi ska ha ett riksgäldskontor som har möjligheter och resurser att gripa in om så är fallet. Det här är grunderna för en ordning, men jag har ingen naiv syn på vad en marknadsekonomi skulle leda till. Jag är övertygad om att vi kan stå här om fem år eller tio år, kanske är det jag och Jacob Johnson eller andra personer, och så kommer vi att diskutera nästa finansiella kris. Vi kan vara helt säkra på att om fem eller tio år har vi en till.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.