de funktionshindrades vård

Interpellation 2001/02:428 av Pålsson, Chatrine (kd)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad: 2002-04-26
Anmäld: 2002-05-14
Besvarad: 2002-05-27

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 26 april
Interpellation 2001/02:428
av Chatrine Pålsson (kd) till socialminister Lars Engqvist om de funktionshindrades vård

Under senare år har många beslut fattats i syfte att förbättra funktionshindrades levnadsförhållanden. Insikten om att den övergripande samhällsplaneringen är avgörande för hur den enskilde upplever sitt funktionshinder är en bra utgångspunkt för alla beslutsfattare. Men för personer med mentala funktionshinder är det särskilt angeläget att ha ett trygghetssystem som garanterar värdighet och god omsorg. Vi kristdemokrater har i olika sammanhang krävt en värdighetsgaranti just för att säkerställa en god vård och omsorg. Denna garanti är viktigast för de med nedsatt autonomi, de som själva inte kan eller orkar hävda sin rätt.

För att tillgodose dessa medborgares behov krävs såväl att personalen har en bra utbildning som att det finns tid för den enskilde och dess anhöriga. Att vara anhörig till någon som har ett mentalt handikapp är många gånger påfrestande. Ödmjukhet och respekt krävs för att skapa trygghet för såväl den funktionshindrade som för anhöriga och personal. När relationen mellan personalen, den funktionshindrade och de anhöriga fungerar kan också vården fungera på ett tillfredsställande sätt.

Trots de positiva beslut som fattats under 90-talet finns det situationer som inte fungerar tillfredsställande. Därav denna interpellation.

Många är skeptiska till hur tillsynen fungerar i de olika boendena. Det visar inte minst de s.k. vårdskandaler som uppmärksammats i medierna @ där anhöriga tvingats anmäla allvarliga missförhållanden. Avsikten med gällande lagstiftning är ju att personalen ska vara skyldig att anmäla vid allvarliga brister i omsorgen av den enskilde omsorgstagaren. En utvärdering av Lex Sarah skulle kunna visa på orsakerna till att missförhållanden inte anmäls.

För personer i de särskilda boendeformerna finns inte rätten till personlig assistent. Kontinuiteten är därmed inte lika bra som för de som har denna resurs.

För föräldrar med funktionshindrade barn råder dessutom en bristfällig praxis när det gäller information kring förändringar som sker när barnet exempelvis fyller 18 år och blir myndigt. Alla dessa exempel kan resultera i att anhöriga känner sig utlämnade. Man kan med rätta fråga sig vad som händer med den funktionshindrade om varken denne själv eller anhöriga inte kan eller orkar driva en process.

Med anledning av ovanstående vill jag rikta följande frågor till socialministern:

Avser socialministern att vidta några åtgärder för att förbättra tillsynen för de funktionshindrade som bor i särskilda boenden?

Avser socialministern att vidta åtgärder i syfte att utvärdera hur Lex Sarah fungerar i praktiken?

Avser socialministern att lägga fram förslag om patientnämnder i kommunerna?

Avser socialministern att vidta åtgärder för att förbättra informationen till de funktionshindrade och deras anhöriga vad avser rättigheter, skyldigheter och förändrade regler?

Debatt

(6 Anföranden)

Interpellationsdebatt 2001/02:428

Webb-tv: de funktionshindrades vård

Protokoll från debatten

Socialminister Lars Engq (S)

Anf. 60 Socialminister Lars Engq (S)

Fru talman! Chatrine Pålsson har frågat vad jag avser att vidta för åtgärder för att förbättra samhällets tillsyn och informationen till de funktionshindrade. Inte bara för personer med funktionshinder utan för alla människor är det angeläget att ha ett trygg- hetssystem som garanterar värdighet och god omsorg. Vi kan alla hamna i situationer när vi måste kunna känna oss trygga med den vård, det stöd och den omsorg som myndigheter, institutioner och andra erbjuder - både som mottagare av insatserna, nära anhörig eller nära vän. Då är det viktigt att de system som byggts fungerar på alla nivåer. De styrsystem som staten förfogar över för att detta ska fungera är lagar och förordningar, informa- tion, ekonomiska styrmedel samt tillsyn och kontroll. Tillsyn och kontroll av att lagar fungerar som det är tänkt har särskild betydelse när lagstiftningen mer anger mål och intentioner än exakta rättigheter, som är fallet när det gäller socialtjänstlagen. Även norme- ringen är viktig, dvs. regler för hur tillsyn bör bedri- vas, vad som särskilt bör granskas, vad som kan krä- vas etc. Tillsynsmyndigheter behöver vägledning när de granskar och kontrollerar verksamheter och inom detta område kommer utvecklingen sannolikt att föra med sig större satsningar. Jag vill understryka att vi har en mycket bra lag- stiftning på socialtjänstområdet. Det gäller särskilt för personer med omfattande funktionshinder som utöver socialtjänstlagen har rätt till särskilda insatser enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Lagarna ger kommunerna en skyldighet att informera, bedriva uppsökande verksamhet för att främja förutsättningar för goda levnadsförhållanden, bedriva en verksamhet som ska vara av god kvalitet, samverka med andra myndigheter och organisationer etc. Lagarna förutsätter således att kommuner är akti- va och tar egna initiativ. Det förekommer däremot att kommuner av olika skäl brister i tillämpning av la- garna. Därför behöver vi en effektiv tillsyn. Vi har under de senaste åren gjort en hel del för att ge förutsättningar för en mer effektiv tillsyn. I den nya socialtjänstlagen som gäller från årsskiftet har länsstyrelserna getts större möjligheter att ingripa mot missförhållanden. Socialstyrelsen och länsstyrelserna har tidigare också fått mer resurser för att utöva till- syn inom äldre- och handikappomsorgen. Socialsty- relsens och länsstyrelsernas samarbete har också kunnat utvecklas inom ramen för ett nationellt pro- gram. Men den kunskap som vinns i tillsynen måste bättre kunna föras ut till berörda kommuner. En effektivare tillsyn från samhällets sida räcker dock inte. Avgörande är att det finns utbildad och engagerad personal och att kommuner tar sitt ansvar. Vi måste satsa på personalen och dess arbetsvillkor. Under senare år har vården och omsorgen också till- förts stora ekonomiska resurser för att bättre kunna leva upp till de skyldigheter som lagen anger. Kommunernas interna kontroll av sin egen verk- samhet har också stor betydelse. Det är angeläget att kommuner utvecklar och följer upp kvaliteten i sin egen verksamhet. Förutom interna kvalitetssystem kan det innebära att inrätta någon form av klagomåls- hantering. Som jag framfört tidigare är jag intresserad av att det utvecklas en funktion dit människor som har eller behöver vård och omsorgsinsatser från socialtjänsten kan vända sig i olika situationer. Det kan vara att få hjälp med en oro och osäkerhet som man känner inför en händelse. Det kan även vara för att få information och råd eller för att klaga. Jag tänker särskilt på äldre men det kan också gälla personer med funktionshin- der. Funktionen behöver inte nödvändigtvis vara kopplad till patientnämnder. En modell skulle kunna vara kommunala funktioner som liknar de som om- budsmännen har i dag. Men det kan också finnas andra modeller. Socialstyrelsen har tillsammans med länsstyrel- serna genomfört en uppföljning av bestämmelsen som reglerar anmälningsskyldigheten av allvarliga miss- förhållanden i omsorgerna - den s.k. lex Sarah. Stu- dien omfattar särskilt äldre men också yngre personer med funktionshinder som får insatser enligt social- tjänstlagen. En rikstäckande rapport beräknas vara klar hösten 2002. Det är mycket angeläget att de som behöver stöd, vård eller omsorger får detta. Kommunerna har därför en skyldighet att aktivt verka för att information sprids till berörda grupper. Kommuner är som jag sagt tidigare också skyldiga att bedriva uppsökande verksamhet. Men även Handikappombudsmannen har en viktig funktion. Här kan jag nämna att Handikapp- ombudsmannen nyligen gett ut en guide för barn med funktionshinder och deras familjer som heter Hitta dina rättigheter. Också handikapporganisationer spelar en viktig roll för informationsspridningen.

Chatrine Pålsson (Kd)

Anf. 61 Chatrine Pålsson (Kd)

Fru talman! Jag vill börja med att tacka socialmi- nistern för svaret. När vi beslutar om lagar och för- ordningar i den här kammaren kan vi många gånger känna en viss stolthet över att vi har gjort det. Men det är ute i verkligheten som det visar sig om våra ambitioner har uppfyllts eller inte. Bakgrunden till min interpellation var att jag kontaktades av en kvinna i medelåldern som hade ett svårt funktionshindrat barn. Barnet fick i tidiga år hjärtfel och opererades därför. I samband med opera- tionen drabbades barnet av syrebrist med bestående skador. Det fanns också fler barn i familjen. Av den anledningen valde man att placera barnet i gruppbo- ende för att familjen skulle kunna fungera. Den här kvinnan i Västra Götaland var oerhört förtvivlad över sin situation. Jag blev mycket berörd av hennes öde. Hon sade bl.a.: Inte nog med att vi för allas bästa var tvungna att lämna bort vårt barn. Dessutom är vi osäkra på om boendet fungerar. Föräldrarna hade försökt att prata med personalen. Personalen hade gjort en anmälan, men länsstyrelsen ansåg att så länge föräldrarna inte anmäler fanns det ingen anledning att bry sig. Inom vård och omsorg har man inte som tradition att göra anmälningar på samma sätt som när det gäller företag som inte uppfyller kraven på kvalitet. Det jag frågade henne var just om det skulle räcka med att man hade en t.ex. patientnämnd, som man har i landstingets verksamhet, dit man kunde vända sig för att prata, få synpunkter och hjälpas fram. Hon tyckte då att det var en bra idé att ha någon instans där man kan få samtala och berätta även om det som fungerar men också få råd om hur man ska göra i den här situ- ationen. Man funderar kanske inte så mycket på att det saknas förrän man får ett sådant här fall eller andra exempel på hur viktigt det kan vara. Hon sade att hon inte visste vart hon skulle vända sig. Hon menade att de hade försökt att göra allt. Hon är talför osv., men hela situationen var så smärtsam. Därför tänkte jag att detta måste bli utgångspunkt för en diskussion om hur vi som politiker kan göra det bättre och hitta någon möjlighet så att man kan få råd, stöd och trygghet. Vi ska ha klart för oss att detta inte är vilken fråga som helst. Om något brinner upp därhemma är det en annan sak, som kan föra en process om mot ett för- säkringsbolag. Men när det rör ens eget barn, som inte själv kan tala för sig och som innebär så mycket smärta, och man därtill känner att det inte fungerar blir det ett mycket känsligare och svårare område. Jag förstår att socialministern har funderat på nå- gon nivå. Jag vill ändå fråga: Varför skulle det inte kunna vara en patientnämnd? Vad finns det som skulle kunna tala emot det?

Socialminister Lars Engq (S)

Anf. 62 Socialminister Lars Engq (S)

Fru talman! Jag tror att vi för framtidens omsorg - det handlar om både äldreomsorg och handikappom- sorg och ytterst om socialtjänstens hela arbete - be- höver hitta ett instrument där man som vårdtagare eller anhörig kan vända sig till någon neutral person. Det är det som är det intressanta med idén om en patientombudsman. Många kommunalpolitiker från olika politiska partier menar att det naturliga är att man vänder sig till dem som sitter i nämnden. Man ska ha sådana kontakter med medborgarna att de ska kunna vända sig till den partiföreträdare de har sympatier för. Så ska man prata om problemet. Jag tror att väldigt många människor då känner att de ändå talar med den som på något sätt är ansvarig för verksamheten. Då kan det vara svårare att tala om det. Det vore bra om man fick tala med någon som är neutral, som står vid sidan om och bara hanterar kla- gomål. I den mån denna person bedömer att klago- målen ska föras vidare och att det finns en grund för dem ska just ombudsmannen ta kontakt med den verksamhetsansvarige eller med nämnden och fram- föra synpunkterna. Det innebär också en möjlighet att vara anonym. Man ska kunna framföra sina syn- punkter och säga att man är orolig för sin mamma eller någon annan anhörig, och man ska vara säker på att frågan hanteras. Jag har stor sympati för tanken att på det sättet ha en ombudsman för klagomålshanteringen. Det är möjligt att man kan ha det i form av en patientnämn- der, och att patientnämnden således är ombudsman- nen. Det kan vara någon anställd på kansliet som är den som fungerar som ombudsman. Det är möjligt att man också kan tänka sig andra modeller, t.ex. att små kommuner samverkar kring samma funktion eller att man har en gemensam nämnd med landstingen. Vi kommer senare att lägga fram ett förslag - det bereds just nu - som innebär att kommuner och landsting får laglig rätt att ha gemensamma nämnder i större utsträckning. Då skulle man kunna tänka sig att man också upprättar den här typen av funktion. Det spelar egentligen ingen roll vad man kallar det för, men någonstans måste det finnas en instans som kan hantera klagomål och dit man med förtroen- de kan vända sig och också har rätt att vara anonym om man begär det. Jag tycker att begreppet "ombudsman" är alldeles utmärkt, för det förstår man vad det handlar om. Ord som "patientnämnd" eller "omsorgsnämnd" kan leda tankarna fel. Man tror kanske att det är den som är ansvarig för verksamhe- ten. Men i det här fallet är inte tanken att man ska vända sig till den verksamhetsansvarige, utan man ska vända sig till någon som står vid sidan om och som kan hjälpa till att framföra synpunkterna. Jag har stor sympati för detta. Vi kommer att få möjlighet att i riksdagen disku- tera förslaget om gemensamma nämnder. Då kan man diskutera möjligheten att där också anvisa att det öppnar möjligheten att ha en gemensam klagomåls- hantering och kanske också en gemensam ombuds- man. I dag har kommunerna möjlighet att göra detta. Många kommuner har egna ombudsmän, vilket jag har förstått att de flesta har mycket god erfarenhet av. Kommunerna kan ju ta egna initiativ. Vi i Sveriges riksdag får möjlighet att diskutera detta i anslutning till att vi diskuterar förslaget om gemensamma nämn- der.

Chatrine Pålsson (Kd)

Anf. 63 Chatrine Pålsson (Kd)

Fru talman! Jag är givetvis väldigt glad över att socialministern delar åsikten att det behövs någon- ting. Självklart är inte heller jag fastlåst vid att det ska vara en patientnämnd. Det viktiga är att man hittar ett forum som fungerar och är trygghetsskapande. Jag tror att väldigt många närstående som har anhöriga som inte själva kan tala för sig har detta behov mer än de som kan berätta hur det är, hur det känns och vad de har upplevt. Jag tror att det också handlar om be- hov av information och kontakter med andra som har det likadant. Jag är mycket intresserad av förslaget om gemensamma nämnder, för det skulle också visa att allt är lika viktigt. Jag vill ta upp frågan om information. Man behö- ver information t.ex. om vad som händer när barnet fyller 18 år eller om vad det innebär att ha en god man. I mitt eget län, om jag har förståt saken rätt, är det väldigt ofta handikapporganisationerna som är behjälpliga och informerar om detta. Jag tror att kommunerna kanske känner att man har dåligt med resurser för just sådan verksamhet. Det kan man ock- så förstå. Men kommunerna har faktiskt, såvitt jag har förstått, en laglig skyldighet att informera anhöriga om detta. Borde man inte tydliggöra detta för att komma längre på den vägen och öka tryggheten i detta avseende? Det finns olika sorters människor. En del är talföra och kan ta för sig och ringa; andra har jättesvårigheter med detta och förblir anonyma. Jag vill fråga om socialministern anser att det skulle vara bra med ett sådant förtydligande. Det är bra att det har kommit ett informationsblad - Hitta dina rättigheter - från Handikappombuds- mannen. Jag ser fram emot att ta del av detta också.

Socialminister Lars Engq (S)

Anf. 64 Socialminister Lars Engq (S)

Fru talman! Vi kommer till hösten att få en rapp- ort från Socialstyrelsen om uppföljningen av lex Sara. Det sades inledningsvis att det var en bra lagstiftning men att för få känner till hur den fungerar. Det på- stods också att det fanns en tveksamhet hos de an- ställda att verkligen anmäla misstänkt vanvård eller missförhållanden på den egna arbetsplatsen. Det är inte alls omöjligt att det har varit så, men jag skulle tro att vi nu kan konstatera att personalen i äldreom- sorgen har lärt sig att de har en skyldighet att anmäla. Man är inte lika rädd, och jag tror att ledningen för verksamheten inte längre betraktar det som illojalt att anmäla missförhållanden. Man säger att det är bra att man gör det, och man får faktiskt beröm efter att ha framfört kritik. Jag är däremot inte alldeles säker på att anhöriga vet vad lex Sara betyder och vilka möjligheter man har att påpeka missförhållanden. Väldigt många av de uppmärksammade fallen har ju visat att de anhöriga inte vet vart de ska vända sig. Det finns t.ex. ett fall där den anhörige själv tog initiativ för att dokumente- ra missförhållanden och vanvård. Jag tror att det behövs en samhällelig information om vilken lagstift- ning som gäller, vilka rättigheter man har som anhö- rig och vilka skyldigheter man har som anställd. Det bör vara en mer omfattande information än det vi hittills har bidragit med. Vi får möjlighet att diskutera detta när Socialsty- relsen kommer med sin rapport. Den skulle ha kom- mit nu, men jag har förstått att den beroende på sjuk- dom och liknande kommer att dröja något. Vi får en rejäl genomgång i höst.

Chatrine Pålsson (Kd)

Anf. 65 Chatrine Pålsson (Kd)

Fru talman! I mitt sista inlägg vill jag tacka soci- alministern för många intressanta debatter som vi har haft. Jag är också väldigt glad över detta inlägg och den samsyn som vi har att komma längre. Mycket bra är gjort, och jag ska avsluta med att säga att vi väl alla känner en stolthet över att vi har kommit långt när det gäller möjligheterna för de handikappade att inte känna sig lika handikappade, eftersom det är samhällets planering som i stort avgör hur de känner sig. Men vi måste komma längre, och det gäller spe- ciellt människor med osynliga handikapp. Det bådar väl gott när vi är överens om detta. Och avsett vilken riksdagsmajoritet det blir till hösten lär vi ha en sam- syn om att vi behöver komma längre, arbeta kon- struktivt och försöka samarbeta för att få breda majo- riteter i sådana frågor som är utomordentligt viktiga för oss alla och främst för dem med handikapp och deras närstående.

Intressenter

Frågeställare

Pålsson, Chatrine (kd) Kristdemokraterna

Besvarad av

socialminister Lars Engqvist Socialdemokraterna