Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

bromsmediciner vid demens

Interpellation 2002/03:116 av Husmark Pehrsson, Cristina (m)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2002-12-20
Anmäld
2002-12-20
Besvarad
2003-01-24
Sista svarsdatum
2003-02-03

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 20 december

Interpellation 2002/03:116

 av Cristina Husmark Pehrsson (m) till socialminister Lars Engqvist om bromsmediciner vid demens

Demenssjukdomar är i dag mycket vanliga inom äldrevården. Varje år insjuknar ca 20 000 personer. Hittills finns det ingen effektiv behandling mot de olika demenssjukdomarna. Men vid tidiga fall av Alzheimers sjukdom har man lyckats bromsa sjukdomsförloppet för en tid med hjälp av läkemedel. Men bara en tredjedel av de patienter som är behandlingsbara får i dag behandling med så kallade bromsmediciner.

Varför det är så kan man i dag inte med säkerhet säga. En anledning som förts fram är att det beror på tidsbrist hos primärvården och hos de olika specialiteterna att utföra demensutredningar. En annan är att det ute i landet, framför allt på länsdelssjukhusen, inte alltid finns den kompetens som behövs för att utreda och ställa en tidig diagnos på grund av att utredningsenheter är ojämnt fördelade över landet.

Enligt Läkemedelsverkets rekommendationer är kolinesterashämmare (bromsmediciner) indicerade vid mild till måttlig Alzheimers sjukdom. Innan behandling inleds ska en utförlig utredning av kognitiv störning och demens ske. Varje behandling ska sedan utvärderas.

Patienten måste därför ha en diagnos för att bli behandlad med bromsmedicin. Många patienter får vänta länge på sina utredningar och i vissa fall kan patientens tillstånd ha försämrats och då blir det för sent för att sätta in behandlingen.

De lokala läkemedelskommittéernas inställning till bromsmediciner påverkar också förskrivningen av dessa mediciner. En behandling med kolinestrashämmare är förhållandevis dyr. Kostnaden uppgår till ca 12 000 kr per år.

Demenssjukdomar kan ibland ses som ett led i åldrandet och då blir en läkemedelsbehandling inte självklar.

Mina fråga till ministern blir då:

Vilka åtgärder avser socialministern att vidta för att säkerställa att de patienter med Alzheimers sjukdom som möter behandlingskriterierna också får tillgång till så kallade bromsmediciner?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2002/03:116, bromsmediciner vid demens

Interpellationsdebatt 2002/03:116

Webb-tv: bromsmediciner vid demens

Protokoll från debatten

Lars Engqvist (S)
Anf. 19 Lars Engqvist (S)
Herr talman! Cristina Husmark Pehrsson har frå- gat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att säker- ställa att de patienter med Alzheimers sjukdom som möter behandlingskriterierna också får tillgång till så kallade bromsmediciner. Cristina Husmark Pehrsson anger i sin interpella- tion att det bland annat som en följd av tidsbrist i primärvården och hos specialiteterna för demensvård inte görs tillräckligt många demensutredningar. Detta leder till att många patienter inte blir diagnostiserade för Alzheimers demens eller att de blir diagnostisera- de först efter det att det är för sent att sätta in läkeme- delsbehandling. Inledningsvis vill jag klargöra att regeringen är väl medveten om problematiken kring vård och be- handling av demenssjuka och anser att det är av största vikt att alla patienter får tillgång till rätt be- handling. För att kunna möta de drabbade och famil- jernas behov krävs både utbildad personal och stöd i olika former. Sedan 1980-talet har antalet personer med demens ökat, främst beroende på att de äldre har blivit fler. Det är dock viktigt att klargöra att demenssjukdom även kan drabba människor som befinner sig mitt i livet. Läkemedel är i dag den dominerande medicins- ka behandlingsformen för äldre. De som är 80 år och äldre utgör i dag drygt 5 % av befolkningen men konsumerar ca 19 % av alla läkemedel. Rapporter från bland annat läkemedelsgenomgångar visar i dag att äldre på sjukhem har så mycket som tio preparat i genomsnitt och att en omfattande läkemedelsanvänd- ning också förekommer bland äldre som bor hemma. Läkemedelskonsumtionen bland äldre innebär att denna patientgrupp utsätts för en ökad risk för olika typer av läkemedelsproblem exempelvis i form av biverkningar eller interaktion mellan olika läkemedel. Medel vid demenssjukdomar utgör i dagsläget en liten del av de läkemedel som förskrivs till äldre. Socialstyrelsen har i en rapport uppskattat att cirka var tionde patient i åldersgruppen 80-plus med Alzheimers demens blir behandlad med läkemedel mot demens. Man bör då beakta att det sannolikt är en betydande andel i denna ålderskategori som har svår Alzheimers demens och därför inte kan komma ifråga för behandling eftersom de läkemedel som finns i dag endast är godkända för behandling av mild till måttlig Alzheimers demens. Därtill kan en stor andel ha andra sjukdomar som behandlas med läke- medel som ej bör kombineras med läkemedlen mot demens. Komplexiteten i problematiken kring demens- sjukdomar har bland annat medfört att regeringen under senare år har genomfört ett flertal satsningar för att utveckla vårdens och omsorgens innehåll och kvalitet, bland annat inom ramen för de nationella handlingsplanerna för äldrepolitiken och hälso- och sjukvården. Parallellt med detta utvecklingsarbete finns dock ytterligare behov av insatser. Regeringen har därför tillsatt en arbetsgrupp med sakkunniga och anhöriga med uppdrag att kartlägga förhållandena i samhället för personer med demens- sjukdom och deras anhöriga. I arbetsgruppens upp- drag formuleras ett antal punkter som specifikt ska analyseras, bland annat tillgängligheten till utredning, diagnos och medicinsk behandling samt utbildning och kvalitetsutveckling. Arbetsgruppen ska identifie- ra utvecklingsområden utifrån ett helhetsperspektiv samt föreslå möjliga åtgärder. Vidare kan jag infor- mera om att Statens beredning för medicinsk utvärde- ring (SBU) för närvarande genomför en systematisk kunskapssammanställning avseende demenssjukdo- mar i vidare bemärkelse. Sammanställningen ska omfatta förekomst av demens, riskfaktorer för ut- veckling av demenssjukdom, utredningar av demens, behandlingar av demens, genetiska möjligheter, etis- ka överväganden och kostnader för demens. För att säkerställa att patienter får tillgång till bromsmediciner är tillgängligheten till utredning och diagnos avgörande. Regeringen vill därför återigen framhålla den nationella handlingsplanen för utveck- ling av hälso- och sjukvården och satsningen på att öka tillgängligheten till hälso- och sjukvården med primärvården som bas. En ökad tillgång till läkare, fler platser och bättre standard i äldreboenden samt bättre stöd till anhöriga utgör prioriterade områden för att trygga en god vård och omsorg för de demens- sjuka.
Cristina Husmark Pehrsso (M)
Anf. 20 Cristina Husmark Pehrsso (M)
Herr talman! Jag tackar socialministern så mycket för svaret. Frågan gällde vilka åtgärder som ministern ämnar vidta för att säkerställa att patienter med Alzheimers sjukdom får tillgång till bromsmediciner. Jag tyckte tyvärr inte att jag kunde läsa ut några såda- na lösningar av svaret. Visserligen inser socialminis- tern, och skriver i svaret, att man är väl medveten om problemen och att det kommer att krävas utbildad personal och stöd i olika former. Men åtgärderna lyser med sin frånvaro. Socialministern skriver att man redan har utveck- lat vården och kvaliteten. Med all respekt för denna arbetsgrupp och deras arbete tycker jag inte att det verkar som att det är något som kommer att ge effekt ännu på ett tag. Så något svar på frågan fick jag inte. Frågan gällde alltså hur vi ska säkerställa rätten till diagnos och rätten till bromsmediciner. Medici- nerna finns. Receptblocken finns. Pennorna finns. Men finns kompetensen ute i vården? Där måste svaret tyvärr bli nej. Bakgrunden till min fråga, socialministern, är att i dag får uppskattningsvis bara en tredjedel av alla dementa, alla som i dag har demenssjukdomen Alzheimers i tidigt stadium, rätt och möjlighet att ta del av den här medicinen. Det betyder att två tredje- delar, eller uppskattningsvis ca 40 000 personer, i detta tidiga stadium inte får möjlighet till denna be- handling. Läkemedelsverket, som socialministern inte näm- ner i sitt svar, har faktiskt gjort en utvärdering av de här bromsmedicinerna. I deras rapporter framgår också vilka behandlingsrekommendationer man har gjort. Man skriver: "Alzheimers sjukdom är den van- ligaste orsaken till kognitiv störning." Med det menas brister vad gäller minne, uppmärksamhet, uppfatt- ningsförmåga, tänkande, förståelse och så vidare. En behandling med acetylkolinesterashämmare är indice- rad, det vill säga den är det finns skäl till den, "vid mild och måttlig sjukdomsgrad". Man skriver vidare: "Stabilisering av den kogniti- va funktionsförmågan talar för en positiv behand- lingseffekt." Socialministern skriver alltså i svaret ingenting om de 40 000 som man i dag beräknar att denna behandling skulle ha en god effekt på. Läkemedelsverket skriver samtidigt att samtliga tre preparat, dem som man har följt upp, har visat positiv effekter. Klinisk erfarenhet visar att de pati- enter som får denna behandling "ofta uppvisar en förbättring av initiativförmåga, social närvarokänsla och uppmärksamhet". Man har gjort jämförelser med placebo, det vill säga sockerpiller. En kunskapssammanställning ska komma från SBU. Som socialministern sade har de ett vidare synsätt när det gäller demenssjukdomar. Jag kan beklaga att denna utredning inte redan har kommit. Hade socialministern och regeringen följt Moderater- nas förslag om att ge SBU ytterligare 10 miljoner kronor för sin forskning hade den kanske varit fram- me redan nu. Min fråga till socialministern är: Litar inte soci- alministern på Läkemedelsverkets rekommendationer när de skriver att effekterna för behandling av mild Alzheimers sjukdom eller demens är positiva?
Lars Engqvist (S)
Anf. 21 Lars Engqvist (S)
Herr talman! Jag tycker uppriktigt sagt att jag gav svar på precis den fråga som Cristina Husmark Pehrsson ställde, nämligen vilka åtgärder vi vidtar. Det är två åtgärder. Den ena åtgärden är tillsättandet av den arbetsgrupp kring demens som nu arbetar och som också, det är viktigt, ser över möjligheten att få en diagnos och tillgången till behandling. Det är en av de stora frågorna när det gäller vår möjlighet att möta och förhindra utvecklingen av demens. Den andra åtgärden är just att SBU gör denna studie och att vi därmed får ett mycket bättre stöd för sjukvårdens insatser. Till skillnad från Cristina Husmark Pehrsson har jag ingen egen erfarenhet av arbete i sjukvården, men jag har förstått av alla som arbetar med det här att det är en mycket komplex situation. Problemet är ju att när man ska göra diagnosen på ett tidigt stadium, då läkemedlen kan ha verkan, kan det också vara väldigt svårt att fastställa vilken form av demens det handlar om och i vilken grad dessa tre tillgängliga läkemedel faktiskt fungerar. Så det är inte bara en fråga om bristande resurser eller bristande vilja hos sjukvården att utnyttja till- gången till dessa läkemedel utan det också, som vi har förstått, en svårighet att fastställa diagnosen och att hitta rätt metoder för detta. Därför kommer med all sannolikhet SBU:s utredning att vara ett gott stöd för sjukvården tillsammans med det program som nu utvecklas av arbetsgruppen. Jag är alldeles övertygad om att dessa båda utred- ningar, framför allt arbetsgruppens utredning, måste leda fram till mycket distinkta beslut i sjukvårdsorga- nisationen om hur man ska möta den nya kunskapen och hur man ska jobba för att erbjuda alla möjlighe- ten till en diagnos. Vi kan inte vara nöjda förrän den dag då alla 130 000 som har demenssjukdom faktiskt får en diagnos och åtminstone de anhöriga får besked om i vilken mån det är möjligt att använda de medici- ner som nu är tillgängliga.
Cristina Husmark Pehrsso (M)
Anf. 22 Cristina Husmark Pehrsso (M)
Herr talman! Socialministern och jag är överens åtminstone när det gäller bristande kompetens inom vården. Ingvar Karlsson, docent och överläkare på Min- nesmottagningen i Mölndal, hävdar bestämt att de- menta har rätt till medicinsk behandling. Han är väl- digt kritisk till att det skrivs ut så lite bromsmediciner som det görs i dag. Han uttalar sig i Göteborgs-Posten den 8 december förra året: "Läkare ger gärna de de- menta mediciner som påverkar intellekt, känsloliv och rörelseförmåga negativt, alltså lugnande medici- ner. Men vi tvekar att ge mediciner som förbättrar de dementas möjligheter." Verksamhetschefen och distriktsläkaren Jan Carlsson från Borås säger i samma artikel: "Visst kan jag tänka mig platser i Västsverige där de dementa är nerdrogade bara för att läkaren inte har kontinuerlig rond eller saknar intresse för äldrepsykiatri". Han fortsätter med att tala om kompetensen i vården och säger bland annat att sköterskornas kompetens är nyckeln i vården. Socialministern säger i sitt svar till mig att vi be- höver fler platser inom särskilda boenden. Då in- stämmer jag i Ingvar Karlssons kommentar till frågan om fler platser. Det gäller ju att undersöka varför det behövs fler platser. Frågan måste ställas. Handlar det om en plats i ett särskilt boende bara därför att de- menta inte har kunnat få en riktig medicin i tid? Då är inte fler platser i vården en bra lösning. Då hade kan- ske fler kunnat bo kvar hemma och klara sig själva längre. Läkemedelsverket konstaterar också att tillgängli- ga studier visar att denna behandling är kostnadsbe- sparande. Sammanlagt kostar demensvården i dag ungefär 40 miljarder kronor per år. En plats i ett sär- skilt boende kostar 400 000-500 000 kr. Ett års medi- cin för en demenssjuk i ett tidigt stadium kostar 10 000 kr per år. Socialministern! Jag och moderaterna anser att lä- kemedlen ska vara statligt finansierade. I dag styr faktiskt pengarna inom vården. Vad som skrivs ut på en klinik eller vårdcentral belastar budgetarna där. Man ser i sina budgetar inga positiva effekter av till exempel en behandling. Om man exempelvis skulle skriva ut ett nytt bra men dyrt läkemedel för en de- menssjuk på en vårdcentral blir det ju en besparing för kommunen - man kan nämligen vänta med even- tuella insatser. Vi måste se en koppling däremellan. Det får inte finnas misstanke om att en vårdcentral på något sätt ser ett dyrt läkemedel enbart som en kost- nad. Man måste se en total samhällelig effekt. Det kallas för hälsoekonomi. Jag menar, socialministern, att en kostnad faktiskt kan vara en besparing, sam- hällsekonomiskt, men också för människor och skat- tebetalare. Jag ställer mig frågan: Varför får så få en de- mensutredning som de skulle behöva? Varför får så många fel diagnos i dag? Varför får så få chansen till bromsmedicin i tid? Det handlar om ekonomiska styrsystem - vi kan inte komma ifrån det helt och hållet - men det handlar i synnerhet om bristande kompetens i vården. Håller socialministern med mig?
Lars Engqvist (S)
Anf. 23 Lars Engqvist (S)
Herr talman! Det finns ett litet problem i Cristina Husmark Pehrssons hållning när det gäller bromsme- dicinerna. Det finns ännu inget läkemedel som för- hindrar eller botar demens. Det är viktigt att påpeka. Vi talar om bromsmediciner som för lindrig eller måttlig demens kan hindra en del av utvecklingen. Vi ska inte förställa oss eller skapa ett intryck av att vi har funnit lösningen på demenssjukdomen och att det finns läkemedel som skulle lösa alla problem och som inte förskrivs. Det handlar om bromsmedici- ner som för viss demens - Alzheimers demens - i vissa stadier kan leda till en förbättring. Det är vad Läkemedelsverket har talat om. Att dessa mediciner inte förskrivs i tillräcklig ut- sträckning är uppenbart en sanning. Men det är också komplicerat. Vi vet om att de som är över 80 år har i snitt tio läkemedel förskrivna. Det kan knappast bero på omsorg om ekonomin. Den totala förskrivningen av bromsmediciner mot demens kostar det svenska samhället 80 miljoner kronor, att jämföra med de 40 000 miljoner kronor, som äldreomsorgen kostar. Det handlar helt enkelt - och det tror jag vi är överens om - om bristande kunskap om hur man ska hantera bromsmedicinerna och om vilka relationer bromsme- dicinerna har till andra mediciner som man har för- skrivit. Jag kan dela Cristina Husmark Pehrssons farhåga att man vid förskrivning av läkemedel har prioriterat andra sjukdomar och möjligheten att förskriva andra läkemedel framför att förskriva bromsmediciner. Det kan skapa just den bild som Cristina Husmark Pehrsson pekar på: Man förskriver läkemedel som underlättar vården och omsorgen om de äldre på ett annat sätt än man förskriver bromsmediciner. Just när det gäller detta ska nu SBU:s redovisning kunna ge ett stöd för sjukvården att agera på ett annat sätt, tillsammans med den arbetsgrupp som jobbar med demensvården och samhällets bemötande av demens som jag tidigare har redogjort för. Jag tror att vi ganska snabbt kommer till en bättre ordning i fråga om hanteringen av bromsmediciner.
Cristina Husmark Pehrsso (M)
Anf. 24 Cristina Husmark Pehrsso (M)
Herr talman! Jag vill bara skicka med en önskan och en innerlig tanke om att något händer väldigt snart. Även om det, som socialministern säger, är få som skulle ha nytta av de här medicinerna - vilket motsägs av bland andra docent Ingvar Karlsson - hoppas jag att de ska få medicinerna väldigt fort. Avslutningsvis skulle jag vilja ta mig friheten att skicka med socialministern några goda råd och tankar som skulle kunna underlätta: För det första: Ompröva den nationella handlings- planen för utveckling av hälso- och sjukvård! Primär- vården måste uppvärderas. Fler specialister måste komma till. Äldrepsykiatriker och geriatriker måste tillföras primärvården för att demenssjuka ska få diagnos, och kanske inte fel diagnos. För det andra: Uppmuntra de kommuner som inte har en demenssköterska och säg att det är viktigt! Uppmuntra de kommuner som ännu inte har samver- kansavtal. Hälften av landets kommuner har inte sådana samverkansavtal med läkare. Uppmana dem att teckna sådana avtal, det är väldigt viktigt. Vi har tjatat om detta sedan ädelreformen föddes. För det tredje: Säg ja till högre kvalitet! Återkom snarast, socialministern, med förslag som möjliggör för de 6 000 sköterskor som i dag arbetar inom äldre- omsorgen att få fortbildning inom farmakologi och sjukdomslära! För det fjärde: Samverkanspropositionen i all ära, men lösningen på samverkansproblemen ligger inte i antalet politiker. Det handlar om fältarbete. Lyssna på personalen! För det femte: Ge SBU mer resurser, så att de kan göra snabbare och bättre utredningar! För det sjätte: Uppmana landstingen att skicka in läkemedelsnotorna till staten! Dagens utsmetande av pengar till läkemedel är av ondo. Några får mer, and- ra får mindre. Patienter kommer i kläm. Hade jag varit socialministern hade jag tagit till mig en del av dessa goda råd. Det hade underlättat för de demenssjuka att få en bättre vård och en vård i tid.
Lars Engqvist (S)
Anf. 25 Lars Engqvist (S)
Herr talman! Jag tror att de flesta av dessa råd är alldeles utmärkta. Det är just det vi arbetar med. Enligt handlingsplanen för sjukvården är äldreom- sorgen ett av de fyra prioriterade områdena. Det gäl- ler för landstingen och för kommunerna att leva upp till det som handlingsplanen talar om. Socialstyrelsen har i uppgift att följa vad som nu sker och kommer redan i sommar med den första rapporten om hur handlingsplanerna ser ut. Det ska bli spännande att se. Vi har aviserat att vi ska se över ädelreformen för att se i vilken mån kommuner och landsting har levt upp till intentionerna bakom ädelreformen, som i många avseenden var mycket positiva. När det gäller samverkan handlar det om möjlig- heten att skapa gemensamma nämnder för att de som arbetar i professionen ska ha bättre möjlighet att sam- verka. Det är inga svårigheter för politiker att samar- beta, men vi ska ha samarbete i en gemensam nämnd för att se till att de som arbetar i verksamheten ska ha lättare att nå varandra. Det är bara på en punkt som jag inte accepterar Cristina Husmark Pehrssons tanke, och det gäller läkemedel. Jag tror att det är viktigt att vi gör precis tvärtom och ser till att ansvaret för förskrivna läke- medel ligger hos sjukvårdshuvudmännen tydligare än i dag, så att man faktiskt kan välja mellan olika tera- pier. Läkemedelsförskrivning är en terapi. Den ska mötas och jämföras med andra terapier. Dessa beslut kan faktiskt bara fattas i sjukvården. Därför är det viktigt att sjukvårdshuvudmännen har det huvudsak- liga ansvaret. Staten ska garantera att de kan leva upp till det ansvaret, men staten ska inte ta över ansvaret för finansieringen.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.