brister i vården av missbrukare

Interpellation 2002/03:215 av Nilsson, Ulf (fp)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad: 2003-03-03
Anmäld: 2003-03-04
Fördröjd: Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält: 2003-03-07
Sista svarsdatum: 2003-03-17
Besvarad: 2003-04-01

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 3 mars
Interpellation 2002/03:215
av Ulf Nilsson (fp) till statsrådet Morgan Johansson om vården av missbrukare

Innehav av narkotika är olagligt i Sverige. Därför är det också möjligt att döma en person för narkotikabrott, och tvångsingripande är försvarligt när en missbrukare är farlig för sig själv och för sin omgivning. Lagen om vård av missbrukare (LVM) ger möjlighet till tvångsomhändertagande. Dessutom har domstolarna möjlighet att, då påföljd bestäms i brottmål, föreskriva att den dömde ska bli föremål för vård med syfte att komma ifrån missbruket.

Efter att ha kommit i kontakt med anhöriga till en missbrukare som dömts för narkotikabrott har jag fått uppfattningen att domar där drogavvänjande behandling föreskrivits inte alltid verkställs. Om missbrukaren inte accepterar behandlingen @ eller inte infinner sig till möten @ kommer inte någon snabb och tydlig reaktion från ansvariga myndigheter.

Det är inte lämpligt att i en interpellation i ett ämne av detta slag redovisa enskilda fall. Men vittnesbörd om att personer som dömts till vård, utan konsekvenser, kan utebli från behandling är mycket oroväckande. Följden kan bli ett fortsatt missbruk och i värsta fall en tidig död.

Statistiken talar också sitt tydliga språk om att antalet svårt belastade narkotikamissbrukare har ökat i landet, medan antalet vårdplatser som är avsedda för denna kategori av missbrukare har minskat.

En grundförutsättning för att dessa missbrukare ska få vård är att domar för narkotikabrott verkställs, liksom att möjligheten att omhänderta missbrukare för vård enligt LVM utnyttjas. Det verkar i dag vara i bästa fall osäkert om så verkligen sker i tillräcklig utsträckning.

Med hänvisning till detta vill jag fråga statsrådet Morgan Johansson:

Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att klarlägga i vad mån narkomanvården förmår medverka till att domar med föreskrift om vård för missbruk blir verkställda och följs upp?

Debatt

(12 Anföranden)

Interpellationsdebatt 2002/03:215

Webb-tv: brister i vården av missbrukare

Protokoll från debatten

Morgan Johansson (S)

Anf. 14 Morgan Johansson (S)

Herr talman! Ulf Nilsson har frågat mig om vilka åtgärder jag avser att vidta för att klarlägga i vad mån narkomanvården förmår medverka till att domar med föreskrift om vård för missbruk blir verkställda och följs upp. Låt mig börja med att klargöra att socialtjänsten och kriminalvården är två olika system. Socialtjäns- tens uppgift är att rehabilitera missbrukare, medan kriminalvården verkställer påföljder. Socialtjänstens insatser är dock centrala för att kriminalvårdens kli- enter ska få sina behov av vård och andra sociala insatser tillgodosedda på samma villkor som övriga medborgare. Det är därför viktigt med ett nära och förtroendefullt samarbete mellan socialtjänst och kriminalvård. Socialtjänstens utgångspunkt i bedöm- ning av vårdbehovet är emellertid primärt den enskil- de individens behov av och förutsättningar för reha- biliteringsåtgärder, inte om det finns en föreskrift meddelad i samband med en skyddstillsynsdom. Socialtjänstens bedömning av vårdbehov kan natur- ligtvis i det enskilda fallet stärkas av att en domstol gjort samma bedömning. Samtidigt kan en föreskrift ha betydelse för att fylla verkställigheten av en skyddstillsynsdom med innehåll. För frivården är föreskriften ett viktigt in- strument i arbetet med att motivera den dömde att medverka till behandling för sina missbruksproblem. Vid misskötsamhet kan skyddstillsynen undanröjas och annan påföljd, i allmänhet fängelse, dömas ut i stället. Kontrollen av att den dömde följer föreskrif- terna är stor, och det är inte ovanligt att misskötsam- het anmäls av övervakningsnämnden till åklagaren. Frivården har också en viktig uppgift i att företräda klienten inför socialtjänsten och hjälpa honom eller henne att få sina rättmätiga behov tillgodosedda. Mot bakgrund av att omkring 60 % av frivårdens klienter har ett känt missbruksproblem är det en högt priorite- rad uppgift för frivården. Socialtjänstlagen är mycket tydlig när det gäller socialtjänstens ansvar att aktivt sörja för att en miss- brukare får den hjälp och det stöd han eller hon behö- ver för att komma ifrån sitt missbruk. Om vården inte går att genomföra på frivillig väg, och vissa kriterier i övrigt är uppfyllda, skall LVM tillämpas och tvångs- vård beslutas. Formerna för missbrukarvården är dock inte givna, och de har också förändrats över tid. Under 1990-talet har öppenvården kommit att spela en allt större roll, medan tvångsvården har minskat mycket kraftigt. Vad utvecklingen har betytt för den enskilde missbrukarens möjlighet att få sina vårdbe- hov tillgodosedda är dock inte närmare känt. En sär- skild utredare har därför i uppdrag att närmare analy- sera de faktorer som kan ligga bakom utvecklingen inom tvångsvården samt lämna förslag som dels ska bidra till att stärka rättsskyddet för den enskilde, dels förbättra insatserna så att de är relevanta för den en- skildes vårdbehov samt ges i rätt tid och i rätt omfatt- ning. Utredningen ska vara färdig till den 1 december i år. Jag räknar därefter med att nästa år kunna åter- komma till riksdagen med förslag som syftar till att stärka vården, både till dess form och till dess inne- håll.

Ulf Nilsson (Fp)

Anf. 15 Ulf Nilsson (Fp)

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet för svaret. Jag har ställt den här frågan till Morgan Johansson dels därför att han har ansvar för bland annat kampen mot missbruk, dels därför att han verkar ha ett starkt engagemang i dessa frågor. Ändå saknar jag en del konkreta slutsatser och förslag i statsrådets svar. Bakgrunden till min fråga är att jag har haft en del kontakter med anhöriga till missbrukare och fått ex- empel på att missbrukare har dömts till vård och det gått flera år utan att dessa blivit utsatta för någon vård och utan att någon form av tvångsingripande har skett, trots att det finns en dom bakom. Jag har kän- nedom om några tragiska fall som har slutat med dödsfall efter ett långvarigt missbruk utan att vare sig socialtjänst eller kriminalvård har gjort några aktiva ingripanden. Enligt mig är själva poängen när en missbrukare döms för narkotikabrott just detta att man kan ge vård till en människa som är farlig för sig själv och sin omgivning och att man också kan göra detta mot personens vilja. En grundförutsättning är att domarna för narkotikabrott verkligen verkställs. Men det ver- kar väldigt osäkert om så sker i tillräcklig utsträck- ning. Det kan naturligtvis, herr talman, finnas flera or- saker till att flera missbrukare inte får den vård som de faktiskt har rätt till. Statistiken visar att missbru- karvården har skurits ned, samtidigt som vårdbeho- ven har ökat. Nedskärningen och missbrukarvården är en av de mest drastiska förändringarna i välfärdspoli- tiken de senaste tio åren. Öppenvården har ökat, me- dan institutionsvården har minskat. Det är väldigt oklart om öppenvården verkligen når de missbrukare som på grund av sitt missbruk inte vill samarbeta inledningsvis. Det är dags enligt min mening att prö- va om inte institutionsvården verkligen måste öka igen. Ett annat mycket viktigt problem är att många kommuner inte klarar av det ekonomiska ansvaret. Fördelningen mellan statens och kommunernas eko- nomiska ansvar fungerar inte. Det blir en stor ome- delbar kostnad för en kommun att skicka en missbru- kare till behandling. Det är inte alltid kommunen klarar av det rent ekonomiskt. Det här kan också påverka tidpunkten för vård, och det kan leda till att man griper in alldeles för sent. I värsta fall, även om det låter cyniskt, blir vården enligt lagen om vård av missbrukare ett slags vård vid livets slutskede. Jag tror att man verkligen måste titta på kostnads- fördelningen så att kommunen av ekonomiska skäl inte håller igen åtgärder. Här rör det sig om ett så viktigt arbete i kampen mot missbruket att jag menar att riktade bidrag från stat till kommun borde vara en lösning att tänka på. Gemensamma nämnder med flera kommuner och landsting inblandade eller lands- ting och flera kommuner som samarbetar skulle också kunna göra vården bättre och besluten snabbare. De här förslagen och en del andra förslag har Folkpartiet fört fram i riksdagsmotioner. Vi väntar och hoppas på att det kommer konkreta förslag från regeringen snart. Det är väl ingen överdrift att säga att vi har haft en narkotikavåg i Sverige de senaste åren. Det finns många exempel på det. Morgan Johansson kommer från Lund, precis som jag, och just Lund är ett nega- tivt exempel - narkotikamissbruket har ökat. Enligt Folkhälsoinstitutet har Lund fyra gånger så många narkotikabrott som Umeå. Även om siffrorna i statis- tiken till viss del beror på effektiv polis är det ändå dystra siffror. Sammanfattningsvis kan vi säga att narkotikan är på frammarsch i hela Sverige.

Ulrik Lindgren (Kd)

Anf. 16 Ulrik Lindgren (Kd)

Herr talman! Minister Johansson! Ulf Nilsson lämnar i sin interpellation en väldigt allvarlig be- skrivning av tillståndet inom tvångsvården i Sverige, att människor kan utebli från behandling utan att det har någon som helst konsekvens. Det är en väldigt allvarlig kritik av tillståndet i rätts-Sverige, hos poli- sen och sociala myndigheter. Ingen tycks bry sig om den enskilde, trots att det faktiskt i flera fall är fråga om direkt livsfara för den enskilde. Man är så långt gången i sitt missbruk att livet är i direkt fara. Herr talman! Jag blir inte riktigt klok på minis- terns svar. Morgan Johansson konstaterar vilka tvång som finns, att frivården och socialtjänsten finns och att LVM ska tillämpas. En utredare ska se över varför tvångsvården kraftigt har minskat under 90-talet trots att - som Ulf Nilsson helt riktigt har skrivit - narkoti- kamissbruket och alkoholmissbruket i Sverige har exploderat under slutet av 90-talet. Det blev inget svar på den fråga som Ulf Nilsson ställde. Eller det är kanske korrektare att säga att utifrån ministerns svar blir det inga vidare åtgärder med tanke på det larm som Ulf Nilsson har väckt. Är beskedet verkligen att det inte ska vidtas några åtgär- der? Jag har kanske inte riktigt en så svart bild som Ulf Nilsson målade upp i interpellationen. Men det är en delvis ny bild för mig att det inte har någon som helst konsekvens om den som ska tas om hand för tvångs- vård uteblir. Jag har under de gångna året haft det intrycket att om en person uteblir från tvångsvård sker det en sökning via polis. I regel hittas personen och återförs då till tvångsvården. Någon gång kan det naturligtvis vara fråga om en förnyad bedömning även i ett tvångsvårdsskede. Då kan man komma fram till att det inte är någon mening med att fullfölja tvångsvården eller till att det finns anledning att om- värdera beslutet att tvångsvården inte ska fullföljas. Men, som sagt, min bild är att personen i regel återförs och att man kämpar på för att genomdriva tvångsvården. Jag har naturligtvis inte någon anled- ning att betvivla att Ulf Nilssons beskrivning av Tvångsvårds-Sverige också har sin sanning. Mitt intryck är snarare att det är svårt att kvalifice- ra sig för tvångsvård. Det räcker inte med att man är allmänt risig utan man måste verkligen vara mycket nedgången för att komma i fråga för ett beslut om tvångsvård inom missbruksvården. Har man fått ett beslut på både tvångs- och frivil- lighetssidan är det svårt att komma i gång, även om man har kvalificerat sig. Det är kanske inte så att personen har avvikit utan det kan vara så att vården av olika skäl inte kommer i gång. Det kan vara svårt att hitta en vettig plats för vederbörande att vårdas på. SIS, Statens institutionsstyrelse, har under flera år haft mycket stora svårigheter att tillgodose behovet av tvångsplatser, och man har fortfarande stora svå- righeter när det gäller flickor. Nu säger man att det har blivit bättre, men svårigheterna att bereda platser för flickor är fortfarande stora. Frågan är: Vilka ytterligare åtgärder kommer att vidtas för att folk ska få sin missbruksvård?

Magdalena Andersson (M)

Anf. 17 Magdalena Andersson (M)

Herr talman! När jag i dag läste statsrådet Johans- sons svar på interpellationen blev jag väldigt funder- sam och undrade vad han egentligen menade, inte minst med tanke på att jag i går hade förmånen att få möta två personer som nu var fria från sitt missbruk. Ingen av dem hade lyckats med det på egen hand. Båda två hade varit omhändertagna för vård med stöd av LVM, lagen om vård av missbrukare. Båda två vittnade om att de aldrig hade klarat att bli drogfria på egen hand. De var för svaga och för sköra för att klara det. Mannen hade ett förflutet som sprutnarkoman i 17 år och kvinnan hade använt de flesta droger som över huvud taget fanns att tillgå. Det är precis som Ulrik Lindgren här säger, att de flesta som jobbar med missbruksvård vet att de som är föremål för vård enligt LVM har kommit rejält långt i sin missbrukskarriär. Ofta har de förlorat job- bet, mist frun eller mannen, barnen, lägenheten, det vill säga allting som ger trygghet i livet är borta. Man har missbrukat bort hela sitt liv. Det behöver ingen tala om för dem som är inne i ett missbruk, för det vet de så väl själva. Att då läsa och höra statsrådets funderingar kring lagen om missbrukarvård väcker hos mig vissa miss- tankar. Han säger att tvångsvården har minskat, att man ska utreda och analysera de faktorer som kan ligga bakom utvecklingen inom tvångsvården och lämna förslag som både ska bidra till att stärka rätts- skyddet för den enskilde och till att förbättra insatser- na så att de är relevanta för den enskildes vårdbehov. De ska också ges i rätt tid och i rätt omfattning. Så står det i ministerns svar. Såvitt jag förstår hänger svaret ihop med en rap- port som vi snart ska behandla här i kammaren om tvång och god vilja: Vad gör Statens institutionssty- relse? Där föreslår man att det ska ske en översyn av LVM. Syftet med den ska vara att begränsa tvångs- vården i tid, det vill säga att de sex månader som gäller i dag ska minskas ned i tid. Då är min fråga till statsrådet: Är det statsrådets uppfattning att grava missbrukare, de som är så djupt nere i sitt missbruk att de lever det mest ovärdiga liv man kan göra och som inte går att motivera till vård på frivillig väg kan bli hjälpta med kortare vårdtider än nu?

Morgan Johansson (S)

Anf. 18 Morgan Johansson (S)

Herr talman! Jag vill först tacka Ulf Nilsson för att han framställde interpellationen. Den ger möjlig- het att klara ut en del missförstånd när det gäller sy- nen på tvångsvård. Det problem som Ulf Nilsson lyfter fram i inter- pellationen är egentligen inte lagstiftningen, utan det är snarare problemet med tillämpningen av den. Jag har stött på fall och jag har också varit i kontakt med anhöriga som har haft dessa erfarenheter som i en del fall slutade oerhört tragiskt. Då handlade det om att socialtjänsten inte ingrep i tid. Varken kriminalvården eller frivården brydde sig över huvud taget och gjorde det som de skulle. När dessa situationer inträffar då ska det enligt lagstiftningen hända två saker. Frivården ska göra en anmälan till åklagare om att föreskriften inte följs. Då ska domstolen ta upp frågan igen och aktualisera fängelsestraffet som ligger i botten. Det är det ena som ska ske, och det händer inte så sällan. Det andra som ska ske är att frivården ska samar- beta med socialtjänsten för att man hela tiden ska veta hur situationen ser ut. Socialtjänsten ska ingripa när förutsättningarna för tvångsvård är uppfyllda. Det är när det gäller tolkningen av LVM som vi under se- naste åren har sett en förändring. Jag är en vän av tvångsvård. Jag tror att det be- hövs vid vissa tillfällen. Jag vet också att detta med tvångsvård har varit omstritt. Det är många som säger att det inte hjälper med tvångsvård. Kan man verkli- gen vårda människor mot deras vilja? Den diskussion som vi hade i början av 80-talet är nu passerad. De flesta ansluter sig nu till den väldigt enkla tanken om man över huvud taget kan tala om frivillighet när en person är slav under droger. Det kan man kanske inte göra. Då måste samhället ibland gå in och hjälpa människor ur deras egen hjälplöshet. Därför har vi dessa tvångslagstiftningar varav LVM är den ena och LVU är den andra. Jag avser inte att på något sätt lätta upp LVM eller att minska möjligheterna att använda LVM. Det var ett svar på Magdalena Anderssons fråga. Också jag ser med stor oro på det som har hänt under de senaste fyra fem åren. Vi ser att när missbrukarvården generellt sett minskade så minskade tvångsvården allra mest. Det har gett upphov till att de problem som man har på Statens institutionsstyrelse nu inte är köproblem. Tvärtom har man inte kunnat fylla de platser och hem som man har haft tidigare, utan man har också fått lägga ned en del hem under senare år. Också detta måste vi vända. Då blir det en ekonomisk fråga. Det är kommu- nerna som har ansvar för missbrukarvården och det är kommunerna som betalar för missbrukarvården i huvudsak på Statens institutionsstyrelse. Man kan inte å ena sidan säga att kommunerna måste vara beredda att ta hand om människor tidigare än vad de har gjort förr och även satsa mer pengar på institu- tionsvård i allmänhet och också på tvångsvård, å andra sidan vara beredd att skära ned för kommuner- na. Till Magdalena Andersson vill jag säga att jag tycker att det bästa sättet att se till att lyfta missbru- karvården generellt sett i landet är att börja med att ge kommunerna de resurser som behövs för det. Då kan man inte samtidigt föra en politik där man skär ned för kommunerna.

Ulf Nilsson (Fp)

Anf. 19 Ulf Nilsson (Fp)

Herr talman! Folkpartiet har tidigare, innan lagen ändrades, drivit att narkotikainnehav skulle vara kri- minellt. Vi tycker att det är bra att man i dag kan döma människor för narkotikabrott. Vi tycker natur- ligtvis inte så därför att vi är ute efter att straffa redan utsatta människor, utan därför att vi vill garantera att så många som möjligt får möjlighet till vård. Just det problem som jag har tagit upp här, det vill säga att narkotikadomar fälls men att det inte händer någonting och att domarna inte verkställs eller följs upp, tycker jag vore värt ett snabbt utredningsupp- drag. Jag erkänner att det är en subjektiv bild från min sida beroende på människor som jag har mött - både anhöriga och människor som jobbar i vården. Det är intressant och naturligtvis också lite trist att ministern har fått samma intryck efter sina möten. Därför menar jag att det borde vara möjligt att till- sätta ett snabbt utredningsuppdrag med de två speci- fika uppdragen att dels se vad som har hänt med människor som har fått en narkotikadom men inte fri vård, dels se hur länge kommunerna väntar med att tillämpa LVM. Det borde vara möjligt att gå igenom ett antal fall av narkotikadomar och se vilken vård missbrukarna har fått. Med utgångspunkt i det borde det också vara möjligt att komma med förslag till ändrade rutiner, annan organisation och eventuellt ändrad lagstiftning. Statistiken visar som sagt att antalet missbrukare har ökat och att tvångsvården och institutionsvården samtidigt har minskat. Det säger ministern själv i sitt svar. Sanningen är att vi har fler narkomaner och färre vårdplatser. Kurvorna går åt precis motsatt håll. Statsrådet beskriver själv i sitt svar hur institu- tionsvården har minskat. Det är väl bra att man nu har tillsatt en utredare, men det behövs också ekonomiska resurser och det behövs en beslutsordning som ga- ranterar att vård sätts in i tid. Jag räknade i mitt förra anförande upp ett antal förslag som bland andra Folkpartiet har lagt fram om att staten tar ansvar för pengarna för LVM-vård och riktade pengar till kommunerna. Men det behövs också mer resurser totalt till missbrukarvården. Där- för tycker jag att statsrådet inte bara ska vänta på utredaren utan påbörja ett konkret arbete redan nu, även om utredaren sedan också kan bidra till nya beslut. Till exempel borde ambitionshöjningen när det gäller kampen mot missbruk kunna märkas redan i höstbudgeten, och den kommer ju långt före utred- ningen. En följdfråga av vår diskussion blir därför: Kom- mer vi att se någonting redan i höstbudgeten inom Morgan Johanssons ansvarsområde? Kan vi se en ambitionshöjning när det gäller missbrukarvården? Det är nämligen bråttom. Varje tillfälle som en missbrukare går under eller dör är en tragedi. Det är en ännu större tragedi varje gång som någon kunde ha blivit räddad genom ett beslut här i riksdagen om bättre och kraftfullare vård.

Ulrik Lindgren (Kd)

Anf. 20 Ulrik Lindgren (Kd)

Herr talman! Minister Johansson gör samma tolk- ning som jag: Tolkningen av LVM har förändrats, och det är svårare att få komma till skott och bli tvångsvårdad. Det fordras att man är väldigt ned- gången. Det är kanske nödvändigt att man lite grann får möta det yttersta för att komma till insikt och känna av att man faktiskt är tvungen att bryta sitt missbruk - annars kommer man att gå under. Men det utsätter också människor för oerhörda risker när LVM inte tillämpas som tidigare och det är mycket strängare för en människa att över huvud taget bli föremål för tvångsvård. Jag tackar för beskedet att vi fortsättningsvis ska ha tvångsvård i Sverige i vissa situationer. Det är naturligtvis alltid bäst om människan i fråga kommer på frivillig grund och är motiverad för en behandling. Men i ett antal lägen är det tvunget med tvång. Beträffande resurser så har det även i Socialde- mokraternas Sverige blivit allt tuffare för kommuner- na att få en slant över för bland annat missbrukarvår- den. Det visade Landstingsförbundet och Kommun- förbundet med all tydlighet före jul. Resurserna till kommunerna har minskat, och inte ökat. Det har inte satsats på kommunernas möjligheter att klara sina finanser bland annat för missbrukarvården, utan re- surserna har minskat under de senaste tio åren. Jag frågade ministern om initiativ för att männi- skor ska få sin missbrukarvård. Den frågan tycker jag fortfarande är obesvarad. Snarare bekräftas det att det bara blir kärvare och kärvare att få sin missbrukar- vård i Sverige. Vi har fått ett färskt exempel visat för socialut- skottet. Socialutskottet hälsade på i Lund häromda- gen, och fick sprututbytesprogrammet beskrivet för sig. Det framkom också att annan narkomanvård i Skåneregionen är eftersatt. När får vi lika villkor i landet för missbrukarvår- den utöver att vi behöver fler initiativ?

Magdalena Andersson (M)

Anf. 21 Magdalena Andersson (M)

Herr talman! En gång i början på 70-talet började jag ägna mig åt politik. Jag satt i socialnämnden i min hemkommun. Då var det lång vårdtid som gällde i tvångsvård. Det går ju trender och mode i allting, och lite senare blev det så att man ändrade lagen och tvångsvården blev två månader i stället för den längre tid som hade varit. Jag tror att det berodde på att man skulle hitta nå- gon sorts kompromiss mellan dem som var för den totala frivilligheten och sade att det inte går att tvångsmässigt vårda någon och dem som sade att detta inte gick och att vi ibland måste gå in med ett tvång för att sedan kunna motivera. Man lärde sig av detta. Det var inte bra med de två månaderna, som kunde förlängas med ytterligare två månader. Det hjälpte inte. Sedan ändrades lagen tillbaka, och nu är det sex månader. Jag har haft anledning att läsa igenom det förslag som ministern refererar till i interpellationssvaret, Med tvång och god vilja - vad gör Statens institu- tionsstyrelse? Där föreslås att man ska göra en utred- ning som säger att man har som syfte att minska tiden för tvångsvård. Det är så skönt att jag inte behöver ställa en fråga nu, utan att jag kan gå härifrån och säga att jag kon- staterar att ministern har talat om att här ska inte förändras någon tvångsvårdstid utan att den ska ligga fast. Jag tackar så mycket för det beskedet.

Morgan Johansson (S)

Anf. 22 Morgan Johansson (S)

Herr talman! Det är roligt att man kan göra män- niskor glada i interpellationsdebatterna. Det jag sade var alltså att jag inte avser att se till att vi minskar möjligheterna till att vårda människor med tvångs- vård. Det var så jag uttryckte mig, och så ska det också tolkas. När det gäller förändringar i LVM i övrigt har vi en utredning på gång. Kristina Rennerstedt gör en utredning och lämnar förslag till oss den 1 december. Mot bakgrund av det betänkandet kan jag naturligtvis inte utesluta alla lagförändringar. Det vore ju kons- tigt. Men för mig är tvångsvården en väsentlig del av en fungerande missbrukarvård i Sverige. Det är fak- tiskt ganska viktigt att poängtera. Sedan har vi då detta med de ekonomiska resur- serna och eventuellt riktade pengar till kommunerna. Vi i socialdemokratin har under valrörelsen och under den tid som vi har haft regeringsmakten sedan valet varit tydliga med att vi avser att göra satsningar på missbrukarvården. De vallöftena omfattar inte bara den statliga nivån. De omfattar också landstingsnivån och de kommunala nivåerna. Så fungerar det. Lands- tingen har ju också en del i detta, framför allt när det gäller avgiftning. I alla forum där vi socialdemokrater är verksam- ma kommer vi att driva ökade satsningar på missbru- karvården och ökade satsningar på att bekämpa nar- kotikan. Det händer ju redan en hel del saker. För några år sedan antog riksdagen en handlingsplan mot narkoti- ka. Vi satte av 325 miljoner kronor under tre år. Re- geringen tillsatte Björn Fries som narkotikasamordna- re. 100 miljoner kronor av dessa 325 riktades direkt till kriminalvården. Nu ser vi hur de pengarna börjar ge resultat och göra nytta. Man sätter upp särskilda narkotikateam på våra häkten. Man arbetar med mo- tivering på våra fängelser på ett annat sätt än vad man har gjort tidigare. Man jobbar väldigt aktivt med de resurser som man nu har fått för att på ett bättre sätt än tidigare ta hand om alla de människor som har ett missbruksproblem och som sitter i fängelse. Vid en given tidpunkt har ungefär hälften av dem som sitter i fängelser ett missbruksproblem. Går vi till frivården är det ungefär 60 % av dem som är föremål för fri- vårdens insatser som har missbruksproblem. Det gäller att använda den tid man har. Satsningar på missbrukarvård har faktiskt redan inletts från statens sida. Det ska man inte glömma bort. Ulf Nilsson undrar om man inte kan ge riktade statsbidrag till kommunerna för att handla upp de här tjänsterna. Det är en tanke som jag tycker att man absolut ska ta på allvar och diskutera vidare. Jag vill bara göra en reservation. Ska man göra en sådan insats måste man ha garantier för att eftervården ock- så fungerar. Det är inte lönt att gå in med ökade re- surser om man inte vet att det finns en bostad, en sysselsättning och ett socialt nätverk när människor kommer tillbaka från institutionerna så att de kan fångas upp och få hjälp att komma ut i samhället. Om man ska gå in med ökade statliga pengar måste det förenas med ett krav på kommunerna att de också löser eftervårdssituationen på ett bättre sätt än vad de har gjort hittills.

Ulf Nilsson (Fp)

Anf. 23 Ulf Nilsson (Fp)

Herr talman! Ministern sade att han tyckte att det var roligt att göra människor glada. Jag tycker också att det fanns en hel del positivt i svaret samtidigt som jag också saknar en del. Jag hade blivit ännu gladare om vi hade fått ett uttalat löfte eller ett uttalat pro- gram för att öka antalet vårdplatser så att den kurvan bryts. De har ju minskat år för år de senaste 7-8 åren. Det behövs fler vårdplatser. Sedan tycker jag att det är intressant att ministern är intresserad av att diskutera någon form av riktade pengar till kommunerna. Det är fråga om stora kost- nader för att vårda en enskild person enligt LVM. En kommun eller en stadsdelsnämnd med ekonomiska problem kan ha väldigt svårt att klara av det. Jag tycker att det vore intressant om vi börjar diskutera någon form av skatteväxling och riktade bidrag här. Det har Folkpartiet också föreslagit i en motion. Kärnan i min interpellation var att även om regel- verket finns och till stor del är bra fungerar det inte. Jag hade uppskattat om vi hade fått besked om att Morgan Johansson, antingen genom tilläggsdirektiv till den här utredaren eller genom en ny utredare, vill undersöka hur många sådana här fall, som både Mor- gan Johansson och jag har träffat privat, det finns och om det finns anledning att vidta några åtgärder där. Det är ju inte helt omöjligt att ta reda på och föra en statistik över hur många som har blivit dömda för narkotikabrott och hur många som sedan under en viss tid inte har fått någon form av vård och behand- ling. Det vore väldigt viktigt att få reda på det så man vet vart man ska rikta åtgärderna. Jag hade blivit glad om jag hade fått ett sådant be- sked. Det har jag inte fått hittills, men det finns en chans till.

Magdalena Andersson (M)

Anf. 24 Magdalena Andersson (M)

Herr talman! Det var mycket vänligt att jag fick den här chansen. Jag skulle väldigt gärna vilja att Morgan Johansson berättar för mig om jag kan vara trygg när jag går härifrån eller om jag ska vara orolig. Vill ministern medverka till att ändra tiden för tvångsvård, alltså förkorta den, eller är ministern beredd att arbeta för att den finns kvar?

Morgan Johansson (S)

Anf. 25 Morgan Johansson (S)

Herr talman! Jag ber om ursäkt om jag var otydlig förra gången. Nej, jag vill inte medverka till en sådan inskränkning, till en minskning av tiden. Låt mig då runda av. Jag tror att vi är ganska ense egentligen. Vi är alla oroade på grund av den nedgång som har skett när det gäller tvångsvården under de senaste 4-5 åren. Jag tror också att vi egentligen gör samma grundläggande analys. Lagstiftningen är egentligen inte huvudsaken utan att tillämpningen av den inte har fungerat bland annat till följd av att kommunerna har haft dessa stora ekonomiska pro- blem under 90-talet. Man har helt enkelt dragit på omhändertagandet. Man har sagt att det säkert går en månad till och en månad till. Resultatet har dessvärre ofta blivit tragedier. Den narkotikarelaterade dödlig- heten har ökat väldigt kraftigt under de här tio åren. Man kan inte frigöra sig från att det finns ett samband med att man har dragit på att göra tvångsomhänderta- ganden. Resultatet har helt enkelt blivit att människor har gått under. Jag tror att vi är ense om att vi måste vända den här utvecklingen. Sedan är då frågan på vilket sätt vi ska vända den och hur de här satsningarna ska göras. Jag har sagt i dag att om staten går in med ökade resurser måste det också förenas med krav på kom- munerna att man klarar eftervården. Jag lämnar inga besked om pengar, volymer eller tidpunkter. Det kan jag inte göra förrän vi har några pengar. Men om det blir frågan om detta, handlar det om se till att man också klarar eftervården. Ungefär så tror jag att vi ska gå vidare de kom- mande åren i frågan om missbrukarvården.

Intressenter

Frågeställare

Ulf NilssonFP

Besvarad av

Morgan JohanssonSocialdemokraterna