Behovet av en svensk SRHR-strategi
Interpellation 2010/11:412 av Lindberg, Teres (S)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2011-05-20
- Anmäld
- 2011-05-20
- Sista svarsdatum
- 2011-06-10
- Besvarad
- 2011-06-10
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 20 maj
Interpellation
2010/11:412 Behovet av en svensk SRHR-strategi
av Teres Lindberg (S)
till socialminister Göran Hägglund (KD)
Sverige har en lång tradition av att arbeta nationellt med sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR-frågor). Trots det är siffrorna för könssjukdomar och oönskade graviditeter höga. I dag är det landstingen som utformar sina egna SRHR-strategier och SRHR-policyer och det saknas riktlinjer för vad dessa ska innehålla. Detta märks tydligt om man jämför hur de olika landstingen hanterar frågorna. Till exempel kostar p-piller olika mycket för unga i olika delar av landet, på vissa ställen stänger ungdomsmottagningarna hela sommaren, vissa landsting utför inte steriliseringar och det kostar väldigt olika.
När det gäller det internationella arbetet med dessa frågor finns det en policy där man definierar sexuell hälsa, sexuella rättigheter, reproduktiv hälsa och reproduktiva rättigheter. Sverige behöver en motsvarande strategi för det nationella arbetet som tar sikte på hiv, övriga könssjukdomar och oönskade graviditeter samt på människors rättigheter på området. Mot denna bakgrund är det nödvändigt att regeringen engagerar sig mer i dessa frågor.
Statens folkhälsoinstitut föreslog i folkhälsopolitisk rapport 2010 att Smittskyddsinstitutet får i uppdrag att upprätta en nationell strategi för sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR-strategi), att befolkningsstudier inom SRHR-området utförs, att undervisningen inom sexualitet och samlevnad utvecklas samt att ungdomsmottagningarnas och skolhälsovårdens verksamhet utvecklas. Strategin bör även ta upp kompetenshöjande insatser om patientcentrerade metoder, subventionering av preventivmedel och systematisk uppföljning av det regionala och lokala förebyggande arbetet på SRHR-området. Statens folkhälsoinstitut föreslår även att Smittskyddsinstitutet får i uppdrag att arbeta fram förslag till en tydligare nationell styrning av ungdomsmottagningarna och skolhälsovården när det gäller SRHR-frågor.
En arbetsgrupp inom Regeringskansliet överlämnade den 15 juni 2009 promemorian Bättre förutsättningar för det förebyggande arbetet – idépromemoria från Socialdepartementets arbetsgrupp för förebyggande av oönskade graviditeter (S 2008/3709/HS). Huvudinriktningen på arbetet var att förstärka det förebyggande arbetet så att antalet oönskade graviditeter minskar.
Behovet av en nationell SRHR-strategi är stort och har uppmärksammats av RFSU med flera organisationer samt diskuterats i riksdagen. Det finns underlag sedan länge. Någon anledning att vänta ytterligare eller invänta ännu fler rapporter eller faktapromemorior finns inte.
Mot denna bakgrund vill jag ställa följande frågor till socialministern:
Har socialministern för avsikt att lägga fram en nationell SRHR-strategi?
På vilket sätt säkerställer socialministern att alla i Sverige har samma tillgång till sexuell och reproduktiv hälsa och där tillhörande hälso- och sjukvård?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2010/11:412
Webb-tv: Behovet av en svensk SRHR-strategi
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2010/11:113 Fredagen den 10 juniProtokoll 2010/11:113 16 § Svar på interpellation 2010/11:412 om behovet av en svensk SRHR-strategi
Protokoll från debatten
Anf. 82 Göran Hägglund (Kd)
Fru talman! Teres Lindberg har frågat mig om jag har för avsikt att lägga fram en nationell strategi för sexualitet och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR) och på vilket sätt jag säkerställer att alla i Sverige har samma tillgång till sexuell och reproduktiv hälsa och därtill hörande hälso- och sjukvård.
Jag vill först och främst understryka att för att framgångsrikt förebygga och främja hälsa på SRHR-området krävs det en samverkan mellan flera olika aktörer. Myndigheter, landsting, skola och ideella organisationer är alla viktiga beståndsdelar i detta arbete.
Regeringen har vidtagit flera åtgärder för att förbättra och stödja insatser kopplade till SRHR-frågor.
Den nationella strategin mot hiv/aids och vissa andra smittsamma sjukdomar (regeringens prop. 2005/06:60) är en samlad strategi för samhällets insatser för att förebygga spridning och minska konsekvenserna av hivinfektion och andra sexuellt överförbara och blodburna sjukdomar.
Socialstyrelsen har haft i uppdrag från regeringen att ta fram en vägledning för riktade preventiva insatser gentemot ungdomar och unga vuxna inom området hiv och sexuellt överförbara infektioner, inkluderat sex- och samlevnadsinformation. Vägledningen ger det förebyggande arbetet inom hälso- och sjukvården ett tydligare innehåll och en struktur. Socialstyrelsen har dessutom tagit fram en nationell handlingsplan för klamydiaprevention som syftar till att stärka det hälsofrämjande och förebyggande arbetet. Många av de åtgärder som föreslås i handlingsplanen kan användas i det förebyggande arbetet mot spridningen av hiv och övriga sexuellt överförbara infektioner samt oönskade graviditeter.
Härutöver har Statens skolverk haft regeringens uppdrag att erbjuda fortbildningsinsatser om sex- och samlevnadsundervisningen för personal i grund- och gymnasieskolan i syfte att främja jämställdhet.
Regeringen gav år 2010 Socialstyrelsen och Smittskyddsinstitutet i uppdrag att genomföra en nordisk konferens om prevention av oönskade graviditeter och om sexuell och reproduktiv hälsa. Syftet med konferensen var att experter på hälso- och sjukvårdsområdet skulle få en möjlighet att utbyta kunskaper och erfarenheter för att vidare effektivisera det preventiva arbetet mot exempelvis oönskade graviditeter.
Konferensen som ägde rum i november förra året ska ses som ett viktigt avstamp inför det fortsatta arbetet på området. En central fråga blir att ta ställning till i vilka former detta arbete ska bedrivas vidare.
Ett av målen för hälso- och sjukvården i Sverige är enligt 2 § i hälso- och sjukvårdslagen en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Landstingen och kommunerna har ett långtgående självstyre som innebär att de kan anpassa sin verksamhet till de lokala och regionala förutsättningar som finns. De regionala skillnader som förekommer medför att utbudet av hälso- och sjukvårdstjänster kan variera runt om i landet.
Mot denna bakgrund tillsatte regeringen i mars 2011 en utredning som ska lämna förslag på hur patientens ställning inom och inflytande över hälso- och sjukvården kan stärkas. Till utredningens uppgifter hör bland annat att föreslå hur regionala skillnader i vårdinnehåll och vårdresultat kan uppmärksammas och hanteras så att kvinnor och män i alla åldrar i hela befolkningen erbjuds en likvärdig och jämlik tillgång till vård av god kvalitet.
Sammantaget är min förhoppning att nämnda åtgärder ska skapa goda förutsättningar för hela befolkningen att få en likvärdig tillgång till en sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter och därtill hörande hälso- och sjukvård av god kvalitet.
Anf. 83 Teres Lindberg (S)
Fru talman! Tack så mycket för svaret!
Sverige har en lång tradition av att jobba just med sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. Trots det är siffrorna för könssjukdomar och oönskade graviditeter ganska höga. I dag är det landstingen som utformar SRHR-strategier och SRHR-policyer, men det finns inga riktlinjer för vad de ska innehålla. Det märks ganska tydligt när man tittar på hur de olika landstingen hanterar dem.
Till exempel kostar p-piller i ett landsting mer än i andra. En del ungdomsmottagningar stänger över sommaren. Vi kan förvänta oss en fantastisk sommar, och det kanske är då som kärleken spirar allra mest och behovet av att besöka en ungdomsmottagning allra störst, där man har fokus på den unga gruppen. Här ser det väldigt olika ut. I Stockholm, där jag bor, kan köerna vara upp till tio veckor för att få en tid på en ungdomsmottagning.
Det är egentligen inte rimligt, och därför borde man ta fram en policy eller en nationell strategi för detta. Statens folkhälsoinstitut föreslog att man skulle få i uppdrag att ta fram en SRHR-strategi för dessa frågor så att det blir mer jämlikt över landet. Jag anser att detta behov är väldigt stort.
Det är fantastiskt många bra saker som ministern berättar om i sitt svar på min interpellation, men han svarar egentligen inte på frågan om han har för avsikt att lägga fram en nationell SRHR-strategi. Ministern rabblar upp en massa saker i svaret i stället för att säga att han inte tänker lägga fram en sådan här strategi. Jag tycker att det är ganska tråkigt, inte minst när RFSU, som är väldigt engagerad i dessa frågor, ställer de här kraven och tydligt ser olikheterna över landet.
Om ministern menar att han inte tänker lägga fram någon strategi är det bättre att han säger det så att vi vet hur regeringen jobbar och vilka avsikter ni har.
Anf. 84 Göran Hägglund (Kd)
Fru talman! Genom den indelning vi har i Sverige har vi alltid ett problem genom att det är många olika huvudmän. Hur man än skär tillvaron kommer det nästan alltid att finnas gränser och olika huvudmannaskap av olika slag.
Här är det tydligt att det fordras mångas medverkan för att lyckas väl. Vi har till exempel kommunernas ansvar när det gäller skolan. Skolan är det som möter barn och ungdomar obligatoriskt, vilket gör att skolan har goda möjligheter att inom en väl fungerande sex- och samlevnadsundervisning förmedla kunskap men också skapa en plattform för viktiga samtal med och mellan ungdomar omkring de här viktiga frågorna.
Vi har landstingens roll, och vi har ungdomsmottagningarna, som är nycklar i sammanhanget. Vi vet att det finns ett bekymmer - det är inte ett problem att många tjejer går dit, men det är problem att alltför få killar går till ungdomsmottagningarna. Oftast är det stor skillnad mellan könen när det gäller närvaro där. Det kan i värsta fall spegla ansvarsfördelningen mellan parterna i ett förhållande, vilket i så fall är dystert. Vi måste bli bättre på att nå killar eller män i det här sammanhanget.
Jag ska påminna om det som vi har startat i form av umo.se, det vill säga ungdomsmottagning på nätet, som är en möjlighet för den som kan ha långt till en ungdomsmottagning men också för den som kan tycka att det är lite genant att öga mot öga möta en annan människa. Via nätets verktyg kan man ställa frågor och, om det krävs, slussas vidare till kunnig personal som man kan möta.
Teres Lindberg ställer två konkreta frågor. Den första är om jag har för avsikt att lägga fram en nationell SRHR-strategi.
Vi har inte sagt att vi ska publicera en strategi på det sättet. Däremot har vi vidtagit många åtgärder som tillsammans bildar en strategi, ett sätt att ta sig an problematiken. Vi försöker åstadkomma ett samarbete över de olika befogenhetsgränserna, så att vi också kan samarbeta med kommuner och landsting och använda ny teknik, som jag nämnde, för att kunna ta oss an de här frågorna.
Den andra frågan i interpellationen var: "På vilket sätt säkerställer socialministern att alla i Sverige har samma tillgång till sexuell och reproduktiv hälsa och där tillhörande hälso- och sjukvård?"
Jag har försökt beskriva det genom det jag sade nu och det som finns i svaret.
Detta är väl ett område där vi aldrig kan säga att vi gör nog. Det kommer alltid att kunna göras mer. Genom jämförande studier kan vi se ganska stora skillnader mellan till exempel olika landsting eller olika kommuner och därmed skillnader i vad som erbjuds invånarna, inte minst de unga invånarna.
Vi kan behöva förstärka i de sammanhang där man inte har prioriterat detta tillräckligt. Detta är i första hand en fråga som rör sådant som kan leda till sjukdomar, som är viktiga att förebygga ur mänsklig synvinkel. Men det finns också en ekonomisk aspekt. Den är underordnad men spelar naturligtvis en roll. Det finns pengar att spara på att arbeta förebyggande. Jag tror också att det visar sig i de sammanhang där man har jobbat mer målmedvetet i förhållande till dem som har haft en mindre dedikerad attityd.
Anf. 85 Teres Lindberg (S)
Fru talman! Ministern lyfter själv fram problemen på området, att det egentligen inte finns ett sammanhållet politikområde. Men jag anser att sex är politik och att vi borde ha ett politikområde som vi kallar sexualpolitik. Nu är det splittrat på olika departement, olika ministrar och olika utskott.
Precis som ministern säger är skolans ansvar jätteviktigt, men skolan kan inte ta det enhetliga ansvaret för sexualundervisningen gentemot gruppen ungdomar till exempel, eftersom skolan inte klarar av det.
Jag vet inte om ministern själv har varit med på någon sexualundervisning. Jag har varit det, och mina barn har också varit det. De kan berätta om precis samma upplevelser som jag hade, hur pinsamt det var när samhällskunskapsläraren skulle stå där och berätta om hur det går till när man föder barn och så vidare. Därför behövs det proffs på det här området. En nationell strategi skulle kunna vara något som faktiskt ger skolorna möjlighet att använda proffs på det området, till exempel ungdomsmottagningarna.
Jag är också glad för att ministern nämner umo.se, den ungdomsmottagning som finns på nätet. Om man söker lite där kan man konstatera att om man bor i Pajala kommun måste man åka 15 mil till Gällivare kommun för att kunna besöka en ungdomsmottagning. Det är inte så himla lätt om man är 15 år och har behov av p-piller, till exempel. Beträffande Stockholm kan man, om man genom umo.se försöker boka tid på en ungdomsmottagning, se att det är många veckor fram i tiden.
Ganska generellt över landet har ungdomsmottagningarna öppet bara dagtid, alltså inte de tider då unga har möjlighet att besöka en ungdomsmottagning.
Det gör att det blir väldigt svårt. Att besöka en gynekolog eller få preventivmedel utskrivet för en ung person som aldrig har gjort det förut är ett stort steg att ta in i vuxenlivet. Om man då ska behöva transportera sig 15 mil eller om man inte får en tid just när man behöver den är det inte helt lätt.
En nationell strategi skulle kunna ge unga människor rättigheterna att faktiskt få möjligheter genom att kommuner och landsting, framför allt landstingen, jobbar med att prioritera tillgängligheten för unga människor.
Som det ser ut i dag finns det enorm svarthandel av p-piller. Det är absolut inte bra. Unga människor köper och säljer av varandra, de beställer svart på nätet, de beställer kopior och så vidare. Här behövs det verkligen kontroll. Detta om något är ju en hälsofråga, där unga människor redan från början hamnar snett på grund av pinsamheten eller svårigheten att få en tid på en ungdomsmottagning. Det är jätteviktiga frågor där det borde finnas en form av nationell likabehandling som inte finns i dag.
Jag tycker att regeringen och ministern har ett stort ansvar. En nationell strategi för detta skulle verkligen kunna underlätta också för unga människor och de intressegrupper som finns runt omkring att ställa krav på likabehandling.
Anf. 86 Göran Hägglund (Kd)
Fru talman! Jag önskar att jag delade Teres Lindbergs oerhört starka tro på att nationella strategier löser avståndsproblem och att det blir kvällsöppet på ungdomsmottagningar av det skälet.
Vi har i Sverige något som man i den här rollen ibland kan beklaga, nämligen något som vi kallar kommunalt självstyre. Det innebär att det ansvar som ligger på kommuner och landsting ska de ta. Vi ska inte lösa problemen åt dem, utan de har ansvar och befogenheter.
Det finns alltid ett grått fält där man kan landa på både det ena och det andra. Ibland arbetar Socialstyrelsen fram till exempel riktlinjer till hjälp när det gäller sjukdomsgrupper eller annat. Men det är inte självklart att vi ska ta över alla dessa verksamheter, till exempel när det gäller skolan.
Jag har gissningsvis samma erfarenheter som Teres Lindberg av skolan. Det var inte där man lärde sig något, om man säger så. Det berodde bland annat på att lärarna var väldigt dåligt förberedda och rustade för den uppgift som de hade.
Jag hoppas att vi genom åtgärder kan åstadkomma förbättringar framöver, så att man får en större del av lärarutbildningen som ligger på det här. Men jag tycker också att det många gånger är en bra poäng - om inte lärarna är perfekta på det här området - att ta in till exempel erfarna barnmorskor för att bedriva den här undervisningen. De är ofta oerhört kunniga och blir inte så generade som lärarna ofta blir inför den här situationen. De kan göra ett väldigt bra jobb, och det kommer in ytterligare en person i skolans värld, vilket jag tror är bra.
Beträffande kvällsöppet på ungdomsmottagningar är min erfarenhet att man på många håll jobbar med det alltmer. Det tror jag är väldigt bra, för det gäller naturligtvis att kunna nå ungdomar när de finns tillgängliga. Har man långa skoldagar och kanske långa resor är det klart att det underlättar om det kan vara öppet även kvällstid.
Den som behöver p-piller behöver i regel inte åka 15 mil för att få det - det kan man få ordnat på en vårdcentral. Men för att få det bemötande och den behandling som finns på en ungdomsmottagning ska det naturligtvis vara en ungdomsmottagning, som är specialiserad.
Sammantaget kan jag säga att vi jobbar brett med detta. Vi har ett samarbete som säkert går att utveckla med landsting och kommuner för att bättre använda skolans resurser och för att ännu bättre använda ungdomsmottagningarna och driva på för att de ska bli fler.
Här skulle jag vilja passa på att uppmana alla landsting att tänka igenom hur det ser ut, inventera behov och arbeta mer aktivt på det här området, för här ser det väldigt olika ut över landet.
Med det sagt ställer jag mig ändå lite tveksam till om ytterligare ett dokument kommer att lösa de här problemen. Jag tror att det handlar om konkreta åtgärder, om hårt arbete, om att få med landstingen ännu bättre på det här tåget och om fortsatta förändringar i skolans värld för att skolan, som ju möter alla barn och ungdomar på obligatorisk basis, ska utnyttja den positionen bättre än vad man hittills har gjort.
Anf. 87 Teres Lindberg (S)
Fru talman! Det är behjärtansvärt att ministern uppmanar landstingen att göra mer. Men det är just detta frågan handlar om. Det handlar om att visa politisk vilja. Det är det regeringen kan göra, har möjlighet att göra och borde göra, enligt min åsikt.
Att göra ingenting ger inga resultat alls. Och att uppmana lite grann i en talarstol tror jag faktiskt inte resulterar i någonting. Det är därför en strategi behövs. Att, som i ditt svar, hänvisa till den nationella handlingsplanen för klamydiaprevention känns direkt främmande. Jag har till exempel svårt att se att RFSU skulle tycka att det är ett bra dokument att använda för att jobba mer med ungdomsmottagningar.
Jag tycker att det är lite tråkigt, och det känns verkligen att ministern inte har någon politisk vilja här.
Om man till exempel skulle få ned antalet oönskade graviditeter skulle det leda till stora samhällsekonomiska vinster. Vi har alltså mycket att vinna på det här området om det bara visas lite mer politisk vilja.
Anf. 88 Göran Hägglund (Kd)
Fru talman! Beskrivningen, att göra ingenting, är naturligtvis alldeles felaktig. Hela mitt svar och det som vi har resonerat om handlar om en bred palett av åtgärder som faktiskt görs, och mycket görs ute i Kommun- och landstingssverige omkring de här frågorna.
Mer behöver göras, men jag är långt ifrån säker på att det behövs ytterligare ett papper för att åstadkomma den skillnaden. Jag tror att det behövs mer av attityd och mer av idogt arbete för att se till att genomföra detta. Det handlar också om ekonomiska prioriteringar ute i landstingen. Vi kan inte göra dem åt landstingen. De gör dem själva.
Det här är ett område som jag tycker att man ska titta väldigt noga på för att se vad man kan göra för att möta den okunskap som ibland finns och bristen på plattformar för att samtala. Det gäller inte minst plattformar för unga personer där de kan samtala med någon annan vuxen än de egna föräldrarna omkring frågor som kan vara lite genanta och lite besvärliga att prata om. Det behövs fler sådana.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.