Barnfattigdom
Interpellation 2010/11:190 av Persson, Peter (S)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2011-02-07
- Anmäld
- 2011-02-08
- Besvarad
- 2011-02-18
- Sista svarsdatum
- 2011-02-28
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
Interpellation
2010/11:190 Barnfattigdom
av Peter Persson (S)
till statsrådet Maria Larsson (KD)
Rädda Barnen påtalar att barnfattigdomen ökar på ett oroväckande sätt. Barnen har föräldrar med försörjningsansvar. De vuxna som för tillfället saknar arbete har försörjning genom skilda trygghetssystem.
Avser statsrådet att inom sitt ansvarsområde vidta åtgärder som minskar barnfattigdomen?
Debatt
(14 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2010/11:190
Webb-tv: Barnfattigdom
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2010/11:62 Fredagen den 18 februariProtokoll 2010/11:62 3 § Svar på interpellationerna 2010/11:190 och 194 om ökad barnfattigdom och ojämlikhet
Protokoll från debatten
Anf. 8 Maria Larsson (Kd)
Fru talman! Peter Persson har frågat mig vilka åtgärder jag inom mitt ansvarsområde avser att vidta som minskar barnfattigdomen, och Monica Green har frågat finansministern vad han avser att göra för att hindra att barnfattigdomen ökar och vad han avser att göra för att den gemensamma välfärden ska säkras i framtiden.
Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.
Under den senaste tioårsperioden har inkomsterna ökat för samtliga hushåll, men inte lika mycket för exempelvis ensamståendehushåll med barn. Dessa hushåll har bara en förvärvsinkomst, och den disponibla inkomsten består till större del av familjestöd. Det är förklaringen till att den relativa fattigdomen bland barn ökat. Utvecklingen av den absoluta fattigdomen visar dock att andelen fattiga barn minskar sedan 1990-talets lågkonjunktur. Färre barnhushåll tar emot ekonomiskt bistånd, och fler uppger att de har en kontantmarginal.
Lösningarna för att minska ekonomisk utsatthet återfinns inte enbart inom ett ansvarsområde, utan regeringens politik utgår från att de samlade insatserna inom flera olika politikområden bidrar till en förbättring av barnfamiljernas möjlighet till en god ekonomisk levnadsstandard. Den avgörande orsaken till ekonomisk utsatthet för barn är vanligtvis att föräldrarna saknar arbete eller utbildning. Detta är också en förklaring till att nästan vartannat barn med utländsk bakgrund är ekonomiskt utsatt. Regeringen satsar stort på att värna jobb och omställning och ge bättre förutsättningar för en varaktigt hög sysselsättning, vilket kommer barnfamiljerna till del.
Även för att trygga välfärden är ett ökat arbetskraftsutbud nödvändigt, och regeringen föreslår en rad insatser för att stärka de grupper som har en svag förankring på arbetsmarknaden. Ingen klyfta är så stor som den mellan dem som har arbete och dem som står utanför arbetsmarknaden. Den mest grundläggande rättvisefrågan är därför att ge fler möjlighet till jobb. En viktig åtgärd som regeringen vidtagit för att förstärka arbetslinjen är etableringsreformen för nyanlända invandrare som trädde i kraft den 1 december 2010. Med hjälp av denna reform kommer förhoppningsvis fler i arbete, och därmed kommer allt färre barn att leva i familjer som har svårt att få ekonomin att gå ihop.
Den ekonomiska familjepolitiken stärker barnfamiljerna ekonomiskt samt ger föräldrar möjlighet att kombinera familj och arbete. I syfte att förbättra situationen ytterligare har regeringen höjt flerbarnstilläggen samt planerar en höjning av det särskilda bidraget inom bostadsbidraget. Höjningen påverkar särskilt ensamståendehushåll med barn där nära hälften av alla hushåll har bostadsbidrag.
För de hushåll som har ekonomiska problem finns det ekonomiska biståndet som ett sista skyddsnät. Utöver försörjningsstödet kan ekonomiskt bistånd ges också för andra behov. Till exempel kan särskilda hänsyn tas till barns behov. Socialstyrelsen har fått i uppdrag att kartlägga kommunernas styrdokument beträffande beviljande av ekonomiskt bistånd samt att titta närmare på frågan om hur kommunernas riktlinjer för beviljande av ekonomiskt bistånd förhåller sig till Socialstyrelsens rekommendationer och hur skälig levnadsnivå tolkas.
Den generella välfärden i Sverige med gratis hälso- och sjukvård för blivande mödrar samt barn och ungdomar, subventionerad och högkvalitativ förskola och skola spelar en stor roll för att minska skillnaderna i uppväxtvillkor mellan barn som lever i hushåll med olika inkomstnivåer.
Anf. 9 Peter Persson (S)
Fru talman! Jag tackar Maria Larsson för svaret som jag tycker innehåller betydande begränsningar utifrån min frågeställning, nämligen om en ökande barnfattigdom i vårt land.
Jag tror att vårt land förändrades och att allt fler barn gavs bättre förutsättningar att leva ett jämlikare liv, inte bara på grund av att de vuxna fick arbete.
Det handlade för det första om förhållanden på arbetsplatserna, om arbetslivets villkor, om jämlika villkor bland vuxna.
Det handlade för det andra om en avancerad politik för att utjämna levnadsvillkor när du för stunden inte kunde arbeta, vid sjukdom av olika slag, vid arbetslöshet när den plågades fram, i livssituationer när du omöjligen kunde arbeta. De svenska socialförsäkringssystemen har varit avgörande och viktiga för att skapa ett större mått av jämlikhet.
Det handlade för det tredje om att bygga ett gemensamt samhälle, ett samhälle som ger alla barn förutsättningar att både mötas och utvecklas i förskolan, att ge förutsättningar för olika resurser i skolan så att alla kan lyckas och att ge barnen möjlighet att komma igen.
De senaste dagarna har vi hört om hur situationen förändras för barn vid föräldrars psykiska sjukdom, för barn som inte är riktigt som alla andra barn en stund i livets ungdom och hur de förvägras insatser i skolan och ställs vid sidan. Ja, jag skulle kunna fortsätta uppräkningen om hur klyftor växer i dagens samhälle.
Min fråga var ställd till socialförsäkringsministern, men jag har respekt för att den överläts. Den handlar om att barnen träffas direkt när man slår på föräldrarna. Och jag vill påstå att den nu sittande regeringens åtgärder, att försämra sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen, och att de vägrar att göra någonting åt långtidsarbetslösheten slår stenhårt mot barnen. I kombination med neddragningar i det gemensamma blir träffsäkerheten ännu hårdare.
När det blev bekant att jag ställt denna interpellation blev jag uppringd av en kvinna som verkar i Oscars församling här i Stockholm. Vet du, sade hon till mig, jag är inte socialdemokrat, men jag är humanist. Och jag berörs så av att det sparas på barn medan vi som har det bra får det allt bättre. De barn som har föräldrar med besvärliga levnadsvillkor får vi i församlingen ta hand om när stadsdelen sviker.
Maria Larsson, tror du att ett barn påverkas när föräldern får försämrade villkor i sjukförsäkring och a-kassa?
Anf. 10 Sara Karlsson (S)
Fru talman! Jag vill börja med att tacka ministern för svaret, även om det inte är jag som har ställt interpellationen. Jag ersätter i dag Monica Green, som har fått förhinder.
I går hölls en särskild debatt här i kammaren om barnfattigdom. Den var så klart intressant, men det finns nog ändå saker kvar att klarlägga. Maria Larsson sade exempelvis i går att vi har samma mål. Det är inte sant. Det är klart att vi alla kan stå här i kammaren och säga att vi vill minska barnfattigdomen, men det betyder inte att vi har samma mål med vår politik.
Socialdemokraterna har som mål att skapa jämlikhet, i livschanser och i utfall. Den relativa fattigdomen är relevant för oss, för att vi inser att ojämlikhet skapar problem. Kristdemokraterna vill cementera ojämlikheten och i större utsträckning lägga ansvaret för människors sociala situation på välgörenhetsorganisationer. Det är stor skillnad mellan att vilja jämlikhet och att vilja klyftor som kompenseras med fattigstugor.
Centralt i debatten i går var jobben, eftersom arbetslöshet är den vanligaste orsaken till fattigdom. Där kan vi nog vara överens. Att ha ett arbete betyder i regel också att ha en lön som man kan försörja sig och sina barn på, än så länge. Men den här diskussionen handlar inte bara om jobbpolitik. Det är trots allt så att människor även i fortsättningen kommer att vara arbetslösa. Regeringen räknar med arbetslösheten kommer att vara nere i ungefär 6 procent år 2014. 6 procent är väldigt många personer. Lägg också till dem som är sjuka och därför inte kan arbeta!
När räknar regeringen med att ha satt alla i arbete och gjort alla människor friska? Man kan anta att även regeringen inser att det nog inte är möjligt.
Arbetslöshet skapar klyftor mellan människor, både sociala och ekonomiska. Detsamma gäller för dem som är för sjuka för att arbeta. Man kan välja att stärka upp för dessa personer genom inkomstförsäkringar och välfärdspolitik. Men man kan också, som regeringen har gjort, välja att förstärka klyftorna genom sänkta ersättningar och ändrade skatter.
När Maria Larsson skriver i sitt svar att den största klyftan är mellan dem som har ett arbete och dem som inte har det är det ett medvetet val från regeringen att det så ska förbli - inte ens bara förbli, utan klyftan ska öka. Regeringen kallar det incitament eller ökade drivkrafter, för det låter trevligare, men vad de säger är att det ska vara större skillnader mellan dem som har ett arbete och dem som saknar ett arbete eller är sjuka. Så är det. Det är regeringens ambition. De kallar det för arbetslinjen. Maria Larsson och resten av regeringen hävdar att barnfattigdomen inte har med högerpolitiken att göra. Det är så klart inte sant. Det är bara att lyssna på vad de säger.
Fru talman! Som socialdemokrat tycker jag att ett samhälle med stora klyftor är ett orättfärdigt samhälle. Det är inget annat än en skam att vi i ett så rikt land som Sverige har ökade klyftor och en ökande barnfattigdom. Men det är inte bara en moralisk fråga, det handlar också om vilka konsekvenser det skapar på längre sikt.
Vi vet att barn som växer upp i fattigdom löper större risk att själva drabbas av fattigdom som vuxna, att komma ut i vuxenlivet med bristfällig utbildning och drabbas av arbetslöshet. De löper större risk för ohälsa och att hamna i missbruk och kriminalitet. Sociala problem skapas i en kombination av olika faktorer. Fattigdom är en av dem, kanske den viktigaste. För att en utveckling mot ökade sociala problem ska kunna förhindras krävs att regeringen ser och tar sitt ansvar. Är Maria Larsson beredd att göra det? Vad tänker regeringen i så fall göra?
Anf. 11 Mats Gerdau (M)
Fru talman! Vi hade som sagt en ganska omfattande debatt om fattigdom i går. Sara Karlsson hade rätt i sin inledning; det var många svar som inte gavs - av oppositionen, skulle jag vilja säga.
Det är alldeles för många som är fattiga i Sverige i dag. Det är vi helt överens om. Utvecklingen går dock åt rätt håll. År 2008 var färre fattiga än någonsin under socialdemokraternas styre enligt Rädda Barnens stora rapport. Så kom en stor internationell kris, och det är klart att vi inte var opåverkade av den. Frågan är om Socialdemokraterna över huvud taget såg denna kris.
Från Moderaternas sida är vi oroade över den stora fattigdomen, i synnerhet bland barn. Vi har en mängd åtgärder för att motarbeta detta. Maria Larsson har presenterat ett antal av dem, och jag vill understryka höjda barnbidrag, höjda bostadsbidrag, som ger 900 kronor i månaden till en flerbarnsfamilj, och jobbskatteavdragen som ger 1 500 kronor i månaden till ett vårdbiträde.
De mer långsiktiga insatserna handlar framför allt om skolan. Det är där vi rustar eleverna med den kunskap och kompetens de behöver för att skaffa sig ett jobb som ju är grunden för att inte hamna i fattigdom.
Peter Persson tog i sitt anförande upp hur viktigt det är med en bra skola. Men den skola som ni socialdemokrater lämnade efter er hade stora brister. Den utbildade inte till jobb; den ledde till utslagning. Det restaurerar vi nu. År 2011 är det största reformåret i svensk skola någonsin. Framför allt vill jag lyfta fram den nya gymnasieskolan som mycket bättre än den tidigare gymnasieskolan som Göran Persson och Ylva Johansson skapade kommer att ge människor förutsättningar och chanser att komma in på arbetsmarknaden. Vi anpassar utbildningen mycket mer till arbetsmarknadens behov.
Jobben är den viktigaste fattigdomsbekämparen för oss. Det är det absolut viktigaste för att människor inte ska riskera att hamna i fattigdom. I går kom Statistiska centralbyrån med de senaste siffrorna för arbetslösheten och jobben i Sverige. 136 000 fler jobbar i dag än för ett år sedan. Alla dessa människor vet vad det innebär att ha ett jobb kontra att inte ha det. Jobbpolitiken är central för att vi ska kunna bekämpa fattigdomen.
Peter Persson sade att långtidsarbetslösheten ökar och biter sig fast. SCB sade i går att det är 23 000 färre långtidsarbetslösa än för ett år sedan. Vadå "biter sig fast"? Det är nog en ganska framgångsrik politik som regeringen bedriver.
Klyftor kan vi tala mycket om. Vilken regering var det som sänkte skatten för miljardärer för att H&M-chefen inte skulle flytta från Sverige? Vilken regering var det som sänkte skatten för utländska forskare så att det skulle vilja vara kvar i Sverige? Vilken regering var det som tog bort arvsskatten för miljonärer? Jo, det var den socialdemokratiska. Bidrog inte det till att öka klyftorna i samhället, det som ni säger er vara emot?
Det finns dock dem ni aldrig vill sänka skatten för. Det är de fattiga. Dem vill ni i stället höja skatten för. Kan inte ni försöka förklara hur höjd skatt leder till att de blir rikare? Höjd skatt är nämligen konsekvensen av er politik. Hur blir låginkomsttagarna, kassörskan och vårdbiträdet, rikare av att ni tar mer av deras pengar? Det skulle jag vilja ha svar på.
Anf. 12 Hannah Bergstedt (S)
Fru talman! Fler blir rikare i Sverige i dag tack vare regeringens politik. Men det är också sant att det är fler som blir fattigare. Diskussionen om hur fattigdom ska mätas kommer med jämna mellanrum upp i såväl medierna som kammaren. Hånfulla kritiker till begreppet relativ fattigdom raljerar om att barnfattigdom är skillnaden mellan att ha och inte ha en egen Iphone.
Sådan är inte verkligheten. Eina som jobbar i Förstamajblommans kommitté i min hemstad Piteå berättar om en ansökning om ett par skridskor för att ett barn ska kunna vara med på skolidrotten. En annan berättelse handlar om en mamma som behöver en cykelvagn för att kunna förflytta sig och sina barn mellan hem, skola, förskola och butik. Det handlar helt enkelt om att få livet att gå ihop. Det är fattigdom i Sverige i dag.
I Europa används den relativa fattigdomen som ett begrepp och ett mätinstrument eftersom man vet att den har betydelse. Relativiteten har betydelse i människors vardag. Den påverkar människors hälsa och möjligheter.
De grupper som ökar mest bland dem som får försörjningsstöd är arbetslösa, deltidsarbetslösa och sjuka. Det är ingen tillfällighet, fru talman. Det är ett resultat av regeringens politik - en politik som aktivt ser till att öka skillnaden mellan dem som har och dem som inte har. Det leder till att fler vuxna inte klarar av sin försörjning, vilket främst drabbar barnen.
På vilket sätt leder de ökade skillnaderna till fler i arbete - något som regeringens representanter så starkt säger sig vurma för? På vilket sätt leder sänkt a-kassa och sänkt sjukersättning till fler i arbete? I stället blir det färre föräldrar som klarar av sin egen försörjning, vilket drabbar barnen.
Anf. 13 Maria Larsson (Kd)
Fru talman! Peter Persson inledde med att säga att han tyckte att han hade fått ett begränsat svar i förhållande till sin fråga. Jag vill påminna Peter Persson om att hans fråga var: Avser statsrådet att inom sitt ansvarsområde vidta åtgärder som minskar barnfattigdomen? Peter Persson står sedan här och diskuterar sjukförsäkring, arbetsmiljöfrågor och allt möjligt. Man får nog bestämma sig, Peter Persson, om man ska hålla sig inom mitt ansvarsområde eller inte.
Jag diskuterar gärna detta i ett vidare perspektiv. Ska vi komma åt barnfattigdomen måste vi göra insatser inom mer än socialtjänsten, och precis det gör regeringen.
Det var intressant att höra att socialdemokratiska företrädare inte längre stöder arbetslinjen. Sara Karlsson var i sitt inlägg tydlig med att arbetslinjen är passé och inte längre intressant.
Det talas om skam med klyftor och skam att arbetslösheten växer. Men snälla ni, nu får ni väl ändå se sanningen i vitögat! Klyftorna växte under den långa socialdemokratiska regeringstiden. De har växt sedan början av 1990-talet. Kände ni skam då? Varför gjorde ni i så fall inget åt det?
Vi står alla bakom det vackra talet om jämlikhet, men vi har olika lösningar. Det ni vill är att bestraffa dem som har lägst inkomst. Det gjorde ni under stor del av er regeringstid. Svenska låginkomsttagare var högst beskattade i hela världen under ert regeringsinnehav.
Några av våra insatser handlar om att ge människor hjälp vid sjukdom och att se till att långtidssjukskrivna får rehabilitering. Resultatet är att vi halverade antalet sjukfall och tiden på sjukskrivningarna mellan åren 2006 och 2010. Människor får hjälp att komma tillbaka. Det måste väl vara bra.
100 000 färre har sjukpension eller förtidspension - eller sjuk- och aktivitetsersättning som det nu heter - än när ni hade makten. De har fått en chans att komma tillbaka. Under er regeringstid förtidspensionerades 140 personer om dagen. Vi vill ge människor hjälp. Vi vill ge dem nya chanser.
Mats Gerdau nämnde siffran 136 000. Arbetslösheten minskar just nu mer i Sverige än i andra länder i Europa. För första gången sedan 1993 har vi lägre arbetslöshet än Danmark. Det gynnar barnen. Föräldrarna kommer i arbete och man får en helt annan ekonomi, vilket skapar möjligheter för barnen.
Med vår nya reform, etableringsreformen för nyanlända, hoppas vi att människor mycket snabbare ska komma in i arbete än att behöva vänta i sju år, som under er tid. Det finns ett stort förbättringsarbete att göra; vi har påbörjat det. Vi rustar psykiatrin för att föräldrarna ska kunna få hjälp. Vi rustar missbrukarvården för att föräldrar som har ett missbruk ska kunna få hjälp. Det gynnar barnen.
Barnen är mitt huvudtema och mitt perspektiv. Jag tyckte att en del av inläggen svävade ut ganska långt bort från barnen.
Den här regeringen bekämpar fattigdom. Jag vill inte att det ska finnas fattiga barn i vårt land. Därför blev de 2 500 färre mellan åren 2006 och 2008.
Anf. 14 Peter Persson (S)
Fru talman! Jag hoppas att Maria Larsson i sitt nästa inlägg svarar på min fråga: Tror du att ett barn påverkas av att föräldrarna får försämringar i sin sjukförsäkring eller arbetslöshetskassa? Det var min fråga. Den var ställd till socialförsäkringsministern och överlämnad till dig. Jag förväntar mig ett svar.
Jag noterar att Mats Gerdau har anmält sig till debatten. Han är välkommen. Det känns som om han inte riktigt vet om han tillhör de gamla Moderaterna eller de nya Moderaterna. Han använder sig av det lundgrenska syndromet: Varje samhällsproblem ska mötas med skattesänkning. Han tror att vi alla blir rikare om skatterna sänks; så är det inte.
Ingenting har gjort människor i vårt land så rika som när vi byggde ut det gemensamma. Gå till litteraturen. Läs Kjell Johanssons
Huset vid Flon
om hur dåtidens underklass här i Stockholm på 50-talet befriades och kom in i samhället. Skolan byggdes ut, fritidsgårdarna kom och biblioteket öppnade med sin lockelse och gav möjlighet åt de många. Böcker fanns inte i varje hem. Alla kunde inte ta hem kamrater i den trångbodda staden. Jag skulle kunna fortsätta att räkna upp alla de friheter vi har skapat gemensamt. Dem håller ni nu på att begränsa eftersom er politik är inriktad på skattesänkningar. Genom era åtgärder mot vuxna - åtgärder som drabbar barnen - har ni skapat ett samhälle som klyvs.
I denna stad höll Olof Palme 1978 ett tal som hade det bärande temat: Det får inte finnas vi och de, bara vi. Så ser socialdemokratin fortfarande på den politiska uppgiften. Vi ska ha ett samhälle som ger människor möjlighet att mötas och inkluderas. De ska inte skiljas åt som i det samhälle ni har skapat.
Ni talar om de lyckade resultaten på arbetsmarknadens område. Det är självklart att med fler boende i landet växer antalet arbetstillfällen. Det lär sig barnen redan på lågstadiet. Samtidigt ökar arbetslösheten dramatiskt, framför allt långtidsarbetslösheten. Vi har i dag 120 600 långtidsarbetslösa; det är 33 procent av de arbetslösa som förvägras åtgärder och möjligheter. Nära 50 000 finns i fas 3. De jobbar gratis och arbetsgivaren får ett anordningsbidrag.
Vi försökte få några i min hemstad att ställa upp och berätta om sina förhållanden. Jag ringde till tio personer. Ingen vågade och ingen orkade tala om sin utsatthet. Denna plåga går direkt in i den utsattes barn. Denna plåga har den borgerliga regeringen skapat. Den är ej kommen av vinter och vind.
Anf. 15 Sara Karlsson (S)
Jag vill påminna om att debatten handlar om barnfattigdom.
Anf. 17 Mats Gerdau (M)
Fru talman! Hannah Bergstedt tog upp frågan om relativ kontra absolut fattigdom. Vi tycker naturligtvis att båda begreppen är viktiga. Det har vi fört in i Europas stora strategi mot fattigdom. Frågan är om Socialdemokraterna tycker att båda begreppen är viktiga att diskutera. Den relativa avgör klyftorna, medan den absoluta avgör om man har mat på bordet eller inte.
Att bara stirra sig blind på relativ fattigdom skulle innebära att om alla är lika fattiga är alla rika i den terminologin, och det är inte någonting som vi står för i alla fall.
Sara Karlsson sade i sitt första inlägg att om man har en lön klarar man sig ekonomiskt. Det är inte riktigt sant. Rädda Barnen konstaterar i sin stora fattigdomsrapport att det är 220 000 barn som lever i familjer med ekonomisk utsatthet. Många av dessa barn har arbetande föräldrar som inte klarar sig trots att de har en lön. Ser ni det som ett problem att skatten är så hög att de tvingas till socialbyrån? Vi ser det som ett stort problem.
Vi har sänkt skatten för vårdbiträden och kassörskor med 1 500 kronor i månaden. Det är klart att de får mycket större marginaler att klara sig. De klarar en extra utgift. Ni har varit emot varenda en av dessa skattesänkningar för låginkomsttagarna.
Sara Karlsson frågade också om vi har missat att Socialdemokraterna har ägnat sig åt självkritik. Ja, vi har faktiskt missat det helt och hållet. Var syns den? Det är samma gamla socialdemokratiska politik hela tiden: höjda bidrag, höjda bidrag, höjda bidrag, höjd skatt, höjd skatt, höjd skatt.
Vi har däremot ändrat vår politik. Vi sänker skatten för fattigt folk. Det är en skillnad.
Anf. 18 Hannah Bergstedt (S)
Fru talman! Fattigdom och fler människor i försörjningsstöd leder inte till fler i arbete, även om arbete är en väg ur fattigdom. Snarare riskerar fattigdom att äta sig fast. I dag talar vi ibland om ärvd fattigdom som om det vore någonting nytt, ett nytt begrepp. Men vi vet sedan länge att den som lever i en fattig familj, den som växer upp i en fattig familj, har, precis som Sara Karlsson tidigare poängterade, sämre förutsättningar i livet än andra.
Ett konkret exempel på någonting som regeringen skulle kunna göra för att minska risken för ärvd fattigdom är att se på de överskuldsattas situation. Det har lagts fram en proposition som handlar om vägen tillbaka från överskuldsättning. Det hade varit trevligt om regeringen i denna proposition hade framfört att den vill titta på just barns situation. Det finns nämligen ingenting om dessa barn i denna proposition. Det är dessa barn som under sitt fortsatta liv i stor utsträckning riskerar att bli fast i fattigdom. Det hade varit klädsamt om regeringen hade lagt fram förslag som handlar om situationen för barn i överskuldsatta familjer. Regeringen kunde exempelvis se över förbehållsbeloppet.
Anf. 19 Maria Larsson (Kd)
Fru talman! Jag tycker att Peter Persson låter lite grann som en politiker på 50-talet, och jag tycker inte att Socialdemokraterna verkar vara beredda att ta ansvar för sin historia. Ni har inte gett några svar på varför arbetslösheten var så mycket högre under er regeringstid, även under brinnande högkonjunktur. Ni har inte gett några svar. I dag, i spåren efter en lågkonjunktur, är det fler som har arbete i Sverige än det var när vi övertog makten 2006. Ni har inte gett några svar på varför så många fick vara sjukskrivna utan att stöd och rehabilitering sattes in. Ni har inte gett någon förklaring till att socialbidragen var dubbelt så många under 1996, i spåren av den kris som då hade varit, jämfört med i dag.
Vi har en idé om att utbildning måste löna sig, om att arbete måste löna sig och om att företagande måste löna sig. Får man ingenting för en ansträngning låter man bli att göra den. Det skapar inte ett bättre samhälle. Det skapar ett fattigare samhälle. Här tror jag skillnaden ligger mellan er politik och vår. Arbete skapar också det som genererar resurser till välfärden. Det är därför som det är så centralt att fler människor i vårt land har ett arbete. Bara så kan vi långsiktigt säkra välfärden, den som vi värnar i form av sjukvård, skola, äldreomsorg och så vidare.
Jag tackar för debatten. Jag kommer att fortsätta arbeta med frågan. Jag fick inte precis några svar av er. Men mitt fokus är framför allt på de 2,4 procent av alla barn - det är 54 000 barn - som lever i en långvarigt ekonomiskt utsatt situation. Jag vill göra allt jag kan för att bidra till att deras föräldrar ska komma i arbete, att dessa barn ska få en bra utbildning och att deras föräldrar ska kunna få vård, både psykvård och missbrukarvård, om så behövs därför att det är den komplexa situation som många av dessa barn lever i. Att korta vägarna till arbetsmarknaden är det allra viktigaste för att också bekämpa fattigdomen.
Anf. 20 Peter Persson (S)
Fru talman! Så lätt kommer du inte undan, Maria Larsson. Du har nu möjlighet att svara på frågor, framför allt kring framtiden. Jag tror inte att barnen får en bättre situation om vi ägnar oss åt statistik från 50-talet och framåt. Låt oss tala om framtiden.
Med den socialdemokratiska politiken vill vi anvisa mer resurser till jobb och framför allt bryta långtidsarbetslösheten. Det hjälper barnen när deras föräldrar får möjlighet att komma in.
Vi vill ha en välfärdspolitik som bygger på mer resurser till det gemensamma och att stoppa inledningen av en process där barn behandlas olika. Det handlar om det orättfärdiga i att ni släpper fram försäkringssystem som ger barn till bättre bemedlade rätten att köpa sig en bättre vård före andra, exempelvis på Barnsjukhuset Martina. Det är orättfärdigt.
Det andra fundamentet i välfärden är socialförsäkringssystemen, att ta människor ur den fattigdom de tvingas till när de inte kan arbeta eller när de plågas av arbetslösheten som slår så oerhört hårt på barnen.
Vi socialdemokrater står för ett starkt samhälle. Vi gör det därför att människorna slipper vara svaga i ett sådant samhälle. Det ger alla barn möjligheter att mäta sig med varandra som jämlikar. Det ger en bättre framtidstro och livsluft för hela vårt samhälle.
Anf. 21 Sara Karlsson (S)
Fru talman! Jag vill ägna de sista minuterna åt att prata om vad Socialdemokraterna vill göra.
Vi vill så klart få fler i arbete. Det vill vi göra bland annat genom att göra investeringar i exempelvis järnvägar och bostäder som ger fler jobb. Vi vill anställa fler i välfärden. Det ska vi inte glömma. Vi vill satsa på utbildning för att komma bort från den matchningsproblematik som vi ser komma. Människor ska rustas för att kunna ta de arbeten som växer fram och inte brytas ned i fas 3. Vi vill ge människor rätten att arbeta heltid och förutsättningar för en god löneutveckling, vilket Mats Gerdau också var inne på. Det ska finnas förutsättningar på arbetsmarknaden för en god löneutveckling. Det gynnas inte av regeringen.
Vi vill också att de personer som är arbetslösa och sjuka ska ha ett ordentligt ekonomiskt skydd. Det är inte samma sak som att vi inte vill att de ska arbeta. Det är för att vi inser att det finns situationer i livet då man är sjuk eller då det saknas arbeten.
Vi delar inte regeringens uppfattning om att hungriga vargar jagar bäst. Vi vet också att ökad fattigdom inte löser några problem utan skapar problem. Vi ska inte glömma att ekonomisk trygghet vid arbetslöshet och sjukdom är enormt viktig för att förhindra lönedumpning.
Självfallet slår vi också vakt om den generella välfärden. Den ger rätten till likvärdig utbildning, sjukvård och omsorg av hög kvalitet. Den ger trygghet. Den omfördelar och ökar jämlikheten. Vi vill utveckla, och inte rasera den. Att ta ansvar för barnen är att motverka fattigdom och se till att alla barn ges en bra start med goda förutsättningar att utvecklas som fria, självständiga och trygga individer. Det gör vi bäst gemensamt.
Regeringen har misslyckats. Den har inte ens försökt. Den har tvärtom medvetet börjat öka fattigdomen och därmed svikit barnen.
Anf. 22 Maria Larsson (Kd)
Fru talman! Låt oss då slå fast några saker: Alla inkomsttyper i Sverige har fått det bättre. Alla har fått det bättre. Det är sanningen. Sanningen är också att Sverige är det land som har minst inkomstspridning i OECD:s mätningar. Tillsammans med ett annat land är det vi som har den minsta inkomstspridningen. I debatten här kan man förledas att tro någonting annat.
Peter Persson tar upp sjukvården i sitt sista inlägg. Låt mig säga att det under den socialdemokratiska regeringstiden var 280 000 personer som köpte sig en privat sjukförsäkring eftersom de var rädda att inte få tillgång till den vård de behövde i tid.
Vår målsättning har varit att minska köerna. Och det har vi gjort. Vi har halverat köerna till vården. Vi är övertygade om att det bara är med en god tillgänglighet till vården som människor känner sig trygga med att få vård i tid och alltså kan avstå från en privat sjukförsäkring.
Ni ser inte, och ni vill inte se, att er politik med höjda skatter för låginkomsttagare och medelinkomsttagare och er planering av vad som ska ske inte stämmer överens med den verklighet som har blivit. Ni ledde Sverige in på en väg där vi fick hög arbetslöshet och många människor i sjukskrivning. Vi har vänt på det. Utvecklingen går åt rätt håll. Jag är ledsen att ni inte kan bejaka det.
Det är så här kampen mot fattigdomen måste föras. Människor i arbete ger färre fattiga barn. Detta behöver vi komplettera med olika typer av andra insatser. Men det är grunden som finns där, och det är vad många barn önskar: att deras föräldrar ska få ett jobb.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.