barn som brottsoffer

Interpellation 2002/03:42 av Brodén, Anita (fp)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad: 2002-11-18
Anmäld: 2002-11-19
Fördröjd: Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält: 2002-11-26
Sista svarsdatum: 2002-12-02
Besvarad: 2002-12-03

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 18 november
Interpellation 2002/03:42
av Anita Brodén (fp) till justitieminister Thomas Bodström om barn som brottsoffer

Undertecknad har den 5 november 2002 interpellerat med socialtjänstministern i denna fråga och uppmanades vid det tillfället att även ställa frågan till justitieministern, eftersom en del frågeställningar i interpellationen hamnar på justitieministerns bord.

Jag har tagit del av de satsningar som gjorts vad gäller Socialstyrelsens uppdrag att stödja socialtjänsten. Jag har också tagit del av remissförslaget till Lagrådet om besöksförbud. Båda dessa satsningar är mycket bra. Socialtjänstministern informerade mig också om den proposition som regeringen ämnar lägga under våren 2003 vilket jag ser fram emot.

Vad jag dessutom ser fram emot att ta del av är justitieministerns syn vad gäller samhällets möjligheter att hjälpa, stödja och ge upprättelse till barn som bevittnat våld i sin närmiljö. Man beräknar att 200 000 svenska barn lever i familjer där våld eller hot om våld förekommer. Enligt Kommittén mot barnmisshandel har vart tionde barn upplevt våld i hemmet.

Frågan om huruvida barn som bevittnar våldshandlingar i sin närmiljö ska betraktas som målsägande, har uppmärksammats i slutbetänkandet av Kommittén mot barnmisshandel, SOU 2001:71. Slutbetänkandets definition av misshandel är vidare än definitionen i brottsbalken 3 kap. 5 §. Trots att dessa barn oftast får svåra psykiska skador är de enligt nuvarande lagstiftning inte utsatta för brott! Därmed har de ingen rätt till målsägarbiträde, skadestånd eller kränkningsersättning. Det krävs sålunda en lagändring för att bättre skydda dem. Det krävs dessutom utökade kunskaper om hur barn reagerar på våld i nära relationer, av personal inom förskola och skola, socialtjänst, polis och domstol.

Min fråga till justitieministern blir därför:

Vilka åtgärder avser regeringen att vidta för att barn som bevittnat våld och övergrepp ska räknas som brottsoffer rent juridiskt?

Är justitieministern beredd att verka för att en lagändring kommer till stånd?

Debatt

(12 Anföranden)

Interpellationsdebatt 2002/03:42

Webb-tv: barn som brottsoffer

Protokoll från debatten

Thomas Bodström (S)

Anf. 40 Thomas Bodström (S)

Herr talman! Anita Brodén har frågat mig vilka åtgärder regeringen avser att vidta för att barn som bevittnar våld och övergrepp ska räknas som brottsof- fer rent juridiskt. Hon har vidare frågat mig om jag är beredd att verka för att en lagändring kommer till stånd. Självklart är det en mycket traumatisk upplevelse för ett barn att bli vittne till hur mamma eller pappa blir slagen av den andre föräldern eller av någon annan närstående. Känslan av otrygghet och oförmå- gan att kunna hjälpa den som blir utsatt för våld sätter med all säkerhet djupa spår i de barn som upplevt detta. Det är också självklart att de kan behöva pro- fessionell hjälp att bearbeta en sådan händelse. Anita Brodén fokuserar i sin interpellation på hu- ruvida barn som bevittnar våld är att betrakta som brottsoffer i juridisk mening eller inte. Begreppet brottsoffer i sig ger emellertid inte upphov till några specifika rättigheter. Att en person betraktas som brottsoffer innebär till exempel inte att denne auto- matiskt är berättigad till skadestånd eller att han eller hon har rätt till målsägandebiträde. Jag vill dock klarlägga att barn som bevittnar våld i hemmet redan i dag har rätt till ersättning om de därigenom orsakas personskada, ofta genom psykiskt lidande. Av skadeståndslagen framgår nämligen att den som orsakats en personskada har rätt till ersätt- ning om skadan har skett uppsåtligen eller av oakt- samhet. Kommittén mot barnmisshandel uppmärksamma- de i sitt arbete frågan om barn som bevittnar våld i sin närmiljö bör betraktas som målsägande. Kommittén har i sitt slutbetänkande Barnmisshandel Att förebyg- ga och åtgärda (SOU 2001:72) bland annat övervägt om psykiskt våld mot barn bör kriminaliseras i större utsträckning än vad som gäller i dag, men funnit att sådana åtgärder för närvarande inte är motiverade. Enligt min uppfattning finns det dock skäl att ytterli- gare analysera möjligheten till en utvidgning av det straffrättsliga skyddet av barn i dessa situationer. Det får inte råda något tvivel om att vi har gjort allt vad som är möjligt för att säkerställa att barn som direkt eller indirekt drabbas av våld ges ett fullgott rättsligt skydd. När det gäller frågan om hur barn som lever i fa- miljer där våld förekommer bäst bör tas om hand är det dock min uppfattning att främst andra åtgärder än rent straff- och skadeståndsrättsliga bör komma i främsta rummet. Jag menar att vi i första hand bör fokusera på barnets behov av stöd och hjälp och sä- kerställa att det finns ett samhälleligt system som garanterar att sådan hjälp finns att tillgå. En förutsättning för att dessa barn ska kunna få hjälp är naturligtvis att myndigheter och andra berör- da får kännedom om att det har förekommit våld i hemmet. Här har bland annat polisen en viktig upp- gift. När polisen kommer till ett hem där någon har misshandlats måste alltså polisen vara uppmärksam på om det finns barn i familjen. Av stor betydelse är då att polisen har kompetens i hur man som polis bemöter barn och hanterar situationer där barn är inblandade och att man underrättar socialtjänsten. Det kan inte nog understrykas vilken viktig roll de sociala myndigheterna har för stödet till brottsoffer i allmänhet och till unga brottsoffer i synnerhet. Rege- ringen tog så sent som år 2001 initiativ till en ändring i socialtjänstlagen för att tydliggöra att det inte bara är den som direkt drabbas av ett brott som kan vara i behov av stöd. I samband med nämnda lagändring uppdrogs även åt Socialstyrelsen att bedriva ett ut- vecklingsarbete till stöd för socialtjänsten i dess ar- bete med brottsofferfrågor. Jag vet att Socialstyrelsen inom ramen för detta uppdrag särskilt fokuserar på utsatta barn. Jag vet också att det runtom i landet pågår en mängd lokala samverkansprojekt mellan socialtjänst och ideella organisationer som syftar till att skapa fungerande nätverk och stödverksamheter för barn som växer upp i familjer där våld förekom- mer. Jag kan också upplysa om att den nyligen tillsatta parlamentariska utredningen om vårdnad, boende och umgänge (dir. 2002:89) bland annat har i uppdrag att undersöka hur barnets bästa i dag tillgodoses i de fall där en förälder har gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet mot den andre föräldern. Låt mig avslutningsvis säga att jag naturligtvis delar Anita Brodéns uppfattning att det behövs mer kunskap om hur barn reagerar på våld i nära relatio- ner. Kunskap förutsätter emellertid forskning - något som det tidigare funnits ganska sparsamt med i Sveri- ge på detta område. Det har dock blivit bättre, inte minst tack vare att Brottsofferfonden under flera år prioriterat att dela ut medel till projekt inriktade på unga brottsoffer. Det kommer dessutom att bli ännu bättre eftersom Brottsoffermyndigheten, inom ramen för det uppdrag att genomföra ett forskningsprogram på brottsofferområdet som myndigheten fick förra året, nu har säkerställt bland annat en forskartjänst under fem år avseende barn som brottsoffer.

Anita Brodén (Fp)

Anf. 41 Anita Brodén (Fp)

Herr talman! Justitieminister Thomas Bodström! Jag vill börja med att tacka för svaret. Som jag skrev i min interpellation har jag redan debatterat denna fråga med socialtjänstminister Mor- gan Johansson. Eftersom vi i den debatten kom in på rent juridiska frågor uppmanades jag att återkomma i en interpellation till justitieministern, vilket jag nu gör. Vid förra tillfället framkom att socialtjänstminis- tern och undertecknad givetvis har en gemensam syn på den fruktansvärda situation som många barn be- finner sig i och att vi vuxna måste ta vårt politiska och allmänmänskliga ansvar. Barnen ska givetvis få den hjälp och det stöd de behöver. Socialtjänstministern informerade mig vid det till- fället om att regeringen har för avsikt att till våren lägga fram en proposition som baserar sig på Barn- misshandelskommitténs slutbetänkande. Temat för propositionen är, enligt Morgan Johansson, ett stärkt skydd för barn i utsatta situationer. Det är mycket bra. Det finns andra positiva saker och beslut. Social- tjänstlagen ändrades till exempel den 1 juli 2001 så att socialnämnden också ska verka för att den som utsatts för brott och dennes anhöriga ska få stöd och hjälp. Socialstyrelsen bedriver ett utvecklingsarbete bland annat för att uppmärksamma barn i utsatta familjer. Trots allt detta positiva vittnar alltför många barn om en annan upplevelse. De känner sig fortfarande svikna. De får inte den hjälp de har rätt till. Det är här jag vill gräva lite djupare. Vad kan man rent juridiskt göra? Om det inte be- hövs någon juridisk förändring, någon lagändring, som jag förstår är justitieministerns svar, ställer jag ändå en följdfråga: Är det då fel på tillämpningen? Jag kan fortfarande inte förstå hur Barnmisshan- delskommittén kan dra den slutsats man drar i sitt slutbetänkande. Därför hälsar jag med glädje justi- tieministerns tal om att det finns skäl att analysera möjligheten till en utvidgning av det straffrättsliga skyddet av barn i dessa situationer. Jag ser det som en av de åtgärder jag frågade om i min interpellation. I Barnmisshandelskommitténs slutbetänkande konstaterar man nämligen att våld inte är enbart fy- siskt våld utan också psykiskt våld. Som exempel på psykiskt våld nämns när barn tvingas bevittna, se eller höra våld i sin närmiljö. Den slutsats man kom- mer fram till är ändå ett nej till att definitionen skulle bli giltig i straffrätten, med följande motiv: Våldet äger rum i hemmet. Risken för upptäckt är liten. Det är tveksamt om kriminalisering har någon avskräck- ande effekt. Barnet blir, som jag uttolkar det, straffrättsligt övergivet. Barnet får ingen egen upp- rättelse. För att barnet ska få upprättelse krävs en straffrättslig bestämmelse om att brottet också riktas mot barnet. Det finns förvisso rättsfall där de som bevittnat våld har kunnat betraktas som brottsoffer. Hur vanligt förekommande är det? Jag skulle vilja ställa ytterligare en fråga i detta första anförande. Ett målsägarbiträde har en skyldig- het att bistå en målsägande, ett brottsoffer, under förundersökning och rättegång rörande vissa brott. Ges tillräckliga resurser för att kunna erbjuda brottsoffer tillräckligt med tid, stöd och hjälp av sitt målsägarbiträde?

Annelie Enochson (Kd)

Anf. 42 Annelie Enochson (Kd)

Herr talman! Jag vill tacka Anita Brodén för den- na viktiga interpellation och också ministern för sva- ret. Barn och ungdomar är i dag den glömda brottsof- fergruppen. De har själva svårt att kräva sin rätt, och få myndigheter och vuxna är beredda att föra deras talan. Eftersom barnen är särskilt utsatta och sårbara krävs särskilda överväganden beträffande åtgärder och insatser för barn som brottsoffer. Det är viktigt med en vidare definition av brottsofferbegreppet ur ett barnperspektiv. Detta förutsätter att såväl de juridiska som de psykologiska aspekterna av brottsofferbegreppet beaktas. För att åskådliggöra vidden av begreppet brottsoffer kan följande exempel ges. En butiksanställd som blir hotad, bunden och rå- nad på butikskassan är ett brottsoffer, både i juridisk och i psykologisk bemärkelse. Butiksbiträdet är både målsägande och på ett individuellt psykologiskt plan utsatt för en skrämmande händelse, som hon eller han kanske behöver professionell hjälp för att bearbeta och komma över. När det gäller skadeståndsanspråk från de perso- ner som utsatts för allvarliga brott framhålls inte sällan just behovet av terapeutisk hjälp som en moti- vering för det begärda beloppets storlek. Ett barn som blir vittne till hur mamma blir svårt misshandlad av pappa är, enligt en snäv definition av brottsofferbegreppet, inte att betrakta som brottsoffer. Barnet är inte direkt drabbat av brott och sålunda inte målsägande. I psykologisk mening är dock barnet att betrakta som brottsoffer, det vill säga drabbat av brott. Barn som blir vittnen till våld, till exempel miss- handel av en nära anhörig, kan utveckla precis samma symtom av posttraumatisk karaktär som barn som blir utsatta för direkt våld. Barnet kan utveckla inre före- ställningar som handlar om egen skuld, till exempel fruktan att det nästa gång är barnets tur att bli slaget. I dessa situationer behöver barnet professionellt stöd när det gäller bearbetning och rehabilitering. Barnet måste ses som ett brottsoffer som har rätt att få hjälp och stöd med att bearbeta de traumatiska våldshän- delser det har bevittnat. Frågan kvarstår alltså: På vilket sätt avser minis- tern att verka för att barn ska räknas som brottsoffer rent juridiskt, det vill säga som målsägande även när de bevittnar brott?

Anita Sidén (M)

Anf. 43 Anita Sidén (M)

Herr talman! Det här är en viktig interpellation, och jag tackar justitieministern för svaret. Mycket av min oro kvarstår dock. Många barn har upprepade gånger tvingats bevitt- na när deras mammor utsatts för hot och misshandel i sina hem. Dessa barn blir offer för och vittne till brott. Att vara vittne till våld är ju även att vara utsatt för våld. Detta gäller också barn som blir vittnen till att den ena föräldern misshandlar den andra. Det är viktigt att stärka barnens ställning, och naturligtvis än mera viktigt då det är fråga om barn som brottsoffer. När pappa slår mamma finns det alltså offer som sällan syns, och det är barnen. Det finns goda skäl att ägna mer intresse och omsorg åt barn som utsatts för brott än vad som sker i dag. Hur mycket förtvivlan, ångest och ensamhet finns det inte hos dessa utsatta barn, som sett en av sina närmaste misshandlas? Att bevittna våld mellan de personer som man är mycket beroende av kan till och med vara svårare än att själv bli misshandlad. Övergreppet kan dessutom ge men för hela livet. Brottet drabbar även kretsen runt den utsatte, då den trygga världsbilden kastas omkull och ersätts av ett okontrollerbart kaos. På något sätt måste barnets rätt garanteras. Inför valet i höstas presenterade Rädda Barnen 21 krav för att stärka barns rättigheter i Sverige. Berät- telserna är skakande vittnesbörd om barns situation i Sverige i dag. "Många saker måste ändras för att vårt land ska bli ett barnvänligare land", säger Rädda Barnen. Barnperspektivet måste stärkas och barnkonven- tionen följas i all tillämpning av vår lagstiftning. Hjälper det inte måste lagstiftningen förändras till skydd för barnens rätt till ett liv i trygghet utan rädsla för våld, övergrepp och kränkningar. Barnen måste kunna lita på de vuxnas stöd. Herr talman! Det är många barn som far illa i sina hemmiljöer och utsätts för både psykiska och fysiska kränkningar. Dessa barn har svårt att själva kräva sin rätt och få myndigheter och andra vuxna att föra deras talan. Artikel 19 i barnkonventionen avser åt- gärder för att skydda barn mot våld inom familjen. Artikeln beskriver även åtgärder för att skydda barnet mot alla former av fysiskt eller psykiskt våld, skada eller övergrepp, vanvård eller försumlig behandling eller utnyttjande, innefattande sexuella övergrepp. Vi har mycket att göra för att leva upp till FN:s konven- tion om barnens rättigheter. Herr talman! Det är mycket viktigt att det drabba- de barnet får stöd och hjälp likaväl som mamman. Polis och socialtjänst måste ha hög kompetens i att bemöta barn. Det hoppas jag att vi är överens om. De poliser som kommer till ett hem på grund av miss- handeln måste ju förvissa sig om att det finns barn i denna familj. Jag delar justitieministern uppfattning att det inte får råda något tvivel om att vi gjort allt vad som är möjligt för att säkerställa att barn som direkt eller indirekt drabbas av våld ges ett fullgott rättsligt skydd. Kommittén mot barnmisshandel uppmärksamma- de att barn som bevittnar våld i sin närmiljö bör be- traktas som målsägande. Delar ministern denna upp- fattning, och är då ministern beredd att överväga att även psykiskt våld bör kriminaliseras i större ut- sträckning än vad som gäller i dag? Rädslan att mamma ska misshandlas igen och igen och igen kas- tar en mörk skugga över många barns liv. Många barn tvingas fortsätta att leva tillsammans med den gär- ningsman som brutalt slagit sönder den trygghet de haft. Ministern skriver i sitt interpellationssvar att det finns skäl att ytterligare analysera möjligheten till en utvidgning av det straffrättsliga skyddet av barn som bevittnar våld i sin närmiljö. Vad menar ministern rent konkret med det? Kan svaret bli så konkret att det blir en början till att återupprätta barnet? Barnens bästa ska sättas i främsta rummet, men den verklighet vi i dag lever i har ett annat ansikte. (forts.) Ajournering Kammaren beslutade kl. 16.29 på förslag av tal- mannen att ajournera förhandlingarna till kl. 18.00. Återupptagna förhandlingar Förhandlingarna återupptogs kl. 18.00.

Johan Linander (C)

Anf. 44 Johan Linander (C)

Fru talman! Det är trevligt att få börja efter ajour- neringen. Barnmisshandel och andra brott mot skyddslösa är något som upprör alla, tror jag. Trots det är det alltför vanligt att misshandel mot barn endast resulterar i låga straff. Vi kommer säkert in på det under debatten på torsdag, men jag vill redan nu säga att det för mig är självklart att det ska vara en försvårande omstän- dighet när brottet begås mot ett barn. När en förälder misshandlar sitt barn är det inte bara en fysisk misshandel utan även en psykisk miss- handel, och vi i Centerpartiet har i vår rättspolitiska motion föreslagit en ny brottsrubricering, nämligen psykisk barnmisshandel. Man skulle kunna tänka sig att straffskalan är densamma som i misshandelsfall, alltså enligt 5 § och 6 §, och det är då upp till tio års fängelse för grov misshandel. Jag tycker att det är viktigt att poängtera att just psykisk barnmisshandel kan vara en egen brottsrubricering. Flera av er andra har också varit inne på detta. Det finns en annan del, som det inte har sagts så mycket om tidigare. När ett barn misshandlas är även modern i familjen ofta drabbad av gärningsmannen, som oftast är en man. Först och främst måste man fastslå att det är gärningsmannens rörelse- och hand- lingsfrihet som ska begränsas och inte den miss- handlade kvinnans och barnens rörelsefrihet. Därför har vi föreslagit ett antal åtgärder för att förändra lagen om besöksförbud, som vi tror skulle förbättra för de drabbade. Vi tycker bland annat att överträdelser som sker väldigt ofta ska vara en direkt grund för häktning. Då är det tydligt att det finns risk för fortsatt brottslighet, och det ska kunna utgöra en grund för häktning. Den utsatta parten måste ha rätt att byta lås. Det har hänt att en kvinna som har varit utsatt för misshandel av sin man har blivit dömd för egenmäktigt förfarande för att hon har bytt lås i deras hem. Vi vill också att besöksförbud ska kunna kombineras med fotboja. Det skulle vara något nytt och ganska drastiskt, men i allvarliga fall bör detta vara möjligt. I riktigt allvarli- ga fall, när hotbilden verkligen är allvarlig, skulle vi kunna tänka oss besöksförbud i en hel kommun. Det är ganska drastiskt, men vi talar om fall då det verkli- gen skulle behövas. Det är dessa bitar som jag skulle vilja ta upp i den här frågan. Jag vänder mig till justitieministern och hoppas att han håller med mig om att det är gär- ningsmannens rörelse- och handlingsfrihet som ska begränsas och inte de misshandlade barnens och kvinnans rörelsefrihet.

Thomas Bodström (S)

Anf. 45 Thomas Bodström (S)

Fru talman! Vi är alla överens när det gäller de övergrepp som sker mot barn, oavsett om det är våld mot barnet eller om barnet bevittnar våld som äger rum. Jag håller helt med. Det finns till och med de som säger att det är ännu värre att bevittna våld när till exempel pappan misshandlar mamman än att själv råka ut för våld. Anledningen är att man är ännu mer hjälplös, och man har ingen att ty sig till i de situatio- nerna. Dessutom ska barnet identifiera sig med nå- gon, fadern eller modern, den misshandlande eller den hjälplöse. Så jag håller helt med om det här, och vi är rörande överens om den saken. Frågan är då: Vad kan man göra? Det handlar egentligen inte om ifall de är brottsoffer eller inte, för det ger inte någon automatisk rättighet, utan frågorna är: Har man rätt till skadestånd, och har man rätt till ett straffrättsligt skydd? Skadestånd finns i dag. Men när det gäller straffrättsligt skydd har Barnkommittén faktiskt slagit fast att det inte ska vara så. Vi hörde också motiveringen läsas upp. Jag tycker, som jag sade inledningsvis, att det än- då finns anledning att analysera om man kan hitta något straffrättsligt skydd när det gäller barn som är i sådana här situationer att de till exempel bevittnar våld. Det behöver inte vara på det sätt som sägs, nämligen att det ska vara direkt psykisk misshandel. Det kan finnas andra saker, som att man tar skada i förhållande till det brott som kan ske, men jag vågar inte säga något om det. Nu har Kommittén mot barnmisshandel funnit att det inte ska vara så här när det gäller psykiskt våld. Jag kan därför inte bara slå undan benen på hela kommittén och säga att det här är fullständigt felak- tigt. Däremot anser jag att frågan är så viktig att den bör analyseras ordentligt för att man ska kunna se om det finns några möjligheter att också få ett straffrätts- ligt skydd för barnen, men det är för tidigt att säga om det går och i så fall hur det går. Men den här diskus- sionen har pågått ganska länge på Justitiedeparte- mentet och i den politiska ledningsgruppen. Så frågan lever i allra högsta grad, men jag kan inte nu stå och lova saker och ting. Jag måste också ha respekt för den parlamentariska kommitté som faktiskt fann ett motsatt resultat, och jag tror att alla partier medver- kade i den. Jag får väl återkomma något senare och se vad det här har lett fram till, och vi kan ha kontakter på olika håll när det gäller den saken. Besöksförbud är en annan fråga som vi kanske inte har möjlighet att fördjupa oss i alltför mycket nu. Den får vi kanske ta upp i något annat sammanhang. Detta är någonting som vi har arbetat med under hela året, som säkert är bekant. Vi har också haft frågan om besöksförbud på remiss. Det handlar bland annat om att kunna utfärda besöksförbud i det gemensam- ma hemmet och om att titta på frågan om man kan utvidga det geografiska området, just för att, som Johan Linander säger, det är friheten för den som misshandlar, hotar och slår som ska begränsas. Det finns ett batteri av saker som behöver göras, och det här är någonting som kommer att leda fram till en lagrådsremiss som kommer att presenteras i början av nästa år, så den här frågan är i allra högsta grad aktuell. Det var ett initiativ som regeringen tog för drygt ett år sedan. Sedan har vi arbetat med frå- gan. Vi har haft en departementspromemoria. Det har varit remissinstanser, och nu ska vi lägga fram en lagrådsremiss i vår, så den frågan har kommit ganska långt. Utan att föregå regeringens och riksdagsgruppens beslut kan jag väl redan nu säga att allting talar för att vi kommer att få lagförslag om sådant som det talas om här, nämligen ökat skydd för den som är utsatt för våld eller hot om våld, besöksförbud, större områden och flera andra saker. Men, som sagt, det är kanske lättare att ge utrym- me till den diskussionen i en interpellationsdebatt som handlar om just den frågan.

Anita Brodén (Fp)

Anf. 46 Anita Brodén (Fp)

Fru talman! Justitieministern! Tack än en gång för svaret! Jag är glad över det som justitieministern nämnde om det straffrättsliga skyddet, att han tänker se över det, och att det bör analyseras. Det ser jag fram emot med tillfredsställelse. Gudrun Nordborg, jurist på Brottsoffermyndig- heten, menar att det även behövs en ändring i lagen för att bättre skydda barnen. Brottsoffermyndigheten vill förankra kommitténs definition av straffrätten - det är det som vi har varit inne på - för att barnkon- ventionens artikel 19 ska uppfyllas. Vi har hört en del citat från barnkonventionen. Men jag vill ändå läsa upp några ord som jag tycker är så starka: Konventionsstaterna ska vidta alla lämp- liga lagstiftningsåtgärder och administrativa och sociala åtgärder - där har vi det i ett nötskal. Detta ska givetvis göras för att skydda barnet. Skulle inte en kriminalisering stärka barnens rätt inom familjerätten? Det handlar om att ge barnet ett tydligt straffrättsligt skydd genom ett nytt lagrum som innebär att det är ett brott mot barnet när någon låter barnet se eller höra en misshandel av en person som barnet har en nära relation till. Det antogs på Nya Zeeland 1995. Brottsoffer- myndigheten anser att det är nödvändigt att vi i svensk lagstiftning på liknande sätt som i Nya Zee- land tar ställning för dessa barn och att Sverige finns med i den internationella förgrunden även fortsätt- ningsvis. En särskild kriminalisering kan också vara ett ytterligare redskap för att skydda barnet då det kommer till frågan om vårdnad och umgänge. En straffrättslig utvidgning skulle också medföra att fler barn skulle kunna få en upprättelse genom skadestånd eller brottsskadeersättningar. Jag har ytterligare några frågor till justitieminis- tern. När man är målsägande kan man få kränk- ningsersättning. Det är en allvarlig kränkning av den personliga integriteten att åse ett sådant våld som vi nu har talat om. Mig veterligt har ingen domstol i Sverige ännu dömt ut kränkningsersättning. Förord- nas målsägarbiträde för barn som åsett misshandel? Är det vanligt förekommande? Jag vill ta upp ett par frågor till som jag inte fick besvarade i justitieministerns förra inlägg. Det finns rättsfall där barn bevittnat våld och då betraktas som brottsoffer. Är det vanligt förekommande? Det är mina frågor.

Annelie Enochson (Kd)

Anf. 47 Annelie Enochson (Kd)

Fru talman! Jag tackar ministern för tydligheten när det gäller utvidgningen av det straffrättsliga skyddet för barn. Jag vill passa på att i denna debatt ta upp en fråga som klart berör barnens status som brottsoffer. Ska vi inrätta särskilda barndomstolar i Sverige liksom de har i England och Frankrike? Anita Brodén var inne lite på det när hon talade om Nya Zeeland. Barnkom- petensen i svenska domstolar är generellt sett låg. Inte bara poliser och åklagare utan även juristdomare är i stort behov av kunskap om barns utveckling, särskilt om barns språkliga och kognitiva förmåga. Även domare måste förstå ett barns intellektuella funktio- ners utveckling vad gäller tänkande, förståelse och minne. Domaren ska göra en bedömning av barnets be- rättelse utifrån ett videoband. För att kunna göra det på ett korrekt sätt måste domaren ha kunskap om hur ett barn tänker, till exempel veta att ett barn i försko- leåldern har begränsad förmåga att bedöma tid när det gäller hur länge sedan något inträffade eller hur länge de vistades någonstans. Jag ställde en fråga om barndomstolar till familje- och barnministern under förra veckans frågestund. Jag fick då till svar att det var justitieministerns an- svarsområde. Jag undrar om justitieministern kan tänka sig att verka för att Sverige inrättar barndom- stolar. Om jag får ett svar i dag slipper vi en ytterliga- re interpellationsdebatt.

Anita Sidén (M)

Anf. 48 Anita Sidén (M)

Fru talman! I skyddsnätet runt barn är maskorna glesa. Barn dödas i Sverige. Men dödligt våld mot barn är den minst utforskade brottstypen. Förövarna är nästan alltid föräldrarna vilket gör dessa brottsoffer ännu mer värnlösa. När ett flygplan eller ett fartyg havererar tillsätts en haverikommission. Borde inte ett sådant förfarande tillämpas när barn utsätts för våld med dödlig utgång? Det drastiska namnet be- skriver vad ett barnamord innebär både för anhöriga och för samhället. I flera år har min partikamrat Cecilia Magnusson och jag kämpat för de barn som inte kan tala för sig. Dödsorsaksutredningar finns redan i många länder med anglosaxisk rätts- och familjetradition, och även i flera av USA:s delstater är det sedan många år en inarbetad verksamhet. För varje barn som bragts om livet har samhället ett moraliskt ansvar att ta reda på om man kunnat göra något för att förhindra det "haveri" som skett, inte för att fastställa skuldfrågan - det är en uppgift för polis och domstol - utan med målet att förhindra så många barnamord som möjligt i framtiden. Det kan dessutom bli ett led i sorgearbetet att få reda på omständigheterna kring offrets dödsfall. Är ministern beredd att utreda denna möjlighet efter svenska förhållanden för att bringa klarhet i och förhindra ett barns dödsfall?

Johan Linander (C)

Anf. 49 Johan Linander (C)

Fru talman! Jag vill också tacka för ett föredöm- ligt tydligt svar från justitieministern. Angående skadestånd var det faktiskt ett mål i Stockholms tingsrätt i går där det utdömdes 265 000 kr i skadestånd till den son som såg sin mamma bli ihjälslagen av pappan. Det är ett mycket högt skadestånd ur svenskt perspektiv och ett steg i rätt riktning. I samma mål var det så illa och oerhört tragiskt att kvinnan levde under skyddad identitet, men i sam- band med uppgifter från skattemyndigheten fick mannen av misstag adressen till kvinnan. Han sökte upp henne och slog ihjäl henne med ett bordsben, och sonen såg på. Detta föranleder en ytterligare fråga kring hur hanteringen av skyddade uppgifter fungerar. Denna gång var det skattemyndigheten som var inblandad. Kunskapen ute i de svenska kommunerna är tyvärr inte alltid fullgod vad gäller skyddade uppgifter. Det finns verkligen anledning för justitieministern att se över hur det fungerar ute i kommunerna. Jag vill höra vad justitieministern har för svar på detta.

Thomas Bodström (S)

Anf. 50 Thomas Bodström (S)

Fru talman! Det är möjligt att jag inte kan svara på alla frågor här och nu. Den första frågan handlade om skadestånd. Den ersättning som döms ut är i praxis för psykisk skada. Gränsen till kränkningsersättning är flytande. Man har nu funnit att sådan ersättning ska betalas ut. Det är just på grund av det psykiska lidande barnet drab- bas av i dessa situationer, vilket egentligen är samma sak när det gäller kränkningsersättning. Det viktigaste är att man fastställer grund för skadeståndsersättning. Någon gång i framtiden kan man kanske utreda om det ska vara en skarpare gräns mellan ersättningarna. Min erfarenhet av domstolsprocesser är att detta fun- gerar bra i fråga om huruvida det är psykisk skada eller kränkningsersättning. Nästa fråga gäller barndomstolar. Jag är öppen för alla diskussioner, men inte benägen att fatta något beslut i dag. Det finns goda sakliga skäl för att inrätta barndomstolar även om jag inte tycker att England är ett så bra exempel med tanke på deras syn på barn och rättegångar. Jag vill inte stänga några dörrar. Men jag vill också understryka att med fler specialdom- stolar kan det bli ineffektivare. Det är en risk som bör finnas med i en fortsatt diskussion. Det kan uppstå särskilda väntestationer när man har specialdomsto- lar. Det är svårt på mindre orter till exempel. Det finns fördelar, och det finns nackdelar. Vi är överens om det viktiga, att kompetensen måste öka. Den måste öka hos alla som på något sätt handlägger mål som gäller barn. Det gäller inte bara domare utan också brottsutredande personal hos polis och åklagare. Detta finns med i den brottsofferlag som trädde i kraft för drygt ett år sedan, alltså att öka kunskapen om brottsoffer, att öka samverkan mellan myndigheter som handlägger dessa frågor, att öka samarbetet mellan myndigheter och ideella organisa- tioner och inte minst att öka forskningen kring brottsoffer. Denna behövs just för att barn kanske reagerar på annat sätt än andra personer. Det kan utgöra skillnaden mellan att en skyldig person får en fällande eller en frikännande dom. Jag har tidigare nämnt något som jag vill arbeta vidare med, nämligen att öka den barnpsykiatriska kunskapen. Det räcker inte med internutbildning för poliser, åklagare och domare. Det bör vi också dis- kutera framöver. Under 80-talet användes vittnespsy- kologer frekvent, men kanske inte på det bästa sättet. Det har också Högsta domstolen fastslagit. Tyvärr uppstod det ett slags vakuum därefter. Man har för lite kompetens på området i dag. Den barnpsykiatris- ka kunskapen är mycket viktig att få med i denna sorts mål för att kunna förbättra underlaget och däri- genom få fler fällande domar när det gäller dem som är skyldiga. Visst, jag diskuterar gärna också haverikommis- sionen vid tillfälle när jag fått lite mer klart för mig vad det handlar om. Jag vill dock understryka att förutom brottsutredande myndigheter har förstås också socialtjänsten ett ansvar om något skulle ske på det fruktansvärda sätt som beskrivs här. Det är inte så att vi står utan myndigheters ansvar när det gäller sådana saker. Slutligen gällde det vittnesskydd. Det är någon- ting som det arbetas med just nu, och det har två delar. När det gäller samverkan för vittnesskydd i nära relationer kom ett förslag från rikspolischefen i augusti. Nu arbetar man med övriga fall, och det kommer att presenteras i september nästa år.

Anita Brodén (Fp)

Anf. 51 Anita Brodén (Fp)

Fru talman! Justitieministern! Jag vill tacka för denna debatt. Det är en oerhört viktig stund när vi har möjlighet att debattera dessa oerhört tragiska och viktiga frågor. Vi är rörande överens om att utsatta barn på alla sätt och vis ska skyddas och hjälpas. Det råder ingen som helst tvekan. Vi kan möjligen ha lite olika syn på vägarna dit. Jag är mycket tacksam och glad över justitiemi- nisterns öppna hållning till en utvidgning av det straffrättsliga skyddet. Jag ser fram emot vad arbetet framöver kommer att leda till. Man talar ofta om att ge tydliga signaler. En tyd- lig signal i det här läget tror jag skulle vara att se till att målsägandebiträden får tillräckliga resurser så att barnen känner att de har någon som står på deras sida och följer dem.

Intressenter

Frågeställare

Anita BrodénFP

Besvarad av

Thomas BodströmSocialdemokraterna