Avvecklingen av sysselsättningsfasen
Interpellation 2016/17:240 av Katarina Brännström (M)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Inlämnad
- 2017-01-20
- Överlämnad
- 2017-01-23
- Anmäld
- 2017-01-24
- Sista svarsdatum
- 2017-02-14
- Svarsdatum
- 2017-02-21
- Besvarad
- 2017-02-21
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
till Arbetsmarknads- och etableringsminister Ylva Johansson (S)
Drygt ett år har gått sedan regeringen påbörjade avvecklingen av sysselsättningsfasen. Deltagarna blev, inte minst i valrörelsen 2014, lovade bland annat extratjänster som skulle ersätta åtgärden. Men samtidigt som sysselsättningsfasen, tidigare kallad fas 3, tömts på människor har det bara blivit ca 1 800 extratjänster. Och nyligen redovisade SVT siffror som gör gällande att "de flesta arbetslösa har lämnats åt sitt öde".
Nästan 4 000 människor har gått från sysselsättningsfasen till programmet Matchning och uppföljning, ett program som ska erbjuda individuell hjälp. Men av statistiken framgår att det enda stöd den arbetslöse får är ett möte med en handläggare högst varannan eller var tredje månad. Detta är oacceptabelt. Jag har själv träffat personer som deltagit i sysselsättningsfasen men som nu skickats hem till soffan mot sin vilja. Regeringen tycks ha övergivit dessa människor, som redan innan var de mest utsatta på arbetsmarknaden.
Frågan är om ministern är nöjd med hur avvecklingen av sysselsättningsfasen har fortlöpt.
Med anledning av detta vill jag fråga arbetsmarknads- och etableringsminister Ylva Johansson:
Tänker ministern vidta några åtgärder för att de personer som tidigare deltagit i sysselsättningsfasen ska få en meningsfull sysselsättning och komma närmare ett arbete?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2016/17:240
Webb-tv: Avvecklingen av sysselsättningsfasen
Dokument från debatten
- Protokoll 2016/17:71 Tisdagen den 21 februariProtokoll 2016/17:71 Svar på interpellation 2016/17:240 om avvecklingen av sysselsättningsfasen
Protokoll från debatten
Anf. 1 Arbetsm.- och etableringsmin. Ylva Johansson (S)
Fru talman! Katarina Brännström har frågat mig om jag avser att vidta några åtgärder för att de personer som tidigare deltagit i sysselsättningsfasen ska få en meningsfull sysselsättning och komma närmare ett arbete.
Varje människa är en resurs, och alla som kan arbeta ska arbeta. Ett arbete innebär en möjlighet till egen försörjning, tillhörighet, gemenskap och makt att forma sitt liv och sin framtid. Det är regeringens främsta prioritering att fler människor ska komma i arbete.
Svar på interpellationer
Utvecklingen i svensk ekonomi är stark och efterfrågan på arbetskraft är god. Sedan regeringen tillträdde har antalet sysselsatta ökat med 150 000 personer samtidigt som arbetslösheten minskar, inte minst bland ungdomar vars arbetslöshet är den lägsta på 13 år. Samtidigt som efterfrågan på arbetskraft är stark är arbetslösheten hög inom vissa grupper, särskilt bland vuxna med kort utbildning och personer som varit kort tid i Sverige.
Regeringens ambition med reformeringen av jobb- och utvecklingsgarantin samt avskaffandet av fas 3 och dess sysselsättningsplatser är att alla deltagare utifrån sina individuella behov ska kunna erbjudas aktiva insatser för att komma närmare arbetsmarknaden. Personer som varit arbetslösa under en längre tid ska inte förvaras i en insats som inte leder vidare till jobb. Med regeringens förändrade arbetsmarknadspolitik och med ett mindre detaljstyrt regelverk ska långtidsarbetslösa utifrån sina individuella behov ha möjlighet att ta del av Arbetsförmedlingens hela verktygslåda av insatser.
Möjligheten att studera har förstärkts, extratjänster har införts och förstärkts och möjligheten att ta del av arbetsträning har utökats.
Arbetsförmedlingen kan numera göra en individuell bedömning och fatta beslut om en meningsfull insats eller aktivitet för varje enskild individ. Att fatta ett beslut av kvalitet om en insats eller aktivitet kan ta längre tid men blir sannolikt bättre i längden för individiden. Det viktigaste är att rätt person få rätt insats vid rätt tidpunkt.
Sammantaget innebär regeringens politik att långtidsarbetslösa kan erbjudas aktiva arbetsmarknadspolitiska insatser och möjlighet att studera inom det reguljära utbildningsväsendet. Båda möjligheterna utgår från individernas egna behov och stärker deras förutsättningar att få ett jobb eller påbörja studier.
Anf. 2 Katarina Brännström (M)
Fru talman! Jag ske be att få tacka ministern för svaret, även om jag kan tycka att det var mer allmänt hållet än ett riktigt svar på min fråga, som löd så här: Tänker ministern vidta några åtgärder för att de personer som tidigare deltagit i sysselsättningsfasen ska få en meningsfull sysselsättning och komma närmare ett arbete?
Sedan regeringen för ett år sedan ströp inflödet till fas 3 har två tredjedelar försvunnit ur åtgärden. Det var närmare 40 000 som fanns där från början, och nu är det ungefär 9 700 kvar. Man ligger ett år före i sin plan för avvecklingen.
Knappt ett år efter att avvecklingen inleddes visade det sig att regeringens löfte, som då gavs om meningsfulla åtgärder för jobb, egentligen inte har infriats. Av de personer som fanns i fas 3 har 14 000 skrivits in hos Arbetsförmedlingen för åtgärder. Av dessa har 3 000 ingen registrerad aktivitet, och vad de gör kan Arbetsförmedlingen inte svara på. De torde inte vara en prioriterad grupp för utbildningsanordnarna, som till exempel har fått den nya uppgiften att integrera alla nyanlända. Extratjänsterna som kom till som en ersättning är drygt 2 000 i hela landet, så det har inte heller blivit någon riktig insats för dessa människor.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Det är också tråkigt att många sociala organisationer som kunde erbjuda jobb till de här människorna - hunddagis, trädgårdsskötsel, loppis, kaféer och en massa intressanta och bra sysselsättningar - nu har fått säga upp sin personal, vilket ger många följder.
Vad som har hänt med de 30 000 som har lämnat fas 3 är det nog ingen som vet. Jag undrar om ministern vet det. Det troliga är att de står allra längst från arbetsmarknaden och har kommit ännu längre bort från jobb och meningsfull tillvaro.
En fjärdedel av dem som har lämnat har någon form av stödanställning. Det är väl i och för sig bra, men det är ju bara en liten grupp. Många av dem har stora problem, till exempel funktionshinder. Många är över 55 år och med begränsad arbetsförmåga. En del är utrikes födda. 4 000 är placerade i gruppen matchning och uppföljning, vilket innebär att de har ett möte med en handläggare bara varannan eller var tredje månad.
Frågan kvarstår: Vad i de långtidsarbetslösas situation har regeringen förbättrat genom att avveckla fas 3? Svaret är nog att många har fått gå hem till ren passiv arbetslöshet. Jag har själv talat med flera fas 3-anordnare som vittnar om sorgliga människoöden. Människors trygghet har rämnat, och de mår mycket dåligt.
Ylva Johansson lovade faktiskt att alla skulle ha en plats att gå till, en åtgärd eller arbetsträning. Men vad är det som har hänt? Jag tycker att svaret som jag fått om detta är ganska luddigt. Man har ju lovat intensivt att bekämpa långtidsarbetslösheten. I juni sa ministern här i kammaren att man skulle återkomma med åtgärder, men det känns som att det har hänt väldigt lite.
Det vore bra att få ett mer konkret svar på vad som faktiskt har tänkts för de här människorna, som det var så viktigt att få ur fas 3, vilket jag vet var ett stort och starkt vallöfte från Socialdemokraterna. Det är nästan cyniskt att många av dem har lämnats åt sitt öde. De tillhör de svaga grupperna i arbetslöshetskön.
Anf. 3 Arbetsm.- och etableringsmin. Ylva Johansson (S)
Fru talman! Jag ska rätta mig själv. Katarina Brännström frågar om jag avser att vidta några åtgärder för att de personer som tidigare deltagit i sysselsättningsfasen ska få en meningsfull sysselsättning och komma närmare ett arbete. Svaret på frågan är naturligtvis ja. Det är det som är själva fokus i regeringens arbete.
Låt oss titta på vad fas 3 var för något. Under fas 1 och fas 2 fanns det vissa begränsade arbetsmarknadspolitiska åtgärder som Arbetsförmedlingen kunde erbjuda eller anvisa personer till. Utbildning var dock ingen av dessa, men det fanns en del andra. När man kom till fas 3 var regeln sådan att Arbetsförmedlingen var förhindrad att använda de arbetsmarknadspolitiska verktyg som fanns tillgängliga i faserna 1 och 2.
Jag tycker att det är helt galet att tänka att för de personer som har varit arbetslösa längst ska man begränsa de insatser som kan användas. Jag tror att man måste göra precis tvärtom. För dem som har varit arbetslösa längst tid beror detta förmodligen på att de har svårare än andra att få arbete. Min erfarenhet är att man då måste mötas individuellt utifrån de specifika förutsättningar och behov som varje individ har. Det är därför Arbetsförmedlingen nu har tillgång till hela verktygslådan utan begränsning, och vissa verktyg är särskilt tillgängliga för dem som står längst från arbetsmarknaden och har varit arbetslösa länge. Det är rimligt att vi utökar verktygslådan och satsar på lite mer generösa insatser för dem som står allra längst från arbetsmarknaden, och det är det vi nu gör. Vi ser också att arbetsträning och subventionerade anställningar ökar.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Låt mig förklara för Katarina Brännström att bara för att man inte har någon registrerad aktivitet i Arbetsförmedlingens databas betyder det inte att man inte har någon aktivitet. Det betyder att aktiviteten i stället finns redovisad i individens handlingsplan. I dag finns det inget sätt i Arbetsförmedlingens statistikuppföljning att se vad någon gör som inte har en av de kategoriserade insatserna. Det är givetvis en brist att det är så, men vilka aktiviteter man deltar i redovisas i handlingsplanen och i varje individs aktivitetsrapportering.
Det är alldeles klart att vi kommer att behöva göra ännu mer för denna grupp. Nu går det bra på arbetsmarknaden; vi har stark ekonomisk tillväxt och stark tillväxt av nya jobb. Det betyder att de som står nära arbetsmarknaden får jobb. Bland dem som har en hygglig utbildning eller inte har varit arbetslösa länge sjunker arbetslösheten snabbt. Men för de grupper som står långt från arbetsmarknaden kvarstår betydande svårigheter. Det gäller särskilt dem med kort utbildning.
Därför är det viktigt att vi får ut fler personer i utbildning, och här måste jag självkritiskt säga att vi inte har lyckats tillräckligt väl. Det är på tok för få långtidsarbetslösa som går vidare till reguljär utbildning trots att vi vet att det för många skulle vara en vettig insats. Här kommer regeringen att komma med fler insatser för att uppnå detta.
Anf. 4 Katarina Brännström (M)
Fru talman! Ylva Johansson vet att det har funnits många bra fas 3placeringar och många bra anordnare. Men det blev en symbolfråga i valet, och att människor hamnar i kläm är olyckligt.
Det finns också en visst önsketänkande vad gäller Arbetsförmedlingens resurser. De räcker inte, och denna grupp är inte heller prioriterad på Arbetsförmedlingen.
Av de 85 000 jobb som regeringen utlovade har det inte blivit mer än 4 000. Det är klart att inte många av dem med vissa svårigheter och som står långt från arbetsmarknaden är med i den gruppen.
Man gömmer sig bakom en högkonjunktur, men för dessa människor finns det tyvärr aldrig någon högkonjunktur. De hamnar alltid sist i kön när det kommer till både jobb och insatser.
Det olyckliga är att fas 1 och fas 2 misslyckades med att över huvud taget få dessa människor i jobb eller åtgärder. Man hade flera år på sig men gjorde väldigt lite. Därför blev många av dem glada när de väl kom in i fas 3 och fick en meningsfull sysselsättning. Jag har själv träffat många som tyckte att de fick ett nytt liv.
Det Ylva Johansson säger om en verktygslåda och Arbetsförmedlingen resurser ska vi nog ta med en nypa salt. Det är klart att det finns resurser och att långtidsarbetslösa borde få hjälp hos Arbetsförmedlingen.
Men jag tycker att en regering som slopar en reform som berör 40 000 människor borde vara mer intresserad av att få veta vad som har hänt med dem. Hur gick det? Hamnade de sist i kön? Är de i utbildning? Några har förstås fått jobb med stödåtgärder, vilket statistiken visar, och det är jättebra. Men hur har det gått för alla de andra? Ökar de psykiska diagnoserna nu?
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
När man med politik och i nästan ett enda penndrag kan ändra livet och vardagen för en stor grupp människor borde det finnas mer att säga om hur det har gått för dem. Det kan inte bara vara symbolfrågor i valet. Det är faktiskt riktiga människor vi talar om, och många av dem mår dåligt.
Vad gäller aktiviteter vet vi att Arbetsförmedlingens resurser inte räcker till. Man misslyckas i många avseenden att få människor i jobb och åtgärder. Därför är det ännu mer olyckligt att man ägnar sig åt ett önsketänkande när det gäller denna grupp.
Många av dem hade bra insatser, och sociala företag, organisationer, kyrkor, föreningar och andra är nu olyckliga över att det löfte som ministern gav om att de skulle få fortsätta att ha arbetsträning och annat inte har infriats. Nu avvecklas de.
De civila insatserna från denna typ av företag och organisationer är en viktig resurs i hela samhällsbygget, och den tycker jag att vi ska vara rädda om och inte sjabbla bort. Men tyvärr har regeringen inte varit rädd om den.
Regeringen borde inte bara vara självkritisk till att man inte har lyckats få så många långtidsarbetslösa i utbildning. Självkritiken borde också gälla hur man har behandlat dessa anordnare, för många av dem var mycket seriösa.
Anf. 5 Arbetsm.- och etableringsmin. Ylva Johansson (S)
Fru talman! Jag kanske missförstod Katarina Brännström, men det lät som att hon inte tycker att det viktigt med en politik som skapar många nya jobb eftersom det ändå kan bli fortsatt svårt för dem som står långt från arbetsmarknaden att få dessa jobb.
Jag har motsatt uppfattning. Det grundläggande för att bekämpa arbetslösheten är att föra en ekonomisk politik som gör att vi har en stark ekonomisk tillväxt, investeringar, växande företag, fler jobb och fler arbetsgivare som vill anställa. Det finns ingen arbetsmarknadspolitik i världen som kan kompensera för att man inte för en politik som gör att vi har ett Sverige som växer och arbetsgivare som vill anställa.
Arbetsmarknadspolitikens roll är att rusta människor för att kunna ta de lediga jobben, och självklart behöver vissa personer mer insatser än andra.
Katarina Brännström talade om att förändra verkligheten i ett penndrag. Det var faktiskt vad den gamla regeringen gjorde när den i ett penndrag bestämde att om man hade varit arbetslös tillräckligt länge för att hamna i fas 3 skulle man placeras där och inte få tillgång till några andra insatser som kunde leda till arbete. Jag tycker att det var helt orimligt.
För oss är långtidsarbetslösa och andra personer som har svårt att få fotfäste på arbetsmarknaden en prioriterad grupp. De ska få tillgång till de åtgärder som kan leda till arbete.
Jag delar Katarina Brännströms uppfattning i en sak: De arbetsintegrerande sociala företagen och det civila samhället är omistliga delar i samhällsbygget. De behövs och kan och bör ta ett större ansvar än vad de gör i dag. Det har vi också öppnat för i regelverket. Det är givetvis upp till Arbetsförmedlingen vilka man anlitar när det gäller arbetsträning, men det är en åtgärd som ökar.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Fru talman! Katarina Brännström säger att AF:s problem handlar om att man har begränsade resurser. Jag delar inte den uppfattningen. AF har problem, men det är inte en resursbrist.
Anf. 6 Katarina Brännström (M)
Fru talman! Det är möjligt att Arbetsförmedlingen har de resurser man behöver, men man använder inte resurserna som det var tänkt. Det finns också en stor tröghet i systemet, vilket det finns många bevis på.
Det är bra att det finns nya jobb och att det går bra för Sverige. Jag är jätteglad för det. Vi är i en högkonjunktur. Sverige växer, och Sveriges ekonomi går bra. Då borde det vara enkelt att fixa fler jobb, fler utbildningsplatser, fler praktikplatser och annat som skulle komma denna grupp till godo.
Men era jobbförslag har misslyckats. Av de 85 000 har det blivit 4 000. Det är inte mycket att skryta med.
Att det finns en högkonjunktur och en efterfrågan gör väldigt lite för denna grupp, så det är här politiken måste komma in.
Både innanför och utanför den reguljära arbetsmarknaden, kanske inom sociala organisationer, borde man kunna hitta platser åt många av dem. Många är kanske inte anställbara fullt ut - låt oss inte hymla med det - men de behöver ändå få en meningsfull sysselsättning och kunna räkna sig till dem som går till ett jobb varje dag. Det är viktigt.
Jag tackar för debatten och hoppas att vi slipper ha fler debatter om denna grupp. Jag hoppas att dessa människor får det stöd de har rätt till och att de flesta av dem får komma in i den värme som det innebär att vara någonstans på dagarna och ha en meningsfull sysselsättning.
Anf. 7 Arbetsm.- och etableringsmin. Ylva Johansson (S)
Fru talman! Jag vill också tacka för debatten.
Jag kan instämma i den sista önskningen, att alla människor ska ha ett arbete att gå till. Låt mig tillägga att för mig är en sysselsättningsplats utan lön inte ett arbete. Ett arbete förutsätter att man får lön för sitt arbete. Det är detta som är regeringens prioritering.
Överläggningen var härmed avslutad.
Intressenter
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.