Avancerat partnerskap för Sverige i Nato
Interpellation 2005/06:335 av Hamilton, Carl B (fp)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2006-04-05
- Anmäld
- 2006-04-05
- Besvarad
- 2006-04-25
- Sista svarsdatum
- 2006-04-27
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 5 april
Interpellation 2005/06:335 av Carl B Hamilton (fp) till försvarsminister Leni Björklund (s)
Avancerat partnerskap för Sverige i Nato
Den 3 april 2006 finns uppgifter i Financial Times om att USA lagt fram förslag till övriga Natomedlemmar om ett mer "avancerat partnerskap" för bland annat Sverige i Nato. Det är självklart ett välkommet ytterligare steg mot ett faktiskt svenskt Natomedlemskap. Förslaget ska enligt tidningen diskuteras i Sofia, Bulgarien, denna månad och beslut är tänkt att tas vid Natotoppmötet i Riga i november.
Det är viktigt att Sverige när vi deltar i Natooperationer i bland annat Afghanistan har ett oerhört nära samarbete med Nato bland annat för att minska riskerna för personalen i fält. Att nu USA och förhoppningsvis övriga Natoländer vill gå vidare och erbjuda ett ännu närmare formaliserat samarbete för länder som @ likt Sverige @ "putting blood and treasure on line with Nato" är både välkommet och viktigt att ta fasta på.
För att få full klarhet i den svenska regeringens position i frågan väcker jag denna interpellation och vill ställa följande frågor till försvarsministern:
Vad är statsrådets position i frågan om USA@Natoerbjudandet om ett närmare svenskt "avancerat partnerskap" i Nato att beslutas hösten 2006?
Vilka förändringar mera exakt jämfört med i dag skulle enligt statsrådets bedömning ett sådant avancerat partnerskap innebära för Sverige @ politiskt och militärt?
Hur avser statsrådet att parlamentariskt förankra ett beslut om "avancerat" partnerskap inför Sofiamötet?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2005/06:335
Webb-tv: Avancerat partnerskap för Sverige i Nato
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2005/06:110 Tisdagen den 25 aprilProtokoll 2005/06:110 4 § Svar på interpellation 2005/06:335 om avancerat partnerskap för Sverige i Nato
Protokoll från debatten
Anf. 9 Jan Eliasson (S)
Herr talman! Carl B Hamilton har frågat försvarsminister Leni Björklund om hennes åsikt om ett USA-Nato-erbjudande om ett närmare svenskt så kallat avancerat partnerskap med Nato och vilka förändringar detta skulle innebära för Sverige, politiskt och militärt. Carl B Hamilton har även frågat hur försvarsministern avser att parlamentariskt förankra ett beslut om avancerat partnerskap inför Natos informella utrikesministermöte i Sofia. Interpellationen har överlämnats till mig för besvarande.
Sverige har ett öppet och nära samarbete med Nato inom ramen för det Euroatlantiska partnerskapsrådet, EAPR, och Partnerskap för fred, PFF, på den militära alliansfrihetens grund. Vårt samarbete baseras på partnerskapets grundläggande principer om frivillighet, det vill säga att vi själva väljer i vad och i vilken utsträckning vi vill delta. Vi är aktiva partner och en substantiell och viktig truppbidragare till de Natoledda insatserna i Kosovo och Afghanistan. Tillsammans med andra EAPR- och PFF-länder, inte minst Finland, värnar vi om ökad insyn och inflytande för partnerländerna i de aktiviteter till vilka vi bidrar.
Inom Nato har en diskussion nyligen inletts inför Natos toppmöte i Riga i november i år om en möjlig översyn av Natos partnerskapspolitik. Bakgrunden till diskussionen är Natos breddade verksamhet, också geografiskt, och behov av ökat samarbete med både gamla och nya partnerländer. En utgångspunkt är att Natos samarbete bör stärkas med partnerländer som Sverige, som har en mer utvecklad förmåga att bidra till internationella fredsfrämjande insatser.
Konturerna av den diskussion som påbörjats inom Nato är ännu otydliga. Nato har inte presenterat några konkreta förslag till partnerländerna om förändringar av partnerskapet. Partnerländerna kommer formellt att involveras i dessa diskussioner längre fram. Från svensk sida avser vi att delta aktivt med utgångspunkt i de svenska intressena för vårt partnerskap med Nato.
Sverige har behov av insyn och inflytande vad gäller de Natoledda krishanteringsinsatserna och andra verksamheter som vi bidrar till. Det är avgörande för att partnerländer på ett effektivt sätt ska kunna bidra till och påverka planering och genomförande av Natoledda krishanteringsinsatser. Det är också av betydelse för våra soldaters säkerhet. ISAF i Afghanistan är ett bra exempel på hur samarbetet mellan Nato och truppbidragande partnerländer bör fungera. Min uppfattning är dock att det finns utrymme för förbättringar. Sverige välkomnar förslag som syftar till att fördjupa och tidigarelägga konsultationer med truppbidragarländer.
Utvecklandet av Försvarsmaktens förmåga till internationella fredsfrämjande insatser inom ramen för partnerskapet är av stor betydelse. Det sker inte i någon annan organisation. Samarbetet är därför avgörande inte bara för vårt deltagande i Natoledda fredsfrämjande insatser utan även i EU- och FN-ledda insatser.
Regeringen fäster också stort värde vid EAPR som ett euroatlantiskt och alleuropeiskt forum för diskussion om säkerhetspolitiska frågor som berör hela denna krets. Vi är givetvis angelägna om att partnerskapet även i framtiden kommer att vara utformat för att möjliggöra dialog i denna breda krets.
Om och när regeringen tar ställning till formella förslag om förändringar i vårt partnerskap med Nato som på något sätt påverkar vår grundläggande syn, kommer detta att föregås av en förankring i riksdagen. Jag vill understryka att vårt samarbete med Nato, genom EAPR och PFF, även i fortsättningen kommer att utgå från den svenska militära alliansfriheten och från vår strävan att ge aktiva bidrag till internationella fredsfrämjande insatser.
Anf. 10 Carl B Hamilton (Fp)
Herr talman! Välkommen till riksdagen, utrikesministern, och tack för svaret!
Jag ska ta upp två aspekter i utrikesministerns svar, dels begreppet "frivillighetens principer", dels risktagandet med svensk personal i fält.
Utrikesministern säger: "Vårt samarbete baseras på partnerskapets grundläggande principer om frivillighet." Det är för mig en självklarhet med frivilligheten, eftersom även ett fullt Natomedlemskap ju bygger på frivillighet. Nato är en traditionell internationell organisation där enhällighetsregeln gäller. Varje medlemsland i Nato beslutar självständigt och i enlighet med sina nationella beslutsförfaranden om vad slags insats som eventuellt ska göras och omfattningen av en sådan insats. Nationella beslut i Natoländer om att delta i Natooperationer fattas alltid utifrån det enskilda fallet och på nationell nivå. Det gäller krishanteringsoperationer såväl som artikel 5-operationer. Nivån för ett medlemslands försvarsutgifter är också ett nationellt beslut.
Då blir frågan: På vilket sätt skiljer sig regeringens och ett avancerat partnerskaps grundläggande principer om frivillighet från den frivillighet beträffande olika insatser, nationellt beslutsfattande och så vidare som redan finns i Nato och som jag har räknat upp? Var går begränsningslinjen?
Låt mig så gå över till den kanske känsligare frågan. Utrikesministern säger att Sverige har behov av insyn och inflytande i de insatser som vi deltar i. Jag instämmer naturligtvis i det. Utrikesministern säger också att denna insyn och detta inflytande är av betydelse för våra soldaters säkerhet. ISAF i Afghanistan nämns som ett exempel. Jag instämmer även på den punkten. Vidare säger utrikesministern att hans uppfattning är att det finns utrymme för förbättringar i samarbetet mellan Nato och truppbidragande länder. Jag instämmer också i det.
Sammanfattningsvis konstaterar utrikesministern alltså att det finns ett behov av ett närmare samarbete, att ett bättre samarbete har betydelse för våra unga mäns och kvinnors säkerhet i fält och att samarbetet, och därmed även säkerheten, kan förbättras och riskerna minskas. Mot bakgrund av detta, och det faktum att två svenskar redan omkommit i Afghanistan, måste utrikesministern nu kunna motivera för våra soldater i fält, och för dem som funderar på att åka till exempelvis Afghanistan samt för deras anhöriga här hemma och alla andra, varför Sveriges Natoutanförskap, vår distans till Nato, är så viktig att upprätthålla att det kan motivera den ökade risken för liv och hälsa hos våra soldater i fält.
Vad är det som är så attraktivt med Sveriges utanförskap att det är värt att göra avsteg från maximal säkerhet för de tjänstgörande unga männen och kvinnorna i bland annat Afghanistan? Vad är det som är så attraktivt med utanförskapet att det är värt den sämre insynen, som utrikesministern ju betonar värdet av? Ett avancerat partnerskap för Sverige i Nato är förvisso ett bra steg på vägen till lägre risktagande, men varför stanna på halva vägen om man nu gett sig in i detta? Vad är det i ett fortsatt utanförskap som kan vara mera värt än maximal säkerhet för liv och hälsa hos de unga män och kvinnor som tar på sig uppgiften att för Sveriges skull tjänstgöra utomlands, till exempel i Afghanistan? Vad kan vara mera värt än det?
Anf. 11 Jan Eliasson (S)
Herr talman! Jag vill tacka Carl B Hamilton för välkomnandet.
Den principiella inställning som markeras tycker jag är viktig att diskutera. Sverige har genom åren utvecklat en internationellt välkänd och respekterad profil för sina fredsbevarande insatser. Vi har haft upp emot 80 000 svenska kvinnor och män i fredsbevarande operationer. Under många år skedde dessa fredsbevarande operationer praktiskt taget enbart inom FN:s ram.
Det har under det senaste årtiondet skett en förändring där alltfler operationer leds av andra organisationer. För vår del började det på Balkan när vi tjänstgjorde där under Natobefäl men med ett FN-mandat. Vi har en liknande situation i Afghanistan. Nu har vi inom EU en framväxt av en kapacitet som också kommer att spela en roll. I Sudan, framför allt Darfur, ser vi att Afrikanska unionen kommer att spela en roll. Det är en utväxt av att vi äntligen upptäckt kapitel 8 i FN-stadgan, som säger att regionala organisationer och verksamheter är en del av det internationella systemet.
Vi befinner oss alltså i en brytningstid där Sverige alltmer kommer att agera tillsammans med Nato i vissa operationer, tillsammans med EU i andra operationer och så småningom kanske i samverkan med Afrikanska unionen i Sudan. Det innebär att vi har en ny roll att spela i dessa regionala sammanhang.
Jag vet från min egen tid som FN-ambassadör hur vi kämpade för att få all information under de fredsbevarande operationerna. Vi ville i hög grad följa både själva utvecklingen av mandaten och hur situationen politiskt skulle vara på marken men också ur synvinkeln att det var svenska soldaters liv som sattes i fara. Här har vi en liknande ambition, och därför har vi drivit mycket hårt, både i förhållande till Nato och i förhållande till EU, att vi ska ha all information.
Jag vill hävda att vi har all den information som är nödvändig för våra soldaters säkerhet. Vi har varit pådrivande i detta, och i själva verket har vi för Nato framhållit det som ett viktigt krav. Jag skulle till och med tro att de tankar som finns hos vissa Natoländer om att ha en särskild relation till länder som Sverige och Finland just beror på att de hört från oss att vi vill ha all information, vilket bekräftar den gemensamma viljan att värna om våra soldaters säkerhet.
Jag anser därför inte att detta har någon som helst relation till den fråga som kräver en större debatt, nämligen Natomedlemskapet, utan vi bör se den från ett praktiskt perspektiv, alltså att vi ska ha den information som är nödvändig för Sveriges deltagande i operationer som alltmer leds av regionala organisationer. Där kommer Nato och EU att spela en viktig roll, och i samband med denna nästan historiska förändring kräver vi den typen av information som vi haft under de klassiska fredsbevarande operationerna under FN:s ledning.
Jag vill också framhålla att både vår tjänstgöring i Afghanistan och på Balkan bygger på att vi har fungerande och tydliga FN-mandat för operationerna. Annars hade Sverige inte kunnat delta på det sätt som vi har gjort. Vi utgår från att detta samarbete kommer att växa och att vi också får ett samarbete som markerar att Nato är på väg i en annan riktning, nämligen att ägna sig ytterligare åt fredsbevarande operationer och operationer av den art som vi nu talar om.
Anf. 12 Carl B Hamilton (Fp)
Herr talman! Utrikesministern svarade inte riktigt på frågorna, åtminstone inte så att det tillfredsställer mig, utan det var mer en beskrivning av vad Sverige gjort och av Sveriges hållning. Utrikesministern sade också att vi är i en brytningstid, att det är en ny roll för Sverige och så vidare.
Det som jag tog upp gällde dock att utrikesministern i sitt första svar konstaterade - vilket jag välkomnar - att det finns utrymme för förbättringar, det vill säga att den situation som i dag råder inte är den allra bästa. Vi skulle kunna ha en säkrare situation, en mindre riskfylld situation för våra unga män och kvinnor i bland annat Afghanistan, men också på andra håll, om vi hade en tätare relation. Det är därför jag, liksom utrikesministern, välkomnar det avancerade partnerskapet.
Då blir emellertid nästa fråga: Varför stanna på halva vägen? Man ska stanna på halva vägen av ett skäl som är något dunkelt för mig; möjligen är det glasklart för utrikesministern. Priset för att stanna på halva vägen och inte gå in på det fulla medlemskapet kommer dock inte att betalas av oss två utan kan eventuellt, i värsta fall, komma att betalas av dem som tjänstgör i Afghanistan eller på Balkan eller på annat håll, av dem som inte har den fullständiga insynen, säkerheten, förberedelsen och det uppbyggnadssamarbete som skulle förbättra deras situation. Det är därför jag ställer frågan.
Att stanna hitom utanförskapet är ett medvetet risktagande med svensk personal utomlands, eftersom utrikesministern redan sagt att situationen går att förbättra. Okej, låt oss göra det då och inte ta dessa risker. Det är min grundläggande hållning. Jag menar att om man inte gör det har man bevisbördan för varför man ska stanna utanför. Vad är det som är så viktigt med utanförskapet? Vad är det som gör det så attraktivt att det är värt att ta de ökade riskerna för svensk personal?
Jag vill påpeka att säkerhetsläget i Afghanistan nu förvärras, vilket betyder att den här problematiken blir mer och mer akut. Jag vill också påpeka att jag ställde en fråga om principen för frivillighet. Det är för mig otydligt var den svenska begränsningslinjen går. Om man tittar på Natosamarbetet finns det nämligen väldigt mycket frivillighet i det. Med tanke på det avancerade partnerskapet undrar jag var begränsningslinjen för svensk del går vad gäller den frågan.
Utrikesministern har gett två motstridiga besked - jag återvänder nu till det som sades tidigare. Å ena sidan säger utrikesministern att vi har all information som är nödvändig. Å andra sidan sade utrikesministern i sitt första svar att situationen kan förbättras. De två yttrandena går inte ihop. Om man har all information som är nödvändig, om det är den sanna utsagan, kan ju situationen i så fall inte förbättras.
Låt mig återgå till frågan om brytningstiden.
Det amerikanska intresset här kan vi diskutera. Det är klart att det finns olika motiv där. Ett motiv som har framförts är att man vill vidga Nato från att vara
North Atlantic
, nordatlantisk, till att vara något slags mer global organisation inkluderande Nya Zeeland, Australien, Japan, Sydkorea och kanske också andra länder. Det blir något slags
world treaty organization
. Skulle det kunna ändra Sveriges hållning om organisationen fick en mer global karaktär?
Anf. 13 Jan Eliasson (S)
Herr talman! När jag talar om att Sverige har tillräcklig information talar jag enbart om den aspekt som jag tycker är väldigt viktig, känslig och angelägen för svenska folket att få klarhet i, nämligen våra soldaters säkerhet. Vi har varit oerhört måna om att få all den information som Natoländer har när det gäller säkerhet. Det gäller både i Kosovo och i Afghanistan.
Vad jag talar om när det handlar om att förbättra informationen är också graden av ömsesidighet i diskussionen om den här typen av operationer. Också vi ska kunna vara med i diskussionen om utformningen av operationerna och vara mer aktiva och delta i arbetet med formerna för arbetet framöver. Där finns en möjlighet för förbättringar. Men det är oerhört viktigt och angeläget att understryka att när det gäller våra soldaters säkerhet har vi också all den information som Natoländerna har.
När det gäller Natoländernas grad av bundenhet finns det en klart annorlunda typ av relation. Vi behöver kanske inte gå in i detalj på detta. Men när det gäller Natoländerna finns det både lagliga och militära förpliktelser som är av den art som Sverige med dess alliansfrihet inte kan gå med på. Det gäller ömsesidiga försvarsgarantier.
De aspekterna tror jag inte berörs av operationerna i Kosovo och Afghanistan. I själva verket hör vi från Natoländer stor och djup uppskattning av Sveriges, Finlands och Nya Zeelands insatser. Det var de länder som nämndes i den artikel i Financial Times som Carl B Hamilton refererade till. Vi känner stark respekt från Natoländernas sida för vårt deltagande i operationer men också för våra grundläggande säkerhetspolitiska val.
Jag antar att det inte är avsikten att vi här i dag ska ha en diskussion om Nato versus alliansfriheten. Men jag är säker på att Carl B Hamilton är helt medveten om det stöd som denna politik har hos Sveriges folk. Det gäller också den effekt denna politik har haft inte bara i Sverige utan också för säkerheten i vårt närområde.
Denna politik har tjänat oss väl. Vi ser ingen anledning att i ljuset av en diskussion om Sveriges deltagande i fredsfrämjande insatser göra någon förändring i den politiken. Däremot har vi som vårt uppdrag att värna om att vi effektivt och säkert kan delta i dessa operationer. Det uppdraget tar vi på djupt allvar.
Anf. 14 Carl B Hamilton (Fp)
Herr talman! Utrikesministern säger att förbättringar kan göras när det gäller "graden av ömsesidighet". Sedan ger utrikesministern som exempel utformningen av insatserna och formerna framöver. Det är lite oklart vad detta innebär.
Om man tar sådana saker lite mer konkret är det att man naturligtvis vill vara med från svensk sida vid uppbyggnaden av våra insatser, eller de insatser som Sverige ska delta i. Det handlar om att vara med och utforma reglerna som ska styra soldaternas uppgifter, uppträdande och befogenheter. Det finns en engelsk terminologi för detta som jag för ögonblicket utelämnar.
Det gäller också att vara med vid behovet av strategiska reserver som kan komma in och understödja i trängda situationer och vara med och bestämma om behovet av luftunderstöd. Jag tror att vi är överens om att det vore väldigt bra om Sverige hade ett större inflytande och bättre deltagande i detta.
Men om vi inte får det, och vi har inte det i dag, är frågan ändå återkommande. Jag håller med om att vi inte behöver diskutera alliansfriheten, kalla krigets upplösning och allt detta. Det är snarare frågan om medlemskapet eller hur tätt intill vi ska ligga i medlemskapet.
Det är precis denna fråga om vårt behov av att komma in väldigt tidigt och vara med väldigt nära i de uppgifter som jag pekade på. Är det verkligen rimligt att betala priset för ett utanförstående, som inte riktigt kan klart motiveras?
Utrikesministern hänvisar till historien, vårt närområde och att det har tjänat oss väl. Men vi måste se framöver. Vad är det som ska motivera att vi står utanför och därmed har de här nackdelarna beträffande utformning och deltagande i tidigare skeden? Om den här organisationen får en mer global karaktär, skulle det ändra Sveriges hållning?
Anf. 15 Jan Eliasson (S)
Herr talman! Jag återkommer därför att jag försummade att besvara frågan om global karaktär i mitt tidigare inlägg.
Det är självklart så att vi gärna ser att denna organisation växer och att den därmed omfattar ett större område och får starkare politisk förankring. Huruvida det ändrar vår inställning till samarbetet på de punkter som vi här diskuterar vill jag inte nu uttala mig om.
Vad jag vill säga är att detta utvecklade partnerskap som diskuteras inom Nato, och i vilket vi har ett aktivt intresse, bygger just på att vi också vill vara med och diskutera utformningen av operationerna. Här finns en öppenhet som jag tycker är glädjande från Natos sida. Det är ett Nato som förändras och som gärna vill har fler partner i dessa operationer.
Jag tror att vi från båda sidor har allt att vinna på att i tid diskutera operationerna. Jag såg som FN-ambassadör hur glädjande det var att vi kom in i ett tidigt skede i FN-ledda operationer. Nu har vi en situation där FN ger en folkrättslig grund för aktionen i Kosovo och aktionen i Afghanistan.
Vi ser att vi behöver öka kontakterna med Nato och EU för att vi själva, när vi väl tjänar i dessa operationer, har maximal kunskap och maximal säkerhet, som jag har varit inne på tidigare.
Det är en fruktbar diskussion som förs. Vi har ingen som helst beröringsångest när det gäller att diskutera dessa frågor. Det handlar om att Sveriges synpunkter ska vägas in under FN-styrda operationer, operativt ledda av EU eller Nato.
Vi är mycket nöjda med den aspekt som berör säkerheten. Vi hoppas att den planering som ska genomföras också kommer att ha en komponent där Sveriges inflytande finns med. Vi anser inte att detta på något sätt berörs av frågan om vi är alliansfria eller om vi har någon annan status.
Intressenter
Frågeställare
Ställd till
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.