Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Arbetet med klimatflyktingproblematiken

Interpellation 2009/10:177 av Lindholm, Jan (mp)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2009-12-21
Anmäld
2009-12-22
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält
2010-01-27
Sista svarsdatum
2010-02-01
Besvarad
2010-02-04

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 21 december

Interpellation

2009/10:177 Arbetet med klimatflyktingproblematiken

av Jan Lindholm (mp)

till utrikesminister Carl Bildt (m)

På mitt initiativ beslutade Nordiska rådet vid sin session 2007 att uppmana de nordiska regeringarna att arbeta med klimatflyktingproblematiken. Nordiska rådet ansåg det hösten 2007 angeläget att de nordiska länderna tog initiativ till att frågan om strukturer och regelverk för hanteringen av de klimatflyktingströmmar som vi sedan många år kunnat se är en av de konsekvenser som den pågående klimatförändringen kommer att få. Nordiska rådet pekade på det tydliga behovet av överstatliga strukturer, rimligen på FN-nivå, samt tydliga åtaganden i form av avtal mellan länder om hur de människor som tvingas lämna sina gamla bosättningar ska hanteras internationellt.

Efter beslutet i Nordiska rådet har några av de nordiska regeringarna även fått brev med frågor kring hur de avser att arbeta med detta. Svaren har varit avvaktande och några regeringar har pekat på problematiken att en utvidgning av flyktingbegreppet skulle kunna skapa en otydlighet för andra grupper av flyktingar. Om det innebär att svaren ska tolkas så att man inte anser att den som tvingas lämna sitt land, på grund av att det sätts under havet eller blåser bort på grund av torka, inte ska kunna betraktas som flykting är oklart.

Genom förfrågningar hos olika FN-organ har jag förstått att frågan är inflammerad och att ingen riktigt vill ta i problematiken kring det jag valt att benämna ”klimatflyktingar” men som av många vill beskrivas som ”migranter”. Den senare benämningen skulle, som jag tolkar det, inte innebära samma ansvar för världssamfundet.

Under FN:s klimatmöte i Köpenhamn lanserades en kampanj om klimatflyktingars rättigheter av företrädare för länder i syd. Syftet med kampanjen är både att lyfta fram den industrialiserade världens skuld och därmed ansvar för den uppkomna situationen men avsikten med kampanjen är även att peka på behovet av att utveckla folkrätten för att den bättre ska kunna hantera stora omflyttningar på grund av den miljöförändring som ett nytt klimat kommer att innebära.

Personligen är jag övertygad om att det hade varit en stor fördel om detta initiativ hade kommit från länderna i nord eller en grupp av så kallade utvecklade länder. Kanske är det ännu inte för sent att ta initiativ som gör att frågan om klimatflyktingar, eller om man så vill klimatemigranter, inte blir en fråga om de drabbade ländernas krav på de industrialiserade länderna utan en fråga om självklara humanitära regler.

De få gånger frågan om befolkningsomflyttning på grund av ett förändrat klimat tas upp finns oftast en underförstådd förutsättning om att det endast är människor i fattiga länder som kommer att behöva flytta. Sanningen är att vår kunskap om klimatförändringarnas fulla konsekvenser är mycket dålig. Det kan mycket väl bli så att stora grupper även i Europa och på den nordamerikanska kontinenten kommer att tvingas flytta. Det kan handla både om säsongsflyttning och om slutgiltig flytt från stora områden. I debatten nämns ibland möjliga behov för människor i fattiga länder att fly till angränsande länder eftersom deras hemland saknar resurser att ta hand om de flyende. Att människor skulle kunna tvingas fly över landgränser även i Europa är inte otänkbart men nämns mycket sällan. Det är förmodligen endast under mycket varma sommarmånader när dödligheten för äldre ökar i Sydeuropa som frågan om att flytta dessa äldre till nordligare delar av Europa lyfts fram som en möjlighet.

Med anledning av det så kallade ”fiaskot” i Köpenhamn och det faktum att ett avtal för bindande klimatåtaganden torde dröja blir naturligtvis frågan om hur de som flyr på grund av de miljöförändringar som ett nytt klimat innebär att bli än viktigare. Redan i dag bedöms över 20 miljoner människor globalt vara på flykt på grund av dessa förändringar och vissa organisationer talar om flera hundra miljoner klimatflyktingar inom några få årtionden.

Jag hade ingen möjlighet att besöka Köpenhamn under klimatförhandlingarna och även om jag hade kunnat bege mig dit så hade jag förmodligen inte fått insyn i mer än det man kan följa i medierna. Jag har heller ingen erfarenhet av internationell diplomati och saknar helt erfarenhet av det arbete som bedrivs av FN. Min uppfattning om att det tar tid att skapa internationella regelverk är därför helt och hållet baserad på amatörmässig bedömning av den information vi alla har tillgång till via nyhetsbevakning och berättelser i olika former från människor som valt att exempelvis skriva böcker om sina egna erfarenheter av internationell diplomati. Jag är alltså väl medveten om att jag kan ha fel.

Min oro för de problem som kan uppstå med en oreglerad omfattande folkomflyttning gör dock att jag väljer att skriva denna interpellation. Vi vet i dag att jorden och villkoren på jorden kommer att förändras dramatiskt även om klimatförhandlingarna i Köpenhamn hade varit maximalt framgångsrika. Att mycket stora folkgrupper kommer att försöka förflytta sig från områden till andra är därför mycket sannolikt. Att många av dessa kommer att försöka förflytta sig över landgränser måste vi utgå från. De som inte drabbas lika hårt av det nya klimatet kommer med stor sannolikhet att uppfatta dessa klimatmigranter som inkräktare. Är dessa omflyttningar dåligt förberedda så är risken stor att praktiska konflikter kring dricksvatten och jord kan övergå till väpnade konflikter.

Min amatörmässiga uppfattning är att ett regelverk som kan hantera denna typ av problem bäst skapas innan problemen blivit stora. Jag antar även att det tar tid att bygga regelverk som alla länder kan omfatta, därav min enkla fråga:

Hur avser ministern att agera med anledning av att initiativet om en revidering av folkrätten på grund av beskriven problematik nu tagits av företrädare för fattiga länder i syd?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2009/10:177, Arbetet med klimatflyktingproblematiken

Interpellationsdebatt 2009/10:177

Webb-tv: Arbetet med klimatflyktingproblematiken

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Gunilla Carlsson (M)
Anf. 22 Gunilla Carlsson (M)
Herr talman! Jan Lindholm har frågat utrikesministern hur han avser att agera med anledning av att initiativet om en revidering av folkrätten på grund av beskriven problematik nu tagits av företrädare för fattiga länder i syd. Interpellationen har överlämnats till mig för besvarande. I interpellationen tar Jan Lindholm upp ett flertal frågeställningar vilka sammantaget visar på komplexiteten i frågan om människor som lämnar sina hem på grund av klimatförändringar. Låt mig börja med att säga att jag delar Jan Lindholms oro för klimatförändringens effekter för människor som lever i fattigdom. Klimatförändringen utgör en utmaning för hela världssamfundet, och konsekvenserna av klimatförändringen riskerar att bli störst för utvecklingsländerna. De behöver vår solidaritet och vårt stöd för att både minska och hantera effekterna av klimatförändringen. Jag anser dock inte att en revidering av folkrätten skulle innebära en lösning på det problem Jan Lindholm tar upp. Sveriges regering delar UNHCR:s bedömning att vi måste undvika en omförhandling av 1951 års flyktingkonvention och dess tilläggsprotokoll för att även omfatta personer som lämnar sitt land på grund av klimatskäl. En sådan process skulle kunna innebära en påtaglig risk för urholkning av det redan existerande regelverket för skydd åt flyktingar. Däremot kan det finnas anledning att i en internationell kontext föra en fördjupad diskussion om klimatförändringen som en faktor som påverkar migration. Man bör då skilja på människor som migrerar under planerade former för att minska sin utsatthet för pågående eller framtida försämringar av klimatet och människor som tvingas på flykt på grund av akuta väderkatastrofer. Väderkatastrofer leder inte sällan till att människor tvingas fly. Det handlar dock i stor utsträckning om en temporär bosättning inom det egna landet. Målet för dessa drabbade är ofta att kunna återvända hem och återbygga sina liv. Migration förorsakad av klimatförändringar på medellång och lång sikt kan däremot vara del i en anpassning till förändrade livsvillkor. Anpassning är ett centralt område av det internationella klimatarbetet. På nationell nivå kan det handla om att stärka arbetet med att förutse vad som kommer att hända, förebygga det som går att åtgärda och förbereda sig på att flytta från sådant som inte går att förhindra. På lokal nivå handlar anpassning bland annat om att ge samhällen och individer tillräckligt med kunskap och verktyg för att i god tid kunna fatta välgrundade beslut om hur de bäst hanterar klimatförändringens effekter i sin närmiljö. Migration inom eller utanför det egna landet kan i detta sammanhang utgöra ett medvetet val, om än ej alltid ett önskat sådant. En av slutsatserna i den rapport som Klimatkommissionen, för vilken jag var ordförande, presenterade var att klimatförändringarna under kommande decennier snarare kommer att förstärka nuvarande migrationsmönster än skapa nya. Det är en viktigt slutsats när vi tänker i termer av hur och var biståndet kan bidra till att minska effekterna av klimatförändringar. Nationer har det primära ansvaret för sina medborgare. Många utvecklingsländer behöver dock internationellt stöd för att kunna leva upp till detta ansvar. Internationellt bistånd kan bidra till att stärka kapaciteten att hantera klimatutmaningen hos såväl människor som myndigheter i ett land. Under FN:s ledning görs ansträngningar kring klimatanpassning och katastrofförebyggande som syftar till att öka fattiga länders motståndskraft och förmåga att hantera ökade klimatrisker.
Jan Lindholm (Mp)
Anf. 23 Jan Lindholm (Mp)
Herr talman! Först vill jag tacka för svaret, som jag i och för sig tycker är lite väl försiktigt. Det ska naturligtvis inte falla någon sorts kritik på statsrådet för att utrikesministern inte kunde svara på interpellationen. Jag ställde den till utrikesministern eftersom han brukar delta i Nordiska rådets sessioner, och jag kan tänka mig att svaret kanske hade blivit något annorlunda om det hade kommit från honom. Jag noterar att statsrådet delar min oro för klimatförändringarnas effekter för människor som lever i fattigdom. Jag noterar även att statsrådet anser att konsekvenserna av klimatförändringarna riskerar att bli störst i utvecklingsländerna. Jag hoppas dock att statsrådet även delar min oro för människor som inte anser sig som fattiga men som bor i låglänta deltaområden och riskerar att översvämmas och även min oro för alla dem som inte bor i utvecklingsländer men som ändå redan drabbas av klimatförändringarna. Det är till exempel alla de som har fått sina hem nedbrända i Grekland, i Australien och i Kalifornien på grund av extrem torka. Det är en effekt av klimatet. Det var alla de äldre människor i södra Frankrike som dog en sommar för tre år sedan när man hade extrem hetta på grund av klimatförändringarna. Det gäller flera av de människor som redan lämnat sina låglänta söderhavsöar. De var välutbildade och levde inte alls i fattigdom på sina öar. Jag vill med detta nyansera den bild som ministern ger av att det bara skulle vara fattiga utvecklingsländer som drabbas av klimatförändringarna. Vi som lever i moderna, så kallade utvecklade samhällen är väldigt beroende av komplicerade strukturer som mycket väl kan slås ut och drabba oss hårt. Vi vet att kraftigt regn kan få sjöar att svämma över även i vårt land, och flödet i våra vattendrag kan bli så kraftiga att både järnvägar och vägar spolas bort. Kraftledningsstolpar kan rivas ned, elledningar slitas sönder och fjärrvärmenät förstöras. Viktig infrastruktur kan rasa samman, och vi är väldigt sårbara. När våra kustvatten har blivit två grader varmare klarar vi inte längre av att kyla reaktorhärdarna, och då måste vi stänga våra kärnkraftverk. Jag tror inte att jag i min interpellation har ställt krav på omförhandling av flyktingkonventionen, eftersom jag är medveten om att biståndsorganisationer, FN och alla som arbetar med det ser just den risk som ministern pekar på. Jag inser att det var en dålig formulering från min sida. Jag frågar alltså med anledning av att jag uppmärksammade det initiativ som togs av företrädare från Afrika under Köpenhamnskonferensen om klimatfrågor och med anledning av det initiativ som har tagits av Nordiska rådet om behovet av att tidigt vara ute globalt och försöka hitta förhandlingslösningar, försöka hitta regelverk av något slag, där man i förväg bestämmer hur världssamfundet ska agera för att hantera de problem som vi vet kommer. Jag skulle egentligen vilja veta hur regeringen ser på den rekommendation som Nordiska rådet tog på sin session år 2007. Där rekommenderade vi att de nordiska länderna ska ta ett gemensamt initiativ inom EU för att lyfta upp frågan till FN på lämpligt sätt och starta ett globalt rundabordssamtal med världens ledare kring hur vi hanterar dessa frågor. Det tar ju många år att hitta strukturer för det.
Gunilla Carlsson (M)
Anf. 24 Gunilla Carlsson (M)
Herr talman! Tack, Jan Lindholm, för en väldigt viktig interpellation kring en frågeställning som vi ur alla aspekter verkligen behöver diskutera mer. Det är effekterna av klimatförändringarna och vad de innebär inte bara för vår solidaritet utan också för hur migrationsströmmarna kommer att förstärkas. Det är vår analys. Att utrikesministern valde att låta mig svara, efter noggrant samberedande och annat, var just för att diskutera bland annat vilka det är som främst förtjänar vår omedelbara uppmärksamhet. Många gånger är det de fattigaste människorna i de fattigaste länderna som är mest utsatta och som inte på egen hand har resurser eller förmåga att anpassa sig till de klimatförändringar som är här redan nu. Det var därför vi tog fasta på detta i svaret. Jag är glad att Jan Lindholm delar uppfattningen att vi inte ska omförhandla flyktingkonventionen, för den behövs för att ge stöd åt de utsatta som hotas med grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Hur ska vi då hantera detta? Ja, det handlar naturligtvis om samhällets sårbarhet på alla nivåer. Redan i Sverige pågår anpassning till klimatförändringar genom att vi gör riskanalyser, genom att vi funderar och genom att vi skapar egen beredskap - individer, försäkringsbolag men naturligtvis också kommuner och myndigheter. Vi har förmåga i vårt eget land, tror vi i alla fall, att hantera det mesta av detta på egen hand. Men vi diskuterar naturligtvis i forum som till exempel Nordiska rådet, eftersom vi räknar med solidaritet och gemensamma ansträngningar. Den viktigaste ansträngningen är naturligtvis att få ett klimatavtal på plats som gör att utsläppen minskar. Men vi kommer även utifrån ett EU-perspektiv, inte minst efter Stockholmsprogrammet, att behöva diskutera vidare hur migrationsströmmar sker på grund av klimatförändringarna som EU kommer att vara tvungen att både hantera som ett migrationsproblem och titta på förebyggande. Det är därför, herr talman, som jag i svaret uppehåller mig vid just biståndets förmåga att skapa starkare stater som kan fullfölja ansvaret gentemot sina medborgare men också för att vi ska kunna använda biståndet för att bygga smartare och skapa mänsklig kapacitet att ha förmågan att anpassa sig till ett förändrat klimat. Migration är en välkänd och redan i dag använd anpassning, som Jan Lindholm påminde oss om, i till exempel utvecklade länder. Varför jag väljer att fokusera på de fattigaste av de fattiga är just att det är ett viktigt internationellt svar som måste ges. Där tror jag, som sagt var, att anpassningsåtgärder i dessa drabbade länder och regioner är det bästa och mest effektiva, och det måste vi göra nu. Därför är jag glad att vi har finansiering för detta i Sverige och även tänkande, kapacitet och engagemang, som Jan Lindholm visar.
Jan Lindholm (Mp)
Anf. 25 Jan Lindholm (Mp)
Herr talman! Jag är väldigt tacksam för det arbete som bedrivs i det korta perspektivet med att se till att bygga upp internationella resurser för att klara katastrofer av olika slag, vare sig de direkt kan hänföras till klimatförändringar eller har andra orsaker. Det gäller till exempel katastrofen på Haiti, där man kan fråga sig varför världssamfundet inte har skapat ett antal katastrofsjukhus som kan flygas in. Man upplever direkt att vi inte har tagit vårt ansvar när vi inte har förberett och planerat för att kunna rycka in med de resurser som behövs. Nästan varje gång är det lite ad hoc, och de som råkar vara på plats först får ett huvudansvar. Jag förstår ministerns vinkling på svaret, och då får jag väl bolla tillbaka frågan och be att få återkomma vid något senare tillfälle. Jag kanske har uttryckt mig dåligt i min interpellation, men jag är orolig för det längre perspektivet. Vi vet att det vi redan har åstadkommit i form av utsläpp av klimatgaser innebär att vi får en klimatförändring. Även om vi skulle kunna stänga av strömbrytaren så att ingenting händer och det inte blir ett enda utsläpp till har vi en process under åtminstone 30-40 år framåt när problemen kommer att förvärras. Vi kan ganska säkert se var det hamnar. Alla de mätresultat som forskningen tar fram visar att vi följer ungefär worst case, enligt IPCC:s olika beräkningar. I konsekvens med det kommer stora grupper av människor under lång tid att inte kunna försörja sig där de befinner sig i dag. Jag vet att man helst vill flytta tillbaka, men många kommer inte att ha någonting att flytta tillbaka till. Ett område där det finns problem, som jag har läst om, är gränsen mellan Ryssland och Kina där kineser migrerar över till Ryssland. Det börjar bli lite för många för att bönderna på den glesa landsbygden där ska tycka att det är okej. Jag ser ett scenario framför mig, men hur långt fram i tiden är det väldigt svårt att bedöma. Det handlar om 10 år eller 30 år. Någonstans i det intervallet kommer vi att se stora folkomflyttningar. Jag skulle kunna fråga: Hur ser ministern på de prognoser som en del organisationer, till exempel Rädda Barnen, kommer med? De säger att vi redan i dag har ungefär 20 miljoner flyktingar eller migranter som migrerar just på grund av miljökonsekvenser och klimatfrågor. Man gör uppskattningar att det är 200-300 miljoner människor inom tio år. Hur ser ministern på den typen av försök att se framåt i tiden? Jag tror att det är viktigt att Sverige redan nu tar initiativ till de samtal som jag pratade om. Jag har svårt att tro att det kan bli bra diskussioner om de startar när det står ett tiotal eller kanske ett hundratal miljoner människor och knackar på dörren till områden där folk ändå känner sig stressade. Det gäller även de områden som inte drabbas hårt enligt de kalkyler eller beräkningar som vi har och enligt det forskningen säger. Sverige ser ut att klara sig relativt bra, men det kan vi inte veta. Även länder som teoretiskt sett ska drabbas mindre kan mycket väl ha väldigt ansträngda försörjningssystem och väldigt ansträngda resurser. Om man då inte i god tid har klarlagt någon sorts metod för att hantera problematiken tror jag att det kan bli dåliga resultat. Jag är egentligen väldigt rädd för att klimatförändringar i slutändan kan leda till krig, fast jag vill inte säga det.
Gunilla Carlsson (M)
Anf. 26 Gunilla Carlsson (M)
Herr talman! Jag är väldigt glad åt att vi kan använda interpellationer till att också diskutera trender, långsiktigheten, vilket ansvar vi har och de dilemman som finns. Jag tror att vi nästan automatiskt kommer att ställas inför det här, och det kommer att prövas. Det finns mycket som talar för att till exempel länder som Maldiverna eller Tuvalu inte längre kan fortsätta att existera på befintlig plats, ha den geografiska belägenhet som de har. Hur ser det ut om man flyttar en nations befolkning till ett annat lands territorium? Hur löser man detta statsrättsligt? Jan Lindholm är naturligtvis inne på väldigt intressanta frågeställningar. De kan inte lösas av människor själva. Det är inte något som enbart en stat kan ta ansvar för, utan vi kommer i det internationella samfundet att behöva konfronteras med grundläggande statssuveränitetsresonemang, för att bara ta ett exempel. Jag har just träffat företrädare för bland annat Maldiverna. Bangladesh är ett annat land där man nu väldigt väl, skulle jag vilja säga, har anpassningsplaner. Man ser över sårbarheten. Man vet att det är väldigt många fattiga människor som kommer att drabbas värst, som inte har egen kapacitet utan behöver stöd. Man kommer att behöva flytta folk från vatten- och deltaområden längre upp och längre bort. Det handlar inte om en stad, utan det handlar om miljontals människor som ska hitta nya bosättningsplatser inom landet. Här tar den regeringen det ansvaret, men det krävs också lite hjälp, eftersom klimatförändringarna är globala. Det handlar om att man får hjälp och assistans, teknik och kunnande men också ekonomiska resurser för att detta ska vara möjligt. Sedan finns det som Jan Lindholm påpekar risker med all typ av migration. Först och främst skapar det kanske förbättringar. Vi ska vara glada över att vi står för en human flyktingpolitik men också över att vi själva har haft nytta av att Sverige en gång kunde vara ett utvandrarland och att vi sedan har varit ett bra invandrarland. Det var också en del i en anpassning mot fattigdom. En del starka människor hade förmåga att ta sig vidare, men många fattiga blev ändå kvar. Den här typen av migrationshistoria tror jag är väldigt viktig att ha för att se hur det påverkar om människor i vissa regioner flyttar från en del och kanske kommer någonstans där det inte finns så god mottagarkapacitet, där det finns sköra system, där olika etniciteter ställs mot varandra och där det finns en grogrund för olika konflikter. Det kan vara konflikt om begränsade resurser. Det kan vara konflikt kring kultur, tradition och styrelseskick som naturligtvis kan leda till ökade konflikter och krig. Vi ska inte underskatta detta. Det är också någonting som diskuteras, eftersom vi ser det här som ett av grundproblemen med klimatförändringarnas effekter. Det är därför som jag är övertygad om att vi måste jobba mer med anpassningsåtgärder i tid. Det handlar om att stärka människors egen förmåga. Det handlar om att ha kunskap och vetskap om vad som händer och sker. Det handlar om att de ska känna sig delaktiga i beslutsprocesser, ha kapacitet och organisera sig gemensamt lokalt, inte bara för att kunna möta annalkande väderfenomen eller långsiktigt fundera på hur man hittar nya grödor eller vad det kan vara utan också för att utkräva ansvar av landets regering när det gäller hur man anpassar sig lokalt. Det handlar också om att vi har ett internationellt regelverk. Det var därför som misslyckandet i Köpenhamn var så ledsamt. Det handlade inte bara om hur vi ska minska koldioxidutsläppen, utan det handlade också om hur vi ska kunna få en världsordning där vi hjälps åt för att just anpassa oss till klimatförändringarna, som alldeles oavsett vad vi pratar om kommer att vara än mer påtagliga i framtiden. De är här redan nu.
Jan Lindholm (Mp)
Anf. 27 Jan Lindholm (Mp)
Herr talman! Jag har gjort samma erfarenhet som ministern har gjort i Bangladesh när det gäller hur ett land jobbar med att förbereda sig. I mitt fall gäller det Egypten, där man på nationell nivå har väldigt stora planer för hur man ska kunna rädda stora delar av Nildeltat, medan man ute i verkligheten, så att säga, i Nildeltat konstaterar att de gamla åkerjordarna redan är så försaltade att det i praktiken är omöjligt att rädda och behålla någon livsmedelsproduktion där. Där kommer ett av de största livsmedelsproducerande områdena i Afrika att vara förlorat. Jag måste säga, herr talman, att jag är ganska nöjd med att jag får en positiv respons från ministern när det gäller det här lite långsiktiga resonemanget som jag försöker föra in. Jag hoppas att ministern tar med sig det tillbaka till regeringen. Jag kan väl också säga att jag gärna skulle se att ministern tog upp frågan om Nordiska rådets rekommendation från sessionen 2007 om att de nordiska länderna gemensamt ska agera på internationell nivå. I rekommendationen nämns EU som en lämplig nivå. Nu är ju inte Norge ett EU-land - men man har skrivit under den här. Men det kanske inte är något hinder. Jag tror att vi är ganska överens om att det är bra att vara förutseende och att starta den här typen av diskussioner. Jag har gjort rätt många försök att hitta de arenor inom FN-systemet där den här diskussionen redan förs. Jag vet att det pågår lite sporadiskt. Jag var inte i Köpenhamn; jag kunde inte komma dit. Men jag blev orolig när jag såg det här initiativet från en som sade sig företräda Afrika, för jag är lite rädd att vi får en felaktig diskussion om det inte är de rika som erbjuder möjligheten.
Gunilla Carlsson (M)
Anf. 28 Gunilla Carlsson (M)
Herr talman! Tack igen, Jan Lindholm, för att vi kunde ha det här utbytet! Det är sådant som engagerar. Vi får också en möjlighet att berätta att regeringen arbetar aktivt med den här frågan. Jag var i måndags i Genève och träffade den internationella migrationsorganisationen IOM:s chef, Bill Swing. Han var precis på väg till just Haiti. Men där förs samtal också på den här mer intellektuella nivån kring vad det är för utmaningar vi ser för att kunna skapa beredskap och sedan föra in det i det politiska systemet. Vi diskuterade väldigt mycket inom FN:s organisation UNHCR. Det här är naturligtvis också en fråga där jag tror att EU-kommissionären Cecilia Malmström inom ramen för sitt EU-arbete kommer att vara en viktig aktör. Det här handlar ju om att vi nu ska ha beredskap internationellt, men det handlar också om att se hur EU solidariskt tar sig an den här frågan. Det är ju också riskhantering inom vår egen union. Och det är migrationsströmmar inte nödvändigtvis bara mellan syd och nord utan också inom organisationer som till exempel EU. Vi arbetar alltså aktivt med den här frågan. Därmed har jag redan svarat på vad vi gjorde efter Nordiska rådets tidiga iakttagelse av detta. Men vi kan gärna återkomma med mer information kring de här brännheta frågorna om just klimatförändringar. Jag är glad, herr talman, över att vi var överens om att vi inte ska sätta flyktingstatus på detta, för det tycker jag är en annan diskussion. Men vi ska se vilka andra verktyg vi har. Till Jan Lindholm kommer jag också att överlämna en av de studier som vi gjorde inom ramen för klimatkommissionens arbete. Vi tittade just på klimatfrågan och utveckling, och vi gjorde särskilda studier just kring migration. Jag vill hävda att det inom regeringen och Regeringskansliet finns mycket tänkande kring detta, men det finns också aktivitet i olika politiska forum. Jag är väldigt glad över att detta granskas och diskuteras också i riksdagen.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.