Arbete för ökad jämställdhet i den svenska högskolan
Interpellation 2012/13:96 av Malmström, Louise (S)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2012-11-07
- Anmäld
- 2012-11-07
- Besvarad
- 2012-11-16
- Sista svarsdatum
- 2012-11-21
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 7 november
Interpellation
2012/13:96 Arbete för ökad jämställdhet i den svenska högskolan
av Louise Malmström (S)
till utbildningsminister Jan Björklund (FP)
För snart två år sedan avslutade Delegationen för jämställdhet i högskolan sitt arbete och gav ut betänkandet Svart på vitt – om jämställdhet i akademin. I detta betänkande föreslås en rad konkreta åtgärder för att få in jämställdhetsaspekter i det reguljära arbetet och motverka den negativa jämställdhetseffekten av nuvarande system för forskningsfinansiering.
I Högskoleverkets nyhetsbrev förra veckan kunde vi läsa att den svenska högskolan fortfarande är både könsuppdelad och ojämställd. Att förändra strukturer tar naturligtvis tid, men det vore intressant att se vilka åtgärder som vidtagits med utgångspunkt från delegationens slutrapport och om det finns några tecken som tyder på att utvecklingen är på väg åt rätt håll. Det man kan läsa här tyder snarare på motsatsen.
Bland reaktionerna på forskningspropositionen finns samma analys och farhågor inför framtiden. Inte nog med att forskarideal och förväntningar redan i dag stämmer dåligt överens med familjeliv där båda föräldrarna tar ansvar för vardagsarbetet. Att med ”osvenska löner” försöka locka hit ”forskningseliten” från andra länder kommer obönhörligen leda till – om det över huvud taget lyckas – att gårdagens män kommer hit och förstärker den bilden. Dessutom dränerar det oss på resurser som vi annars kunde ha använt för att rekrytera morgondagens elit, både kvinnor och män.
Med anledning av ovanstående frågar jag utbildningsminister Jan Björklund vilka åtgärder han har vidtagit eller är beredd att vidta för att öka takten i arbetet för ökad jämställdhet i högskolan.
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2012/13:96
Webb-tv: Arbete för ökad jämställdhet i den svenska högskolan
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2012/13:26 Fredagen den 16 novemberProtokoll 2012/13:26 9 § Svar på interpellation 2012/13:96 om arbete för ökad jämställdhet i den svenska högskolan
Protokoll från debatten
Anf. 1 Utbildningsminister Jan Björklund (FP)
Herr talman! Louise Malmström har frågat mig vilka åtgärder jag har vidtagit eller är beredd att vidta för att öka takten i arbetet för ökad jämställdhet i högskolan.
Jämställdhet i högskolan är en fråga om rättvisa. Det är även en fråga om kvalitet och hur vi i dagens kunskapsintensiva samhälle förvaltar våra gemensamma mänskliga resurser.
Utvecklingen är på väg åt rätt håll, måste man ändå säga. Studenterna inom utbildningen på grundnivå och avancerad nivå är till övervägande del kvinnor, och på många utbildningar är det till väldigt övervägande del kvinnor. På dessa utbildningar vore det många gånger önskvärt att få in fler män.
Bland dem som disputerar är könsfördelningen numera i princip fifty-fifty. Jag tror att det var 49-51 förra året. De senaste åren har det i genomsnitt varit något överskott på kvinnor, men i grova drag fifty-fifty. Andelen kvinnliga professorer ökar stadigt, om än långsamt.
Med det sagt finns det fortfarande mer att göra för ökad jämställdhet på universiteten och högskolorna. Könsfördelningen inom vissa ämnesområden är ett konkret exempel på det. Vidare visar dess värre flera studier att det tar längre tid för kvinnor än för män att avancera från doktorsgrad till professor.
Arbetet med att uppnå jämn könsfördelning är komplext, och insatser krävs på flera nivåer inom högskolan. För att ta till vara tillgänglig kompetens är det därför viktigt att universitet och högskolor skapar sådana förutsättningar för forskarkarriärer att kvinnor och män har lika möjligheter att meritera sig, både inom utbildningen på forskarnivå och på senare positioner.
Forsknings- och innovationspropositionen som jag nyligen presenterade innehåller flera förslag till förbättringar. Den föreslagna ökningen av direkta anslag för forskning och forskarutbildning till universitet och högskolor skapar exempelvis möjlighet för lärosätena att ge goda villkor för forskare i form av en tryggare finansiering och fler fasta anställningar. I propositionen aviseras också åtgärder för att förbättra de studiesociala villkoren för doktorander.
Efter ett uppdrag från regeringen har Högskoleverket analyserat och lämnat förslag på hur rekryteringsmålen för professorer som är kvinnor kan bli mer effektiva och ändamålsenliga. Högskoleverket har överlämnat sin rapport till regeringen, och vi ser för närvarande över hur rekryteringsmålen kan utvecklas och förbättras.
Att förbättra jämställdheten inom akademin tar dess värre tid, men min och regeringens avsikt är att fortsätta arbeta aktivt för att skapa förutsättningar för att kvinnor och män ska ha samma makt och möjlighet att påverka sin livssituation.
Anf. 2 Louise Malmström (S)
Herr talman! I en jämställdhetsstudie på ett par fakulteter vid Göteborgs universitet säger en manlig professor ungefär så här: När barnen kommer blir det svårare för kvinnor att gå in i forskningen med hundra procents engagemang, och det är ju vad som krävs. Det är lättare för män att ta med hustru och barn när de åker i väg, även om det i dag faktiskt händer att man hör om det omvända.
En annan man berättar att han har hört kolleger avråda från att välja kvinnor eftersom de innebär en större risk när de ska vara hemma med sina barn.
Det finns en hel del sådana här beklämmande uttalanden och exempel. Studien är både kvalitativ och kvantitativ, och det är en ganska dyster bild som tonar fram.
Jag tackar utbildningsministern för svaret på min interpellation, men det är tråkigt att han nöjer sig med att konstatera att det är på väg åt rätt håll.
Med 1 procents ökning per år, som det har varit de senaste åren, kommer det att ta 30 år innan andelen kvinnliga professorer är uppe på en rimlig nivå - och det är om det går åt rätt håll. Inom vissa områden verkar det som om det inte ens gör det. Det faktum att fler kvinnor studerar gör det ju bara ännu märkligare att det inte är fler som blir professorer.
Utbildningsministern talar om vikten av att skapa förutsättningar som ger kvinnor och män lika möjligheter att göra forskarkarriär, och han nämner till exempel anställningsvillkoren. Jag tror också att de ha stor betydelse, så varför skapar man inte dessa förutsättningar? Förbjud utbildningsbidragen och se till att alla doktorander får en anställning.
Det är en alltför passiv hållning att räkna med att lärosätena ska sköta allt detta jobb själva och att alla ska brinna för jämställdhet när det finns stor konkurrens från andra angelägna krav. Det betyder dock inte att lärosätena inte måste göra sin del av arbetet.
När Delegationen för jämställdhet lämnade sitt slutbetänkande delade man upp sina förslag och åtgärder i tre kategorier: styrning, stöd och strategier. Vilka strategier som ska användas och passar bäst på olika lärosäten är lärosätenas ansvar, och förhoppnings finns det eldsjälar där som hittar olika kreativa lösningar som de sedan kan dela med sig av och ha ett utbyte av.
När det gäller styrning och stöd har utbildningsministern möjlighet att ta ett betydligt större ansvar. Vi har fastnat för idén om en särskild jämställdhetsbonus som fördelas till lärosäten med särskilt god jämställdhet eller där en tydlig förbättring skett. Vi tycker också att de forskningsfinansierade myndigheterna tydligare ska ställa krav på jämställdhet vid fördelning av medel.
Tolkar jag utbildningsministern rätt är han inte beredd att vidta några som helst åtgärder för att öka jämställdheten på landets lärosäten. Han måste alltså tycka att uttalandena i början av mitt anförande ger en bild av verkligheten som är helt okej, eller i alla fall tror han att saken ska lösa sig av sig själv. Det tror inte jag.
Anf. 3 Utbildningsminister Jan Björklund (FP)
Herr talman! Det var en grov vantolkning från interpellantens sida. Jag räknade upp en del åtgärder som vi faktiskt vidtar. Vi förbättrar villkoren för doktorander genom att införa ett tredje år då man är fast anställd i stället för att gå på utbildningsbidrag.
Det är ju i barnafödande ålder man påbörjar sin karriär och karriären tar fart för dem som den gör det för. På grund av att könsroller och ansvarsfördelning mellan män och kvinnor fortfarande ser ut som de gör är kvinnor sannolikt mer känsliga för otrygga anställningsformer. Det är det som jag tror ligger bakom de uttalanden som Louise Malmström citerar där man säger att man inte ska rekrytera kvinnor i den här åldern eftersom de är hemma med barn. I grunden är det arbetsfördelningen mellan män och kvinnor i familjerna som ligger bakom detta.
Jag menar att det som högskolan kan göra är att erbjuda bättre anställningsvillkor. Vi förbättrar anställningsvillkoren och de studiesociala villkoren. Som Delegationen för jämställdhet i högskolan föreslog ser vi över rekryteringsmålen, det vill säga hur de mål som ett universitet eller en högskola har för hur många kvinnliga - det är ju oftast det det handlar om - professorer som ska rekryteras i framtiden ska bli mer transparenta och mer effektiva. Vi ser över det nu, och det är ett uppdrag till Högskoleverket.
När Louise Malmström säger att vi inte gör något kan Louise Malmström inte ha lyssnat på mitt första inlägg då jag berättade om ett antal åtgärder som vi vidtar.
Vi ska konstatera att det inte är riktigt så nattsvart som Louise Malmström målar upp.
Om vi ser på våra tio främsta forskningsuniversitet - det är de största forskningsinstitutionerna i Sverige - är sju rektorer av tio kvinnor. När Socialdemokraterna styrde såg det inte ut så. Nu är en majoritet av rektorerna vid våra tunga forskningsuniversitet kvinnor. Även om man tar med alla högskolor är majoriteten rektorer kvinnor.
Det är i dag 23 procent kvinnliga professorer i Sverige. Målet måste ju vara att det ska vara fler, men det är ändå 23 procent. Det var bara 13 procent när Thomas Östros var utbildningsminister. Det går åt rätt håll jämfört med när Östros var minister.
Varför går det inte ännu snabbare? Vi kan göra en jämförelse med kvinnlig representation i bolagsstyrelserna som ju också diskuteras. Det skulle kunna gå att förändra omedelbart genom att sparka ut några och ta in några andra. Så är det inte med professorer; professor är man livet ut. Det går därför inte att förändra detta snabbt. Om man blir professor i 40-årsåldern är man aktiv professor upp i 65-70-årsåldern. De som är professorer är professorer. Det man kan påverka är de som nyutnämns. Där är könsbalansen mycket bättre. Det tar naturligtvis några årtionden innan de som nyss har blivit professorer inte längre är det, om det nu är önskvärt att bli av med dem så fort som möjligt som det låter.
Det går åt rätt håll, och det är centralt. Vi vidtar ytterligare åtgärder för att skynda på detta. Jag är inte beredd att vidta den typen av åtgärder som Carl Tamm gjorde när han var utbildningsminister och börja kvotera professorstjänster. Det är fel tänkt. Medlen ska gå till de bästa forskarna och den bästa forskningen. Vi kan inte ge avkall på det och av andra skäl än forskningskvalitet ge anslag till forskning som är mindre viktig. Metoden måste vara att stimulera och uppmuntra kvinnor att göra karriär så att de placerar sig bland de bästa forskarna.
Anf. 4 Louise Malmström (S)
Herr talman! De åtgärder som Jan Björklund räknar upp är ganska passiva åtgärder. Vi skapar möjligheter till anställningar, säger du till exempel. En del lärosäten verkar ju vara förtjusta i utbildningsbidrag. Påverka. Förbjud utbildningsbidrag.
Det är tradigt att höra hänvisningar till tidigare ministrar. Vi lever här och nu, och det vi kan påverka är från och med nu. Hur såg det ut när ni styrde förra gången, 1991-1994? Ska vi jämföra med de siffrorna? Så kan man inte göra. Du har varit ansvarig för detta ganska många år, och det är du som har ansvar för det nu och framöver.
Utbildningsministern nämnde forsknings- och innovationspropositionen i sitt svar och menade att det finns en potential till förbättringar. Reaktionerna på den har snarast varit farhågor om det motsatta. Förra gången det satsades på excellens handlade det om
hans
excellens. Utvärderingar visade att man fördelade mellan en halv och en miljard kronor från kvinnor till män.
Tycker inte utbildningsministern att det finns vissa problem med begrepp som excellens och kvalitet med tanke på att definitionen varierar beroende på disciplin och vilka som bedömer? Hur ska utbildningsministern se till att det inte blir en ny omfördelning från framtidens kvinnor och män till gårdagens män? Borde vi inte lära av misstagen oavsett vilken minister det var som gjorde den satsningen?
Anf. 5 Utbildningsminister Jan Björklund (FP)
Herr talman! Jag ber om ursäkt om interpellanten tog illa upp för att jag nämnde Thomas Östros. Poängen var att visa att utvecklingen har gått åt rätt håll under de här åren. För tio år sedan var det ungefär hälften så många kvinnliga professorer som i dag. Utvecklingen går åt rätt håll. Jag skulle önska att det vore ännu mer fifty-fifty mellan kvinnor och män bland de professorer som nyutnämns, men där är vi inte. Bland dem som nyutnämns är det dock många fler kvinnor än tidigare. Man kan ju inte fasa ut de äldre. Eftersom de är professorer så länge de är verksamma påverkas den procentuella andelen i långsam takt. Det intressanta är att titta på dem som nyutnämns och nyrekryteras. På doktorsnivå är det fifty-fifty i dag. Det är det som är basen för de blivande professorerna.
Herr talman! Jag tycker inte att rekryteringsmål är något passivt. Även Delegationen för jämställdhet vid högskolan rekommenderar att vi ska utveckla det. Det är inte jag som avgör vem som ska bli professor. Jag tror inte att någon av oss vill ha ett sådant system. Det måste akademierna själva avgöra på vetenskapliga meriter, och enbart på vetenskapliga meriter. Det hoppas jag att vi är överens om. Vilka professurer man inrättar, inom vilka discipliner och hur man jobbar för att uppmuntra kvinnliga doktorer att ta sig vidare i karriären påverkar ju i nästa steg vilka som har möjlighet att bli professorer.
Rekryteringsmål är ett sätt att göra det tydligt för dem som styr över lärosätena och bestämmer vilka som ska bli professorer att vi tycker att det är viktigt att man främjar jämställdhet och att vi tycker att man på sikt bör öka andelen kvinnliga professorer. Det betyder inte att de ska rekrytera en kvinna som har lägre vetenskapliga meriter och att hon ska gå före en man som har högre vetenskapliga meriter. Det betyder att när man planerar verksamheten på lärosätena ska man se till att det finns karriärmöjligheter och att man underlättar att förena familj och arbete. Man ska uppmärksamma duktiga kvinnor på olika sätt för att se till att de kommer i rätt läge nästa gång det ska utnämnas professorer.
Rekryteringsmål tror jag är ett skarpt verktyg. Det är väl ungefär så ni tänker när det gäller att inrätta en jämställdhetsbonus. Det är samma sak. Man stimulerar, ger incitament och sätter upp mål, även om jag inte tror på den där bonusen och den därför inte finns med i forskningspropositionen. Men det är ungefär samma tänk. Ni vill ju inte heller lagstifta om att man ska kvotera, vilket jag tycker är bra att ni inte vill.
Jag tycker att utbildningsminister Tamm gick för långt när han bestämde att det skulle inrättas särskilda professurer bara för kvinnor. Det är att gå för långt. Det är vetenskapliga meriter som ska avgöra. Vi ska se till att man har goda möjligheter att utvecklas i arbetet åren innan man blir professor - när man har doktorerat - så att det nästa gång det ska utnämnas professorer finns fler kvinnliga kandidater. Det är den vägen vi måste gå.
Anf. 6 Louise Malmström (S)
Herr talman! Skillnaden är att vi inser att money talks. Mål är jättebra. Lärosätenas ansvar är också bra. Men vad som är excellens och kvalitet i forskning är lite beroende på vilka bedömargrupper man tillsätter. De ser lite olika saker och premierar lite olika saker.
Det finns forskning, statistik och uppföljning av tidigare excellenssatsningar. Ofta är man bra på att beskriva problem, men man har inga idéer om åtgärder när man gör sådana utredningar. Men här finns det faktiskt för en gångs skull en rad konkreta förslag som egentligen bara skulle kunna betas av. Då väljer utbildningsministern att ta några av de mer passiva förslagen där han räknar med att det ska sköta sig självt.
Det är inte säkert att dessa konkreta förslag skulle göra underverk, men de är ändå värda att pröva, och allt är bättre än en passiv hållning.
Delegationen för jämställdhet i högskolan har skrivit följande:
Det finns brister i arbetet för jämställdhet i högskolan när det gäller planmässighet, långsiktighet, samverkan samt teoretisk och praktisk kunskapsförankring.
Vill vi ha en verklig förändring behövs något mer än det som hittills har prövats, annars kommer det att ta 30 år till.
Herr talman! Om man däremot inte vill ha en förändring är den rätta strategin att sitta still i båten och att överlämna detta till andra aktörer. Jag tycker att det är en misshushållning med vår potential och med våra resurser. Jag tycker att det är ett hot mot vårt lands framtida konkurrenskraft. Det är faktiskt också ett hot mot akademins legitimitet.
Anf. 7 Utbildningsminister Jan Björklund (FP)
Herr talman! Jag är helt övertygad om att en majoritet av de kvinnliga rektorer som i dag leder våra lärosäten och som är professorer vet precis vad det har inneburit att slå sig fram som kvinna. Jag är helt övertygad att de är bättre på att fundera ut vad som behövs på deras lärosäten än vad Louise Malmström är, och till och med bättre än vad jag är. Det är därför som ansvaret ska ligga där.
Louise Malmström sade något som jag hoppas att hon inte riktigt menar fullt ut: Allt är bättre än en passiv hållning.
Jag tycker inte det. Jag tycker inte att vi ska vara passiva utan vidta en del åtgärder. Men alla åtgärder är inte de rätta. Om det enda och överordnade är att vi snabbt vill uppnå fifty-fifty mellan kvinnor och män kan jag föreslå tre åtgärder på raken så att man uppnår det nästa år. Låt oss sparka hälften av de manliga professorerna så blir det fifty-fifty.
Det finns mängder av brutala åtgärder som vi skulle kunna vidta om allt vore bättre än en passiv hållning. Men så är det inte.
Vi måste hela tiden fundera. Detta är forskning. Det ska vara de duktigaste forskarna som blir professorer. Det får inte finnas någon misstanke om att de utnämns på någon annan grund. Därför var det som man gjorde för 15 år sedan fel, nämligen att inrätta särskilda professurer förbehållna ett visst kön.
Däremot är det rätt med åtgärder som stimulerar och uppmuntrar unga kvinnliga forskare att gå vidare i karriären och som underlättar för kvinnor att förena familj och arbete.
Men åtgärder som närmar sig kvotering, som är huvudförslaget bakom interpellationen, och som handlar om att vi ska ta våra forskningsmedel för att, i stället för att premiera kvalitet i forskningen, premiera någonting annat är också fel tänkt. Det är den bästa och den mest högkvalitativa forskningen som ska premieras. Vi ska underlätta för och stimulera kvinnor att ta sig dit men inte sänka kraven eller fördela pengar på annat än det som är bäst forskning.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.