Aralsjön

Interpellation 2001/02:444 av Viklund, Margareta (kd)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad: 2002-04-26
Anmäld: 2002-05-14
Besvarad: 2002-05-21

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 26 april
Interpellation 2001/02:444
av Margareta Viklund (kd) till statsrådet Jan O Karlsson om Aralsjön

Lite nu och då, men inte tillräckligt ofta för att väcka behövlig opinion, brukar Aralsjön, som kallas världens största enskilda miljökatastrof, lyftas fram och belysas av massmedierna och i andra sammanhang. Katastrofen är så stor i sin omfattning, att det är nästintill omöjligt att förstå dess hela vidd och konsekvenser för människor och natur både i den nära regionen och för världsmiljön.

Sedan början på 1960-talet har Aralsjön krympt med en areal som är mer än dubbelt så stor som Skåne och i dess ställe har en ekologisk katastrofzon kommit. De årtionden som gått för att bryta ned de goda natur- och miljöbetingelserna för människor och natur kan det ta hundratals år att reparera och restaurera. Om det över huvud taget går.

De svåra problemen kring Aralsjön är väl kända. Människorna runt sjön har inte tillgång till friskt dricksvatten, utan tvingas dricka salthaltigt, orenat vatten. Den odlingsbara marken runt sjön har förstörts dels av de stora mängder salt från den uttorkade sjöbottnen som förflyttats vid årligen återkommande stormar, dels genom den mycket stora användningen av kemiska gödslings- och bekämpningsmedel som användes i jordbruket under den sovjetiska tiden.

Trots att kunskapen om Aralsjöns dåliga situation är väl känd, finns det i dag inga väl sammanhållna planer för hur Aralsjön samt de omgivande staternas och befolkningarnas framtida existens ska kunna tryggas och livsbetingelserna förbättras. Det är därför hög tid att olika internationella fora på allvar tar tag i frågan om Aralsjön, sammanställer tillgänglig kunskap, i samarbete med länderna i Aralsjöns nära omgivning, utarbetar en enhetlig plan för området samt i samverkan verkställer planen.

Aralsjöns situation är så angelägen att den måste få en framskjuten plats på världssamfundets dagordning. EU och OSSE måste också i sitt arbete i samverkan med FN ge prioritet åt den frågan.

Hundratals miljoner kronor har, som det kan tyckas till ingen nytta, redan satsats på att restaurera Aralsjön. Frivilliga organisationer från bl.a. Sverige arbetar i dag med att introducera jordbruksprojekt och bedriva humanitära och sociala projekt i Aralsjöområdet. Det är ett arbete som behöver allt stöd det kan få. Men framför allt behöver det planeras och utföras i internationell samverkan. Frågan brådskar och är mycket angelägen.

Ett speciellt problem, som jag vill lyfta fram i sammanhanget är ön Vozrozhdeniye, På-nytt-födelse-ön, en ö som förbrukats helt av Sovjets militärmakt. Den har framför allt blivit en avstjälpningsplats för biologiska och kemiska vapen. Ön är nu övergiven av människor och spåren av människans framfart förskräcker. Förgiftade ormar och stora råttor har tagit ön i besittning. Hela ön är som en tickande bomb med nedgrävt smittsamt laboratorieavfall och oförbrukad krigsmateriel. Ön läcker ut sina gifter i Aralsjön och sprider dem med vinden.

Genom att Aralsjön minskar i volym närmar sig också Vozrozhdeniye fastlandet. Den processen går för närvarande mycket fort. Det är en tidsfråga när den processen är slutförd. Risken är stor att om inget görs för att sanera ön kommer de förgiftade djuren att spridas vidare till fastlandet.

Utrikesutskottet konstaterar i sitt betänkande 2000/01:UU11 att USA kontinuerligt följer utvecklingen på ön när det gäller resterna av det sovjetiska biokrigsprogrammet. Detta är bra, men inte tillräckligt. Det är av ett globalt intresse att den krigsmateriel och det krigsavfall som finns på ön destrueras så fort som möjligt, inte minst med tanke på vad som skulle kunna hända om de biokrigsrester som fortfarande finns på ön kommer i fel händer. En internationell destruktions- och restaureringsplan för ön bör snarast upprättas. Här har världssamfundet och EU ett stort ansvar, och Sverige @ vars kunnande inom miljöområdet är allmänt känt @ bör spela en pådrivande roll när det gäller att gå från ord till handling i denna fråga.

Regeringarna i länderna runt Aralsjön har inlett ett samarbete för att söka lösa problemen kring Aralsjön. Nya samarbetsorgan har inrättats. Men regimerna präglas till stor del av det förflutna och anser sig möta problem av oöverstigliga dimensioner. Det är därför angeläget att samarbetet mellan staterna runt Aralsjön systematiseras och resultatinriktas för att få till stånd gemensamma insatser för sjöns räddning.

Det internationella samfundet har gjort betydande ansträngningar för att förbättra situationen. Världsbanken och andra internationella organisationer har förmedlat stora resurser till området. Men resultaten av insatserna är hitintills begränsade. Det behövs väl planerade, långsiktiga och uthålliga insatser för att vända utvecklingen.

Även de internationella biståndsorganisationerna måste samordna sina insatser. Det behövs en internationell plan för gemensamma aktiviteter för och kring Aralsjön.

Samtidigt är det inte enbart det låga intresset för miljökatastrofen Aralsjön, som gör att internationell hjälp inte når fram. Många gånger finns orsaken att hämta i den tidsmässigt långa byråkratiska processen hos de internationella biståndsorganisationerna. Att vänta flera år uppfattas ofta av många lokala samarbetspartner som att intresset är lågt och följden blir att planerade projekt avbryts och utlovad hjälp uteblir. Att sprida kunskap om Aralsjökatastrofen, både internationellt och lokalt, är en viktig del av arbetet för en förbättrad situation kring Aralsjön.

Insatser måste göras på många olika områden. Bevattningskanalerna måste repareras och effektiviseras, Aralsjöns tillflöden måste garanteras och på sikt måste produktionsstrukturen ändras så att man går över till mindre vattenkrävande grödor än bomull.

Sverige kan, inte minst inom ramen för EU, aktivt verka för att ett internationellt organ, eventuellt i EU:s regi, inrättas för att samordna alla de insatser som redan görs, men också de som väntar på att göras, i denna ekologiskt sett hårt drabbade region.

Mina frågor till statsrådet är:

Hur kommer regeringen att arbeta för att Aralsjön får en framskjuten plats på FN:s och andra internationella organs dagordningar?

Hur avser regeringen att arbeta så att det upprättas en gemensam och hållbar internationell samverkansplan för arbetet med Aralsjön och för att förbättra ländernas och folkens katastrofala situation i området runt sjön?

Hur avser regeringen att verka för att ön Vozrozhdeniyes situation blir en internationellt prioriterad fråga?

Debatt

(7 Anföranden)

Interpellationsdebatt 2001/02:444

Webb-tv: Aralsjön

Protokoll från debatten

Statsråd Jan O Karlsson (S)

Anf. 107 Statsråd Jan O Karlsson (S)

Fru talman! Säg sedan inte att min tjänst inte in- nebär geografiskt intressanta förflyttningar! Vi beger oss alltså nu ut till Centralasien. Fru talman! Margareta Viklund har frågat mig om Aralsjön och hur regeringen kommer att arbeta för att Aralsjön ska få en framskjuten plats på FN:s och andra internationella organs dagordning. Margareta Viklund har vidare frågat hur regeringen avser arbeta så att en gemensam hållbar internationell samver- kansplan för att förbättra situationen i regionen upp- rättas samt hur regeringen avser verka för att ön Voz- rozhdeniyes situation blir en internationell priorite- ringsfråga. Det finns en god insikt och kunskap om frågorna kring Aralsjön, och stora insatser görs redan av olika internationella organisationer både för att motverka katastrofens effekter och för att förbättra de berörda människornas liv och försörjningsmöjligheter. FN:s utvecklingsprogram, UNDP, har tillsam- mans med Världsbanken och FN:s miljöprogram, UNEP, flera projekt med inriktning på Centralasien. I Aralsjöområdet arbetar man både med insatser som svarar på de akuta behoven hos människor och med kapacitetsutveckling inom myndigheter och enskilda organisationer. Dessutom ingår stöd för en långsiktigt hållbar utveckling i regionen kring Aralsjön. Europeiska unionen driver också projekt med in- riktning på Aralsjön. Via Tacisprogrammet (Techni- cal Assistance to the Commonwealth of Independent States) har EU i nära samarbete med UNDP, UNEP och Världsbanken stött det s.k. Aral Sea Basin Pro- gramme. Programmet arbetar för att förbättra infor- mationsutbytet mellan länderna. Mellanstatliga avtal om analyser av vattenkvaliteten och vattenanvänd- ningen i regionen ingår också. Mellan 1992 och 2000 bidrog EU med ca 11 mil- joner euro. I det regionala programmet för Central- och Östeuropa samt Centralasien för perioden 2000- 2003 har EU allokerat 120 miljoner euro. Av dessa beräknas 30-50 % gå till miljörelaterade projekt. Vid allmänna rådet den 10 december 2001 beslöts att EU ska fortsätta att stödja Centralasien och att stödet ska ske i nära samarbete med relevanta inter- nationella organisationer och finansiella institutioner. Samtidigt poängterades att effektiviteten är beroende av att det regionala samarbetet utvecklas. OSSE, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, har missioner i alla de fem länderna i Cen- tralasien. Missionernas mandat omfattar såväl mänskliga rättigheter som säkerhetsrelaterade politis- ka, ekonomiska och miljömässiga aspekter. OSSE har i samråd med Europeiska unionen och andra interna- tionella organisationer tagit ett flertal initiativ bl.a. vad gäller regionens vattenresurser. Världsbanken, som bidrar till Aral Sea Basin Pro- gramme, gör insatser i samverkan med bl.a. UNDP vad gäller dammsäkerheten i regionen för att mildra effekterna av den fortsatta uttorkningen av Aralsjön. Detta är ett projekt som bl.a. Sverige stöder. Sverige arbetar också aktivt inom ramen för för- beredelserna för världstoppmötet om miljö och håll- bar utveckling, som kommer att hållas i Johannesburg i månadsskiftet augusti/september 2002, för att mötet bl.a. ska bli ett politiskt engagemang på högsta nivå. Ett önskvärt resultat av toppmötet är en handlingsplan med konkreta mål och åtgärdsförslag inom några centrala områden, främst vatten, energi och hälsa, som är av särskild betydelse för fattigdomsbekämp- ning. Gemensamt för insatserna för Aralsjön är att de har som mål att stödja och utveckla de berörda län- dernas egen förmåga att hantera frågan. Vad gäller ön Vozrozhdeniye är tillträde förbju- det. Experter från USA har i samarbete med myndig- heterna i Uzbekistan besökt ön. USA har också för- handlat med de uzbekiska myndigheterna om åtgärder för att sanera ön. Som en följd av detta slöts den 22 oktober 2001 ett avtal mellan USA och Uzbekistan om insatser. Hittills har USA allokerat 6 miljoner dollar för åtgärder med anknytning till Vozrozhdeni- ye. Kazakstan, som äger en del av ön och som avser att medverka i saneringen, planerar att sända experter till USA för utbildning. Mot den bakgrunden finns det för dagen inga planer för internationella organisa- tioner att engagera sig i saneringen av ön. Någon begäran om detta har heller inte framförts av vare sig Uzbekistan eller Kazakstan. Från svensk sida följer vi utvecklingen och kom- mer att fortsätta att verka för samverkan mellan de olika internationella organisationerna vad gäller in- satser i och kring Aralsjön.

Margareta Viklund (Kd)

Anf. 108 Margareta Viklund (Kd)

Fru talman! Först vill jag tacka för svaret på några angelägna och viktiga frågor som gäller både miljö, bistånd och mänskliga rättigheter. Jag är glad att biståndsministern kan meddela att situationen för ön Vozrozhdeniye nu är en internationellt prioriterad fråga såväl i regionen som i regionens samverkan med Amerika. Den ön är, som jag skrev i interpella- tionen, en tickande bomb som vid en explosion kan få ödesdigra konsekvenser för både människor, djur och natur. Fru talman! Saneringsarbetet på ön behöver, vad jag förstår, påskyndas med tanke på all den militära materiel som har skrotats där, dvs. de biologiska och kemiska produkter som finns där som rester av för- söksverksamhet och produktion. Situationen är, vad jag förstår, mycket allvarlig. Därför är det nu angelä- get att det snarast kommer till konkreta resultat av den uzbekisk-amerikanska överenskommelsen. En- bart undertecknande av avtal förbättrar som bekant inte situationen för regionens invånare. Jag hoppas verkligen att regeringen fortsätter att bevaka frågan. I fråga om själv Aralsjön säger visserligen minis- tern att "stora insatser görs redan av olika internatio- nella organisationer både för att motverka katastro- fens effekter och för att förbättra de berörda männi- skornas liv och försörjningsmöjligheter". Det är möj- ligt att det är stora och många aktiviteter på gång för att få Aralsjön på fötter igen, men det jag saknar i detta arbete är en samordning mellan de olika aktö- rerna. Trots att det plöjs ned massor med pengar för att restaurera Aralsjön kommer sällan några resultatrap- porter. Vad har de olika projekten lett till? De rapp- orter som ges visar att Aralsjön blir allt mindre, män- niskorna runt sjön allt sjukare och de sociala proble- men alltfler. Min fråga är då: Finns det en sammanhållen akti- vitetsplan för Aralsjöns restaurering? Jag har en be- stämd känsla av att de många i olika projekt indragna biståndsorganen drar åt olika håll och verkar efter sina egna intentioner. Jag är glad om jag har fel och om biståndsministern i så fall kan bekräfta det. Om inte, vidhåller jag fortfarande att det behövs en på internationell nivå sammanhållen aktivitetsplan för arbetet med att restaurera Aralsjön och dess tillflöden. Det som är positivt i sammanhanget är att de be- rörda staterna runt Aralsjön nu försöker samarbeta för att om möjligt lösa de politiska problemen i området. I anslutning till det undrar jag om och i så fall hur den svenska regeringen bistår de olika länderna runt sjön för att i demokratisk ordning försöka lösa Aralsjöns problem. Såvitt jag kan förstå behöver de länderna både konkreta och humanitära insatser men också råd och utbildning i demokratiskt handlande. Innebär ministerns hänvisning till världstoppmötet om miljö och hållbar utveckling som kommer att hållas i Johannesburg i månadsskiftet augus- ti/september i år att Aralsjön ska behandlas där? Blir det i så fall som en enskild punkt på dagordningen, som en parentes eller som en bisats? Vilka förslag och krav kommer regeringen i så fall att ställa för att världens länder i samverkan ska enas om en restaure- ringsplan för Aralsjön? Om nu andra länder inte tyck- er att frågan om Aralsjökatastrofen är så viktig, pla- nerar regeringen då att på något annat sätt lyfta fram frågan i debatten på världstoppmötet?

Statsråd Jan O Karlsson (S)

Anf. 109 Statsråd Jan O Karlsson (S)

Fru talman! Jag vill anlägga samma regionala per- spektiv på frågan som Margareta Viklund. Detta är en fråga som naturligtvis i mycket hög grad ägs av och ska ägas av länderna i området. Det är vår uppgift, dels Sveriges uppgift direkt, dels inom EU och dels som aktör tillsammans med de internationella organi- sationerna, att uppmuntra ett ökat regionalt samarbete kring vattenförsörjningen i Centralasien. Vi har att göra med en intressemotsättning, till att börja med, där vi nu kan glädjas åt en ökande dialog. Men det är alltså två vattenproducenter uppströms, två av de berörda länderna, som har en typ av intres- se, medan länderna nedströms, Uzbekistan, Turkme- nistan och Kazakstan, har andra intressen. Det här har i hög grad påverkat det sätt på vilket man har arbetat. Jag ska inte fördjupa mig i Aralsjökatastrofens or- saker. Det har mänskligheten länge haft anledning att begrunda, med det fruktansvärda agerandet från det dåvarande Sovjetunionen, som ända sedan Chrusj- tjovs dagar har lett fram till det fruktansvärda tillstånd som sjön befinner sig i dag. De fem centralasiatiska republikerna har nu bildat ett regionalt råd, ett 25-mannaråd, med en exekutiv- kommitté som har fullmakt att genomföra de projekt som godkänts av detta råd. För att hjälpa till att kana- lisera finansieringen av projekt har en särskild fond bildats som finansieras dels från de fem länderna, dels från biståndsgivarna. Det har varit vissa svårigheter när det gäller fram- för allt dammprojektet, att reglera vattenföringen i området och att få till stånd en väl fungerande lokal och regional förankring. Det har att göra med att vissa av länderna har varit tveksamma eller ovilliga till samverkan. Försök har gjorts att initiera frågan. Län- derna hävdar att vattnet är en resurs som ska tillhöra alla och att begränsning eller avgifter för dess an- vändning strider mot internationell praxis. Inom FN har alltså både UNDP och andra organ arbetat med såväl regionala som nationella program, med mycket omfattande insatser. Sverige har bidragit med 12,5 miljoner till dammprojektet. Vi har dessut- om bidragit till ett projekt som leds av Läkare utan gränser i anslutning till Aralsjön. Regeringen har gett Sida i uppdrag att under det här året utarbeta en regionstrategi. Den omfattar hela vårt arbete i Centralasien, alla de fem staterna. Jag vill tillägga att Sida dessutom nyligen har besökt Aralsjön för att följa upp våra svenska insatser i regi- onen. Vi avvaktar för närvarande Sidas rapport från besöket. Jag kan försäkra Margareta Viklund att vi även fortsättningsvis kommer att bidra med insatser och stödja projekt med anknytning till Aralsjön. Jag vill i mitt nästa inlägg återkomma till min syn på möjligheterna att agera i Johannesburg i denna fråga.

Margareta Viklund (Kd)

Anf. 110 Margareta Viklund (Kd)

Fru talman! Jag tycker inte riktigt att jag fick svar på frågan. Visserligen fick jag bekräftat igen att man arbetar på olika sätt och i olika organisationer, natio- nella och internationella, och att Sverige arbetar ge- nom dem, såvitt jag förstår. Men jag vet också att i alla de här organisationerna och genom olika andra organisationer kör man i många fall sitt eget race. Jag skulle önska att ministern kunde säga att vi nu har en heltäckande handlingsplan för hela det här området, där alla olika organisationer som arbetar med Aralsjön har en gemensam plan och en strategi för hur man ska rädda och återuppväcka sjön och hjälpa de människor som bor runtomkring sjön. Det svaret har jag inte fått, och jag väntar på det. Jag hoppas att jag ska kunna få det - jag vet inte. För att nu ange något av tyngden och allvaret i mina frågor i interpellationen och de frågor som jag ställde tidigare, vill jag påstå att Aralsjön räknas som ett av vår tids värsta miljöproblem. Det är inte obe- kant. Det är ett miljöproblem som både gäller själva miljön och ger konsekvenser för människors hälsa och försörjning, ekonomiska och näringspolitiska problem osv. Frågan gäller i allra högsta grad framtiden för en stor befolkning omkring Aralsjön, som ligger i ett hett politiskt område i f.d. Sovjetunionen. Om man inte satsar helhjärtat i förlängningen kan det således ge säkerhetspolitiska konsekvenser och problem. Jag ställde i mitt förra inlägg en fråga om Sverige hjälper de här länderna i frågor om demokrati och mänskliga rättigheter m.m. och om vi har program för att kunna ställa upp. Jag vet att de här länderna verk- ligen önskar att få skolning i demokrati. Eftersom Sverige i många sammanhang kallas världens mest demokratiska land tycker jag att vi har ett ansvar att dela med oss av vår kunskap i demokrati och i hur man ska kunna arbeta demokratiskt både inom och mellan länderna. Det skulle vara fint om jag kunde få ett svar om det. Speciellt efter den 11 september förra året talar vi mycket om terrorismen i världen och hur oskyddade vi egentligen är mot den. Vi vet också att terrorismen har förgreningar i många länder och utvecklas inten- sivt i länder och bland folk som på olika sätt känner sig orättvist eller orättfärdigt behandlade av framför allt oss här i västvärlden. Vi vet att terrorismen för- grenar sig i Asien, Afrika, Mellanöstern och många länder. Ett sätt att mota och förebygga terrorism är att se till att människorna kommer i en sådan livsbalans att de kan härda ut och få ett hopp om en bättre framtid i de många områden av världen där hopplöshet och misströstan breder ut sig i dag. Jag vill påstå att Aralsjön och området omkring den är ett sådant område. Här finns det många aspek- ter att ta tag i. Jag kan inte se att man kan marginalisera Aral- sjönsfrågan och låta den bli ett väldigt litet problem långt borta. Jag ser det som en stor och allvarlig framtidsfråga. Jag har inte sagt att ministern har gjort det, men ibland kan jag få uppfattningen att man gärna vill tycka att frågan ligger så väldigt långt borta att vi egentligen inte har någonting med den att göra. Jag har inte den uppfattningen.

Statsråd Jan O Karlsson (S)

Anf. 111 Statsråd Jan O Karlsson (S)

Fru talman! Som svar på den sista frågan vill jag med en viss kraft understryka att jag delar Margareta Viklunds bedömning att vi får akta oss för att före- ställa oss att saker som inträffar på ett visst geogra- fiskt avstånd inte angår oss. Det är naturligtvis inte alls på det sättet utan tvärtom. Vad som utmärker den värld vi nu lever i är att saker som inträffar i en del av världen har konsekven- ser för oss alla. Det är någonting som understryks väldigt ofta, och det är det som är bakgrunden till vår debatt i dag liksom till den aktivitet som har bedrivits. Jag ska inte på något sätt försvara det som har in- träffat eller inte har inträffat i denna region när det gäller att vända utvecklingen för Aralsjön och städa efter de fruktansvärda förbrytelser mot miljön som Sovjetväldet i området har inneburit. Det kunde vara klädsamt om de som en gång försvarade detta sam- hällssystem kunde framträda och förklara det. Den gruppen tillhör varken Margareta Viklund eller jag, så vi kan vara lugna. När det gäller den samlade handlingsplanen var det jag försökte säga i mitt svar att både EU och de internationella organen försöker understödja de an- strängningar som sker i området för att få till stånd en samlad insats för att vända denna utveckling. Det har visserligen skapats en institution för att understödja detta, men ska man vara sannfärdig måste man också medge eller klara ut att det finns olika intressen hos de berörda länderna, som har försvårat genomföran- det av en sådan handlingsplan. I modernt bistånds- och utvecklingstänkande över huvud taget tror jag att ägarskap är oerhört viktigt. Vi som trots allt inte är direkt berörda, oavsett om vi är långt borta eller nära, må vara på plats på grund av internationell solidaritet och därför att vi bör samver- ka för att skapa en bättre värld. Men vi kan aldrig åstadkomma något - oavsett om det gäller lilla Sveri- ge, det betydligt större EU eller det internationella samfundet - om det inte skapas en grundläggande enighet i området dessa fem länder emellan. Här tror jag att det är en utveckling på gång. Det har gått bättre. Men anledningen till att det har sak- nats en samlad attack är skilda intressen hos dessa länder. För detta kan inte Sverige och inte heller EU vara ansvarigt. Vi kan däremot försöka underlätta samver- kan. Det gör vi i den regionstrategi som vi har gett Sida i uppdrag att utarbeta. Där understryker vi just det som Margareta Viklund säger. Skapandet av de- mokratiska institutioner, värnet för mänskliga rättig- heter och jämställdhet mellan könen är viktiga ut- gångspunkter i vårt framtida arbete tillsammans med länderna i Centralasien. På det sättet har vi velat befordra just den demo- kratiska samverkan som Margareta Viklund och jag uppenbarligen är överens om måste till för att miljön ska kunna förbättras, en rimlig, dräglig och hälso- bringande tillvaro för människorna i området ska kunna skapas och all grogrund för extremism och terrorism, som vi annars riskerar, ska kunna undvikas.

Margareta Viklund (Kd)

Anf. 112 Margareta Viklund (Kd)

Fru talman! Det låter så fint när ministern talar om allt vi gör och vilka insatser vi kan göra när det gäller det som saknas. Den grundläggande enheten saknas, sade ministern. Visst gör den det. Jag vet också att det är problem mellan länderna. Sverige arbetar inom FN och EU på olika sätt för att få länderna att enas. Vad har vi för plan i det ar- betet? Hur arbetar vi tillsammans med de andra län- derna i EU för att lösa dessa tvister och problem, så att man kan enas om arbetet och om hur man ska kunna förbättra situationen? Jag anser att vi inte har gjort tillräckligt för att få den negativa utvecklingen att vända i Aralsjön. Tvärtom talar allt för att situationen bara blir sämre. Sjön krymper mer och mer. Det som förr var blomst- rande hamnstäder ligger i dag tiotals mil eller ännu mer från vattnet. De rika fiskfångsterna är ett minne blott, liksom möjligheterna att odla jorden. Aralsjöns bottensand yr vid stormar långt in över land och för med sig gifter och sjukdomar. Det finns gott om dumpade gifter i Aralsjön. Är biståndsministern beredd att satsa ännu mer på Aralsjön både när det gäller framåtriktat bistånd och en fungerande handlingsplan för området? Jag tjatar om denna handlingsplan. Jag är fullt medveten om att vi i Sverige inte kan hjälpa alla överallt i världen. Därför är det angeläget att det vi gör och satsar på ger maximal avkastning och maximalt resultat. Jag skulle till sist vilja fråga ministern hur reger- ingen rent konkret tänker arbeta vidare för att restau- rera Aralsjön och för att intensifiera insatserna för att komma till rätta med problemen.

Statsråd Jan O Karlsson (S)

Anf. 113 Statsråd Jan O Karlsson (S)

Fru talman! Huvudlinjen i det arbetet är att vi ska fullfölja någonting som vi har hållit på med rätt länge. Utöver att delta, framför allt via de internationella organisationerna och Europeiska unionen, ska vi också i varje möte med dessa länder understryka betydelsen av att samla sig kring ett gemensamt age- rande. Den senaste gången vi gjorde det var när Kir- gizistans president var här och besökte oss. Jag träf- fade honom personligen. Vi tog upp frågan. Vi arbe- tar via vår diplomatiska representation. Det är Sven Hirdman i Moskva som är vår representant i dessa länder. Vi har hela tiden en dialog i gång. Det kanske viktigaste när det gäller vår insats är att vi nu har bestämt oss för att gå in i Centralasien. Vi gör en ny regionstrategi. Vi har gett ett uppdrag om det till Sida. Det är man i dessa länder medveten om. Strategin har en profil som jag tror att Margareta Viklund kommer att om inte vara tillfredsställd med så åtminstone ställa sig positiv till. För närvarande kan jag inte precisera hur jag ser på möjligheterna att lösa problemen genom konferen- sen i Johannesburg, men jag kan försäkra Margareta Viklund att vattenförsörjningen i världen är en av de verkligt betydelsefulla frågor där Sverige kommer att gå fram både självt och tillsammans med de övriga EU-länderna för att få till stånd tydliga åtaganden och klara resultatredovisningar. Där står Aralsjön mycket högt på listan. Jag kommer också att underrätta riks- dagen om vilket resultat vi har uppnått där. Men det är för tidigt att nu säga något exakt om förloppet av denna konferens. Vi befinner oss faktiskt i ett ganska tidigt skede av förberedelserna, även om det inte är så många månader kvar till konferensen.

Intressenter

Frågeställare

Viklund, Margareta (kd) Kristdemokraterna

Besvarad av

statsrådet Jan O Karlsson Socialdemokraterna