ansvar och sanktioner vid arbetsmiljöbrott

Interpellation 2002/03:309 av Olander, Ronny (s)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad: 2003-04-24
Anmäld: 2003-04-24
Besvarad: 2003-05-12
Sista svarsdatum: 2003-05-12

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 24 april
Interpellation 2002/03:309
av Ronny Olander (s) till justitieminister Thomas Bodström om ansvar och sanktioner vid arbetsmiljöbrott

Orsaken till min interpellation är att det på förekommande anledning måste till en debatt om ansvar och sanktioner vid arbetsmiljöbrott.

Alltför ofta i till exempel byggbranschen förekommer det att de aktuella föreskrifterna inte efterlevs, till exempel AFS 2000:26 som rör asbest (tidigare AFS 1996:13/1999:6) paragraferna 4 och 9. (Paragraf 4 handlar om förbud mot att hantera asbest och paragraf 9 rör tillstånd vid rivning och reparationsarbeten).

En annan föreskrift är bygg- och anläggningskungörelsen AFS 1999:3, paragraferna 10 och 11 som föreskriver att arbetsmiljöplan ska finnas tillgänglig när ett arbete påbörjas. Vidare beskrivs i AFS 1999:3 de risker som arbetsmiljöplanen ska behandla.

Från den fackliga organisationen Byggnads har några exempel inhämtats där det förekommit misstankar om fall av arbetsmiljöbrott. Till exempel, under ombyggnaden av ett varuhus upptäcktes, ganska snart efter ombyggnaden, stora mängder av det cancerframkallande ämnet asbest i lokalerna. Både byggnadsarbetare, varuhuskunder och anställda hade exponerats.

Det finns också andra exempel. En fastighetsägare lät nyligen fem utländska arbetare riva eternit i en industrilokal. Han saknade både tillstånd att riva asbest och arbetstillstånd för arbetarna. Inte nog med att dessa fick arbeta med riskfyllt material @ de bodde dessutom i arbetsgivarens husvagn som stod i arbetslokalen!

Det finns många liknande exempel. Utöver dessa exempel har det också gjorts ett antal undersökningar om arbetsmiljöbrott som visar vidden av detta problem.

Nyligen undersökte LO-TCO Rättsskydd hur ofta landets åklagarmyndigheter har väckt åtal till följd av olycksfall i arbetet de senaste fem åren. Bakgrunden är bland annat de siffror som redovisades av Arbetsmiljöverket angående dödsfall i arbetsolyckor under 2001.

54 dödsfall rapporterades @ de värst drabbade branscherna var byggnadsindustri och transport och kommunikation.

Undersökningen visade att det fanns en stor skillnad mellan myndigheterna i antal åtal som väckts. En myndighet redovisade 37 åtal för brott mot arbetsmiljölagen och dess förordning. En annan redovisade tio, medan ett par inte svarade och andra inte kunde redovisa någon som helst statistik. Det är ingen särskilt uppmuntrande statistik.

Uppsatsen "Arbetsmiljödomar i allmän domstol, arbetsgivaransvar", som är ett projektarbete som Lars Fischer gjorde under Arbetslivsinstitutets utbildning för fackliga förtroendemän 1999@2000, gör mig också betänksam. Fischer gick igenom 30 domar med rubriceringen arbetsgivaransvar under 1997@1999. Han fann dem i tidskriften Lagar och avtal.

Slutsatsen är bland annat att antalet anmälningar mot arbetsmiljöbrott sjunker. Likaså sjunker antalet anmälningar som senare går till åtal i domstol. Författaren går igenom ett antal domar i detalj och ställer frågor kring brister både i lagstiftning/handläggning och i domstolarnas kunskaper om ämnet. Så här skriver Lars Fischer:

"Tyvärr är det överlag så att det som anmäls i dag är större olycksfall och uteblivna handlingsplaner samt vissa brott mot viktiga föreskrifter. Det finns mycket mer i arbetsmiljön som är åsidosatt och som inte blir åtgärdat till fullo med Yrkesinspektionens påpekande."

I sin bok Vem bryr sig berättar den före detta LO-utredaren Carina Nilsson utifrån egen erfarenhet om tre årtionden av arbetsmiljöarbete. Hon påpekar att det finns en "betydande underanmälan av framförallt arbetssjukdomar. Det tycks i synnerhet gälla verksamheter med många kvinnliga arbetstagare."

Enligt Nilsson visar den senaste bearbetningen av arbetsskadestatistiken att "den ökning som skett ifråga om arbetsskador omfattade i första hand arbetssjukdomar men olycksfall är fortfarande den vanligaste arbetsskadan." Belastningssjukdomar var vanligast bland kvinnor inom LO-området medan männen inom LO-området fortfarande är betydligt mer utsatta för olycksfallsrisker i sina arbeten.

Nilsson menar också att det finns en utbredd uppfattning om att de fysiska och kemiska arbetsmiljöproblemen mer eller mindre undanröjts. Men så är inte fallet.

Kemiska hälsorisker skapar fortfarande stora problem, och i LO:s medlemsenkät var förbättrade fysiska/kemiska arbetsmiljöproblem det önskemål som kom i andra hand efter önskemålet om minskad arbetsbelastning och stress.

Den 28 april är Internationella Arbetsorganisationens (ILO) internationella aktionsdag för hälsa och säkerhet på arbetsplatsen. Det är bra att denna fråga uppmärksammas internationellt på detta sätt.

Vi bör låta denna dag bli en arbetsdag för förbättrad arbetsmiljö alla dagar hela året runt, för @ som den ovannämnda statistiken visar @ detta är ett problem som är så allvarligt att det måste uppmärksammas inte bara en dag, utan varje dag tills vi får bukt med det.

Mina frågor till justitieministern är:

1.Avser justitieministern att vidta åtgärder för att det i ökad utsträckning ska väckas åtal mot brott mot arbetsmiljölagen och förekomsten av olycksfall i arbetet och mot de typer av brott som redovisats ovan?

2.På vilket sätt avser ministern att agera när det gäller dessa frågor, beträffande åklagarmyndigheternas och andra instansers roll och funktion?

3.Avser ministern att verka för en särskild utbildning i arbetsmiljölagstiftning för polis och åklagare?

Debatt

(6 Anföranden)

Interpellationsdebatt 2002/03:309

Webb-tv: ansvar och sanktioner vid arbetsmiljöbrott

Protokoll från debatten

Thomas Bodström (S)

Anf. 21 Thomas Bodström (S)

Herr talman! Ronny Olander har frågat mig om jag avser att vidta åtgärder för att det i ökad utsträck- ning ska väckas åtal för brott mot arbetsmiljölagen och andra arbetsmiljörelaterade brott. Han har också frågat mig på vilket sätt jag avser att agera när det gäller dessa frågor beträffande åklagarmyndigheter- nas och andra instansers roll och funktion samt om jag avser att verka för en särskild utbildning i arbets- miljölagstiftning för polis och åklagare. Frågorna är ställda mot bakgrund av bland annat vissa undersök- ningar och studier på arbetsmiljöområdet. I mitt svar kommer jag att fokusera på polisens och åklagarvä- sendets uppgifter på området. Det är en självklar grundprincip att polisen och åklagarväsendet ska ha en god förmåga att utreda alla slags brott. Myndigheterna ska säkerställa en effektiv brottsutredningsverksamhet med högt ställda krav på rättssäkerhet och kvalitet. Regeringen anser att det är angeläget att polisen och åklagarväsendet överlag förstärker sina insatser för att nå effektivare arbets- former och arbetsmetoder i brottsutredningsarbetet. Myndigheternas utvecklingsarbete omfattar givetvis också insatser mot arbetsmiljörelaterade brott. Det finns en central samverkansgrupp på arbetsmiljöom- rådet där Rikspolisstyrelsen, Riksåklagaren och Ar- betsmiljöverket ingår. Många polismyndigheter har utredare med sär- skild kompetens att utreda arbetsmiljöbrott, och det pågår hela tiden ett arbete för att förbättra verksam- heten. Rikspolisstyrelsen bedriver för närvarande ett uppföljningsprojekt för att kartlägga hur mycket re- surser de olika polismyndigheterna lägger på att utre- da arbetsmiljöbrott. Rikspolisstyrelsen uppmuntrar även polismyndigheterna att samverka lokalt och regionalt med åklagare och Arbetsmiljöverket för att stärka kompetensen inom området. För närvarande pågår samverkan vid polismyndigheterna i Skåne och Västmanlands län. När det gäller åklagarväsendet har Riksåklagaren i november 2002 beslutat om riktlinjer för åklagarnas bekämpning av arbetsmiljöbrott. Det ska vid samtliga åklagarmyndigheter utses åklagare för handläggning av arbetsmiljöbrott. Det finns 25 särskilt utbildade arbetsmiljöåklagare som arbetar i nära samverkan med polisens utredare och med personal inom Ar- betsmiljöverket. Vid Riksåklagaren finns en funktion för uppföljning och utvärdering av genomförda insat- ser på området. Jag vill avslutningsvis understryka att brottsbe- kämpningen på arbetsmiljöområdet är en viktig fråga. Arbetsmiljörelaterade brott leder främst till ett stort lidande för enskilda men också till kostnader för samhället. Jag kommer därför att fortsätta att följa utvecklingen av myndigheternas insatser för att för- bättra brottsbekämpningen på det här området.

Ronny Olander (S)

Anf. 22 Ronny Olander (S)

Herr talman! Jag vill börja med att tacka justitie- ministern för det allmänt positiva svaret på min inter- pellation om ansvar och sanktioner vid arbetsmiljö- brott. Ministern säger att han i svaret fokuserar på polisens och åklagarväsendets uppgifter på området. Min kommentar till det är att frågan har en stor spännvidd och därför naturligtvis inte kan diskuteras här i sin helhet. Det medger inte tiden. Jag noterar också särskilt avslutningen, där ministern markerar att brottsbekämpning på arbetsmiljöområdet är en viktig fråga samt att dessa brott leder till stort lidande för den enskilde och kostnader för samhället. Vidare noterar jag som positivt att ministern kommer att fortsätta följa utvecklingen av myndigheternas insat- ser för att förbättra brottsbekämpningen inom detta område. I svaret nämndes bland annat den samver- kansgrupp som finns på arbetsmiljöområdet mellan Rikspolisstyrelsen, Riksåklagaren och Arbetsmiljö- verket. Vad jag har förstått så har detta skett efter ett frivilligt initiativ från berörda myndigheter. En fråga är om det samarbetet skulle kunna förstärkas och utvidgas genom ytterligare stöd från regeringen. Statistiken från Arbetsmiljöverket talar om för oss att under ett år omkommer nästan en person per vecka i samband med sitt arbete. Utöver detta skadas 500-600 varje vecka. Det gäller såväl arbetstagare som egenföretagare. Summan är 50 dödsfall i arbetet, 85 000 arbetssjukdomar och 25 000 arbetsolyckor. Av dessa har ca 20 000 arbetsolyckor och 10 000 arbetssjukdomar medfört längre sjukskrivning än sju dagar. Antalet domstolsdomar för arbetsmiljöbrott brukar däremot vara ca 30 stycken per år. Cirka en tredjedel av väckta åtal ogillas. Naturligtvis finns det inte skäl för 30 000 åtal för arbetsmiljöbrott per år, men skillnaden mellan 30 fällande domar och 30 000 skador med längre sjukskrivning tycker jag är orim- lig. Många fallen, ca 80 %, blir avskrivna av åklagare och runt 10 % hamnar utanför preskriptionstiden på två år. Ministern nämnde att det ska utses särskilda handläggare vid samtliga åklagarmyndigheter för handläggning av arbetsmiljöbrott. Det är viktigt att en liknande insats görs när det gäller polisen. Ofta är fallen svåra med många aktörer inblandade, och det är inte alltid svenska utan också ibland utländska före- tag, vilket gör det svårare att bevaka och följa upp brottsmisstankar. Här är frågan: Finns det, precis som när vi pratar om en ekopolis, utrymme eller kanske tankeverksamhet kring någon typ av arbetsmijöpolis? Vidare har jag hört att kodningen i samband med anmälningsupptagning av arbetsolyckor hos polisen ofta sker som "arbetsolycka utan misstanke om brott", vilket är olyckligt eftersom det medför att sådana ärenden alltför ofta inte utreds. Då många arbetsolyckor innehåller sådana omständigheter att brottsmisstanke kan tänkas föreligga vore det angelä- get att undersöka möjligheten till en omarbetning av brottskoden. En rubricering som kunde användas mer är "brottsrubricering uppskjuten i avvaktan på ytterli- gare utredning", som kanske skulle vara bättre än den tidigare nämnda rubriceringen. Dessutom anser jag att påföljder vid dessa typer av brott måste vara så pass kännbara att de fungerar som det är tänkt att en påföljd ska fungera. När det sker olyckor i dag är det ofta inga problem att klara ut att någon i verksamheten brutit mot en föreskrift eller varit oaktsam. Det är inte däri problemet ligger. Från bland annat fackligt håll har man efterlyst möjlighe- ten att så att säga gå direkt på företaget och därmed slippa bevisa vem hos arbetsgivaren som varit vållan- de. Denna modell finns enligt jurister i andra länder. Det finns ett färdigt utredningsförslag som presente- rades redan 1997, Företagsbotsutredningen SOU 1997:127, som berör detta. Jag förmodar att denna utredning föranledde den promemoria om företagsbot som kom 2001. Jag vill fråga: Har justitieministern har några kommentarer kring de frågor som jag nu har ställt?

Thomas Bodström (S)

Anf. 23 Thomas Bodström (S)

Herr talman! Den särskilda satsning som har gjorts är relativt nyligen inrättad, och vi följer den mycket noga. Jag kan i det sammanhanget säga att det självklart kan innebära att det även från vårt håll kommer ytterligare satsningar om det här inte funge- rar på det sätt som vi hoppas, men det är fortfarande lite för tidigt. Det är naturligtvis, som Ronny Olander säger, en extremt prioriterad fråga med tanke på att det är så många människor som mister livet och så många ytterligare som skadas. Däremot kan jag inte här och nu svara på de frå- gor som kom sist om arbetet, men jag tar gärna upp denna diskussion i samtal med Ronny Olander an- tingen här i riksdagen eller i något annat samman- hang.

Ronny Olander (S)

Anf. 24 Ronny Olander (S)

Herr talman! Jag tackar för justitieministerns svar. Jag tolkar det också som väldigt positivt, just vad gäller att kunna gå vidare och finna de djupt liggande orsakerna till varför saker och ting är som de är. Jag har haft mycket kontakter med myndigheter, arbetsgivare och olika fackliga organisationer, både på arbetar-, tjänstemanna- och akademikersidan, och de som jobbar med systematiskt arbetsmiljöarbete under åren och har tagit del av det, bland annat skyddsombud, känner oro över utvecklingen inom det här väldigt viktiga området. Ofta säger de ungefär så här: Vi påtalar och gör anmälningar, men det händer alltför lite. Frågan är om man kan tänka längre utifrån vad arbetsmiljölagen och annan lagstiftning säger just för att bekämpa arbetsmiljöbrott. När man ser på tillämp- ningen av lagstiftningen och regelverket och vad som i realiteten händer känns det bekymmersamt. En tan- ke som man kan fundera kring finns, för att nämna ett annat område, inom trafikfrågor, där man jobbar mycket med den nollvision som togs fram för några år sedan. Vi vet att det blir svårt att uppnå denna nollvision, även på trafikområdet, men många blir ändå inriktade på att arbeta med just nollvisionen. Tänk vilken härlig dröm det vore, och den kanske skulle kunna gå i uppfyllelse om det fanns en vilja från ministerns sida och ett tankesätt vad gäller att aktualisera detta hos regeringen, det vill säga att ta upp ett resonemang om en nollvision. Det skulle betyda oerhört mycket. Det skulle vara en viktig och kraftig markering. Då skulle man kanske också kunna få med alla berörda parter - de är många, och detta berör många politikområden - inom arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer, myndigheter, företagshäl- sovård, åklagare och polis och så vidare. Vi har goda erfarenheter, bland annat från de gånger då regeringen har satt upp olika mål som alla har fått ta del av och diskutera. Det har handlat om arbetslöshetsbekämpning, socialbidragstagare, eko- nomi, folkhälsa med mera. Jag vill betona vikten av att just sätta upp mål och vikten av att kanske initiera en nollvision inom arbetsmiljöområdet. Min naturliga fråga till justitieministern är naturligtvis: Är ministern beredd att aktualisera en sådan tanke inom regeringen eller ta initiativ på något annat sätt?

Thomas Bodström (S)

Anf. 25 Thomas Bodström (S)

Herr talman! Vi är överens om att arbetet ska fort- sätta för att minska brottsligheten på det här området. Jag får ofta frågan om nollvision inom brottslig- heten. Det gäller inte bara de här brotten utan även brott i andra sammanhang, till exempel narkotika- brott, brott mot kvinnor och barn och så vidare. Min inställning är att man inte bör ha en nollvision. Man bör inte ställa det ena brottet mot det andra. Det vore att gradera brottslighet på ett olämpligt sätt. Men jag anser också att man inte bör ha en målsättning som man redan från början vet faktiskt inte går att uppnå. Det är inte realistiskt att tro att inga brott ska begås över huvud taget i ett land med nästan nio miljoner invånare. En sådan målsättning skulle ju faktiskt spricka redan den 1 januari, tyvärr, och ska man ha en nollvision menar jag att man ska ha det mot all brottslighet. Däremot arbetar vi hela tiden hårt på att försöka minska brottsligheten. Då är frågan: Ska man ha nå- got mål för det? Där är mitt svar också nej, därför att det skulle vara att på något sätt acceptera att det ska finnas ett visst antal brott, och det tycker jag inte känns bra. Min och vår inställning är att så länge det begås brott, så länge människor råkar illa ut, så är det min och regeringens uppgift att tillsammans med riksda- gen verka för att minska brottsligheten hela tiden. Varje brott som sker är ju ett misslyckande från sam- hällets sida. Det här arbetet kommer att fortsätta. Jag tycker i och för sig att diskussionen om nollvisionen är väldigt intressant ur principiell synvinkel, men det här är det svar som jag har att ge i dag.

Ronny Olander (S)

Anf. 26 Ronny Olander (S)

Herr talman! Jag använde begreppet nollvision mera som ett namn på en arbetsmodell. Alla goda krafter i samhället måste samverka för att nå just det som justitieministern själv säger. Vi kan nämligen aldrig acceptera detta. Självfallet måste vi ha stora ambitioner om att ingen ska behöva komma till skada eller dö på sitt arbete. Verkligheten för många famil- jer är ju att mor, far, en bror eller en syster inte kom- mer hem eller kanske går omvägen via sjukhus eller kanske till och med avlider på arbetsplatsen. När det gäller de stora brotten som ändå begås är det min starka förhoppning - jag uppfattade inte ju- stitieministern på något annat sätt - att vi tillsammans med många andra kommer att vara en del av de goda krafterna. Anledningen till att jag ställde min interpellation här i dag var just att vi behöver ta upp och diskutera och debattera dessa frågor inte bara mellan oss utan i hela Sverige på arbetsplatser och bland arbetsgivare. Det finns många goda exempel bland arbetsgivare. Det ska vi inte heller glömma bort. Det är lätt att göra det. Men samtidigt är det också viktigt att sätta fart på debatten och fästa uppmärksamheten på denna pro- blematik.

Intressenter

Frågeställare

Ronny OlanderSocialdemokraterna

Besvarad av

Thomas BodströmSocialdemokraterna