Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Anställningsvillkor för våra utlandsanställda

Interpellation 2007/08:841 av Ceballos, Bodil (mp)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2008-08-28
Anmäld
2008-08-28
Sista svarsdatum
2008-09-11
Besvarad
2008-09-11

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 28 augusti

Interpellation

2007/08:841 Anställningsvillkor för våra utlandsanställda

av Bodil Ceballos (mp)

till utrikesminister Carl Bildt (m)

I Sverige talar vi mycket om arbetstagarnas rättigheter och några av oss påtalar vikten av att de offentliga myndigheterna föregår med gott exempel vad gäller en jämlik lönebildning, sjukfrånvarotal, mångfald på arbetsplatsen, vikten av den svenska modellen med kollektivavtal etcetera. Vi har relativt stor kontroll på hur det ser ut i både offentlig och privat verksamhet och hur löneökningstakten ser ut här i Sverige. Hur det ser ut för våra utlandsanställda vet vi mindre.

Under den korta period jag hunnit sitta i utrikesutskottet har jag dock vid ett flertal tillfällen uppmärksammats på de problem som uppstår på våra ambassader bland annat på grund av dollarraset. De som drabbas värst är de lokalanställda som lyder under helt andra avtal än de från Sverige utsända diplomaterna. Ambassaderna får betalt i dollar (kanske euro i Europa) vilket inneburit att de reella resurserna att betala för både verksamhet och personal krympt kraftigt. Detta har lett till att personal i vissa fall fått sägas upp trots att ambassaderna samtidigt fått ytterligare uppgifter att hantera. Självklart innebär detta att vissa uppgifter inte hinns med vilket riskerar att leda till att mindre tid kan läggas på det utåtriktade främjandearbetet.

Den personal som det är lättast att göra sig av med är de lokalanställda, vilka också är de som har sämst arbetsrättsligt skydd. Enligt den handbok om lokalanställda jag har tillgång till gäller ett kollektivavtal från 1997 och att arbetstagare ska ha lokal marknadslön som är individuellt bestämd och differentierad. Det ankommer på utlandsmyndigheten att inom (den icke valutakurssäkrade) budgetramen avsätta medel för lönerevision.

Många av de lokalanställda är svenska medborgare, eller har ett mångårigt förflutet i Sverige, vilket innebär att de precis som de utsända har behov av att kunna åka ”hem” då och då för att träffa släkt och vänner. I tider då både dollarn rasat och ibland också arbetslandets valuta sjunkit innebär det att den reella inkomsten rasat avsevärt vilket försvårar kontakten med Sverige avsevärt. Även de som inte har en naturlig koppling till Sverige är naturligtvis också drabbade och risken är att kvalificerad personal lämnar oss för att söka andra och bättre betalda anställningar.

Ett exempel är Argentina där löneutbetalningarna i dag ligger 25 procent under den tidigare. Ett annat är USA där de anställda också sett sina löner sjunka avsevärt. De individuella löneförhandlingarna innebär i realiteten en förhandling om hur stor löneminskningen ska bli i stället för hur stor löneökningen ska vara. Utgångsläget är inte heller det bästa med tanke på ambassadernas redan minskade budgetutrymme på grund av att betalningarna till dem från Sverige sker i dollar. Risken att förlora arbetet är inte försumbar.

I handboken poängteras att även icke-svenska lokalanställdas intressen ska tillgodoses vid fördelningen av lönemedel, vilket är märkligt uttryckt med tanke på hur självklart det borde vara att alla anställda, oavsett nationalitet, naturligtvis bör ha rätt till löneförhöjning varje år.

När det gäller sjukledigheter och barnledigheter verkar det finnas olika bestämmelser på olika ambassader och avtal verkar ha fattats för varje ambassad för sig. För det mesta gäller förmodligen värdlandets lagstiftning vilket i de flesta fall innebär att enbart mammor får rätt att stanna hemma för vård av barn under en mycket kort period. När det gäller pensionsrätt verkar det som om den regleras i bestämmelser från 1992 både för lokalanställda svenska medborgare och lokalanställda andra medborgare, vilket låter märkligt med tanke på att pensionssystemet förändrats sedan dess.

Förutom att alla regler som rör våra lokalanställda i utlandet verkar vara obsoleta så står vi nu inför en situation där ambassaderna står inför kraftiga besparingar på grund av både dollarraset och UD:s årliga underskott. Att få budgeten i balans är naturligtvis inte en enkel uppgift. Att i det läget använda sig av dollarraset som en utgiftsminskning kan naturligtvis vara frestande men konsekvenserna för våra utlandsrepresentationer är i vissa fall stora och frågan vad vi då egentligen vinner infinner sig.

Jag vill därför fråga ministern:

Avser ministern att ta initiativ till att byta US-dollar mot en stabilare valuta för framtida utbetalningar till våra utlandsmyndigheter?

Avser ministern att ta initiativ till en översyn av de lokalanställdas arbets- och lönevillkor i syfte att få dem att överensstämma bättre med de arbetsrättsliga regelverk vi har på arbetsmarknaden i Sverige?

Avser ministern att verka för att de utlandsanställdas löner valutasäkras?

Debatt

(6 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2007/08:841, Anställningsvillkor för våra utlandsanställda

Interpellationsdebatt 2007/08:841

Webb-tv: Anställningsvillkor för våra utlandsanställda

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Carl Bildt (M)
Anf. 32 Carl Bildt (M)
Fru talman! Sven-Erik Österberg anklagar regeringen för att ha ändrat sin politik. Man kan konstatera att verkligheten har förändrats. Vad vore det om man inte hade möjlighet att ompröva, testa och pröva nytt om verkligheten förändras? Det skulle vara en väldigt dum idé. Sedan vill jag till Börje Vestlund och också andra säga att Socialdemokraterna i alla tider har ökat antalet utbildningsplatser och de aktiva arbetsmarknadspolitiska insatserna i lågkonjunktur för att sedan dra ned i högkonjunktur. Det stora systemskiftet i arbetsmarknadspolitiken kom under förra mandatperioden. Ni drog upp de olika insatserna samtidigt som det var brinnande högkonjunktur. Det var problemet. Det tycker jag vi egentligen kan lämna därhän. Monica Green och andra talar om att konsumtionen stryps. Man ska komma ihåg att 97 procent av svenska folket har fått mer än 1 000 kronor per månad i sänkt skatt i de tre inkomstskattereformer som har gjorts. Det är klart att det betyder oerhört mycket för konsumtionsutrymmet för alla dem som har jobb i Sverige. Det hjälper naturligtvis också till att dämpa krisens verkningar i den svenska ekonomin. Jag ska bara nämna en sak till. Sven-Erik Österberg talar om coacher och grejer och säger att det inte finns några jobb att förmedla till. Det är inte riktigt sant. Det första kvartalet i år anmäldes 145 000 nya lediga platser på Arbetsförmedlingen. Det är lika många som första kvartalet 2003, 2004 respektive 2005 när det inte var lågkonjunktur och kris. Det finns visst jobb därute. Men Sven-Erik har naturligtvis rätt i att utbildning är en bra metod. Det är därför vi också satsar på det för att rätt person ska hitta rätt plats liksom en välfungerande arbetsförmedling och en hel del andra saker. Slutligen vill jag säga två ord om de politiska fantomsmärtorna i svensk politik. Svenskt Näringsliv, Företagarna och andra tror att förändrade turordningsregler i LAS ska hjälpa till med ungdomsarbetslösheten. Monica Green och Sven-Erik Österberg tror att a-kassan ska göra det. Men snälla nån, ni vill ju bara fördela eländet och tala om hur eländet ska hanteras! Ingen talar om var de nya jobben ska komma, var ersättningsindustrin ska komma och vad som ska komma efter krisen. Men det får vi ta i en annan debatt.
Bodil Ceballos (Mp)
Anf. 33 Bodil Ceballos (Mp)
Fru talman! Lars Johansson har frågat mig dels vilka initiativ jag avser att ta för att hindra utländska företags illojala konkurrens och lönedumpning i Sverige, dels vilka initiativ jag kommer att ta under det svenska ordförandeskapet för att alla länder ska respektera fyramånadersregeln. Den andra frågan, och även stora delar av den bakgrund som ges till båda frågorna, rör huvudsakligen socialförsäkringsområdet och faller egentligen utanför mitt ansvarsområde. När det gäller frågan om illojal konkurrens och lönedumpning vill jag ändå säga några ord från mer principiella utgångspunkter. I Sverige har vi som bekant ett system där stora delar av villkoren för de anställda regleras i kollektivavtal. Själva grunden för den svenska arbetsmarknadsmodellen bygger på att statlig inblandning ska undvikas. Det är arbetsmarknadens parter som ansvarar för att reglera villkoren och även utöva tillsyn över att villkoren tillämpas i praktiken. Särskilt viktigt är parternas ansvar när det gäller lön eftersom vi inte har någon minimilönelagstiftning i Sverige. Att parterna ansvarar för lönebildningen är kanske den enskilt viktigaste ingrediensen i vad vi brukar kalla den svenska modellen. När det gäller arbetstagare som tillfälligt arbetar i Sverige, det vill säga den situation som interpellationen rör, ska enligt utstationeringslagen vissa grundläggande arbets- och anställningsvillkor i den svenska lagstiftningen tillämpas. Det rör sig om bestämmelser i semesterlagen, arbetstidslagstiftningen, arbetsmiljölagen och diskrimineringslagstiftningen. När det gäller vilken lön som ska tillämpas på, som frågan rör, polska utstationerade arbetstagare är detta dock en fråga som helt ligger på de svenska fackens ansvar att genomdriva. I kölvattnet efter den så kallade Lavaldomen i EG-domstolen pågår just nu arbetet med att se till att facket även i framtiden ska kunna ta detta ansvar. När det gäller svaret på den andra frågan handlar frågan som sagt närmast om regler på socialförsäkringsområdet och inte på arbetsmarknadsområdet som jag ansvarar för. Men såvitt jag förstår syftar Lars Johansson i interpellationen på tillämpningen i Polen av de EU-regler som samordnar medlemsländernas socialförsäkringssystem. Reglerna gör det bland annat möjligt för arbetstagare och egenföretagare vid arbete i ett annat land att fortsätta tillhöra sitt hemlands socialförsäkringssystem under ett år. Det kallas utsändning, och ett intyg utfärdas av ansvarig myndighet i det aktuella landet. I Sverige är denna myndighet Försäkringskassan. Jag är inte rätt person att kommentera regelverket eller dess tillämpning i de olika medlemsstaterna närmare, men såvitt jag förstår måste en rad faktorer beaktas i varje enskilt fall innan ett utsändningsintyg kan utfärdas. För egenföretagare gäller som en sådan faktor att verksamhet med viss varaktighet måste ha bedrivits i det land där intyget utfärdas. Den så kallade fyramånadersregeln är enbart en riktlinje när det gäller bedömningen av om ett av ett flertal kriterier för utsändning är uppfyllt. Försäkringskassan i Sverige gör en samlad bedömning av samtliga kriterier i varje enskilt fall. Nya regler om samordningen av socialförsäkringen inom EU kommer att börja tillämpas i maj nästa år, förordning nr 883/2004 med tillhörande tillämpningsförordning. De nya reglerna är förenklade, moderniserade och anpassade till rättsutvecklingen. Reglerna om utsändning har utvecklats och förtydligats. Dessutom ställs nya krav på myndigheterna i de olika länderna att samarbeta och nå samsyn i enskilda fall. Sverige har varit aktivt i framtagandet i de nya bestämmelserna, och under det svenska ordförandeskapet kommer arbetet att inriktas på de omfattande förberedelserna som krävs för att de ska kunna tillämpas på bästa sätt.
Carl Bildt (M)
Anf. 34 Carl Bildt (M)
Fru talman! Jag vill tacka arbetsmarknadsministern för svaret. Jag förutsätter, även om det andas något annat i svaret, att arbetsmarknadsministern företräder hela regeringen och i den egenskapen också får klara ut alla de frågor som interpellationen handlar om. Mot bakgrund av den debatt som var alldeles nyss är det intressant att notera att det jag tar upp, frågan om olika bemanningsföretag som finns i utlandet och som olika företag i Sverige hyr in arbetskraft från, är en verksamhet som expanderar och har expanderat under senare år. Det är många fler i dag från utlandet som jobbar via dessa bemanningsföretag i Sverige. Det är egentligen, tycker jag, ett systemskifte på den svenska arbetsmarknaden som sker. Då kan man ställa sig frågan: Varför är det så? Ja, det är av det enkla skälet att det finns många sätt att kringgå de lagbundna skyldigheterna att betala arbetsgivaravgift, att betala skatt. Det här är ett sätt, att via andra länder försöka hyra in arbetskraft i Sverige och på det viset kunna minska kostnaden. Men det är samtidigt en fråga om illojal konkurrens. Det ser vi nu i bransch efter bransch, främst inom byggbranschen men också inom städbranschen och inom skogsbranschen. Bärplockning, som kommer att diskuteras senare, är ett annat sådant exempel. Den gemensamma nämnaren är nämligen att det är fråga om branscher som har lättrörliga arbeten, där det inte krävs maskininvesteringar och liknande, utan där det i första hand handlar om arbetskraft, alltså människor av kött och blod. Därför är det extra viktigt att man ser på den här utvecklingen, och det är bakgrunden till min interpellation. Jag har också tagit del av en rapport från GS, alltså LO-facket för skogs-, trä- och grafisk bransch, som de kallar för Det gröna guldet , om vilda västern i den svenska skogen. Det är en ganska intressant redovisning av hur det ser ut i dag, och jag vill uppmana arbetsmarknadsministern att ta del av den rapporten, för den beskriver just den här utvecklingen. Bakgrunden till det som jag tar upp i interpellationen som handlar om Polen är att EU:s administrativa kommission om social trygghet för migrerande arbetare har satt upp särskilda riktlinjer i ett intyg som heter E 101, och de ska följas av medlemsstaterna. Det handlar för det första om att bemanningsföretag vars enda sysselsättning är att skicka arbetare till ett annat land inte får något intyg E 101 för sina anställda. Man måste för det andra bedriva 25 procent av sin verksamhet i hemlandet, och den ska ha pågått i fyra månader per år. Och man får inte enbart ha administrativa kontor i hemlandet, utan man måste ha anställda som är verksamma i hemlandet och som man sedermera kan skicka vidare till ett annat land via ett bemanningsföretag. Det är framför allt en av de här punkterna, den om fyramånadersregeln, som Polen aktivt bryter mot. Min fråga var, och jag har inte fått svar på den, vad arbetsmarknadsministern avser att vidta för åtgärder. Jag har heller inte fått svar på frågan om arbetsmarknadsministern tänker lyfta fram frågan under det svenska ordförandeskapet.
Bodil Ceballos (Mp)
Anf. 35 Bodil Ceballos (Mp)
Fru talman! Som Lars Johansson skriver i interpellationen är kravet för utsändning "att företaget bedrivit verksamhet i landet där intyget söks i minst fyra månader". Ja, det är det som står i förordningen 883. Men sedan är det vissa medlemsstater som har gått längre än de gemensamma reglerna och ställt upp samma praxis för hur reglerna ska tillämpas. I sammanställningen enas man om att "betydande omfattning" kan anses föreligga om verksamheten har pågått i minst fyra månader. Har verksamheten pågått kortare tid måste andra faktorer vägas in i varje enskilt utsändningsfall. Vad jag förstår tillämpar Försäkringskassan inte praxis generellt utan gör en bedömning från fall till fall. Det är rätt lätt att ansluta sig till Lars Johanssons grundfråga i interpellationen. Det är naturligtvis vår utgångspunkt, och det har det varit ända sedan första Lavaldiskussionen och hela vägen igenom, att svenska avtal ska gälla i Sverige. Vi har legat på för att denna förordning, som nu är uppe för diskussion och omförhandling inom ramen för rådet, ska förenklas och förtydligas och att transparensen ska öka för att på det sättet se till att reglerna efterföljs. Och det är klart att Lars Johansson har rätt i att de här reglerna ska följas. Eftersom det är Cristina Husmark Pehrsson som förhandlar i Epscorådet om just den här förordningen ska jag ta kontakt med henne och naturligtvis också med kommissionen för att höra hur de ser på den här typen av frågeställning. Jag misstänker att den praxis som jag nyss refererade till är tolkningsbar. Och låt oss vara ärliga med att en hel del av de förordningar som finns på EU-nivå, som sedan tolkas av EG-domstolen, är rätt besvärliga. De har tillkommit efter det att 27 länder ska komma överens, och ska 27 länder komma överens blir det per definition kompromisslösningar med många tolkningsmöjligheter och utrymme för olika typer av specialpraxis och andra lösningar. Det gör det svårt för alla inblandade att veta vad som egentligen gäller. Stundtals kan man få domar som vi fick, om vi pratar arbetstidsfrågan, i till exempel Simap- och Jäger-domarna eller varför inte Lavaldomen, som är olyckliga och som egentligen ställer fler frågor än de ger svar. Jag misstänker att det här rör sig om ett liknande fall som ännu inte har kommit till EG-domstolen. Eftersom jag på intet sätt är expert på förordning 883 och dess tolkning och hur EU-kommissionen agerar, ska jag ta med mig den här bollen och försöka bringa ytterligare klarhet i det här specifika fallet och se om jag kan ge lite mer och bättre information till Lars Johansson än vad jag faktiskt kan i dag. Jag får vara så ärlig.
Carl Bildt (M)
Anf. 36 Carl Bildt (M)
Herr talman! Jag tackar arbetsmarknadsministern för ett uppriktigt svar. Jag tycker att det är positivt att arbetsmarknadsministern är beredd att titta över frågan. Det är oerhört bra. Jag vill samtidigt ändå påminna om det jag sade i mitt första inlägg. Vad anser arbetsmarknadsministern och regeringen om den utveckling vi har med allt fler branscher som omfattas av allt fler bemanningsföretag som kommer från utlandet? Det skapar en illojal konkurrenssituation på den svenska arbetsmarknaden både mellan företag och för anställda eftersom det oftast handlar om lägre lönekostnader och arbetskraftskostnader. Det är det som indirekt medverkar till att också de svenska löntagarna på sikt kommer att riskera att få sämre anställningsvillkor eftersom människor från andra länder med lägre löner och sämre anställningsvillkor kommer att kunna komma in på den svenska arbetsmarknaden bakvägen. Detta är som jag ser det ett stort systemfel som vi håller på att få på den svenska arbetsmarknaden. Det är ett stort problem, tycker jag. Det finns ingen fullständig statistik över det här, men det har ökat med ungefär 30 procent under de senaste åren. Det handlar om dem som har intyg. År 2007 var det 13 000 som hade ett sådant här E 101-intyg. Men man vet fortfarande inte hur många det är som är här i alla fall och som inte ens har ett intyg. Skogs- och träfacket eller GS, som det heter, har gått fram och sagt att de tycker att man borde ha ett nationellt register för alla utländska företag och deras anställda i Sverige så att man kan följa upp det här på ett tydligt sätt. Jag tycker att arbetsmarknadsministern borde ta med sig även detta till de fortsatta överläggningarna. Delvis är ju detta en fråga för Sverige, men det borde också vara en fråga för EU att ha ett register som omfattar samtliga EU-länder. På det sättet skulle vi kunna få lite mer ordning på den här frågan på arbetsmarknaden såväl i Sverige som i andra länder. Det här är inte en fråga om den svenska modellen och om fackets ansvar för löne- och anställningsvillkor och avtal med arbetsgivaren. Det är även en fråga staterna emellan att tillse att regelverket är någorlunda likvärdigt och att vi förhindrar olika former av lönedumpning på arbetsmarknaden, inte minst på den svenska. Min fråga till arbetsmarknadsministern är om han är beredd att medverka till ett sådant register.
Bodil Ceballos (Mp)
Anf. 37 Bodil Ceballos (Mp)
Herr talman! I dagsläget är svaret nej. Skälet är naturligtvis att vi har en helt öppen arbetsmarknad när det gäller EU-medborgare. Som EU-medborgare behöver man inte söka arbetstillstånd i Sverige, utan man kan komma hit och arbeta ändå. Den grundregeln är i grunden inte bara rätt bra, utan väldigt bra. Det handlar om utstationering. Det är det som gäller. Om man är utstationerad från ett EU-land, till exempel, gäller precis som vanligt samma regler på svensk arbetsmarknad som gäller för alla andra medborgare. Det gäller för övrigt också lönebildning och annat för dem som är utstationerade från ett land utanför EU. Vi ska ju prata om bärplockarna så småningom. Vad jag menar med det är att det inte är EU-kommissionen, inte Skatteverket och inte Migrationsverket som sätter lön i Sverige. Det har vi parter till. Vi har ingen minimilagstiftning, och jag tycker inte heller att vi ska ha det. Vi bör göra på det här sättet. När det gäller utstationerade från land utanför EU är det förstås utlänningslagen som gäller. Där är det rätt uppenbart att arbetstillstånd får ges till en utlänning som har erbjudits en anställning om, för det första, anställningen gör det möjligt för honom eller henne att försörja sig och om, för det andra, lönen, försäkringsskyddet och övriga anställningsvillkor inte är sämre än de villkor som följer av svenska kollektivavtal eller praxis inom yrket eller branschen. Därmed finns det i svensk lagstiftning ett skydd för den typ av lönedumpning som Lars Johansson på ett riktigt sätt, tycker jag, är orolig för. Det kommer fram nya former, som Lars Johansson säger, där man kan misstänka att det pågår någonting som skulle kunna tyckas vara märkligt eller ett sätt att komma runt dessa regelverk. Men då måste jag hänvisa tillbaka till det som faktiskt står i lagen. Vi får helt enkelt försöka se till att efterleva lagen. För det krävs det bland annat starka parter som är beredda att gå igenom och titta över de förhållanden som finns på arbetsmarknaden. Det behövs också myndigheter som lever upp till och tar hand om de regler som finns. Jag går nu tillbaka till frågan om 883 specifikt. Det är klart att om man i annat lands - ett EU-medlemslands - regelverk för socialförsäkringar inte följer de regler som finns på EU-nivå är det naturligtvis en fråga som man bör lyfta med kommissionen för att påtala detta. Jag ska försöka undersöka hur det står till med den saken så att vi kan få lite klarhet i just den frågan.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.