Ändring av § 28 i jaktförordningen
Interpellation 2005/06:25 av Johansson, Bengt-Anders (m)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2005-09-30
- Anmäld
- 2005-10-10
- Besvarad
- 2005-10-18
- Sista svarsdatum
- 2005-10-18
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 4 oktober
Interpellation 2005/06:25 av Bengt-Anders Johansson (m) till jordbruksminister Ann-Christin Nykvist (s)
Ändring av § 28 i jaktförordningen
Efter flera tidigare utställda och brutna löften är enligt uppgift en ändring av § 28 i jaktförordningen nu på gång. Det är bra.
Vad som kommit mig till del kommer den nu pågående förändringen endast att omfatta så kallade hägnade djur. Som jag ser det vore detta en tveksam gränsdragning som ger upphov till många nya frågor:
- Omfattas djur som vanligtvis är hägnade men som vid angreppstillfället är utanför?
- Varför betraktar jordbruksministern djur som vanligtvis känslomässigt står människor mycket nära som ej skyddsvärda?
- Är till exempel en jaktprovsmeriterad hund som har ett försäkringsvärde på tiotusentals kronor mindre värd än ett lamm?
- Varför ställer jordbruksministern tamdjur mot varandra i skyddsbehovssynpunkt?
Jag är angelägen om att ge människor som bor och verkar i rovdjursområden den för mig helt självklara möjligheten att freda sina tamdjur vid direkt rovdjursangrepp. Den möjligheten finns inte i dag, och det är ju också därför som regeringen till slut pressats att göra en förändring av jaktförordningen. Nu riskerar denna förändring att lämna stora problem olösta samtidigt som människor får fortsätta att leva med sin oro för sina tamdjur.
Min fråga till jordbruksministern blir därför vilka åtgärder statsrådet tänker vidta för att djurägare ska kunna freda sina tamdjur, oavsett om de är hägnade eller inte, vid ett direkt rovdjursangrepp.
Debatt
(15 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2005/06:25
Webb-tv: Ändring av § 28 i jaktförordningen
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2005/06:16 Tisdagen den 18 oktoberProtokoll 2005/06:16 7 § Svar på interpellation 2005/06:25 om ändring av 28 § i jaktförordningen
Protokoll från debatten
Anf. 8 Ann-Christin Nykvist (S)
Fru talman! Bengt-Anders Johansson har frågat mig vilka åtgärder jag tänker vidta för att djurägare ska kunna freda sina tamdjur, oavsett om de är hägnade eller inte, vid ett direkt rovdjursangrepp.
Den rovdjurspolitik som riksdagen har beslutat om innebär att de naturligt förekommande rovdjursarterna ska finnas i livskraftiga bestånd och att de ska kunna sprida sig till för dem naturliga områden. Dessa arter ska finnas i så stora antal att de långsiktigt finns kvar i den svenska faunan. Samtidigt får inte detta inkräkta på människors försörjning eller på möjligheterna att röra sig fritt i naturen.
Förekomsten av vilda rovdjur i våra skogar är konfliktfylld. Beroende på var du bor och vilken relation du har till naturen finns det i dag stora skillnader mellan människors syn på våra stora rovdjur. Många känner ett starkt engagemang för rovdjurens plats i den svenska naturen. Andra ser det som nödvändigt att hitta sätt att reglera rovdjursstammen så att de inte inkräktar på människors försörjning eller på möjligheten att röra sig fritt i naturen.
Bestämmelsen om skyddsjakt i 28 § jaktförordningen har kritiserats för att den inte i tillräcklig grad beaktar en djurägares intresse av att skydda sina djur mot rovdjursangrepp. Att det finns svårigheter i tolkningen och tillämpningen av bestämmelsen framgår av det så kallade Gräsömålet i Högsta domstolen.
Mot denna bakgrund har Jordbruksdepartementet utarbetat en promemoria om skyddsjakt på rovdjur med stöd av 28 § jaktförordningen. I promemorian föreslås att bestämmelsen ändras så att ett rovdjur får dödas om det är sannolikt att det går till angrepp mot ett tamdjur som befinner sig inom ett inhägnat område avsett för skötsel av tamdjuret. En förutsättning är dock att det inte går att skrämma bort rovdjuret eller på annat lämpligt sätt avvärja angreppet. Bakgrunden till departementets överväganden är följande.
Naturvårdsverket har tidigare föreslagit att det inte ska krävas att tamdjur skadas eller dödas för att skyddsjakt ska få tillgripas. I stället bör det krävas att det först har gjorts försök att avvärja angreppet på annat sätt än genom jakt.
Vid remissbehandlingen av Naturvårdsverkets förslag har det uttryckts farhågor för att en regel om krav på skrämselförsök som förutsättning för skyddsjakt kan komma att medföra bevissvårigheter. Det har framhållits att invändningar om att dödandet av ett rovdjur skett först efter det att försök har gjorts att skrämma djuret i princip inte kommer att kunna motbevisas av åklagare. Bestämmelsen kan också komma att utnyttjas av dem som ägnar sig åt illegal jakt genom de bevisproblem som uppstår om det nu gällande kravet på att ett tamdjur ska ha skadats för att rovdjuret ska få dödas tas bort.
Det går inte att bortse från dessa synpunkter. Jag är därför inte beredd att föreslå en generell utvidgning av möjligheten att bedriva skyddsjakt utan förgående myndighetsbeslut. Situationen är dock en annan i fall där det upptäcks att ett rovdjur har tagit sig in på ett inhägnat område avsett för tamdjursskötsel och det är sannolikt att ett angrepp på tamdjuren förestår, men rovdjuret ännu inte har skadat eller dödat något djur. Här finns inte motsvarande bevisproblem. För dessa fall finns det enligt min mening skäl att föreskriva att rovdjuret får dödas.
Jag har samtidigt stor förståelse för den upprördhet och sorg som drabbade hundägare känner. Den juridiska sakkunskapen måste fortsätta att fundera på hur denna fråga skulle kunna hanteras, utan att skapa en rättsosäker ordning. Dessutom måste vi fortsätta att följa utvecklingen när rovdjursstammarna växer.
Det handlar således inte om att vi värderar olika tamdjur på olika sätt. Syftet är i stället att åstadkomma en ordning som är lätt att tillämpa på ett rättssäkert sätt.
Uttrycket inhägnat område avsett för tamdjursskötsel bör omfatta områden som med olika former av stängsel, staket, mur eller liknande avgränsats från omgivningarna för att hålla tamdjuren inom området. Utrymmet för att bedriva skyddsjakt enligt 28 § jaktförordningen skulle med en sådan definition bli relativt vidsträckt.
För mig som jordbruksminister är det en viktig uppgift att värna en levande landsbygd. För att nå detta måste de som lever där och som driver verksamhet där kunna göra detta med rimliga förutsättningar. Rovdjurspolitiken måste givetvis utformas med respekt för detta.
Promemorian har skickats ut på en bred remiss. Remissvaren ska ha kommit in senast den 15 november. Därefter kommer frågan om ett slutligt ställningstagande till utformningen av 28 § jaktförordningen att beredas i Regeringskansliet. Min förhoppning är att en ändring ska kunna träda i kraft senast vid årsskiftet.
Anf. 9 Bengt-Anders Johansson (M)
Fru talman! Tack, jordbruksministern, för svaret på den här frågan, som vi har debatterat några gånger tidigare. Jag kommer i det inledande anförandet att ställa två konkreta frågor som jag begär att jordbruksministern bemödar sig om att besvara i sitt nästkommande inlägg.
För mig och oss moderater är det oerhört viktigt att fastställa att människovärlden är överställd djurvärlden. Jag tror att det är viktigt att vi har den utgångspunkten när vi resonerar.
Djur kan inte ha rättigheter eftersom en rättighet omedelbart följs av en skyldighet. Det är därför bara vi människor som kan ha skyldigheter och rättigheter. Vi har då också en skyldighet att ta vara på djuren på ett bra och riktigt sätt.
När det gäller betydelsen av relationen mellan djur och människor fick jag ett utmärkt exempel i dag i Dagens Nyheter. Där skriver man på första sidan om hur viktig hunden är som läkande kraft. Med det vill jag ha sagt att djur som står oss nära rent fysiskt - djur man har inomhus - har större betydelse för det mänskliga välbefinnandet än djur som man har mer på distans.
Jag vill därför fråga: Delar jordbruksministern min uppfattning att vi människor är överställda djuren, och att, när vi kommer till en omöjlig konflikt, människovärdet måste gå före? Det är fråga ett. Samtidigt handlar det alltså om att ju närmare djuren står oss desto större värde har de för oss.
Jag tror att det var 1999 som Rovdjursutredningen lade fram ett förslag till detta. Det är alltså cirka sju år sedan. Man slog fast att man skulle ha möjlighet att få ingripa mot alla de fyra stora rovdjuren. Vi ska ha klart för oss att inget av de fyra stora rovdjuren är några hotade arter i världen. Det ska vi ha klart för oss som bakgrund.
Under tiden har det hänt en del. Kobonden Henrik Manfredsson i Gräsö har blivit dömd för grovt jaktbrott. Stig Engdal i Dalsland har blivit dömd till sex månaders fängelse för, såvitt jag förstår, brott som inte skulle ha varit brott om man hade ändrat lagstiftningen.
Som jämförelse kan jag notera att i samma Dagens Nyheter, som jag rekommenderar jordbruksministern att läsa, står det om en 17-åring som berusad körde ihjäl två ungdomar, 15 år gamla. Han gjorde sig skyldig till grovt rattfylleri, olovlig körning, vållande till annans död och vårdslöshet i trafik. Han fick två veckors samhällstjänst.
Detta ska man ställa i relation till att få sex månaders fängelse när man värnar sina egna tamdjur.
Regeringen är ansvarig för att följa utvecklingen av rättstillämpningen här i landet. Man har alltså ansvar för båda de här frågorna.
Detta gör oerhört många medborgare förtvivlade, upprörda och arga. Dessutom urholkar det rättsmedvetandet. Det smittar också över på § 28 eftersom detta är effekterna av den skrivning som finns.
Som lagstiftare måste man känna in om det är rimligt att begära av medborgarna det som lagen föreskriver. Jag kan säga att jag skulle inte avvakta ett upprepat anfall om ett rovdjur skulle angripa min hund. Jag skulle alltså enligt jordbruksministerns tolkning göra mig till brottsling och få sex månaders fängelse.
Då är min andra fråga: Anser jordbruksministern att det är rimligt att jag skulle få sex månaders fängelse för att jag fredar ett tamdjur mot ett rovdjur?
Anf. 10 Jörgen Johansson (C)
Fru talman! Det är positivt att jordbruksministern säger att hon vill värna en levande landsbygd. Jag håller också med om att denna fråga är mycket konfliktfylld. I och med att den är konfliktfylld måste man också skapa förståelse mellan olika folkgrupper. Så är det inte i dag. Förståelsen finns inte mellan olika grupper. Kriget är totalt, som jag ser det.
Lag stiftas av riksdagen och förordning av regeringen. Det innebär alltså att en förändring av jaktförordningen kommer att beslutas i slutna rum, detta trots den upprorsstämning som tveklöst finns runtom i landet i den här frågan. Det är knappast så man grundar ett förtroende, och det är knappast så vi värnar den öppenhet vi talar oss så varma för.
När en fråga som har delegerats hanteras ute i den kommunala världen och anses vara av allmänt intresse höjer man upp den till en övre beslutsnivå. I det här fallet skulle alltså regeringen med samma logik föra upp frågan till riksdagens bord. Nu vet jag att formalian inte är sådan på riksplanet, utan förordningarna beslutas av regeringen. Men moraliskt tycker jag att det vore lämpligt i denna fråga att göra på det här sättet. Frågan har tveklöst ett stort allmänintresse.
Det visar inte minst statsministerns agerande i frågan i samband med att han läste upp regeringsförklaringen. Han betonade då att "Sverige ska ha en ansvarsfull rovdjurspolitik, väl förankrad i hela befolkningen. Konflikterna kring rovdjurspolitiken måste därför minska. Jaktförordningens 28 § tydliggörs."
Det här var ett bra inlägg av statsministern. Men det resultat vi nu börjar skönja av översynen av 28 § är mindre bra. Vore det inte klädsamt, fru statsråd, att i debatten kunna säga att frågan om 28 § är så väsentlig och avgörande att den kommer att föras upp till riksdagen för beslut? Då skulle vi få en allmän debatt på ett vettigare sätt. Vi skulle få frågan mer belyst. Förhoppningsvis skulle vi också få en acceptans för utfallet. Jag ser fram emot ett positivt svar på den konkreta frågan.
Anf. 11 Anita Brodén (Fp)
Fru talman! Det är bra att det äntligen händer någonting med 28 §. Vi är många som har krävt och frågat efter en översyn och en revidering av denna paragraf. Det är viktigt, inte minst för acceptansens skull - acceptans för att människa och djur ska kunna leva sida vid sida.
Folkpartiet hyllar den biologiska mångfalden, och den inbegriper de fyra stora rovdjuren. Men då krävs ett tydligt regelverk, ett regelverk som ger människan möjlighet att också skydda sina tamdjur.
I det förslag som nu föreligger saknas en viktig del. Ett par problemområden har inte kommit med. Det är djurägare som bedriver fäbodbruk, och det är jägare med hund. De finns inte med i förslaget. Det är viktigt, som jag ser det, att väga in också detta, just för att slå vakt om acceptansen, kunna behålla en biologisk mångfald och leva sida vid sida.
Anf. 12 Björn von der Esch (Kd)
Fru talman! Jag ser det som olyckligt att det i denna debatt handlar så väldigt mycket om juridiska spetsfundigheter: När ska man få skjuta en varg, utanför eller innanför hägnet? Ska den ha anfallit en gång? Ska den vara på väg en gång till? Vi når aldrig fram till själva kärnfrågan, och den är naturligtvis: Hur mycket varg ska vi ha, och var ska vi ha vargen?
Här hänvisar man till ett riksdagsbeslut. Men det finns inga riksdagsbeslut i det här landet som är huggna i sten och inte kan tas upp till förnyad prövning. När man börjar få erfarenheter av ett beslut är det dags att ta upp det till ny prövning. Då gäller det att väga nackdelarna mot fördelarna. Detta, menar jag, har inte gjorts. Vad är nackdelarna av att ha varg i Sverige? Vad är nackdelarna av att inte ha varg i Sverige? Eller vänd på det: Vad är fördelarna med varg i Sverige respektive fördelarna med att inte ha det?
Vi har i Sverige i dag Europas kanske absolut artrikaste viltfauna i våra skogar. Vi har rådjur, vi har dovhjort, vi har kronhjort, vi har mufflon och vi har svin. Denna fauna har vuxit fram under hundratals år i ett Sverige där vargen har varit borta. Nu säger vi: Vi tar tillbaka vargen, för den har funnits här en gång i tiden. Det kan man naturligtvis göra, men man kan inte bara lyfta in någonting som fanns för 150 år sedan utan att ta hänsyn till att allt annat har utvecklats under tiden. Det går inte att bara flytta klockan tillbaka och säga: Nu kör vi som när vi hade varg för 150 år sedan.
Som Bengt-Anders Johansson sade är ju vargen inte heller utrotningshotad. Det finns uppskattningsvis 250 000 vargar på norra halvklotet.
Låt oss höra med människor ute i bygderna! Frågar vi människor om vi ska ha varg i Sverige är det många som säger ja. Frågar vi i varje kommun om man vill ha varg i sin kommun och låter dem ha folkomröstning om detta blir resultatet ett helt annat. Först när vi har svar på de här frågorna vet vi vilka avskjutningsregler vi ska ha för att nå det politiska syfte som svenska folket vill ha.
Anf. 13 Ann-Christin Nykvist (S)
Fru talman! Jag vill börja med att erinra om att riksdagen har tagit ställning för den rovdjurspolitik som nu är utgångspunkten för regeringens bedömningar. Det är en rovdjurspolitik som man har kommenterat vid återkommande tillfällen, senast år 2004. Riksdagen har där gjort mycket tydligt att vi ska utgå från de fastlagda målen för rovdjurspolitiken och beakta rättssäkerhetsaspekter när vi funderar på bland annat frågan om skyddsjakt.
Detta beslut innebär att vi ska ha de stora rovdjur som naturligt har förekommit i våra skogar i ett sådant antal att vi har livskraftiga stammar, och de ska finnas i sina naturliga utbredningsområden. Vid den tidpunkt då vi har uppnått de mål som vi har fastslagit är vi naturligtvis i ett annat läge eftersom vi då kommer att kunna ha ett annat förhållningssätt till jakten. Jag vill hänvisa till hur vi i dag förhåller oss till björnen.
Jag menar att vi måste ha ett förtroende för rovdjurspolitiken. Vi måste ha en legitimitet för rovdjurspolitiken. Det är därför vi nu har vidtagit åtgärder och lagt fram ett förslag till förändringar av 28 §.
Det är olyckligt att vi har en konflikt kring rovdjurspolitiken. Detta är ju egentligen någonting som är en stor tillgång för oss - att ha de stora rovdjuren vilt förekommande i våra skogar. Också det skapar ju en förutsättning för en levande landsbygd.
Vi ska vidta skadeförebyggande åtgärder. Detta handlar inte bara om lagstiftning; jag är glad att Björn von der Esch tar upp den frågan. Det handlar också om andra åtgärder. Det kan handla om stängsel. Det kan handla om olika typer av nattfållor om man har fäbodbruk, som Anita Brodén tog upp. Det kan handla om att man har vakthundar i fäbodbruket. Det kan handla om information.
Vi ska se till att vi har en god dialog, regionalt och lokalt, och också se till att vi får ett inflytande på den regionala och lokala nivån. Vi ska också ha god skadereglering.
När det sedan gäller 28 § vill jag säga: Gör nu inte det bästa till det godas fiende! Den här paragrafändringen handlar om att hantera de problem vi fick i Gräsömålet där vi fick en otydlighet och en rättsosäkerhet. Den här ändringen tar hand om den problematiken och gör det tydligt vad som gäller när man har tamdjur inom hägn.
Sedan säger jag i mitt svar att jag med det inte är färdig med vad vi kan göra för att skapa ett förtroende för rovdjurspolitiken. Det finns ytterligare åtgärder vi kan vidta. Det kan handla om skadeförebyggande. Det kan säkert handla om juridiken också. Men det är inte säkert att det är huvudspåret. Det kan vara så att det är ytterligare inflytande på den regionala och lokala nivån som är lösningen på problemet.
Jag vill säga till Bengt-Anders Johansson när det gäller den första väldigt filosofiska frågan om människovärde att det här är en tusenårig debatt som vi har haft. Människan har tagit tamdjuren i sin tjänst. Med det följer ett ansvar som människan har för tamdjuren. Det kommer väldigt tydligt till uttryck i vår djurskyddslagstiftning. Det är en fråga om etik och moral, en fråga som är levande. Men det är klart att i och med att människan har tagit tamdjuren i sin tjänst följer med det ett särskilt ansvar.
Anf. 14 Bengt-Anders Johansson (M)
Fru talman! Tack, jordbruksministern, för svaret på första frågan. Jag uppfattar att vi är överens när det gäller tolkningen av människovärde och människans oinskränkta möjlighet att också utöva makt över djuren. Det tycker jag är en bra utgångspunkt för det fortsatta resonemanget.
Men jag noterade också att jordbruksministern glömde eller förbisåg att svara på min andra fråga, nämligen rimligheten i att jag skulle få sex månaders fängelse om jag värnar min hund mot rovdjursangrepp. Jag avvaktar svar på den frågan i nästa inlägg.
När jag läste svaret från jordbruksministern noterade jag att den tvekan hon ger uttryck för bottnar i remissvaren på Naturvårdsverkets förslag. Det står att "man" och så vidare. Jag skulle vara väldigt intresserad av vilka det är egentligen, för det anges inte vilka det är som har de här dubierna.
Det sägs bland annat att illegal jakt skulle underlättas. Jag kan säga jordbruksministern att de som ägnar sig åt illegal jakt är brottslingar. De bryr sig inte om vad det står i jaktförordningen, tro mig!
Däremot säger rovdjursforskarna att den illegala jakten skulle minska om vi öppnar möjligheten att inom ramen för § 28 kunna värna våra tamdjur rakt igenom. Då är min fråga till jordbruksministern: Litar jordbruksministern vare sig på Naturvårdsverket, eftersom de hade ett annat förslag som de lagt på regeringens bord, eller på rovdjursforskarna?
Dessutom är den inställning som jordbruksministern har en uttalad misstro mot hela den svenska jägarkåren. Det är 300 000 kvinnor och män som genom prov på kunskaper och prov på omdöme av samhället har givits förutsättningar att inneha jaktvapen. Det är de här människorna jordbruksministern tror ska ägna sig åt olaglig jakt.
Jag vill uppmana jordbruksministern att sätta tillit till den svenska jägarkåren. Den är kunnig och den är framför allt pålitlig. Då ska vi inte tala om brottslingar. Dem diskuterar vi över huvud taget inte. Därför handlar det om att skapa en tydlighet så att man så att säga kan få ingripa före angreppet, efteråt är det för sent.
Jordbruksministern efterlyser ju tydligare lagstiftning. Då är det lite märkligt att man i svaret samtidigt underförstått uppdrar åt den juridiska sakkunskapen att hantera frågan om just hundar. Jag vill säga till jordbruksministern att det inte handlar om juridik i det avseendet. Det handlar om en tydlig vilja, om man vill ge den möjligheten eller inte. Ska vi låta juristerna ta över hamnar vi på en väg som vi inte har en aning om var den slutar. Det visar om inte annat de senast avgjorda fallen. Därför vädjar jag till jordbruksministern att ta till sig detta.
Sedan är det så att en förordning i princip, inte i verkligheten, kan ändras varje torsdag. Det fordras alltså ett regeringssammanträde för att ändra en förordning. Därför påstår jag att det inte vore så hemskt farligt för jordbruksministern att ta steget fullt ut och ha tilliten till att den svenska jägarkåren tar sitt ansvar. Det går ju att nästa torsdag dra tillbaka förordningen och göra en sämre sortens lösning, den som jordbruksministern föreslår. Det förslag som ligger är ingalunda fritt från juridiska fällor. Vi kommer att få nya Stig Engdal och nya Henrik Manfredsson, tro mig!
Anf. 15 Jörgen Johansson (C)
Fru talman! Även jag vill betona den tillit och det förtroende för jägarkåren som Bengt-Anders framhöll. Jordbruksministern betonade också förtroendet. Det finns alltså inte i dag. Statsministern sade att jordbrukspolitiken ska vara förankrad i hela befolkningen. Hur får vi den förankringen? Den finns uppenbarligen inte i dag. Hur kan vi få de lokala instanserna att fatta beslut? I mitt hemlän, där vi har 90 lodjur på en mark som tål 20 lodjur enligt expertisen, har länsstyrelsen sagt att vi ska ha 30. Men vad händer med de där 60? Avskjutning av dem tillåts inte.
Samtidigt ser man i veckan den rapport som Brå lägger fram, där man talar om att man ska inrätta underrättelseverksamhet för att jaga tjuvskyttar baserat på ett material som visar upp att det har skett 30 stycken lagfällda tjuvjaktsbrott sedan 1984, alltså på 21 år. Detta ska vara grunden till att man ska inrätta en underrättelsetjänst. Detta i en tid då svensk polis avför grövre våldsbrott på grund av att man inte har pengar.
Det här är inte rimligt. Man kan fundera över vad vi håller på med. Var är dialogen, var är samförståndet och var är förtroendet mellan de olika grupperna? Vi måste skapa det samförståndet annars kommer vi aldrig att kunna få en rimlig rovdjurspolitik i det här landet.
Jag tycker att vi har mycket att lära av hur man hanterar utvecklingen när det gäller vildsvin här i landet. Titta på det förtroende man har gett jägarkåren, och titta på hur svårt det faktiskt är att jaga de här djuren.
Anf. 16 Anita Brodén (Fp)
Fru talman! Jordbruksministern talar om legitimitet och förtroende. Det vill jag verkligen stryka under. Det är därför viktigt hur vi utformar § 28 så att den blir så heltäckande som möjligt, så att just legitimiteten och förtroendet kommer i centrum.
Dialog och inflytande nämnde jordbruksministern också. Även där är det viktigt att alla företrädare, bland annat för fäbodbruket och jägare som har hund, kommer till tals så att vi får en heltäckande lösning. Stängsel, staket, mur eller liknande innefattas ju inte i fäbodbruket.
Slutligen är det viktigt för mångfaldens skull och för acceptansen av de fyra stora rovdjuren att vi ser till helheten och får med alla de här aspekterna.
Anf. 17 Björn von der Esch (Kd)
Fru talman! Beslutet som vi har tagit innefattar ungefär 200 vargar i Sverige. Det olyckliga är ju att det var tänkt att de 200 vargarna skulle vara jämnt spridda över hela Sverige - kanske inte längst uppe i norr bland renarna. Men det är de ju inte. De går i ett band från Värmland och snett nordost upp mot Bottenhavet. Det är det som är olyckligt. De som drabbas drabbas oerhört hårt.
När jordbruksministern säger att det är en tillgång för oss att ha rovdjur i det fria är jag inte så säker på att de som har den tillgången hos sig uppskattar den särskilt mycket. 97 % av svenska folket kommer aldrig att få se en varg över huvud taget. Det är lite romantik i att vargen är så fantastisk för oss alla eftersom flertalet av oss förvisso aldrig kommer att se en varg. Men vi kommer att höra att den finns någonstans uppe i bygderna.
Tänk om vi nu skulle vilja ha varg runt Stockholm, Västerås, i Uppland och bortigenom. Det skulle bli en folkstorm. Det är liksom ingen riktig balans i resonemanget när vi säger: Borta i skogen kan de vara men inte hos oss. Det är därför jag menar att man i kommunerna skulle ha en folkomröstning: Vill ni ha varg i er kommun eller inte? Då skulle vi få ett väldigt bra underlag, tror jag.
Anf. 18 Patrik Norinder (M)
Fru talman! När jag fick höra jordbruksministerns förslag till hur man ska skydda sina tamdjur trodde jag inte att det var helt sant. Ett sådant förslag går inte lägga fram. Det verkar rent löjeväckande för mig att man ska kunna skydda sina tamdjur bara inom inhägnat område. Det verkar inte som om jordbruksministern har förstått problemet när ett sådant förslag läggs fram. Det finns ingen acceptans för detta, bland annat inte hos glesbygdsbefolkningen. Naturvårdsverket har lagt fram ett helt annat förslag där man får skydda sina tamdjur. Jägarorganisationerna är också mycket kritiska till förslaget. Jag tror inte att jordbruksministern innerst inne ville lägga fram ett sådant förslag utan det verkar vara mer en eftergift åt Miljöpartiets extrema åsikter.
Vi måste respektera de människor som bor i glesbygden. Björn von der Esch tog upp den koncentration som har blivit i Sverige där vargarna har etablerat sig inom ett snävt område. De har etablerat sig på ungefär 25 % av Sveriges yta. Så kan vi inte ha det längre. Vi måste se till att vi får en spridning av vargen, och då måste man kunna få utöva skyddsjakt på varg för att få spridningen och skydda tamdjur.
Frågan är om det riksdagsbeslut vi fattade var särskilt klokt, det vill säga att vi skulle ha 20 etableringar. Det har visat sig att vi kan klara en livskraftig vargstam med en betydligt lägre siffra. Jag tror att det är dags att vi börjar omvärdera målet så att vi kommer ned till omkring 150 djur.
Jordbruksministern måste ta till sig den kritik vi i Sveriges riksdag, jägarorganisationerna och Naturvårdsverkets experter har framfört till jordbruksministern. Det lagda förslaget gör frågan än mer infekterad än den tidigare har varit. Det är nu dags för jordbruksministern att lyssna på oss som bor i områdena och begriper. Lägg om rovdjurspolitiken radikalt vad gäller vargstammen.
Anf. 19 Ann-Christin Nykvist (S)
Fru talman! Jag har absolut förstått problemet, Patrik Norinder. Det är därför jag också tycker att det är angeläget att vi ser till helheten. Vi har en rovdjurspolitik som riksdagen har tagit ställning till - som riksdagen har beslutat om. Man har betonat att vi ska ha de stora rovdjuren i de naturliga utbredningsområdena i ett tillräckligt antal så att det blir en livskraftig stam. Det ska givetvis också utformas ett system som är rättssäkert.
När man tittar på helheten tittar man på hur man kan föra en dialog för att förankra, för att det ska bli en förståelse, för att jobba med skadeförebyggande åtgärder. Vidare är det fråga om vad som kan göras för att få lagstiftningen mer rättssäker och vad som kan göras för att också hantera skadan när skadan uppstår. Detta är för att känna förtroende. Det finns också ett utrymme för att få ersättning när tamdjur eller egendom skadas.
Det framställs som att det inte finns några positiva saker med vargen i våra bygder. Jag har varit i Dalarna och träffat företagare som har olika typer av upplevelseföretag och ekoföretag. De har byggt upp en verksamhet kring att spåra vilda djur, rovdjur, varg. De känner sig undanträngda av en ensidig debatt om att rovdjuren inte är en tillgång. Jag tycker att man ska ha det med sig när man pratar om vad rovdjuren betyder för den levande landsbygden.
Som jag sade tidigare: Jag har stor förståelse för att många känner sig överkörda. De tycker inte att man lyssnar till deras synpunkter när det gäller de stora rovdjuren. Det är ett särskilt problem som Björn von der Esch tar upp i fråga om rovdjurstäta områden. Det har blivit ansamlingar. Riksdagsbeslutet utgår från att djuren ska finnas i hela landet, och de har
ännu
inte spritt sig i hela landet. Det går sakta för vissa av arterna, och det är klart att det är ett dilemma i de bygderna. Vi får fundera på om vi ska hantera det dilemmat på något särskilt sätt.
Jag är förvånad över att företrädarna för Moderaterna inte tycker att vi ska bygga rättssäkra system. Jag fick frågan om vilka det var som inte tyckte att Naturvårdsverkets förslag kunde genomföras. Jo, det var de rättsvårdande instanserna, bland annat Riksåklagaren. Det är klart att jag lyssnar till de rättsvårdande instanserna när vi ska formulera en ny paragraf i en förordning. Allt annat vore fel. Det är något angeläget.
Låt nu inte det bästa bli det godas fiende. Vi genomför en ändring som Patrik Norinder här har beskrivit som helt ointressant. Den paragrafändringen tar hand om det problem som vi hade i Gräsömålet. Det är den typen av situationer som har varit de vanligast förekommande när det gäller konflikten mellan människa och djur.
Sedan var det frågan om straffmätningen. Vi har här en beskrivning av vargen som särskilt skyddsvärt vilt. Med den lagstiftning vi har innebär det ett grovt jaktbrott. Då är det den straffsatsen. Lösningen på detta är att göra systemet mer rättssäkert och enklare att tillämpa så att den enskilda medborgaren vet vad som gäller. Det är angeläget.
Anf. 20 Bengt-Anders Johansson (M)
Fru talman! Tack för svaret på min andra fråga, jordbruksministern.
I det svaret inrymmer jag uppfattningen att enligt regeringens uppfattning är det okej med sex månaders fängelse om man värnar sina tamdjur eller sin hund mot ett varg- eller björnangrepp. Samtidigt är det uppenbarligen rimligt att man får två veckors samhällstjänst om man kör ihjäl två människor i berusat tillstånd och utan att inneha körkort. Jag noterar regeringens inställning.
Det handlar återigen om människa och djur. Det har pratats mycket om landsbygdsboende etcetera. Det är viktigt att man lyssnar på alla. Ministern har återkommit gång på gång till ordet dialog. Jag tror mig ha sett i vissa medier att ministerns vilja till dialog i alla lägen inte är riktigt uttömmande - om jag uttrycker mig milt. Man går bakvägen ut för att slippa ta diskussionen. Jag tror inte att det är bra. Man måste ta diskussionerna med alla i denna fråga, jordbruksministern.
Jag noterar dessutom att det finns en misstro som nu kommer att förstärkas mot 300 000 kvinnor och män som har rätt att inneha vapen. Jordbruksministern misstror deras möjligheter att leva upp till lagens råmärken. Man ställer ett antal människor inför orimliga val och bedömningar när man säger att det inte är okej att skydda sin hund eller liknande. Sedan kan man fundera på varför frågan skickas ut på remiss eftersom ministern åtminstone hitintills inte har visat någon som helst vilja till att lyssna eller göra någon förändring.
Det är ingen av oss som har varit uppe här som säger att vi ska utrota rovdjuren. Från moderat håll säger vi att vi aldrig ställde upp på antalet djur en gång i tiden, men däremot tycker vi att vargstammen ska få finnas. Vi vill ha en konsekvensutredning nu. Man ska få jaga med licens. Beslutsnivån ska sänkas. 28 § ska gälla alla tamdjur. Varför inte en samförvaltning med Norge? Sverige är för litet för den stam som jordbruksministern är ute efter.
Anf. 21 Patrik Norinder (M)
Fru talman! Frågan rör balans och acceptans. Hur tänker jordbruksministern göra för att vi ska få balans i vargstammen, att vi får en spridd vargstam på relativt kort sikt? Hur tänker jordbruksministern åstadkomma det?
Hur tänker jordbruksministern agera för att vi ska få acceptans hos glesbygdsbefolkningen och i jägarorganisationerna för hur vi ska skydda våra tamdjur? Hur ska vi få en vettig rovdjurspolitik? I dag har vi inte det. Får vi ingen acceptans kommer det att bli illegal jakt. Den kommer att bedrivas, och det är något vi inte vill ha. På de två frågorna är jordbruksministern oss svaret skyldig.
Anf. 22 Ann-Christin Nykvist (S)
Fru talman! Straffsatserna är det riksdagen som beslutar om, Bengt-Anders Johansson, så det här är något som riksdagen har beslutat.
När det gäller detta med vargstammen och att ha ett gemensamt arbete med Norge så är det gemensamt. När vi räknar vargar tittar vi också på de olika grupper som finns på andra sidan riksgränsen. Så arbetar forskarna när de räknar vargarna.
Sedan är det tydligen så att Bengt-Anders Johansson blint tror på vad som står i tidningarna. Jag gjorde ett besök i Dalarna för att tala med företrädare för jägare, kommuner, länsstyrelser, olika intresseorganisationer, bland annat Naturskyddsföreningen, och företagare som bland annat arbetar med olika typer av ekoföretag.
Det var en intensiv dag då jag bland annat var i Orsa och i Furudal. När jag var i Orsa Grönklitt inträffade det att vägarna spärrades av för att en aktionsgrupp ville överlämna en död hund till mig. Då gjorde säkerhetspolisen bedömningen att jag inte skulle vara instängd där och ta emot den döda hunden. Och det är klart att jag följer säkerhetspolisens rekommendationer. Allt annat vore dumt av mig, tycker jag, i den roll som jag har.
När det gäller framtiden tycker jag också att det här med dialog är väldigt väsentligt och att vi ska gå vidare och arbeta med helheten med alla de olika instrument som vi har.
Det finns en positiv sida i detta med att vi har fler vilda rovdjur i våra skogar. Det innebär att vi har nått våra mål. Regeringen har nu för avsikt att göra en utvärdering av effekterna av rovdjurspolitiken så här långt, och vi förbereder direktiv till en utredning.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.