AMS och utländska akademiker

Interpellation 2003/04:403 av Narti, Ana Maria (fp)

den 1 april

Interpellation 2003/04:403

av Ana Maria Narti (fp) till statsrådet Hans Karlsson om AMS och utländska akademiker

I sitt anförande under partiledardebatten den 21 januari talade statsminister Göran Persson om den växande arbetslösheten och om en ökning av volymerna i arbetsmarknadsåtgärder. Statsministern sade att uppgången i den öppna arbetslösheten överraskade regeringen. Tidigare ville man inte bevilja många och långvariga arbetsmarknadsåtgärder, eftersom man trodde på en bättre konjunktur och i en sådan situation skulle en låsning av arbetskraften omfattande arbetsmarknadspolitiska program ha varit ett misstag.

"Konjunkturuppgången har låtit vänta på sig. I takt med att den har väntat på att komma har arbetslösheten stigit. Detta kan vi inte acceptera. Därför lägger vi tillsammans med våra samarbetspartier fram en satsning på 2 miljarder kronor som innebär 15 000 nya platser i arbetsmarknadspolitiken, i huvudsak riktad mot kommuner och landsting. Där vet vi nämligen att en för tidig nedgång i arbetskraften snart kommer att mötas av ett växande behov av nyrekrytering."

Med dessa ord signalerade Göran Persson en kursändring i arbetsmarknadspolitiken: från ett läge då man hade stramat åt olika utbildningsinsatser och projekt till en fas med intensifierade program avsedda att förbättra de arbetslösas kompetens.

Sedan dess har arbetslösheten ständigt ökat. Det är alltså brådskande att på nytt diskutera hur arbetsmarknadsåtgärderna planeras och genomförs och på vilket sätt deras resultat kan förbättras. Därför vänder jag mig nu arbetslivsministern.

Under en tid @ alltså mellan åren 2000 och 2004 @ har samarbetet mellan de långvarigt arbetslösa och arbetsförmedlingarna varit strängt begränsat. Om nu hela arbetsmarknadspolitiken ändrar inriktning är det troligt att det nämnda samarbetet bör och måste uppmuntras och intensifieras @ både i form av uppköp av kurser och i form av projekt.

Det är mycket som talar för en levande dialog mellan de arbetslösa och hela AMS-systemet. AMS har fått och får ofta kritik @ framför allt från invandrarorganisationernas och de invandrade arbetslösas sida, en kritik som speglas i flera rapporter och undersökningar från IFAU, Statskontoret och Riksdagens revisorer. Om samarbetet återupptas kan kritik, missförstånd och konflikter ersättas av ett klimat av samförstånd och ömsesidig stimulans. Det är också oerhört viktigt att undanröja alla anledningar till en diskussion om diskriminering i en eller annan form utövad av arbetsförmedlingar.

Det är alltså lämpigt att analysera de insatser som väsentligt kan förbättra de långtidsarbetslösas chanser att få inträde i arbetslivet. Lovande insatser består i kompletterande utbildningar för utländska akademiker som bedrivs vid Linköpings universitet, Malmö högskola, Invandrarakademien i Borås och Lärarhögskolan i Stockholm.

Akademiker som har varit arbetslösa eller arbetat med mycket lågt kvalificerade uppgifter har fått en chans att komplettera sina kunskaper från hemlandet samtidigt som de praktiserar på många arbetsplatser och skaffar sig nätverk inom sina yrken. Reaktioner och omdöme från både lärare och arbetskamrater vid praktikplatserna är positiva. Många av dessa studenter arbetar mera intensivt och tar flera poäng per termin än vanliga studenter. Men många av dem behöver en längre studietid än ett år @ för att helt övervinna svårigheter orsakade av den långa arbetslösheten och av den isolering som vardagen utanför yrkeslivet gav upphov till.

Många aspiranter har få möjligheter att kommande terminer finansiera fortsatta studier via CSN. En del av dem har passerat 50-årsgränsen men kan självklart arbeta 10 eller 15 år efter avslutad utbildning. Andra betalar i dag ur sitt blygsamma aktivitetsstöd skulder från tidigare försök att etablera sig i arbetslivet (hemutrustningslån, studielån för fördjupade kurser i svenska, andra lån tagna för att finansiera AMS-utbildningar som kommunerna inte betalade för). Att försöka få banklån i en sådan situation är orealistiskt, bankerna granskar de blivande låntagarnas inkomst innan de beviljar lån och de personer det gäller saknar egen inkomst sedan flera år.

Arbetet med kompletterande utbildningar, som de vid Malmö högskola, Linköpings universitet, Invandrarakademien i Borås och Lärarhögskolan i Stockholm, behöver fortsätta och utvecklas vidare. Det är viktigt inte bara för att varje invandrad akademiker som får inträde i det svenska yrkeslivet är en direkt social, ekonomisk och politisk vinst för hela samhället, utan också därför att dessa kurser utgör en förebild, en symbol för lyckad integration av människor som bär med sig kultur från hela världen. I Malmö har högskolan fått löfte från Länsarbetsnämnden om finansiering av 80 studieveckor men aspiranterna i Linköping vet fortfarande inte hur de ska få ekonomi för höstterminen 2004. Liknande oklarhet drabbar också de studerande samlade kring de mycket positiva erfarenheterna från Invandrarakademien vid Borås högskola.

Det gäller människor som efter många motgångar håller på att få tillbaka tron på det svensk samhället. Att ta ifrån dem möjligheten att fullfölja sina studier och börja arbeta inom sina yrken betyder en enorm social och psykologisk förlust för alla @ samtidigt som detta innebär att Utbildningsdepartementet förgäves satsade tiotals miljoner kronor på till exempel utbildningarna i Linköping.

I de fall länsarbetsnämnderna hittills kategoriskt har vägrat förlängningar av stödet för arbetslösa akademiker motiveras besluten med påståendet att dessa personer inte får erhålla bättre ekonomiska villkor för sina studier än vanliga studenter. Men detta argument övertygar inte @ eftersom de berörda akademikerna har både studier och yrkeserfarenhet från hemländerna. De svenska högskolorna och universiteten kräver inte att akademiker med examen och yrkeserfarenhet från Sverige ska komplettera sina utbildningar under flera terminer.

Enligt Integrationsverkets rapport 2003 har vi i dag 30 000 akademiker från andra länder som antingen är arbetslösa eller arbetar med uppdrag långt under deras kvalifikationer. Bara några tiotals av dessa akademiker har i dag en chans att komma ut ur sin svaga position i arbetslivet via kompletterande utbildningar.

Därför vänder jag mig till arbetslivsministern med följande fråga:

Avser arbetslivsministern i samarbete med AMS att ta initiativ till satsningar på kompletterande högskoleutbildning för akademiker med utländsk bakgrund?