äldreboende

Interpellation 2001/02:67 av Viklund, Margareta (kd)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad: 2001-11-09
Anmäld: 2001-11-13
Besvarad: 2001-11-26

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 9 november
Interpellation 2001/02:67
av Margareta Viklund (kd) till socialminister Lars Engqvist om äldreboende

Riksdagen framhöll i anslutning till införandet av ädelreformen, år 1992, att samhällets service och vård till de äldre ska vila på tre grundläggande principer, rätten att själv bestämma hur man vill leva sitt fortsatta liv, rätten till trygghet och rätten till valfrihet.

Ädelreformen innebar bl.a. att kommunerna fick ansvar för äldreomsorg vid dåvarande sjukhem, ålderdomshem, gruppboende och servicehus. Övertagandet av sjukhemmen innebar att ca 31 000 vårdplatser överfördes från landstingen till kommunerna.

I början av 1990-talet byggdes ca 20 000 äldrebostäder enligt nya normer för särskilt boende. I bostäderna ingick kök eller kokskåp, toalett, dusch och kapprum. Bostäderna skulle ha sådan storlek och utformning att de kunde användas av en rullstolsbunden person.

För att klara omsorgen om dementa byggdes även gruppboenden men i otillräckligt antal. Genom att de äldre har blivit så många fler har antalet åldersdementa ökat, eftersom åldern är en av de faktorer som bidrar till demens. Detta har i sin tur ökat behovet av gruppboende för dementa, som är ett boende som kräver större personaltäthet i jämförelse med andra boendeformer.

Då kommuner inte har haft möjlighet att tillhandahålla fler platser i gruppboende för dementa har de tvingats att göra tillfälliga säkerhetsanordningar med exempelvis låsta dörrar i ordinärt särskilt boende. Detta är helt otillfredsställande. Det har bl.a. inneburit att andra äldre inom boendet fått begränsad rörelsefrihet.

Kommunerna har dessutom fått ta emot äldre från sjukhusen, där de bedömts som färdigbehandlade. Detta har ställt större krav på kommunerna att tillhandahålla särskilda boendeformer till dem som direkt efter sjukhusvistelse inte kan bo i sina hem. Inom äldreomsorgen behövs därför platser för växelvård och rehabilitering.

Samtidigt som ädelreformen genomfördes, och de äldres antal ökade, fick kommunerna allt sämre ekonomiska förutsättningar att ta hand om de äldre. De långtgående besparingarna kommunerna tvingades göra påverkade i hög grad de äldres möjligheter till valfrihet i boendet.

Som situationen ser ut i dag, i de flesta kommuner, liknar vårdbehovet för de äldre i de särskilda boendeformerna det som tidigare var vid sjukhemmen eller sjukvårdens långvårdsplatser. En stor skillnad är att det särskilda boendet inte är dimensionerat för de äldres stora vårdbehov. Vårdtyngden har generellt ökat de senaste åren. Detta gäller även den vård och omsorg som sker i hemmen. Genom de besparingar som kommunerna tvingades till på 1990-talet har inte tillräckligt med personal kunnat anställas. Detta har inneburit att personalen fått för stor arbetsbelastning. Detta har medverkat till att antalet långa sjukskrivningar för personalen ökat. Situationen är på vissa håll kaotisk.

I dag har de äldre som på grund av trygghetsskäl inte vill bo hemma dessvärre ingen annan boendeform än det egna hemmet, där de dock kan få olika former av stöd. De har bl.a. möjlighet till bostadsanpassning, hemtjänst, färdtjänst, matdistribution, dagverksamhet och trygghetslarm. Men för många är det framför allt ur trygghetssynpunkt inte tillräckligt.

Det är angeläget att en genomgripande översyn och utredning om äldreboendet kommer till stånd. Det behövas fler boendeformer, där de som inte vill eller kan bo kvar i sin egen bostad kan få möjlighet till särskilt boende med vård och omsorg. För att tillgodose de äldres möjligheter till trygghet, valfrihet och självbestämmande behövs också en översyn av personalförsörjningen.

För att äldreomsorgen ska kunna leva upp till ädelreformens principer och kunna ge de äldre en anständig vård och omsorg krävs mer initiativ och stöd från statens sida. För att ädelreformens grundläggande principer ska kunna gälla måste det satsas på äldreomsorgen på ett helt annat sätt än vad som hitintills har gjorts.

Mina frågor till socialministern:

Vilka åtgärder tänker ministern vidta för att ädelreformens grundprinciper ska kunna efterlevas?

Vilka åtgärder tänker ministern vidta för att tillgodose personalförsörjningen inom äldreomsorgen?

På vad sätt tänker regeringen stödja kommunerna så att de äldres boende och boendeformer tillgodoses?

Debatt

(7 Anföranden)

Interpellationsdebatt 2001/02:67

Webb-tv: äldreboende

Protokoll från debatten

Socialminister Lars Engq (S)

Anf. 35 Socialminister Lars Engq (S)

Fru talman! Margareta Viklund har frågat mig vilka åtgärder jag tänker vidta för att ädelreformens grundprinciper ska kunna efterlevas, vilka åtgärder jag tänker vidta för att tillgodose personalförsörjning- en inom äldreomsorgen och på vilket sätt regeringen tänker stödja kommunerna så att de äldres boenden och boendeformer tillgodoses. Jag vill inleda med att understryka att ädelrefor- mens intentioner i grunden är riktiga och ligger fast. Ambitionen ska vara att äldre personer med behov av vård och omsorg ska kunna få dessa behov tillgodo- sedda integrerat i boende och vardagsliv. Även om man har omfattande behov ska det vara möjligt att få dem tillgodosedda i hemmiljö, i det ordinära boendet eller i ett särskilt boende. Utvecklingen under 1990-talet har inneburit för- bättrade möjligheter för äldre personer med långvari- ga vårdbehov att bli hjälpta i hemmiljön. Utveckling- en har också inneburit betydande förbättringar beträf- fande boendestandarden i särskilda boendeformer. För att vården och omsorgen om de äldre ska fun- gera på det sätt som var syftet med ädelreformen krävs dock att vi kommer till rätta med de brister som uppmärksammats inom dessa områden under senare år. Uppföljningar visar att den successiva ökning av vårdtyngden som ägt rum under 1990-talet, både i särskilt boende och i hemsjukvården, inte har mötts av ett tillräckligt uppgraderat medicinskt omhänder- tagande. Regeringen ser med stort allvar på de brister som fortfarande finns inom detta område, eftersom inriktningen mot att vårda människor i ordinärt eller särskilt boende förutsätter trygghet och kvalitet i det medicinska omhändertagandet. Mot bakgrund av detta görs det nu stora satsning- ar inom vården för äldre personer inom ramen för den nationella handlingsplanen för utveckling av hälso- och sjukvården. Områden som prioriteras är en för- bättrad samverkan mellan huvudmännen, en ökad läkarmedverkan och en i övrigt utvecklad kvalitet av medicinska insatser i den kommunala primärvården. I detta sammanhang vill jag också betona betydel- sen av en sammanhållen service, vård och omsorg i hemmet, där även behov av social karaktär beaktas. Vikten av detta var något som betonades i samband med ädelreformen. Regeringen anser att utvecklingen under 1990-talet, med minskande inslag av service och sociala insatser inom äldreomsorgen, är oroande. Vad gäller boende för äldre personer är det kom- munerna som ansvarar för att man i de olika boende- formerna har de resurser, den organisation och den kompetens som krävs för att kunna erbjuda äldre en god och trygg vård och omsorg. Inom ramen för de bestämmelser som finns i socialtjänstlagen har kom- munerna stor frihet att planera äldreomsorgen efter lokala behov och förutsättningar. I juli 2000 trädde en ny bestämmelse i social- tjänstlagen i kraft som innebär att länsstyrelserna ska verka för att kommunerna planerar för att kunna till- godose framtida behov av bistånd, t.ex. i form av särskilda boendeformer. Bestämmelsen tydliggör vikten av att landets kommuner verkligen har en beredskap för att uppfylla socialtjänstlagens krav på vissa insatser för äldre personer. Tillräcklig personal- och kompetensförsörjning är naturligtvis avgörande för att kvalitetsbrister ska kunna arbetas bort och för en god och trygg vård och omsorg för äldre personer. De svårigheter som i dag finns att rekrytera och behålla personal med adekvat kompetens är därför oroande. Ansvaret för frågor som berör personalförsörjning inom vård och omsorg är delat, och det behövs insatser från flera parter för att förbättra tillgången till personal med rätt kompetens. Det fortsatta arbetet med dessa frågor måste bedrivas med utgångspunkt i respektive parts ansvar. För att stimulera kommuner och landsting att tidi- garelägga anställningar nästa år avser regeringen att lämna förslag till riksdagen om att temporärt tillföra sektorn resurser för detta ändamål. Mot bakgrund av den fortsatta höga arbetskraf- tefterfrågan och uttalad arbetskraftsbrist inom bl.a. vård och omsorg har regeringen också i årets vårpro- position anfört att 100 miljoner kronor årligen under perioden 2002-2004 bör avsättas för att stimulera till minskad deltidsarbetslöshet. Detta är en viktig åtgärd för att stärka personalförsörjningen inom vården och omsorgen, då det inom dessa områden finns en hög andel deltidsarbetslös personal.

Margareta Viklund (Kd)

Anf. 36 Margareta Viklund (Kd)

Fru talman! Jag ber att få tacka för svaret. Jag tycker att det pekar på att socialministern tar frågan om äldreboendet och äldrevården på ett stort allvar. Men delar av svaret hade också kunnat duga som ett svar på mina frågor i en debatt för kanske 10-15 år sedan. Ministern säger bl.a. att "områden som priori- teras är en förbättrad samverkan mellan huvudmän- nen, en ökad läkarmedverkan och en i övrigt utveck- lad kvalitet av medicinska insatser i den kommunala primärvården." Det jag citerade var ju det som principer och in- tentioner i ädelreformen skulle garantera. Nu står man tydligen på noll igen. Ungefär 121 300 ålderspensionärer bodde den 1 oktober 2000 permanent i särskilda boendeformer. Det motsvarar ca 8 % av samtliga personer som är 65 år och äldre. Det särskilda boendet har stadigt ökat år från år. Som situationen ser ut i dag i de flesta kom- muner liknar vårdbehoven för de äldre i de särskilda boendeformerna de behov som tidigare fanns vid sjukhemmen eller sjukvårdens långvårdsplatser. En stor skillnad är att det särskilda boendet inte är di- mensionerat för de äldres stora vårdbehov. Vårdtyng- den har generellt ökat under de senaste åren. Det här gäller också den vård och omsorg som sker i hem- men. Genom de besparingar som kommunerna har tvingats till har inte tillräckligt med personal kunnat anställas. Det har inneburit att personalen har fått för stor arbetsbelastning, som har medverkat till att anta- let långa sjukskrivningar har ökat. Situationen är på vissa håll kaotisk. I dag har de äldre som av trygghetsskäl inte vill bo hemma ingen annan boendeform än det egna hemmet, där de kan få olika former av stöd. Men för många är det stödet, framför allt ur trygghetssyn- punkt, inte tillräckligt. Enligt rapporten Rättssäkerhet inom äldreomsorgen, som Socialstyrelsen och läns- styrelserna har sammanställt, väntar äldre i hälften av landets kommuner på att få den plats i ett särskilt boende som de har lovats. I januari förra året stod 2 800 gamla i kö, och ytterligare 2 030 äldre hade fått avslag på sina ansökningar trots att kommunerna hade bedömt att de var i behov av stöd och hjälp. Det är katastrofalt att vi i dagens Välfärdssverige inte har plats för våra äldre som har varit med om att bygga upp det välstånd som många av oss lever i i dag. Många äldre får inte flytta till särskilt boende någonstans, varken i sin egen kommun eller i en an- nan kommun som de söker sig till, på grund av plats- brist. Det behövs omedelbara insatser för att man ska kunna åtgärda boendesituationen för de äldre. Åren 1998 och 1999 fick kommunerna statliga stimulans- bidrag för att bygga särskilda boendeformer för de äldre. Det räcker inte, eftersom behovet av särskilda boendeformer ökar med ett ökat antal äldre äldre. Kommunerna kan på grund av en ansträngd ekonomi inte själva bygga ut antalet platser för äldreboende. Vilka åtgärder har regeringen planerat för att komma till rätta med den akuta bristen på platser i särskilt boende? Förutom att det är en akut brist kommer det i och med det ökade antalet äldre att behövas ytterligare platser i särskilt boende. Tänker regeringen åtgärda det? Med fler äldre blir det också fler dementa. Hur har regeringen tänkt bistå kommu- nerna med hjälp för att man ska kunna bygga grupp- boenden för dessa personer? Har regeringen hand- lingsberedskap för att också ge de äldre som av olika skäl inte längre vill bo hemma en möjlighet till någon form av äldreboende? Jag vill inte ha svaret att det jag har frågat om är kommunernas ansvar. Jag vet på ett ungefär var grän- serna går. Men när kommunerna genom åtstramning- ar och pålagor inte mäktar med har väl också staten och regeringen ett ansvar för invånarna, även de äldsta i landet.

Socialminister Lars Engq (S)

Anf. 37 Socialminister Lars Engq (S)

Fru talman! Jag tvingas dessvärre upprepa att det just är kommunerna som har ansvaret. Det är ganska viktigt. Jag tror inte att någon här i riksdagen tänker sig att staten ska ta över ansvaret för äldreomsorgen. Då skulle vi få en helt ny situation, en helt ny struktur för hela vår socialtjänst. Alltså är det kommunerna som är ansvariga. För staten gäller det att se till att man har en fun- gerande tillsyn och att de myndigheter som utövar tillsyn - det är länsstyrelserna och Socialstyrelsen, men framför allt länsstyrelserna - också har ett ansvar för att se till att kommunerna har en vettig planering när det gäller det särskilda boendet. Det tas nu en rad initiativ från länsstyrelsernas si- da sedan vi ändrade lagen förra året för att man ska gå igenom med kommunerna hur situationen är. Jag brukar nämna Stockholms län som ett föredöme. Landshövdingen tog initiativ till en överläggning med kommunerna i början av hösten och gick igenom kommun för kommun hur läget var och vad som behövs i form av ökade insatser för att kommunerna ska kunna motsvara efterfrågan. Det är faktiskt bara på det sättet som vi kan arbeta. Man ska se till att staten för sin del har en fungerande tillsyn och att tillsynsmyndigheterna också bistår kommunerna i planeringen för de framtida behoven. Sedan är det också vår uppgift att se till att kommunerna har eko- nomiska förutsättningar att leva upp till detta. Det är inte minst därför som vi ser till att kommunerna får ett ökat stöd. Vi kommer nu att lämna ett förslag om att skjuta till ytterligare ett par miljarder till kommu- nerna för att förbättra deras ekonomiska situation så att de kan anställa mer personal. Sedan ska man vara medveten om att bilderna av äldreomsorgen är en smula varierande. Man får akta sig för att bara hänvisa till den bild som ges i medier- na. Socialstyrelsen har gjort en stor kartläggning, som presenterades för en månad sedan, och av den fram- går att väldigt mycket faktiskt har förbättrats när det gäller äldreomsorgen och det särskilda boendet. Några siffror kan vara intressanta att ta del av. Socialstyrelsen konstaterar att en tydlig förbättring har ägt rum under senare år när det gäller boendes- tandarden i särskilda boendeformer. År 1993, för bara åtta år sedan, delade drygt 15 % av samtliga personer i särskilda boendeformer rum med annan person än maka eller make. Man bodde alltså i flerbäddsrum. Motsvarande siffra för förra året var knappt 6 %, dvs. en kraftig förbättring av boendestandarden. Jämfört med 1993 bodde också förra året betydligt färre per- soner i boende utan egen dusch och utan egen toalett. Standarden i det särskilda boendet har höjts väsent- ligt, beroende på kommunernas insatser. Socialstyrelsen rapporterar också, vilket är ganska viktigt, att utbildningen hos baspersonalen inom det särskilda boendet har ökat och faktiskt är bättre än inom övrig omsorg. Man konstaterar också att vistel- setiderna i det särskilda boendet är korta. Mer än hälften av de boende vistas i det särskilda boendet kortare tid än två år. Det är ganska naturligt att det blir ganska korta tider. Man konstaterar också, som sagt, att boendestan- darden i det särskilda boendet är bra. Problemet nu är just att efterfrågan är större än vad kommunerna kan tillgodose, och det är oaccepta- belt. Vi måste se till att kommunerna har planer för detta och att de har ekonomi för att kunna förverkliga sina planer. Det arbetet pågår nu för full fart på initi- ativ av länsstyrelserna.

Margareta Viklund (Kd)

Anf. 38 Margareta Viklund (Kd)

Fru talman! Men vad hjälper det egentligen, soci- alministern, om standarden på det särskilda boendet har blivit bättre om inte människorna kan komma till det, om de inte får ta del av den? Det är väl jättebra om det blir en bra standard på vården; det vill vi väl alla ha. Det är ingen motsättning i det, absolut inte. Men det måste också finnas tillgång till vård för den som behöver det. Problemet, precis som socialminis- tern sade, är att efterfrågan är större än tillgången. Då kan man fråga sig vad det i så fall beror på. Antingen kan det vara ekonomiska situationer som gjort att man inte har kunnat bygga i den utsträckning man tänkt sig, eller också är det något fel på planeringen. Jag kan inte förstå någonting annat. Orsaken till min interpellation är att många äldre, och även många i personalen som vårdar de äldre, mår väldigt dåligt i dag. Många äldre vårdas i boen- den som inte på något sätt är anpassade till deras situation eller tillstånd. Socialministern pekar i sitt svar bl.a. på en ny be- stämmelse i socialtjänstlagen, som innebär att läns- styrelsen ska vaka över kommunerna så att de äldre t.ex. får tillgång till särskilda boendeformer och att man därmed uppfyller socialtjänstens krav på vissa insatser för de äldre personerna. Det är väl bra i och för sig. Exemplet från Stockholms län är naturligtvis också väldigt bra, dvs. att man samlar in uppgifter och går igenom hur situationen är. Här har regering- en, med länsstyrelsen som sin förlängda arm, en möj- lighet att påverka planeringen och att påverka dessa sammankomster. I socialministerns svar verkar det ändå som om ministern beträffande den medicinska vården har börjat titta på landstingens förmåga igen. Är det så? Enligt ädel skulle kommunerna klara åtminstone en stor del av den medicinska vården själva. Är det möj- ligen så att socialministern på nytt vill ge landstingen och sjukvårdshuvudmännen ett ökat ansvar för äldre- sjukvården? Riksdagen framhöll i anslutning till införandet av ädelreformen 1992 att samhällets service till vård av de äldre ska vila på tre grundläggande principer: rätten att själv bestämma hur man vill leva sitt fort- satta liv, rätten till trygghet och rätten till valfrihet. Anser socialministern att de här principerna har infri- ats? Vi kristdemokrater anser inte det. Vi vill ha en värdighetsgaranti som konkret uttrycker vad vården och omsorgen om de äldre ska innebära. Den ska omfatta, menar vi, både medicinsk kvalitet och om- vårdnadskvalitet. Inom äldrevården ska den bl.a. innebära att det ska finnas en läkare knuten till varje sjukhem och till varje hemsjukvårdspatient, en läkare som är specialiserad på åldrandets sjukdomar och problem och som regelbundet besöker dessa om- sorgstagare. Det ska finnas särskilda vårdenheter för senildementa och andra boende. Att det nu börjar vidtas åtgärder så att det finns större tillgång på egna rum tycker vi är bra, men det finns mer att göra på det området. Det ska också vara en självklarhet att äldre- boendet ska finnas i eller i närheten av den kommun- del där den person det gäller tidigare har bott. Jag skulle kunna räkna upp en massa konkreta och praktiska saker som i dag inte fungerar inom äldre- omsorgen. Det är väl ändå ytterst, även om kommu- nerna har sitt ansvar, regeringens sak att se över det här.

Socialminister Lars Engq (S)

Anf. 39 Socialminister Lars Engq (S)

Fru talman! Jag nämnde Stockholms län som ett exempel på hur en bra länsstyrelse kan fungera, men också som ett exempel på ett område där Kristdemo- kraterna är med och bestämmer och där det inte fun- gerar när det gäller de medicinska insatserna. Det går inte att hela tiden hävda att det är regeringens ansvar då detta är ett område där det är så klart uttalat att landstingen och kommunerna har huvudansvaret. Kommunerna har huvudansvaret för äldreomsorgen; landstingen har ansvar för sjukvården. Då måste ju landstingen se till att det verkligen fungerar när det gäller läkarmedverkan i äldreomsorgen. Stockholms län, där Kristdemokraterna faktiskt har ett mycket stort inflytande, har inte klarat detta. Det är inte så att Stockholms län på något sätt lever upp till någon sorts värdighetsgaranti när det gäller äldreomsorgen. I Stockholms län har man varit så koncentrerad på de andra garantierna i sjukvården att en stor del av primärvården och en del av de medi- cinska insatserna i äldreomsorgen faktiskt har kommit på efterkälken. Det här leder inte till att jag tycker att staten ska ta över ansvaret för Stockholms läns landsting, utan det leder just till detta: en uppmaning till länsstyrelsen och till Stockholms län att diskutera med både lands- tingspolitikerna och kommunalpolitikerna om vad man kan göra för att förbättra läget. Det är kommu- nerna som har ansvar för äldreomsorgen och lands- tingen som har ansvar för de medicinska insatserna, för läkarmedverkan, när det gäller äldreomsorgen. Det återstår mycket att göra. Det hjälper inte att ställa ut allmänna löften om värdighetsgarantier om det inte finns ekonomiska resurser och en vilja i kommuner och landsting att göra någonting åt detta. Vad vi kan göra från riksdagens sida är att se till att kommuner och landsting har de här ekonomiska re- surserna. Sedan ska vi från statens sida driva på ut- vecklingen. Jag menar att väldigt mycket just nu sker runtom i landet för att förbättra situationen. Kommunalpoliti- kerna tar sin uppgift på allvar, likaväl som lands- tingspolitikerna gör det. Men det gäller att se till att stimulera dem till bättre planering och att vi gemen- samt ser till att de har ekonomiska resurser att leva upp till detta. Då kan det bli någonting. Allmänna löften om garantier leder inte till förbättringar om de inte åtföljs av ökade resurser.

Margareta Viklund (Kd)

Anf. 40 Margareta Viklund (Kd)

Fru talman! Jag räknade med att socialministern skulle dra upp Stockholm. Därför har jag tagit med mig en skrift som heter Sanningen om Stockholm, där vi från kristdemokratiskt håll pekar på hur den verkli- ga sanningen är när det gäller situationen inom äldre- omsorg, inom barnomsorg och på olika andra håll. Jag vill gärna överlämna den till socialministern sena- re. Socialministern säger helt riktigt att det är kom- munerna som har ansvaret, kanske inte det yttersta men ändå ett ansvar, att organisera äldreomsorgen och se till att den fungerar som den ska efter de regler och riktlinjer som finns. Men för att äldreomsorgen ska kunna fungera på ett bra sätt krävs det ändå, anser jag, mer initiativ och stöd från statens sida. För att ädelreformens grundläggande principer ska kunna gälla måste det satsas på äldreomsorgen på ett helt annat sätt än vad som hittills har gjorts från regering- ens sida, anser jag. Att man nu börjar förstå att vården kräver mer personal tycker jag är bra, och att deltidstjänster kan göras om till heltidstjänster är också bra. Det är ett statligt engagemang. Fler sådana engagemang! Man kan inte begära att kommunerna till hundra procent ska kunna uppfylla den kvot som de är ålagda om inte staten också stöder dem ekonomiskt. Genom de indragningar och pålagor av ekonomisk karaktär som man har lagt på kommunerna i våra dagar har många oerhört stora problem och bekymmer med delar av äldreomsorgen.

Socialminister Lars Engq (S)

Anf. 41 Socialminister Lars Engq (S)

Fru talman! Jag tycker inte alls att det är en dålig princip att kommuner och landsting är ansvariga och att vi har ett decentraliserat ansvar på de här område- na. Jag ser fram emot att valrörelsen 2002, dvs. nästa år, kommer att handla just om vården och omsorgen och att de ansvariga kommunalpolitikerna får redovi- sa för sina väljare vad man gör och hur man tänker lösa problemet. Det gäller naturligtvis också landstinget. Det är rätt viktigt att det är medborgarna i Stockholms län som fäller domen över den majoritet som i dag ver- kar. Jag kan dessvärre bara konstatera att det finns ett stort glapp mellan det kristdemokraterna säger här i riksdagen om sin satsning på vård och omsorg och vad som faktiskt sker i Stockholms län när det gäller exempelvis äldreomsorgen. Det finns ingenting att vara stolt över när det gäller Stockholms läns lands- ting och de medicinska insatserna i äldreomsorgen.

Intressenter

Frågeställare

Viklund, Margareta (kd) Kristdemokraterna

Besvarad av

socialminister Lars Engqvist Socialdemokraterna