adoptionslagstiftningen

Interpellation 2001/02:362 av Tolgfors, Sten (m)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad: 2002-04-11
Anmäld: 2002-04-16
Besvarad: 2002-05-27

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 11 april
Interpellation 2001/02:362
av Sten Tolgfors (m) till justitieminister Thomas Bodström om adoptionslagstiftningen

Nya uppgifter om internationellt adopterades utsatthet och överrepresentation i bl.a. självmord bekräftar den allvarliga bilden från tidigare undersökningar. Adopterade är fyrfaldigt överrepresenterade när det gäller självmord och mer än dubbelt överrepresenterade som patienter inom barn- och ungdomspsykiatrin. Adopterade är också överrepresenterade på § 12-hemmen. Där finns 2,6 gånger fler adoptivbarn, än det statistiskt sett borde göra.

Den statliga utredningen Barn i homosexuella familjer avfärdade dock i direkt strid med utredningens barnexperter att "adopterade barns psykiska hälsa och sociala anpassning skiljer sig från andra barns."

Trots detta har regeringen hittills avfärdat moderata krav på att se över adoptionslagstiftningen.

Regeringen bör snarast tillsätta en parlamentarisk utredning för att göra följande:

1.Följa upp och undersöka hur det har gått för de adoptivbarn som hittills kommit till Sverige, samt initiera mer forskning om adoptivbarns utveckling och behov. Det finns betydande kunskapsbrister i båda dessa avseenden i dag.

2.Se över hela adoptionslagstiftningen, som i dag innehåller en rad konstigheter: En adoptivförälder kan fortfarande tillåtas gifta sig med den person han eller hon adopterat. Personer under 25 år har inte generell rätt att adoptera. När det gäller ensamståendes adoptioner är den enda motivtext som finns något enstaka stycke i förarbetena till 1917 års adoptionslag, då internationella adoptioner över huvud taget inte var aktuella.

De mest grundläggande adoptionsfrågorna ingår häpnadsväckande nog inte i den av regeringen tillsatta ensamutredningen av internationella adoptioner.

Adoption är ett löfte som staten ger till ett barn. Det är ett löfte inte bara om ett bättre liv, utan ett löfte om att skapa bästa tänkbara förutsättningar för det berörda barnet. Det säger sig självt att hela frågan om internationella adoptioner måste hanteras med stor ödmjukhet och stor försiktighet.

Med anledning av detta vill jag fråga justitieministern följande:

När kommer regeringen att tillsätta en utredning för att se över hela adoptionslagstiftningen?

Debatt

(7 Anföranden)

Interpellationsdebatt 2001/02:362

Webb-tv: adoptionslagstiftningen

Protokoll från debatten

Justitieminister Thomas (S)

Anf. 161 Justitieminister Thomas (S)

Fru talman! Sten Tolgfors har frågat mig när re- geringen kommer att tillsätta en parlamentarisk ut- redning för att se över hela adoptionslagstiftningen. Sten Tolgfors hänvisar bl.a. till att det i dag är tillåtet för en adoptant och ett adoptivbarn att gifta sig med varandra. Sten Tolgfors har också frågat socialminister Lars Engqvist när regeringen kommer att tillsätta en utred- ning för att undersöka hur det har gått för de adoptiv- barn som hittills har kommit till Sverige och för att initiera forskning om adoptivbarns utveckling och behov. Interpellationen har överlämnats till mig. Jag har valt att besvara båda interpellationerna i ett sammanhang. Adoptivbarn kan vara särskilt sårbara på grund av sin bakgrund. Jag håller därför med Sten Tolgfors om att det är mycket viktigt med forskning om adoptiv- barns utveckling och behov. Som jag tidigare framhållit i ett svar på en fråga från Sten Tolgfors finns det dock redan i dag en bety- dande mängd forskning om adoptioner och adoptiv- barns situation. Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor, NIA, arrangerade i september förra året en forskningskonferens om adoptioner där ett trettiotal forskare deltog. Ett problem är att det i dag saknas sammanställ- ningar om forskningen. Sådana sammanställningar är av stort värde för dem som arbetar med adoptionsfrå- gor i praktiken. Hur behovet av sammanställningar ska tillgodoses övervägs för närvarande av NIA. Ytterligare forskning om adoptivbarn behövs sä- kert. Jag har dock svårt att se behovet av en parla- mentarisk utredning på det området. Det pågår i dag ett omfattande arbete som rör frå- gor om adoption. Regeringen överlämnade i mars 2002 propositio- nen Partnerskap och adoption till riksdagen. Dessutom har en departementspromemoria om vissa adoptionsfrågor varit ute på remiss. Remisstiden gick ut i slutet av mars. Departementspromemorian tar upp föräldrars samtycke till adoption och barnets rätt till information om att det är adopterat. Som Sten Tolgfors nämner i interpellationerna har regeringen också tillsatt en utredning med uppgift att överväga vissa frågor med anknytning till internatio- nella adoptioner. Enligt vad jag inhämtat har utred- ningen för avsikt att göra en sammanställning av den internationella forskning som är relevant för utred- ningens uppdrag. Jag håller med om att man kan ifrågasätta vissa av de nuvarande adoptionsreglerna, bl.a. möjligheten för en adoptant och ett adoptivbarn att ingå äktenskap med varandra, även om sådana äktenskap knappast lär förekomma. Någon särskild utredning för att se över den frågan behövs dock inte. Förmynderskapsut- redningen (SOU 1989:100) har redan föreslagit att möjligheten ska tas bort. Förmynderskapsutredningen övervägde också den nu gällande 25-årsgränsen, dock utan att föreslå att den skulle ändras. Avsikten är att vissa av Förmyn- derskapsutredningens förslag ska behandlas i en kommande proposition till riksdagen, troligen till- sammans med förslaget med anledning av den de- partementspromemoria som jag nämnt tidigare. Att ensamstående har möjlighet att adoptera är inget unikt för Sverige. Sådana adoptioner omfattas också av 1967 års europeiska konvention om adop- tion av barn och av 1993 års Haagkonvention om skydd av barn och samarbete vid internationella ad- optioner. Det är dock viktigt att de som bedömer lämpligheten hos potentiella adoptivföräldrar, framför allt inom socialtjänsten, har den kunskap som behövs. De måste också få stöd i sitt arbete. Utredningen om internationella adoptioner kommer att uppmärksam- ma dessa frågor i sitt arbete. Det kan finnas anledning att i framtiden göra en allmän översyn av adoptionsreglerna. Jag är dock inte beredd att nu ta initiativ till en sådan översyn.

Sten Tolgfors (M)

Anf. 162 Sten Tolgfors (M)

Fru talman! Av alla politiska beslut är det om ad- option det beslut som har mest långtgående effekter för den enskildes liv. Därför måste kraven på lagstift- ning, beslutsunderlag och uppföljning vara mycket höga och frågan hanteras med största ödmjukhet. Adoption är ett löfte som staten ger ett barn inte bara om ett bättre liv - som det ibland verkar vara fråga om i debatten - utan också om de bästa tänkba- ra förutsättningar för livet. Adoption är i grunden någonting mycket positivt. Men det hindrar inte att Sverige har ett ansvar att erkänna och att söka kun- skap om adopterades situation och speciella behov för att kunna förstå och stödja de barn som behöver stöd. Det ansvaret har politiken inte tagit. En ny undersökning visar att 4,7 % av landets ut- landsadopterade kvinnor försökt begå självmord under undersökningsperioden. Motsvarande siffra för svenskfödda var 1 %. Överrepresentationen i själv- mordsförsök var alltså nästan femfaldig. Adopterade män var dubbelt överrepresenterade när det gällde självmordsförsök och adopterade mer än dubbelt överrepresenterade som patienter inom barn- och ungdomspsykiatrin, i dygnsvård för tonåringar och på § 12-hemmen. Adopterade tjänar mindre, har lägre utbildning och är oftare utan arbete än kontrollgrup- perna. Det är bara hälften så vanligt att man finner en äktenskapspartner. De här siffrorna ifrågasätter totalt den rådande bilden av den oproblematiska integrationen och iden- titetsbildningen bland adopterade. Jag vill understryka att det inte gör att internatio- nella adoptioner ska stoppas men väl att stödet måste öka till de adopterade som behöver stöd - det gäller inte alla, men många. Det gör också att forskningen måste öka och att lagstiftningen måste ses över. Vi kan inte ha en lagstiftning, justitieministern, som ger den här typen av effekter, och vi kan inte ha ett stöd som är så bristfälligt att vi får en femfaldig överrepre- sentation i självmord. Detta är ett politiskt ansvar som regeringen måste ta. I övrigt präglas regeringens arbete med adoptions- frågorna av att det sker styckevis och delt. Det saknas sammanhang, och det saknas ett konsekvent barnper- spektiv i frågorna. I utredningen Barn i homosexuella familjer avfärdades, i direkt strid mot barnexperter och forskningen, att "adopterade barns psykiska hälsa och sociala anpassning skiljer sig från andra barns". Regeringen vet att utredningen hade fullständigt fel. I utredningsdirektiven om internationella adoptioner kan man läsa: "Identitetsbildningen i tonåren är ofta problematisk för adoptivbarnen. Frågor kring varför barnet lämnades för adoption, de biologiska föräld- rarnas situation etc. kan förstärka de vanliga tonårs- problemen. Adoptivbarn har ofta med sig traumatiska upplevelser av förändringar och av att ha blivit över- givna." Att regeringen ändå har tagit ett så uppenbart bristfälligt betänkande som grund för att utvidga adoptionslagstiftningen är för mig obegripligt. Det är för övrigt häpnadsväckande att höra Bodström hänvi- sa till en konvention som regeringen tänker säga upp och till en annan som regeringen kommer att kringgå, som båda gäller kvalitetssäkring av adoptioner, utan att ens nämna att så är fallet. De mest grundläggande adoptionsfrågorna ingår inte i regeringens ensamutredning av internationella adoptioner. Men hela adoptionslagstiftningen behöver nu ses över. Det är ett politiskt ansvar, Thomas Bod- ström, att följa upp hur det har gått för de adoptivbarn som hittills har kommit till Sverige som ett resultat av politiska beslut. Mer forskning om adoptivbarns utveckling och behov behövs för att det ska gå att undanröja dagens ganska betydande kunskapsbrister. Att regeringen inte är beredd att göra detta är ett svek mot barnperspektivet i adoptionsfrågorna. Jag kan inte undandra mig att fråga justitieministern: Varför vill regeringen först utvidga adoptionslagstift- ningen och sedan se över den? Bodström medger ju att det kan behöva göras. Finns det en taktik bakom detta - att först baxa detta med adoption för registrerade partner genom riksda- gen för att därefter ta ställning till hela adoptionslag- stiftningen, alltså att först ta ställning till en del och sedan till helheten? I så fall är det, justitieministern, med förlov sagt en bakvänd ordning.

Justitieminister Thomas (S)

Anf. 163 Justitieminister Thomas (S)

Fru talman! Ja, jag delar uppfattningen och in- stämmer i det som framförts, nämligen att det är en sårbar grupp som kommer från andra länder. Det är väldigt viktigt att man ger de här barnen det stöd som de behöver. Det är också viktigt att vi fortsätter att utveckla forskningen och att den även i framtiden har stor betydelse. Det är därför som det nu pågår forsk- ning inom Socialstyrelsen bl.a. om adoptivbarns häl- sa. Jag har också sagt att det kan vara nödvändigt att se över en del frågor i framtiden. Men jag anser inte att det skulle vara ett hinder när det gäller att införa en möjlighet som innebär att det ska vara samma rättsliga förutsättningar för homosexuella och hetero- sexuella att prövas om det är det bästa för det enskil- da barnet.

Sten Tolgfors (M)

Anf. 164 Sten Tolgfors (M)

Fru talman! Jag blev lite beklämd över att justie- ministerns samlade inlägg om adoptionsfrågor inne- fattar ett antal spridda sekunder i talarstolen och över att det inte är djupare tänkt. Vad frågan här handlar om är faktiskt inte just nu om det är rätt eller fel just att homosexuella ska ad- optera, utan det är grunden för att utvidga en lag som jag försöker diskutera med justitieministern - kun- skapsgrunden. På vilken annan grund ska man kunna bedöma enskilda personers ansökningar om att få adoptera än på den om forskning eller kunskap? När den saknas blir det svårt, och risken finns att det hela blir godtyckligt. Regeringen måste snarast tillsätta en parlamenta- risk utredning för att följa upp och undersöka hur det har gått för de adoptivbarn som kommit till Sverige och initiera mer forskning om adopterades utveckling och behov. Bodström sade tidigare att det krävs sammanställ- ningar av forskningen - ja, säkert. Men det räcker inte, vilket han också vet om. Han sade i sitt första inlägg att ytterligare forskning säkert behövs. Kom- mittén om barn i homosexuella familjer hade i upp- drag att sammanställa kunskaperna om adopterade men misskötte, enligt min och många forskares upp- fattning, detta uppdrag grovt. Vi vet att många adopterade mår dåligt, men vi vet inte varför. Adopterade som grupp är sårbara, visar forskningen. Det är inte bara så som Bodström sade, att de kan vara sårbara, utan de är sårbara. När kunskap saknas räcker det inte att hänvisa till att det sker hemutredningar. Det är ett underkännande av politikens förmåga att ta ansvar att det viktigaste bidraget till kunskap om de adopterade i Sverige har lämnats av journalister, inte politiker, som har beställt och lyft fram ny kunskap. Nu har vi undersökningar om hur adopterades liv blivit i Sverige. Dessa ställer krav på omedelbara fördjupningar av kunskapen, därför att vissa siffror är alarmerande. Det saknas kvalitativa undersökningar av orsaker till de problem som breddundersökningarna visar. Därför är det, justitieministern, inte bara en sammanställning som behövs utan också ny forskning. Det saknas t.ex. longitudinella studier om hur adopterades situation utvecklats över tid. Den forskning som finns har mer karaktären av ögonblicksbilder vid givet ögonblick. Vi vet inte hur familjebildning fungerar, hur föräldra- skapet fungerar, men vi vet att forskningen visat att det finns problem med äktenskap och skilsmässor. Det finns holländsk och annan internationell forskning som Kommittén om barn i homosexuella familjer fullständigt bortsåg ifrån och som måste ingå i en sammanställning. Detta gäller också, och det är viktigt, det holländska programmet för stöd till adop- terade och deras familjer, liksom utbildning av dem som jobbar inom socialtjänst och barn- och ung- domspsykiatrin. Vad säger justitieministern annars till en familj där ett barn har haft svåra problem, kanske så svåra att det krävs allvarlig vård, kanske så svåra att barnet har begått självmord därför det aldrig har funnits något stöd och hjälp, därför att regering och riksdag inte tagit problemet på tillräckligt stort allvar? Det är oacceptabelt. 30 år efter det att adoptionerna började på allvar i Sverige råder en påtaglig kun- skapsbrist. Vad tänker Bodström göra? Det andra är att det är obegripligt att regeringen tillsätter parlamentariska utredningar för att se över delar av adoptionslagstiftningen, som om den ska utvidgas till att gälla registrerade partner, men inte tycker att en parlamentarisk utredning är påkallad för att se över helheten. Kan justitieministern förklara för mig hur det kommer sig att delfrågan av regeringen anses vara större än helheten? Hur kan adoptionslag- stiftningen utvidgas utan att följderna av den nuva- rande utformningen av lagstiftningen kan överblick- as? Hela adoptionslagstiftningen måste ses över. Då vill jag fråga justitieministern: Om inte nu, när? Om den forskning som nu har kommit fram inte är en grund, vad ska då vara en grund? Justitieministern medger att det kan finnas skäl att se över helheten. Varför inte göra det nu? Vad säger Thomas Bodström t.ex. till en adopterad som jag känner och som har tvingats transplantera levern i 25-årsåldern därför att vi inte förstod när han kom till Sverige att vi skulle testa adopterade för gulsot? Vår bristande kunskap ger problem för människor i verkligheten. Därför måste kunskapen och ansvarstagandet öka nu, inte sedan.

Justitieminister Thomas (S)

Anf. 165 Justitieminister Thomas (S)

Fru talman! Jag tror inte att Sten Tolgfors är en- sam om att ha träffat människor som har blivit adop- terade, men det kan låta så när man hör honom. Sedan kan man säga saker på ett långradigt sätt, som Sten Tolgfors gör, där det i stort sett är samma sak, eller så kan man säga det kortfattat. Jag väljer att vara lite mer koncis. Om den forskning som sker vill jag åter säga att Socialstyrelsen sedan drygt ett år tillbaka arbetar med frågan om adopterades hälsa och sociala utveckling, alltså precis det som jag nämnde tidigare. Det är inte fråga om att behöva vänta på någon forskning, utan forskning pågår just nu. Den pågående utredningen om internationella ad- optioner går bl.a. ut på att man ska pröva om det går att stärka barnets rätt i adoptionsprocessen, anvisa former för att förbättra hemutredningarna i syfte att tillförsäkra adoptivbarnet så goda förhållanden som möjligt i det nya hemmet och pröva om det nuvaran- de systemet med psykosocialt stöd och rådgivning tillgodoser adoptivfamiljernas behov. Det uppdraget ska redovisas senast den 15 december i år.

Sten Tolgfors (M)

Anf. 166 Sten Tolgfors (M)

Fru talman! Det hade varit vackert om justitiemi- nistern hade gjort en ansträngning för att klara ut de motsägelser som han hade i sitt inledande svar. Om det finns skäl att se över lagstiftningen så gör man det nu. Varför vänta till sedan? Varför först konstatera att det behövs och sedan ändå inte göra det? Varför först påstå att det bara behövs en sammanställning av forskningen, åse hur den parlamentariska utredningen missköter sitt uppdrag, och sedan medge att det be- hövs mer forskning? Jag tycker att det blir ett sam- melsurium av detta. Motsägelsen ligger i att man från regeringens sida tillsätter en parlamentarisk utredning för att se över en del av adoptionslagstiftningen men vill inte ha en parlamentarisk utredning för att se över helheten, utan då räcker det med en ensamutredare. Kan justitieministern förklara för mig hur en del kan vara viktigare än helheten, hur en del kan vara större än helheten? Hur kan det vara mer viktigt att partierna får insyn och inflytande över en del i en översyn i stället för över hela adoptionslagstiftning- en? För mig är det en fullständigt obegriplig ordning. Jag undrar hur ett ansvarigt statsråd kan vila när vi ser femfaldig överrepresentation vad gäller självmord och dubbel överrepresentation vad gäller alla former av psykosocial vård. För vilken annan grupp i landet skulle regeringen kunna acceptera detta utan att ome- delbart agera? Jag vill påstå att man inte hade gjort det för någon annan grupp. Det som är unikt - för att gå över till ensamadop- tioner är att det saknas förarbeten där man utreder och problematiserar det hela. Att andra länder har ensam- adoptioner minskar på intet sätt kraven på Sverige att ha underlag för det vi gör. Den enda motivtext som finns för ensamadoptioner är några enstaka rader i förarbetena till 1917 års adoptionslag, då internatio- nella adoptioner inte fanns. På den tiden hade man inte heller det barnperspektiv som vi har i dag. Det fanns t.ex. ingen FN:s barnkonvention. Det gör att det finns ett alldeles särskilt behov, både på grund av den extra överrepresentationen beträffande olika psykoso- ciala problem och på grund av att lagarna aldrig ut- reds, att nu se över just den saken. Låt mig avsluta med att fråga om justitieministern kan vara beredd att åtminstone på den punkten göra mig till viljes.

Justitieminister Thomas (S)

Anf. 167 Justitieminister Thomas (S)

Fru talman! Som jag sade kan det behövas att sa- ker utreds i framtiden. Det är ett antal arbeten som pågår. Därför ska man inte säga det säkert. Det finns saker som man redan nu har lagt fram delförslag om. Sedan kan man se om de behöver kompletteras. Det man däremot vet redan nu är att forskningen måste fortsätta. Det är, som vi vet och som vi är över- ens om, en särskilt sårbar grupp, och vi måste de här barnen allt det stöd som de behöver. Jag vill erinra Sten Tolgfors om att det är få frågor som har diskute- rats så mycket under det senaste året som denna. Jag tror att alla partier är oerhört angelägna om att ge det stöd som behövs. Vi kan ha olika uppfattningar om hur det ska göras, men jag tror att man ska vara för- siktig med att påstå det bara är en själv som är ange- lägen, utan det är vi nog egentligen allihopa.

Intressenter

Frågeställare

Tolgfors, Sten (m) Moderaterna

Besvarad av

justitieminister Thomas Bodström Socialdemokraterna